I höstas (september 2019) cyklade jag en regnig torsdagskväll till Nefertiti efter att ha varit på teaterpremiär. Minns jag rätt blev jag inbjuden till en tillställning som lockade. Anna Kruse skulle tillsammans med sitt band göra ett program med Edith Södergrans dikter, tonsatta i divergerande musikaliskt skrud. Kom in i handlingen när de befann sig i slutet av första akten. Blev trollbunden av anslaget och soundet. De förträffliga lyhörda musikerna hon omgav sig med heter Thomas Markusson, Jeppe Holst och Nicholas Kingo De två sist nämnda ingår i Edith Band. Enda som fanns att anmärka på: en pinsamt fåtalig publik, något som artister brukar tycka illa om att det rapporteras om. Desto större anledning att publicera detta porträtt i ”spread-the-word” anda. Damen , som om jag minns rätt kommer från Östergötland, är nöjd med året som gått. Ett skäl är att man kunnat genomföra lyckade premiärspelningar på konstmuseet Louisiana, Dunkers Hus, Nefertiti och Fasching.
Efteråt tackade jag för vad jag fått vara med om och presenterade mig. Kruse utbildade sig vid Rytmiskt Musikkonservatorium i Köpenhamn. Nu har hon under tjugo år bott i metropolen i vårt södra grannland. Fick för kännedom vad som i stort sett utgör hennes samlade skivutgivning. Fyra cd jag i omgångar lyssnat på. Orkar ni läsa mitt ymnigt flödande porträtt baserat på många timmars skivlyssnande, får ni en personlig genomgång och bedömning. I och med att det blivit en livsgärning att sprida dikter av en pionjär som varit död i snart ett sekel, utgår samtliga dessa skivor släppta 2010-2017 från Edith Södergrans epokgörande lyrik.
Har en samlingsvolym med Edith Södergrans dikter jämte manuset till Magnus Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel om ett mytomspunnet möte mellan två finlandssvenska genier, Södergran och Elmer Diktonius. Och i somras såg jag Molly Sandén, popularisera den stolta kvinnan, vars alltför korta tillvaro plågades av sjukdom. I övrigt inte ägnat mig så mycket åt författarskapet. Å andra sidan har jag lyssnat desto mer på hennes ord på senare tid, så som de framställs ur en enastående tonkonstnärs mun. Live förmedlar Kruse brottstycken av sin djupa kunskap. Enligt henne var den enormt språkbegåvade poeten, som bodde med sin mor under fattiga omständigheter, rebellisk, lite kaxig, hade humor och använde sina erfarenheter i skrivandet.
Debuten innehåller fjorton spår, och har en speltid på 64 minuter. Sju delikata musiker medverkar. Kruse har sagt att det finns musik för varje situation vi befinner oss i, varje stämning i livet. Hållningen som förespråkas märks sannerligen på Lyckokatt. Så många stilblandningar att albumet ter sig omöjligt att sätta etikett på. Här finns prydlig kammarmusik, fantasifullt jazzstök, vismelodier i konventionell tappning, tango i optimistisk riktning, beat med bångstyrigt groove, vemodig pop, behaglig ambient, valstakt och blues med en själfull shouter.
Vanligtvis föredrar jag sammanhållna alster, men nu ”kapitulerar” jag inför hejdlös mångfald. Man kliver in i andra världar, ljusår från skval och förutsägbarhet. Anna uttolkar Ediths existentiella formuleringar, antingen utdraget märgfullt eller snärtigt och komprimerat. Hon står som ensam komponist till allt material på tre fullängdsalbum med Södergran-tolkningar.
Tonsättningarna tillhör de mest originella som gjorts när dikter kläs i toner. Inte bara mångfalden frapperar, utan också den lekfulla seriositeten. Nocturne sätter omgående ribban högt med sin fabulösa innerlighet parad med en suggestiv lyster. Adjektiv som totalt sett definierar de fyra albumen. Lika minnesvärd är titellåten, präglad av sprudlande kontraster. Diers har en avgörande inverkan på det spännande soundet, liksom Kingos rhodes jämte Eva Mallings flexibla basspel. Sissel Vera Pettersens saxofon befinner sig i framkant på flera spår, vilket berikar på ett högst angenämt sätt. Dialogen som uppstår i Sången om oceanen mellan blåsinstrumentet och percussions är en njutning. När strålande musiker får utrymme för solon, går tankarna till exempelvis Jan Garbarek, Chet Baker eller Chick Corea. Genom varsamt införlivande av elektronik tillförs en extra dimension. Ljuvligt drömska klanger uppstår.
Ett kritikerrosat album med femton tonsättningar som klockar in på 56:37. Samma musiker som på debuten tre år tidigare plus Flemming Agerskov på trumpet, cellisten Soma Allpass och i understödjande roller Jesper Uno Kofoed, Mette Outzen samt John Fomsgaard. Anna vet intuitivt hur rätt stämningar byggs upp. Sången antar skiftande kulörer, hela tiden med tydligt textfokus. Oklanderlig frasering är en stor tillgång. Av nödvändighet blir hon expert på betoningens svåra konst, en förutsättning för att gå i land med detta avancerade projekt. Någon enstaka gång reciterar hon. Ibland kan det uppenbara noteras. Södergrans dikter har inte alltid sångbara kvaliteter. Att det några gånger kan förefalla kantigt och osmidigt, stör emellertid inte över hövan. Desto oftare jublar man invärtes över underfundiga kompositioner.
Efter att ha lyssnat i hörlurar åtskilliga gånger på Champagnefötter resulterar den koncentrationen i en mängd stimulerande intryck. Fäster mig vid det intima tilltalet, hur röst och instrument harmonierar genom att tvinnas ihop, fruktbara lusten att experimentera och av sammansättningen av ord. Södergrans dikter känns fräscht tidlösa, appellerar till alla utrustade med öppna sinnen. Man får uppfattningen att Kruse upptäckt en frände av samma kön, en syster hon kan spegla sig i.
Det fylliga, avskalade ljudet måste framhållas. Slås återigen av att musiken spretar åt alla möjliga håll utan att avsedd nerv försvinner. I ena vågskålen meditativ impressionism, i den andra Curtis Mayfield-sväng. Finns så mycket mer här än vackra visor. Befriande att svensk-danskan så påtagligt tagit fasta på devisen om att det finns musik för varje situation i livet, olikartade förhållanden att konfronteras med.
Musikerna är fantastiska, turas om att ha features. På ett smakfullt, ofta graciöst sätt ackompanjeras därtill verser och vad som gjorts till refräng. Champagnefötter kryddas av ett antal magianstrukna passager i stick och mellanrum Fleming Agerskovs lyriska trumpet i Sången på berget och Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, Sissel Vera Pettersens saxofon i En fången fågel, harmonikan i Jag tror på min syster jämte låtar präglade av snitsigt varma ackord på gitarr, pedal steel respektive banjo från Jeppe Holst. Råder en utsökt balans mellan melodi och rytm. Lyssnaren bibringas ett kalejdoskop av känslor, från lågmält berörande med dystra stänk till glädjestrålande berusning.
Tredje albumet Himlens Rand kom 2017, innehåller tolv spår och pågår i fyrtionio minuter. I likhet med tidigare ”Södergran-album” har Kruse producerat i samarbete med ljudteknikerna John Fomsgaard och August Wanngren. Stommen musiker är densamma. Kompletterar Diers, Malling och Kingo gör Gunnar Halle på trumpet och effekter, Gustaf Ljunggren på gitarr, basklarinett och flöjt och Mia Engsager på trombon. Jesper Uno Kofoed spelar percussion och utgör kör tillsammans med August Wanngren och John Fomsgaard. Åtskilliga arr har skrivits av ovan nämnde Ljunggren. En annan nyhet är att Stina Ekblad är engagerad som uppläsare, en passande uppgift med tanke på hennes finlandssvenska tonfall. Hon fanns med live redan i begynnelsen jämte sakkunnige professor Ebba Witt-Brattström (som jag råkar ha träffat vid ett par tillfällen).
Inleds av en ihållande omslutande synthslinga och Kruses stämma i deklamerande stil. I slutet på En strimma hav hörs Ekblad. Hennes vibrerande inkännande röst som nogsamt värderar varje tonfall, förekommer lite här och var. I nästa låt ligger varsamma basgångar i framkant, medan Ljusfälten har fått en vacker inramning med trumpetspel i centrum. En glimrande pärla! Popjazz i prydligt up-tempo draperat i raka beats varvas på ett utstuderat sätt med låtar av experimentell natur. I de dikter som musikaliskt blivit mest tillgängliga, excellerar Kruse i repriser. Omtagningar som skulle beskrivits som refräng om de vore poptexter.
Gustaf Ljunggrens basklarinett tillsammans med fågelkvitter i Sången om de tre gravarna, utgör utmärkt exempel på den utforskande kategorin. Följs av Om hösten vars struktur kan liknas vid en spännande hybrid. Åtminstone en låt har något österländskt (Indien?) över sig. Pianisten ”huserar” påfallande fritt i samspråk med soft trumpet. Ska betonas att Gunnar Halle är en stor tillgång, införlivar ett förtätat långsamt sound. Dristar mig till en möjligen ofrånkomlig observation som antytts tidigare. På några ställen saknas naturlig rytm. Uppstår när fraseringen av texten låter knagglig istället för smidig. Att göra somliga välkända dikter sångbara, visar sig vara alltför stor utmaning. Har självklart överseende med marginella skönhetsfläckar. Helhetsintrycket är ju minst sagt vederkvickande!
Uppskattar Stina Ekbladhs medverkan, skiftande instrumentfokus och hur olika sinnesstämningar blandas. Därtill sången i varierande styrka som tar lyssnaren i besittning. Kort och gott ett bra album, utan att vara lika överväldigande som de föregående.
2017 släpps också en mini-cd för att celebrera att Anna Kruse & Edit Band existerat i tio år. På fjorton minuter levereras sex(!) versioner av Till fots (fick jag gå genom solsystemen). Startar med att skådespelarveteranen Ekblad läser den himlastormande märkliga versen som fått klassikerstatus. Det uppseendeväckande är att bandmedlemmar fått skriva var sin version. I följande ordning framförs musik skriven av Nicholas Kingo, Lisbeth Diers, Gunnar Halle, Eva Malling samt avslutningsvis deras ”chef”. För att vara fullständig ska meddelas att även Gustaf Ljunggren och Uno Kofoed förekommer på plattan. Kul grepp att lansera olika tolkningar vars upphovspersoner, förstås antagit erbjudandet om att prägla soundet. Hör bland annat jazzig pop, visa, en snutt ambient och kammarjazz. Min favorit är signerad Eva Malling.
För info från artisten se hemsida och följ henne på Facebook, Instagram och Youtube. OBS Texthäften medföljer samtliga Edith Södergran-album.