foto från Unity Facebooksida
Var: Unity i Göteborg
När: 27/6 2020
Föredrar alla dagar i veckan tystnad framför urvattnade och rent av tjatiga tongångar. Musik jag alltför ofta tvingas genomlida när jag går på krogen eller vill lyssna på Sportradions referat av Allsvenskan. De få ställen som i dessa restriktionstider kan erbjuda ett andningshål, är guld värt mig som musikälskare. I helgen kunde jag i anmärkningsvärd god akustik insupa uppsluppna stämningen från sprakande konsert över tre intensiva set. Lirade på jazzkrogen gjorde nyinrättade husbandet Sticks & Leslie feat Fredrik Kronkvist. Skåningen Kronkvist driver eget skivbolag, lovordas i amerikansk fackpress och har släppt hela femton plattor i eget namn. Grammisnominerade altsaxofonistens senaste alster Kronicles, är ett späckat, glödhett samarbete med ett par internationella storfräsare. Så sent som i våras besökte han Unity och drog på till max i soulfylld orgeljazz, en upplevelse jag delade med mig av på Facebook. För några veckor sedan diggade jag på nämnda livescen Sticks Sax & Leslie.
Trumstockarna (sticks) hanteras av en explosiv, relativt nyutexaminerad smålänning bosatt i Göteborg vid namn Adam Ross. Har förmodligen sett honom in action ett tjugotal gånger. Har aldrig varit nära att bli tråkigt, tvärtom. Hans spelkamrat på orgel -soundet utvinns ur den roterande högtalare/ förstärkare som kallas leslie – heter Simon Jonsson; till skillnad från Ross en för mig ny bekantskap. Bägge 90-talisterna har studerat på Musikhögskolan i Göteborg och har tydligen döpt sitt samarbete till Orgel och orena tankar. Trummor och orgel är ju en enormt dynamisk kombination vars främsta uttolkare jag sett. Tänker på Hansson & Karlsson, bröderna Ljunggren samt Merit Hemmingsson och Ola Winkler (f.d. Hultgren). Ynglingarna Ross och Jonsson trivdes som ädelfiskar i vattnet av att på scen frotteras med den ett par decennier äldre altsaxofonisten. Ska sägas att formidable Kronkvist har spelat en hel del tillsammans med Ross, framhållit hans talang genom att på sätt och vis ta honom under sina vingar.
Kom till Unity då trion befann sig i slutet av öppningslåten. Hittade plats intill baren. Förträffligt ljud även om jag nog missade några presentationer. .Snappade upp att höghastighetslåtar med Brother Jack McDuff och Horace Silver förekom, liksom på slutet en favorit som Work Song av Nat Adderley. Tippar att Kronkvist också inkluderade ett antal hardbop-original. Konserten genomfördes med frustande frenesi, spelglädjen sensationellt närvarande i varje ton. För musiker som gått miste om massor av gig, märktes hur befriande live-situationen fungerade. Kändes som om den exklusiva publiken och utövarna på scen, flög högt berusade av den svängiga livemusik som frambringades.
Hemliga gästen Samuel Olsson – foto från annat tillfälle av Claes Tillander
Gång på gång bevisade den renommerade saxofonisten sin enastående kapacitet. Han verkade orka gå loss i hur många takter som helst utan att förtröttas eller gå på tomgång. I mellanrummen broderades melodierna ut av begåvade Simon Jonsson, som förhöll sig allt mer självständigt i solon ju längre konserten pågick. Bakom trumsetet kompletterade Adam Ross med smaskigt färgstarka kulörer. Vore missvisande att påstå att han kompade, ska snarare ses som delaktig i att styra skeendet, genom att ladda låtarna med rätt dos av energi och puls. Återkommer i ämnet! Trevligt nog hade husbandet feat Fredrik Kronkvist enrollerat en oannonserad gäst av högsta nationella standard. I om jag minns rätt tre nummer hördes trumpetaren Samuel Olsson (recenserades för knappt en månad sedan på Kulturbloggen). Han inledde med blixtrande bebop som doftade Charlie Parker/ Clifford Brown.
Vill ånyo poängtera att konserten genomströmmades av hisnande spelglädje och på individnivå oemotståndlig uttrycksförmåga.. Noter i all ära, en annan iakttagelse: musikerna var sanslöst synkade, helt enkelt förbluffande samtrimmade. Är övertygad om att de skulle ha lyckats i New York (vilket ju betyder att då går man hem hos publiken överallt), om man levererat motsvarande prestation där. I så fall skulle Adam Ross ha fått sitt internationella genombrott. Debutalbum är klart, men inte släppt än. Denna konsert passade hans kynne perfekt. Han adderade precis de fills som funkade bäst, genom att befinna sig mitt i melodierna med sina rytmiska beståndsdelar. Snacka om att vara i sitt rätta element!
Ps Jag som skrivit tio miniporträtt på jazziga, svenska trumslagare, hävdar att det i grova drag finns två skolor för framstående rytmläggare. Exemplifierar med två legendarer jag ganska nyligen hört live. I ena vågskålen Peter Erskine (träffade honom som hastigast på Nef) vars makalösa cv numera innebär en avslappnad attityd, inget behöver bevisas, föredrar en understödjande roll. I andra vågskålen Paul Robinson som sågs med Eric Bibb på Storan i vintras. Robinson är känd från otaliga musikaler, soundtrack, Sniff´n the Tears, Trevor Horn-produktioner, Van Morrison och framför allt tjugo år med Nina Simone. På Storan kunde man inte undgå att märka hur han låg i framkant, präglade soundet. I vilken ände av skalan den begåvade Adam Ross befinner sig, borde ha framgått med önskvärd tydlighet.