Lotta Altner

Välkommen till prekariatet – oerhört satirisk och skarp, uppfriskande och befriande

30 april, 2015 by Lotta Altner

Välkommen till prekariatet
Manus Johanna Emanuelsson
Idé och regi Helena Sandström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Projektioner Tanja Byrne
Musik Jaquline Ronneklew
Regiassistent Sofia Wigand
Föreställning på Kilen, Stockholms stadsteater den 29/4 2015

Att stå utan för samhället är ingen enkel match, det vet alla som någon gång varit arbetslös. Det är till och med jobbigt när man någorlunda frivilligt valt att vara ”mellan jobb” som det så fint och politiskt korrekt heter. Den här föreställningen belyser ett steg till, d.v.s. alla dessa timmanställda, visstidsanställda och underbetalada som bär vårt samhälle, utan tack eller personlig trygghet på jobbet. De blir murbruk som slängs in där de behövs för att andra ska kunna känna sig trygga i fasta och inrutade positioner.

Jag trodde nog någonstans att föreställningen skulle vara mycket mer tungrodd och proklamerande av envägspolitik av något slag. Tack och lov och pris för att det inte var så. Föreställningen hade genomgående en glimt i ögonvrån där självkritik och det egna ansvaret också var bärare av den situation som arbetsmarknaden erbjuder. Vi är ju samhället och vi har de politiker vi väljer att ha.

I en collageformigt berättande ger två skådespelare i joggingbyxor och t-shirt blandade situationer och pålysningar kring hur det är att styras av en marknadsekonomi där varje själ kan ersättas, ”Vi kallas undersköterskor, för att vi varje dag när vi kommer hem, går under”.
Föreställningen är oerhört satirisk och skarp, vilket är väldigt uppfriskande och befriande på många sätt. För en gångs skull slipper man tramsig och lättsmält ”kiss-och-bajs-humor” och man känner den knivvassa kritiken med både djup- och bred förankring. De skratt som kom över mina läppar grundade sig enbart på häftiga ”aha-upplevelser”.

De stora bärarna av kvällens vikta budskap, är de två skådespelarna. Man kan inget annat än vara enormt imponerad av den tighthet och delat ansvar för scenutrymmet som dessa två yrkesmän tar. I de danser som utfördes på scen såg man också en balansgång i givandet och tagandet, på ett rytmiskt vis som var både vackert och rättvist. Det är med förhoppning jag gärna ser dem båda i andra sammanhang framöver. Någon borde absolut ge dem mer jobb och då inte timmanställning i någon pool. Hade jag råd skulle jag anställa dem tryggt och omgående.

En sak är säkert och det är att när man är något insatt i någon bransch så har man så mycket lättare att förstå satiren inom det området. Man behöver få känna sig helt berörd för att kunna bli helt träffad av det satiriska budskapet. Att därmed skriva ett manus om utanförskapet, att man inte känner sig behövd och kan bli utnyttjad på arbetsmarknaden, är således helt rätt i tiden. De flesta kan känna av den rädslan.
Föreställningen var 90 minuter lång, vilket är i längsta laget oavsett hur bra en föreställning är. Antingen skulle man behövt ha en paus i mitten eller också skulle man ha kunnat korta ner och dra åt kritiken något och strama upp manuset. Att dessutom ha med manusförfattaren m.fl. efteråt i ett publiksamtal helt oannonserat, är att gå över sina befogenheter och förvänta sig för mycket av en betalande publik. Dock kände man sig som en bov i alla fall när man försiktigt var tvungen att smyga sig ut.

I uppsättningen var nog sångerskan och musiken den största förundran. Varför fanns hon med? Inledningsvis var musiken så hög att man var tvungen att hålla för öronen, men blev lägre och mer melodisk med tiden. Däremot var det väldigt svårt att höra vad hon sjöng och det man hörde fyllde inte direkt något syfte i handlingen. Den enda mening i texterna som kändes klockren och klok, var den i sista sången, ”I pray you find some peace”. Dessutom tror jag att när skådespelarna är fantastiska på det de gör, klarar man inte heller av att man har en talande sångerska på scen som enbart och bara är sig själv, när hon nog borde agera när hon tar en skådespelarplats på scen. Avståendet mellan skådespelarkonst och vanligt tal, blev helt enkelt för långt.

Jag gladde mig mycket åt kvällens satir. Det var mycket länge sedan jag såg en föreställning där så mycket i samhället fick sig en sådan ”fet känga”. Satiren är nödvändig för ett samhälles trovärdighet som stat och det är där man kan säga saker snyggt ”rakt på” på ett sätt som vi ibland behöver få höra och kanske inte annars kan förstå.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande Nils Granberg
Medverkande Sandra Medina
Medverkande Jaquline Ronnekle

Rapport från premiären av Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

19 april, 2015 by Lotta Altner

Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten
Av Simon Stephens
Efter en roman av Mark Haddon
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Kjersti Horn
Scenografi och kostym Erika Magnusson
Ljus Markus Granqvist
Ljud Michael Breschi
Ljud Håkan Åslund
Kompositör Erik Hedin
Mask Trille Hvidfeldt
– Premiär på Stockholmsstadsteater den 18e april 2015

Det är en djup och klinisk scen i vitt och svart som lyser mot oss på Stadsteaterns Klarascen. Något är ganska obehagligt och för fyrkantigt. Men trots det här intima och närgående ljuset i den kalla lådan, så väljer man inledningsvis att visa en dödad hund avdramatiserat. Man markerar ett avstånd genom att demonstrativt hälla ut s.k. blodsfärg på golvet och låta flaskan stå kvar. Allt för att visa att en hund blivit mördad av en tjuga där. Så ena stunden är luppnärhet obehagligt närgången och nästa målar man på med clownsmink! Någonstans har nog någon försökt vara lite tramsigt politiskt korrekt, känns det som. Jag tror att en publik helt självklart skulle kunnat hantera lite mer dramatik och verklighetsbaserad gestaltning av ett mord på en hund, utan att tro att det var plågsamma djurförsök på scen. Därmed börjar pjäsen mer platt än vad man skulle kunna önska.

Handlingen reser sig dock genom att man snabbt förstår att den här historien med den mördade Wellington, berör Christofers liv och vardag på ett mycket bokstavligt vis. Han vill verkligen gå till botten med dess bortgång, ”jag tycker hundar är lika viktiga som alla andra”. Det är väl också i den andan som hela pjäsen sedan fortsätter. För visst är det så att vi alla upplever att vi är lika viktiga som alla andra, åtminstone i våra egna liv. Vi letar ständigt efter den bekräftelsen.

Men vad gör en mor och en far som har ett barn med väldigt speciella behov som Christoffer? Om behoven är rimliga kan man naturligtvis le åt dem, och som förälder gör man säkert allt man kan för sitt barn så länge det är möjligt. Det spelar ju ingen roll att du bara äter vita bönor i tomatsås, så länge du får i dig allt som din kropp behöver. Men vad händer när du som förälder också har väldigt speciella behov? Du behöver få känna dig behövd. Du behöver få lov att vara i centrum också. Hur överkommer man behovet av det när ditt barn suger ur all livskraft ur dig? Kan man det? När får det lov att vara nog? Får man som förälder verkligen ge upp på sitt barn och konstatera att nu är det nog? Nu rymmer jag! Dessutom, hur ska en ny partner i en relation orka med dessa styvbarn? Är det rimligt att kräva det av den andra parten som inte är förälder till ditt barn!? För innerst inne är vi ju inte mer än människor. Eller hur känner du?

Vi lever i en värld där vi ständigt sätter diagnoser på varandra, ”du vet jag är ju lite depressiv i mina beteenden!”, ”ah lyssna inte på honom han pratar så mycket. Han har Asberger, så det får man leva med” och ”ja du vet ju hur folk med alkoholproblem är”. Självklart är det bra med dessa förklaringar och naturligtvis ska vi ha överseende och hjälpas åt, men var går gränsen för vad vi orkar med!? Är det någonsin okej att kräva något i alla fall!? ”jag är en sådan som har svårt för martyrer och gillar helst när folk snackar mindre och gör med”. I den här pjäsen får vi se hur två föräldrar tror att de gör sin son rättvisa genom att gömma sig bakom hans speciella egenheter. De vill ha närhet till honom på sina villkor, när allt han ber om och behöver är struktur, lugn och ro, enskildhet och få lov att prestera ett stort A på det där mateprovet. De ljuger för honom, för att de inte kan hantera sig själva, sina fel och brister som föräldrar, i kombination med hans speciella behov. De gömmer sig mest bakom hans egenheter, utan att kanske själv ta tag i sina egna först. Gång på gång säger de, ”de ordnar sig”, fastän det inte alls kommer att göra det. Ständigt påvisar de, ”du måste bara börja lita på mig igen” och det kanske han inte alls ska göra. Kanske skulle man vilja hjälpa Christoffer att slippa sina föräldrar. För vet du, man kan aldrig vara tillräckligt noga med valet av föräldrar.

David Fukamachi Regnfors (Christoffer) gör en väldigt trovärdig tolkning av en tonårskille med Asberger. De sk. logiska resonemangen för hans beslut har manusförfattaren gjort ett mycket bra arbete med. Jag misstänker att Simon Stehens verkligen känner någon intressant person med speciella behov.

Kvällens största besvikelse är scenografin. Scenen är alldeles för stor och skapar inte någon gång någon rumskänsla eller tillhörighet. Att skådespelarna sitter på sidan av scenen och ser på och byter från att vara sig själva och sedan olika karaktärer i pjäsen då och då, ger enbart ett rörigt och oprofessionellt intryck. Man vet inte när de är dem själva eller när de spelar en nödvändig karaktär. Ibland känns det också omotiverat varför det promenerar runt eller står med huvudet mot väggen bakom, i en konversation.

Med ett leende på läpparna kan jag dock beskåda kvällens dansinsats. Den är utan tvekan en mycket stor bärare av ett gott och viktigt budskap i pjäsen. Det är något som vi alla kan ta till oss i vår dagliga kamp med oss själva och andra, dvs skam den som ger sig, alltid retar det någon.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Christopher David Fukamachi Regnfors
Siobhan Petronella Barker
Ed Jakob Eklund
Mrs Shears Gunilla Röör
Judy Helena Af Sandeberg
Roger Gerhard Hoberstorfer
Mrs Alexander Claire Wikholm
Father Peters Sven Ahlström
Rhodri Peter Gardiner
–
Övriga roller Ensemblen

Fruktkabaré med Gunnel och Gudrun – ett mycket behagligt upplägg för teater

13 april, 2015 by Lotta Altner

Fruktkabaré med Gunnel och Gudrun
Regiöga: Carolina Frände
Kostym: Jenny Kronberg och Gudrun Rösnes
Koreografi: Catharina Allvin
Mask: Carina Saxenberg
Urpremiär 12 april på Kafé Klara

Att se på teater mitt på dagen, i enbart en timme eller så, ger ett väldigt behagligt upplägg. När man dessutom vet att man kommer att få en liten fruktsallad till, kan man inget annat att känna lättsamhet för ”Soppteaterns” föreställningsform. I en familjär stämning kollade karaktärerna av publiken, för att alla ska känna sig redo och på plats. Båda skådespelarna gick runt och hälsade på de barn och vuxna som vill hälsa. På en gång inger de oss den djupa vänskap som trovärdigt gestaltas mellan dessa två äldre kvinnor.
Det är inte ofta den ”äkta” vänskapen återges på scen och framför allt inte två äldre kvinnors vänskap. Man talar inte heller speciellt ofta om hur djup kärleken kan vara som finnas just vänner emellan. Trots att de är fler vänskapsband som håller genom årens lopp, än kärleksband.

Daniel Nyström och Per Öhagen, gestaltar denna totalt ”tajmade” kvinnliga vänskap på en bedårande vis. Det är en sådan närhet och djupet dem emellan att man önskar att alla pensionärer kunde få lov att ha en sådan vänskap att luta sig emot på gamla dar.
Föreställningens enda stor problem, är handlingen. Den saknar naturlig början och mitt. När slutet kommer och de senaste 45 minuterna förklaras av Gunnel och Gudrun, tänker man ”Tack gode Gud för det”. Tyvärr förlorar tanterna många av barnens uppmärksamhet eftersom de inte förstår det som händer i pjäsen. Vi vuxna kan njuta av lite lätt komik och roliga rörelser på scen, utan en konkret handling – bara för att det är lite skoj. Men även om man i kabaréer är vana vid skilda nummer efter varandra, så bör de åtminstone ha lite logiska övergångar. Tyvärr saknades det helt. När förklaringen till denna otydlighet serveras, önskar man att man hade fått veta den informationen i början. Då hade vänskapen blivit ännu finare, mer nyanserad och härligare i magen.

Stor eloge ska dock ges till männen som spelade tanterna när det gäller deras kroppsspråk. Det är inte lätt att vara medelålders man och spela en gammal dam, utan att överdriva på en allt för ironiskt och komiskt sätt. De återgav underbart trovärdiga rörelsemönster. Tanterna var så söta ibland att man ville ge dem en liten kram eller bara bära deras saker.

I rollerna: Daniel Nyström och Per Öhagen

Jag heter Mikael – en träffsäker och trovärdig beskrivning av ”smygrasism”

26 mars, 2015 by Lotta Altner

Jag heter Mikael
Av Alan Drury
Regi Magnus Nilsson
Ljus Figge Holmberg
I samarbete med Oktoberteatern
– Stockholms stadsteater Kilen den 25 mars 2015

När man får insyn i Mikaels hem och vardag, blir jag väldigt obekväm och illa till mods. Hela hans hemmamiljö och sociala nätverk är obefintligt och nästan kubistiskt kontrollerat. Varje meningslös sak på sin plats. Jag hade inte kunnat sova en natt i det hemmet.
Allt i denna gråaktiga Mikael ska följa vissa formulär, färgkoder, självklarheter och moraliska regler, både hemma och på jobbet. Jag mår dåligt över den tristes och frånvaro av vardagliga kulturella utbyten eller vettiga människor i hans liv. Han har inte varit med om mycket skoj här i livet. Stackars sate! På samma sätt som en hund som får stryk som valp och blir aggressiv, vill man se lite mellan fingrarna till en början. Man hoppas att något kan fostra honom till bättre tankar. Andefattigheten lyser dock med sin totala närvaro. Hela tiden lägger Mikael dessutom en uttvättad trasmatta, kontrollerat på sin plats, i rummet. Hans förutsättningar eller livsvillkor förbättras inte av att han neutralt beskriver hur han tillhandahåller elartiklar på ett komponentleveransföretag. Jag vet inte om jag hade klarat av att leva hans liv! Därmed vet jag inte heller om jag kan döma honom så hårt. Det är som Strindberg säger, ”svårt att vara att vara människa”.

Det är en träffsäker och trovärdig beskrivning av ”smygrasism” som kvällens föreställning bjuder på. Tomas Nordström gör en fantastisk tolkning av en människas väg att utveckla med rasistiska lösningar på sitt livs olycka. Det är inte ofta en skådespelare kan fängsla dig i en hel timme i ett sådant långsamt tempo. Men Tomas gör ett strålande jobb!

Mikael behöver, med sitt liv som insats, skylla ifrån sig. Med små små steg växer Mikael mer in i apatiska beteenden och känner av utanförskap i sin egen vardag. Ingen gillar honom på jobbet, folk kallar honom ”Lillhitler” och hans fru bedrog honom för att han enligt henne saknade manlighet (han fick skylla sig själv). Det är nog för tufft att ta tag i andra orsaker? Enkla lösningar och förklaringar kryper in på sin plats.

Mikael imponeras av ”starkt engagemang” och finner genom sin nyvunna vänskap, i den högerextremiste, överseende med enkla lösningar. Hans egna tillkortakommanden i livet får de självklara svaren. Kanske blir det så när man känner sig oviktig, överkörd och ensam i världen? Det förklarar ju en del, men gör en arg, ledsen och besviken på den mänskliga naturen. Jag ville skrika, ”shame on you!”, men det gör jag naturligtvis inte. Jag håller tyst och håller mig till teaterns konventioner dvs skådespelare spelar och publiken lyssnar i tysthet.
Min mormor som inte kunde tiga still om den svenska tyskvänligheten under andra världskriget, sa alltid ”det är inte nazisterna i sig som är din största fiende. Med dem kan man eventuellt resonera och knäcka deras luftslott. Det är de utan egen stark vilja och saknar meningsfullhet som är de farligaste. De som vänder kappan efter vinden och kan sälja sin egen morsa för 50 öre”.

Foto: Karin Alfredsson

ÖFA: Monster – glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem

20 mars, 2015 by Lotta Altner

ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm

Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.

Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.

Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.

Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.

Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.

Foto: Märta Thisner

Lotta Altner

Footer

Om oss