Georg Riedel – Jazzmusiker och kompositör
Jan Bruér/ Gunnel Fagius/ Sofia Lilly Jönsson/ Martin Nyström
Utgiven 2020 – 08 – 15
ISBN 789188 316974
Bo Ejeby Förlag
Ingen med minsta kännedom om den svenska musikscenen under senaste sextiofem åren, kan ha missat den betydande skaparkraft som emanerat från en man, vars föräldrar flydde med fyraårig son och hans syster till Stockholm från forna Tjeckoslovakien 1938. Ett anmärkningsvärt faktum att Riedel, som bidragit till några av våra mest folkkära musikskatter, har ett judiskt centraleuropeiskt påbrå. För att fånga hans rikhaltiga gärning har fyra skribenter anlitats. Störst tonvikt läggs naturligt nog på den långa jazzkarriären, jämte hans mästerligt oortodoxa produktion av musik för barn. Vidare ger Sofia Lilly Jönsson en presentation av Riedels judiska bakgrund och musiken han gjort för kyrkliga sammanhang. Avslutningsvis en upplysande intervju genomförd av Martin Nyström om influenser från västerländsk konstmusik.
Skiftande perspektiv har resulterat i ett praktverk på cirka 200 sidor, ymnigt illustrerad med ypperliga foton och skivomslag. Typsnittet är läsvänligt, papperskvaliteten påkostad och löpande texten kompletteras en masse med info om diverse inspelningar och framträdanden. I likhet med majoriteten musiker jag mött, har Riedel utmärkt koll på vem han lirat med och var. Därutöver innehåller levnadsteckningen två cd, vilka förmedlar hur ofattbart mångsidig Georg varit. Trevligt nog har man haft tillgång till en del rariteter, vilket samlare förstås uppskattar särskilt.
Mitt eget förhållande till den porträtterade? För ett par år sedan på hemmaplan i Mölndal tog jag chansen att presentera mig (tyckte det kunde vara lämpligt i och med att jag recenserar för Orkesterjournalen). Osäker på om den eminente musikern minns mötet. Vid tillfället hade han framfört ett antal Dylan-låtar på sin klenod till kontrabas. I övrigt har jag sett honom spela uppskattningsvis uppemot tio gånger – första gången i Falkenbergs kyrka i mitten på 70-talet med Arne Domnérus Jazzgrupp och Leif Strands kammarkör. Har inga skivor i hans eget namn, däremot när han medverkar hos Jan Johansson, Lars Gullin, Dompan, dottern Sarah med flera. (De tre nämnda giganterna har det skrivits monografier om som jag inte läst.) Med tanke på att Riedel för fyra månader sedan äntligen valdes in i Swedish Music Hall of Fame, har boken om hans gärning tajmats perfekt.
I det dominerande kapitlet för Riedel själv ordet. Främst kronologiska redogörelser, men också ämnesvisa rubriker vägleder läsaren. Jazzvetarna och radioprofilerna Jan Bruér och Lars Westin har intervjuat och den förstnämnde framgångsrikt redigerat; fast frågorna exkluderats. Tacknämligt att vi får reda på inte bara genomgångna utbildningar (Adolf Fredrik musikklass, gymnasium på Kungsholmen samt ”Ackis” med enbart klassisk musik på schemat) och väsentliga projekt genom långa karriären; utan också åsikter från den prisade musikern/ tonsättaren. Språket flyter på i ledig, läsvänlig stil. Extra intressant blir det när Riedel i backspegeln värderar egna insatser, plus vad inspiratörer och samarbetspartners uträttade.
En brist från förlaget är ett i dylika sammanhang inte ovanligt förbiseende. Syftar på att vi bara någon enda gång får synpunkter från andra om Riedels storhet som kompositör och ackompanjatör. Skivor som erhållit pris omnämns i vad som skulle kunna kallas detaljerade, imaginära faktarutor. Däremot saknas tyvärr en sammanställning över de många hedrande utmärkelser som tilldelats Georg Riedel. Att boken inte heller innehåller någon diskografi är lättare att ha överseende med. Odelat positivt är att författarna med sina olika ingångar, undvikit att överlasta texten, genom att exemplifiera med teoretiska begrepp. Endast i en enstaka sekvens i slutet på redogörelsen om komponerandet för barn, är texten på väg att tjockna på grund av esoteriska utläggningar. Under avdelningen beröm ska infogas utmärkt korrekturläsning.
Boken lyckas utomordentligt väl förmedla vilket produktivt snille sexbarnspappan varit. Egentligen oförklarligt hur mycket högkvalitativt han åstadkommit insvept i händelsernas centrum, i skärningspunkten mellan avantgarde och mainstream. Och hur påhittig och anlitad han blev inom olika genrer även när jazzpubliken droppade av på 60-talet – filmmusik för vuxna, teater- och balettmusik, opera, tonsättningar av dikter/ barnsånger och körverk. Läsaren uppfylls av en synnerligen populär konstnärs gärning, vars cv uppvisar en otrolig bredd jag inte alls hade tillräcklig koll på. Riedel medger samvetskval för frånvaro under barnens uppväxt. Vidare utgår jag från att han försakat god sömn i perioder, liksom lugna middagar i hemmet. Att han hållit sig undan droger och destruktivt leverne, måste i likhet med noggrann arbetsdisciplin varit förutsättningar för hans mångbottnade skaparkraft. Han verkar aldrig köra fast när han måste vara kreativ på beställning och hitta melodier på piano. Inte inspiration, utan målmedvetet arbete styr komponerandet.
Läsaren får vetskap om att politik engagerar musikern som i likhet med familjen Palme, haft sitt sommarparadis på Fårö där barnkörfestivaler arrangeras med Georg i centrum. Att också texten som sjungs triggar tonsättaren i skrivandet blir uppenbart. Bland ett otal intressanta reflektioner, hajar jag till dels inför ”tillkännagivandet” att han nästan aldrig spelat tillsammans med kvinnliga musiker och dels inför åsikten att han som sällan övar, anser sig frånsprungen vad beträffar tekniskt kunnande av somliga ur en betydligt yngre generation.
Har haft avsevärd behållning av en värdefull biografi om en, vad det verkar, genomsympatisk människa med frapperande bredd och djupsinne. Annorlunda greppet med olika perspektiv från flera sakkunniga fungerar förträffligt.
