Lotta Altner

Den sista föreställningen – Wolff sjunger Brel: äkta och geuint

6 december, 2015 by Lotta Altner

Den sista föreställningen – Wolff sjunger Brel
Med sånger av: Jacques Brel
Regi: Linus Fellbom och Rikard Wolff
Medverkande: Rikard Wolff
Musiker: Johan Graden, Sofia Winiarski, Oskar Schönning, Per ”Texas Johansson, Konrad Agnas
Kapellmästare: Johan Graden
Scenografi, ljus: Linus Fellbom
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Maria Reis
Projektioner: Sebastian Kihlstrand
Urpremiär 5 december 2015 i Hörsalen, Stockholms stadsteater

Oftast har föreställningar många ord och meningar som måste ges vid rätt tillfälle för att handlingen ska få en chans i publikens öron. I den här föreställningen skulle man mycket väl ha kunna flytta på ordningen av sångerna, och det hade spelat mindre roll. Det gav en behaglig avslappnande känsla. Nystanen av röda trådar var många och Wolff lyckas fängsla oss med sina berättelser om Jacques Brel, den udda Belgaren med ett underfundigt utseende och impulsiva kroppsspråk. Rikard drar också paralleller till sitt eget liv, sina föräldrars och den egna utvecklingen i kärlek, tro och hopp. Det blir ett närgående möte av Brel, men också av Wolff själv. Jag lärde mig lika mycket om dem båda, i samklang.

Hörsalen på stadsteatern ger just den rymd genom sina stora fönster mot innerstaden, som en historia som denna kunde behöva. Det känns äkta och genuint. Den är vad den är, kom och se det. Att dessutom ha röda och svarta draperier som automatiskt rullar fram och tillbaka som slöjor, ger den rätta känslan av tidens gång, det som varit och vad som skulle kunna komma.

Jag kan inte under föreställningen komma underfund om Wolff verkligen kan sjunga eller inte. Det är något som är väldigt tilltalande med honom, men det fattas också något. Hans talande sångteknik gör sig ofta ganska bra i långa perioder, men något enformiga och monotona. Dock är sluttonerna svåra och skär sig nästan och jag förundras idag om han eventuellt är förkyld. Men det som eventuellt fattas i den högre sångförmågan, tar Wolff igen med inre passion, inlevelse och poesi. Han kan verkligen uttrycka sig så att orden ibland stutsar i själen och rakt in i hjärtat. Man både kan gråta, skratta och le av samma mening, ”…den där satans kärleken. Den som lyfter en till skyn, men också mosar en”. Även om han ibland är lite mer privat om sitt sexliv än vad jag är intresserad att hör utav någon jag inte känner, så blir han faktiskt inte direkt plump med det. Han håller sig på en fin gräns och man respekterar hans val att dela det han gör. Det finns poänger och syften att hämta även om de personligen är utanför mina önskemål och ramar.

Brel tillhör inte min generation och det är få saker om honom som jag före föreställningen kände till, även om en och annan sång är bekant. Det Wolff kanske hade kunnat kosta på sig, var kanske att mer påvisa Brels kroppsspråk, som enligt gamla filmer från 1966-1967 sannerligen var unika. I viss mån var de även väldigt komiska. Belgaren var sannerligen en antihjälte som lätt hade kunnat bli clown utan smink.

Scenografin var händelserik på både fyndighet och smakfullhet. Däremot hade jag uppskattat om man hade riktat lamporna bakom scen på ett annat vis eftersom jag flera gånger var tvungen att blinka för att ljuset bländande mig rakt i ögonen. Kvällens största leende gavs när, upp och nervända granar roterade i taket och snön fick falla uppåt.

Det mest fantastiska med kvällens föreställning var att Wolff sannerligen kunde ge känslan av hur skört våra liv är och att varje stund ska ta till varas på för sin egen skull.

Fotograf: Petra Hellberg

Tankar kring föreställningen ”Den e vi” på Dramaten

5 december, 2015 by Lotta Altner

Den e vi
Regi Ulf Stenberg, Emil Rosén Adsten
Texter: Raymond Peroti. Maxida Märak, Karwan Faraj, Sara Nazari och Mischa Snicker
Kostym Barbo Hellsing
Ljus Magnus Pettersson
Premiär på Dramatens Lilla scen den 4 december 2015.

Det är skillnad på retorisk framställning, barrikadspropaganda och på en teaterpjäs. I det här eventet på scen försökte man på något vis slå ihop koncepten, med blandade resultat. Det blev lite buskisliknande predikan utan twist.

Det är dessutom i få sammanhang som människor blir imponerade eller chockade över en inledning där svordom, könsord eller ”yeah vi är på Dramaten” förekommer. Applåder och pluspoäng får man enbart då om man som i kväll, har halva familjen där eller enbart samlat en grupp av inbördes beundran i publiken. Därmed blev inledningen lätt pubertal och tramsig. Att vi fick vänta en kvart på kompisar som var försenade, kändes också för mycket hemkärt.
Att 4 karaktärers historier pågick samtidigt om det utanförskap som kan förekomma i vårt land, var mycket spännande och intressant. Att dessutom flera av karaktärernas dilemman kunde byta meningar och förklaringar med varandra skapade också en uttrycksfull gemenskap i faktumet, vi hör inte hemma här. Tillsammans menade de sorgligt nog att de för ett ”ständigt kring mot Sverige, för du räknas inte! … Tar vi livet av oss själva så slipper ju Sverige oss ”.

Det häftigaste med dessa redovisningar av kurders, muslimers och samers livssituationer i vårt land var att det kändes som att man var pålästa. Jag gillar giltig statistik. Även om jag inte kunnat kolla upp alla siffror som levererades, så kändes de relevanta och rimliga på alla sätt. De gav liknande trådar mellan de som skulle kunna tillhöra någon form av underklass. Vår integration har verkligen misslyckats. Man skäms lite över att vara svensk.

Det var svårt att avgöra om karaktärerna på scen var hämtade från enbart dem själva eller även av andra. Var det inlevelseförmåga i rollkaraktären eller pratade man enbart från det egna jaget!? Aktörerna på scen kändes lite för personliga och lite för oprofessionella, för att framförandena skulle bli helt bekväma. Ska man prata i egen sak ska man gör det bättre, än så här. Däremot levererades en hel del historik och etniska förklaringar som var både intressanta, sanna och bra. Man kunde också lätt förstå deras ilska och frustration.

Redan från början fick publiken klart för sig att ingen av de på scen ville identifiera sig med siffran 12,8. Att hålla på förklaringen till vad den stod för gav föreställningen sin enda röda tråd, som var bra för att hålla scenerna vid liv.

Resonemanget till siffrornas relation till utanförskap, var både klokt och begripligt. Däremot skulle jag vilja undanbe mig att bli mästrad med och utskälld på det sättet som förekom. Självklart har både jag och övriga i publiken fel och brister, men få av oss bär ett stort ansvar för rasismen, kastrering av samer och islamafobin. Kanske var det meningen att provocera oss, jag blev dock enbart förbanda över de enkla lösningarna, man levererade som putsade floskler i söta paket. Det hade varit önskvärt med större nyansskillnader och lite mer självkritik dessutom.

Att ”de e vi” inte enbart är en uppsättning utan ett helt koncept på Fryshuset för enskilt uppmuntran, gör det lättare att förstå föreställningen. Däremot gör det inte att du känner dig inkluderad i dess processer, utan precis som handlingen faktiskt berättar, gör att du känner dig utanför.

Medverkande
David Book
Karim Carlsson
Shada-Helin Sulhav
Charlotta Jonsson

Tankar kring: Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta

15 november, 2015 by Lotta Altner

Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta
Manus Liv Strömquist
Manus Sara Granér
Regi Nora Nilsson
Scenografi och kostym Ulla Karlsson
Musik och ljuddesign Christoffer Karlsson
Ljusdesign Martin Ogland
Premiär på Stadsteatern, Kilen 14 november 2015

Man skulle kunna säga om titeln, att den var lite lång och något komplicerad, men också att påståendet var ganska långsökt och att vår verklighet är mer invecklad än så. Dock var det med stor nyfikenheten som publiken satte sig vid den runda scenen, en cirkusmanege med vitt fluff i bävernylon. Jag tänkte först ”nu ska kritiken ges inlindande och mjukt” men det var just precis tvärtom. Materialet var snarare stora bromskuddar så att smällarna skulle kunna tas emot utan att få för fula märken.

Det var tillfälligtvis svårt att höra skådespelarnas röster, eftersom de ständigt flyttade runt på scen för att inte stå med ryggen mot någon hela tiden. Jag hade lite svårt att förstå vitsen med att de just skulle röra sig i denna cirkel. Däremot var det spännande när de både gömde sig och dök upp i detta vita fluff på olika sätt. Det gav en känsla av att verkligheten på något sätt döljs och kamoufleras av en massa lager av tramsigt prat.
Det är väldigt sällan som en föreställning är så genomgående och klockrent satirisk som i denna uppsättning. Pjäsen påvisar nödvändigheten av arbete och produktion som redovisas ur skilda perspektiv. Skådespelarna plockar tårtbitar av problem som är tjuvarna till världens svält, undergång, orättvisor, börsnoteringat, skolväsen och annat man bedömer att kapitalismen är ansvarig för. Ofta var satiren väldigt bearbetad, finurlig och inlindad med torra fakta som jag ändå kunde ”köpa”. Jag skrattade en hel del, trots att både recensenter, kultureliten och andra grupper som jag i någon mån själv tillhör, fick sig ena ordentliga, men välförtjänta smällar.

Mest intressant och igenkännande var just den materialism som kritiserades och som vi idag ser stora spår av. Vi ersätter relationer, känslor och djuphet med varandra, med just onödiga saker som vi faktiskt inte behöver. Dessutom tar dessa ting resurser från vårt jordklot som vi inte har råd att avvara, ”mer, mer…allt måste ju få lov att växa”. Vi säljer helt klart vår själ, genom att gå med på orimliga arbetstider, hög stress, stora löneskillnader och ständigt vara uppkoppling på nätet. Dessutom ska vi hinna med att vara lyckliga också och då gärna på en nivå så att andra kan mäta och bli avundsjuka ”…försöker bara känna obehag 50 minuter om dagen …”

Jag tyckte upplägget och satiren var befogande och gav en hel del bra och vettiga insikter under drygt en timmes gång. Men när kapsäcken skulle knytas ihop och skådespelarna gick utanför sina roller och helt plötsligt var sig själv, då föll föreställningen i ett magplask. Det blev lite av krystat väckelsemöte och då med enbart prackande vänsterröda åsikter. Hela samhällssatiren fanns inte längre kvar ur ett större perspektiv, utan det blev snarare ett politiskt manifäst av ung vänster. Med egna små ”goda råd lappar” med förslag på pjäsens eventuella slut, slog jag dövörat till en stund därför att jag helt enkelt var tvungen. Framförallt var det så kallade påtvingade ”feministiska” perspektivet om föreställningens slut, något i hästväg. Hon ville helt enkelt tvinga oss alla att pilla varandra i håret och komma varandra närmare. Feminism med inbyggda sexuella trackaserier är inte riktigt min lösning på hur världsekonomin skulle kunna fördelas på ett bättre sett. Precis på samma sätt som jag inte tror på allsång med ”we shall overcome”. Jag tycker inte det är speciellt hedersvärt att våra världsproblem tros sig kunna lösas genom pedagogiska riktlinjer på ”fortune cookie” nivåer.

”Om du vill förändra världen måste du börja med dig själv” – okänd

Lola Blau – Om inte det här är årets bästa uppsättning på stadsteatern, så är det i alla fall en pjäs med medaljchans

14 november, 2015 by Lotta Altner

Lola Blau
Av: Georg Kreisler
Regi och översättning: Rikard Bergqvist
Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt
Koreografi: Fredrik Benke Rydman
Ljus: Joakim Brink
Stockholms stadsteater, premiär fredagen den 13 november 2015

”Lev som om dina handlingar gör skillnad. De gör de.”
– William James

Rollkaraktären Lola Blau, har mycket gemensamt med Albert Speer, Zarah Leander och manusförfattaren Georg Kreisler. De försökte all strunta i sin samtids politiska situation och enbart göra konstnärlig karriär utan att varken vilja eller orka ta ansvar för vad de indirekt bidrog till i Nazismens maktstrukturer.

När livet rullar på i den riktning som man länge hoppats och velat tro på, är det lätt att blunda för det otäcka som också sker i närmiljön som ett resultat. Man stoppa hellre vadd i öronen och bara marschera framåt och halkar hit och dit på de bananskal som erbjuds. ”No business like showbusiness”. Eller? För vad händer om du inte tar till vara på den där chansen? Blir man inte hellre ökänd än okänd? ” Vill man leva måste man vara egoistisk ”, säger Lola Blau.

Lola Blau går och väntar på sitt livs chans och när den kommer som hand i handske konstaterar hon, ” Jag bryr mig inte om politik…och jag gör vad som helst med vem som helst … man lever för de stunder man får skina.” Det går en stund, det fungerar ett tag men sedan står man där utan själ och ett dåligt samvete som tuggar på ens självrespekt. För på hur många sätt kan man sälja sig själv, innan den sura uppstötningen från magen inte bara ger dålig smak i munnen, utan förpestar hela kroppen.

Musikalartisten Sara Jangfeldt gör en fantastisk tolkning av Lola Blau. Hon har inte bara en komisk- och tragisk ådra att spela på, hon kan dessutom sjunga allt från operett till komplicerade sånger. Mest av allt är jag imponerad av de register av kroppsrörelser som hon behärskar fullt ut och hur hon i nästan 2 timmar håller publiken helt trollbunden. Publiken tar alla tillfällen i akt att applådera henne. Dessutom bidrar koreografin alldeles strålande till övergångarna till skilda återberättelser om Lolas liv. Danserna är lika allvarsamma som det är komiska, och tighta med rollbeskrivningarna.

Jangfelts ansiktsuttryck och tempon bidrar också till att man inte en enda gång vill släppa henne med blicken. Hon är en riktig ”Hollywoodaktig” stjärna i 1930-tals stil. Att Sara dessutom behärska det ironiska och det sarkastiska, och vet dess skillnader, är inte något man är van vid att se. Jag kan ingenting annat säga än att håret reste sig i nacken och att jag fick både skrattgropar i kinderna och tårar i ögonen.

Handlingen följde inte en naturlig ordningsföljd och ibland visste man inte om det var en dröm, om det hänt eller skulle hända. Dock spelade det egentligen ingen roll, utan var ganska befriande. Det var ändå den underliggande känslan av krigens val och effekter som var det viktigaste. Dessutom var det första gången som jag sett judisk och tysk sarkasm, över sitt eget folk, vilket var både nyttigt och mycket roligt på många sätt.

Det enda som kändes lite svårrott under kvällen var att musikerna som spelade och agerade, verkligen var enastående musiker men inte kunde jämföras skådespelarmässigt med Sara Jangfeldt. Det kändes naivt att ha valt dem att agera. Hur trodde man att man skulle komma undan med det!? När någon är ”outstanding” blir skillnaden till den ljumna ganska stort. Det kändes nästan i snålaste laget. Det gjorde mig något obekväm och jag tyckte nästan synd om dem. De satt på avbyttarbänken i en vänskapsmatch mellan Manchester United och Grundsunds IF.

Om inte det här är årets bästa uppsättning på stadsteatern, så är det i alla fall en pjäs med medaljchans.

På scenen:
Lola Blau: Sara Jangfeldt
Kapellmästare: Martin Östergren
Musiker: Maria Olsson
Musiker:Mathias Venge

Foto:Petra Hellberg

Inneboende på Stockholms stadsteater – ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå?

6 november, 2015 by Lotta Altner

Inneboende
Konstnärlig ledare Anders Carlsson
Koreografi Andriana Seecker
Scenografi och kostym Linnea Carlsson
Kompositör Stefan Rausfält
Kompositör Andreas Catjar
Teoretisk konsult Ervik Cejvan
Teater institutet på Kilen, Stockholms stadsteater den 4 oktober 2015

Det är något som gå sönder i en när man mitt under en föreställning måste lämna lokalen, för att man av olika anledningar inte klarar av att vara kvar. Man lämnar lokalen trots att man känner ett svek mot de skådespelare som står på teaterscenen den här kvällen och försöker göra ett jobb. Trots att man vet att de borde tro på det de gör, var jag för första gången på flera år tvungen att gå därifrån. Det gick inte att var kvar. Jag försökte, men jag var tvungen att gå efter 45 minuter (hel speltid var 1 timme och 40 minuter, utan paus). Jag stod helt enkelt inte ut.

Föreställningens ljudnivåer var under första halva olidlig för öronen och psyket. Det var alldeles för höga ljud med jämna mellanrum, många för monotona ljud som påminner om ljud man använder för att hjärntvätta människor och sedan återkommande ord/ljud/ rörelser som inte direkt fyllde någon mening. Jag säger som en 5-årig sa till mig en gång, ”måste det vara konstigt, för att vara konst!?”. Mitt svar nu blev som då om än för vuxna öron ” Nej och falsk marknadsföring vinner man inte på i längden”. Någonstans kändes alltihop som ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå. Trodde de verkligen på det här själva, eller försökte de enbart göra något så konstig så att vi skulle tro att det var konst!?

Att karaktärerna på scen hade någon typ av inbundenhet och psykisk instabilitet tog det enbart några minuter att förstå. Den vrede och skrik på samhällets ansvar kan väl i någon form av en förlängd arm då sträcka sig till att samhället och våra föräldrar/mödrar är ansvariga för den psykiska hälsa vi utvecklar. De tre karaktärerna gick i samma mönster och det verkade helt klart som om de var fast i sina egna världar av vrede, psyke eller fysik. Två satt fast i varsitt rum och den tredje kom på besök och gjorde samma sak där varje gång
.
Jobbigast av allt att se under kvällen, var den överviktiga kvinna som presenterades. Den scenkostymen var mycket verklighetstrogen gjord, där valkar, svullnader och celluliter fick spela fritt. Det smärtade oerhört att se hur hon fick kämpa sig ur sängen. Jag förstod dock inte syftet med att man behövde återge henne helt utan underbyxor. Väldigt få kvinnor går omkring med liten tröja men inga byxor. Kanske ville man påpeka hur klibbig den ”livmoderliga omfamningen” skulle kunna vara? Vilket antyddes i programmet var en av syftena med uppsättninge. Det kändes dock utstuderande, avslöjande och utmanande på ett elakt vis. Visst ligger det en unik tanke i att livmodern inte är den varma och vackra plats vi alla kommer ifrån. Dock fanns det ingen logik i varför det skulle vara så att hela vår biologi är en vidrig plats att växa upp i.

Lotta Altner

Footer

Om oss