Lotta Altner

Tankar kring Idioten av Dostojevskij på Teater Giljotin

28 februari, 2016 by Lotta Altner

Idioten
av Fjodor Dostojevskij
Bearbetning/Regi/Skådespelare: Zardasht Rad
Video/Ljus: Ludde Falk
Ljuddesign: Åke Risenfors
Premiär den 27 februari 2016, Teater Giljotin

Du behöver inte ha läst Fjodor Dostorjevskijs roman med samma namn, för att se teater Giljotins uppsättning. Det kanske till och med underlättar den 70 minuter långa monologen, att enbart focusera på det som händer där, snarare att jämföra för mycket med den svårlästa boken. Därmed inget ont sagt om boken, för vem har sagt att en bra bok eller pjäs måste vara lättsmält!? Sondmatning mår ju ingen bra av i långa loppet.

Inledningsvis blir jag matt av den spartanska scenen och att en ensam skådespelare redan står med ryggen mot oss, innan föreställningen börjat. Jag funderar över hur han ska kunna fylla ut all den djuphet och allvar som ett manus från denna ryska tungviktare ändå är. Precis som rollkaraktären inleder, kände jag ”oro i hjärtat”. Tanken att Rad dessutom bearbetat och regiserat sig själv, gör inte svårighetsgraden mindre på något vis. Att fylla ut så många professioner vid ett och samma tillfälle, kräver stor begåvning. Det dröjer dock inte många ord förrän jag är helt betagen och lättad över att Zardasht Rad fyller upp hela scenen med sina berättelser om ”idioten”. Det är något väldigt rent och vackert i hans sätt att tala, varje ord väger snyggt och sitter som en smäck i hans mun. Jag ser varje ord och stavelse och trots den svåra texten så lyssnar jag inte bara, jag hör också vad han säger.
Det finns också oskuldshet och genuinitet i hela framställningen av mannen som inte kan vara annat än rak med sig själv och andra, de stunder han tror sig vara säker på vem han är, trots att han ” inte vet var gränsen går”. Han lider lika mycket av att ha sin hjärnsjukdom som av att världen därmed tror att han är en idiot.
Föreställningen bjuder inte på rak ordningsföljd, utan är tårbitar, i en förklaring till varför Furst Mysjkin valt (tvingas) att utvecklas till att vara den man han är. Han är en man som lider av någon form av epilepsi, har låg samhällsbörd och drabbas av äkta kärlek (tror han) till en kvinna han i andras ögon inte förtjänar. Men vad är det då han har att komma med, mer än sin genuina känsla, när han inte har den börd som krävs för att kunna muta sig till kvinnan han skulle kunna gifta sig med. Han är ju en enkel man, med en sjukdom som då i slutet av 1800-talet gärna förknippades med vanvett, skam och utstöthet. Människor som han gömde man gärna undan och kunde behandlas sämre än ett djur. Men han står på sig, fast kastas mellan förtvivlan och kärlek, som båda både skadar och gläder.
Scentekniskt byter han mellan rollkaraktärernas diskussioner med varandra, genom att påvisa olika energier hos dem. Det gör karaktärerna verkligare än om Zardasht hade använt hela sitt kroppsspråk också. De små detaljerna i berättandet är mycket skickligt och ger en smakfull tolkning som öppnar upp för intresse.
Mest komplicerat med föreställningen är, även om man läst romanen, att de rollkaraktärer som gestaltas och talas om, har svåra ryska namn som inte naturligt sitter kvar i minnet. Det gör att man ibland rör ihop historierna med varandra. Fast trots detta rör man inte ihop faktumet att en människas värde och förmågor ligger långt bortom status, makt och pengar. Tack och lov kan vi finna frihet i det och minnas att ”Skönheten är gåtfull”.

Tankar om Winterreise av Elfriede Jelinek på Teater Galeasen

23 februari, 2016 by Lotta Altner

Winterreise
Av: Elfriede Jelinek
Översättning: Maria Tellander
Regi: Christina Ouzounidis
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm den 22 februari 2016

Det är aldrig lätt när teater, dramatik och poesi, ska mötas i existentiell psykoanalys. Trots det mycket svåra upplägget av 8 scener med långt avstånd till förankring sinsemellan, får vi möta fantastiska monologer. De är i särklass med enastående här och nu berättelser, hämtade hur en österrikisk värld. Det kräver dock att publiken att ha förmågan att lägga till både början och slut till monologerna, eller att man våga sväva fritt i ovisshet.

Att bemötas av en stora frysboxar på scen det första man gör, kan gör vilken teaterbesökare som helst lite skeptisk, även om kvällens föreställning har utlovat en vinterresa genom sin titel. Men det är klart att den infrysta världen som hämtas därur påminner mycket om varje enskild människas frysta möjligheter att uppfatta sitt eget stigmatiska jag. Kritiken mot samhället ligger inte långt efter. Brutalt knivskarpt får det mesta sig en ordvändning för att sedan stampas på eller slängas bort på högen av frågor.

Tre skådespelare går inledningsvis in i otakt in på scen i ett svartlila sken. När musik spelas och någon annans röst får höras, stannar de upp och därefter pratar de i mun på varandra. Kan det var vår självupptagenhet i den egna verkligheten som spökar? Slutligen lyckas de åtminstone finna en gemensam scen där det i alla fall kan förstärka och fylla i varandras tankar i en samklang som enbart trampar lite lätt den andra på tårna. De skrattar åt hur historien väljer att vilja upprepa sig, på samma sätt som de avbryter varandra. Kanske skulle vi kunna göra nya fel, om vi kunde lära oss av tidigare misstag?

Det tuffaste med scenerna är att replikerna är fantastiska på många sätt, men väldigt invecklade. Ofta kryper en ”punchline” in som är just slående och träffande rakt under bältet, men som i nästa stund har vänts på, klippts sönder och byts ut mot en annan. Eftersom tempot är väldigt högt, hinner man inte heller alltid med att tänka färdigt och placera syftet med orden. Det är på gränsen till att man blir överstimmulerad. Jag är inte ensam om att känna hur ögonen drar och att jag nästan skulle behöva vila en stund. Jag orkar helt enkelt inte att svälja och bearbeta alla ord och dess ordlekar. Luften tar dessutom nästa slut i salen.

Allra mest slående denna kväll är skådespelarnas närvaro på scen. De är oerhört tighta med varandra och jag gläds åt deras energi, utstrålning och förmåga att kunna minnas monologer som är mer än 10 minuter per person och gång. Inte en enda gång under kvällen finns det en skymt av tvekan från dem. De är slående starka i sina tolkningar, som vilken isbana som helst på olympisk nivå. ”Isen är beviset på att något varit flytande”-

Det är frusterande hemmavant, men ändå skräckinjagande hur vardagliga ämnen om exempelvis tiden, isen, främlingar och modern, kan beröra både ytligt men också finna nya vrår av berättigande. Man blir illa berörd samtidigt som man ändå måste kosta på sig ett makabert leende. Men vi får inte glömma att ”tårar kan man kosta på sig när man inte har råd med något annat”.

Till den ovane teaterbesökaren skulle jag vilja säga. Föreställningen har oerhört ”mycket kött på benen”. Orden svämmar över i alla former ett ord kan studsa för att sedan nudda vid dig och ändå drunknar du nästan. Ta på dig flytväst och lär dig flyta, så löser det sig. Dock är föreställningen nästan 3 timmar lång, vilket jag tror man ska upplysa om på teaterns hemsida (fann jag ingenstans) eftersom den informationen vid ingång faktiskt skulle annars kunna skrämma bort en kortdistansare.

Foto: Elisabet Sverlander

Tankar om föreställningen Minnesstund på Stockholms stadsteater

21 februari, 2016 by Lotta Altner

Minnesstund
Regi och scenografi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Kostym Charlotta Nylund
Mask Maria Reis
Urpremiär 19 februari på Kilen, Stockholms stadsteater
Föreställning som recenseras: den 20 februari 2016

Det kommer stunder i människors liv, där sorg och elände blir för mycket för tanken och själen. Vi ruckar på hur det är, hur det skulle kunna ha blivit och vad vi kan komma undan med att tror på. Man välja olika vägar att gå för att stå ut. Beroende på vem vi är väljer vi skilda livsstrategier.

I ”Minnesstund” träffar vi en familj som alla försöker minas och glömma en son, en bror, en vän eller kanske till och med en främling, som han verkligen var. För nog är det så att när en människa inte längre finns att se i ögonen och vi ändå försöker hålla dem kvar i vårt inre. Då är det väldigt lätt att bygga upp en fantasivärld kring dess betydelse för att överleva. De blir finare, snyggare, godare och mer framgångsrika än de troligtvis har varit. Förtjänare inte ett människoliv det? Dessutom kan man ju fråga sig om våra ”verkligheter” verkligen överensstämmer med varandra eller om skyddsnäten redan sätter gränser.

Sackarias är död och sörjs av sin familj. De tänker på det som varit och försöker finna någon form av frid. Gemensamt vill de ge honom en betydelse, även om sorg och sår över den han var sipprar igenom. Alla har de skilda bilder av honom och olika typer av relationer. Ingen av bilderna de ger till oss, gör att helhetsbilden går ihop om vem han var. Det är på ett mycket tragikomiskt vis vi får lära känna de närmaste till den avlidne. Vi skrattar där vi kanske inte borde, men kan inte låta bli eftersom vi känner igen oss i de gemensamma livslögnerna kring hur vi tvingas tala för gott om någon som är död. Dessutom är det ju förfärligt att någon man borde stått nära, men inte haft så mycket till övers för, inte längre finns. Hur rättar man till sådant? Man ljuger naturligtvis.

Jon utsätts för att bli en nära sörjande till någon han inte tror sig känna. Han kan inte leva med att säga sanningen (” Jag minns inte Sakarias”) och såra, samtidigt som han blir smickrad av att ha fått betyda så mycket för någon. Gestaltningen av den ofrivillige vännen görs med stark förvirring och splitring, man bokstavligen känner hur obeslutsamheten och dubbelheten skär i Jon (Bahador Foladi). Men ingenstans står han någonsin upp för sig själv. När flickvännen Rosemarie (Emelie Jonsson) irriterat lockar på honom som om han vore en olydig hund, känns han personlighet närmast trolig med hans rätta jag. Rosemarie ger skenet av att var betydligt rakare, även om hon gärna byter åsikt var tionde minut. Trovärdigt beskrivs hon som en person som fyller i sanninger efter sina egna behov, och frågan är därmed om inte hennes lögner är lika stora, även om de mestadels bara påverkar henne själv. Fadern Hugo är den ende av karaktärerna som någonstans vågar erkänna att sonen och han inte kommit bra överrens. Skådespelaren ger oss en mycket gnällig, självupptagen och bitter liten man.

Hugo är en person som man mycket lätt kan tycka illa om och skrattar mest åt, eftersom Per Sandberg ger oss en man som vi redan träffat i landet bland offerkoftor. Minnas (Katarina Ewerlöf) livslögner skapar allt för många tragedier för övriga karaktärer, men mitt i allt det där räddandet, ser man en övergiven kvinna som inte upplever att hon haft något annat val. Katarina gestaltare en krossad kvinna som flytt till lögner, för att inte hela familjen skulle falla ihop. Ewerlöf är lika övertygande och fantastisk i sin tolkning som alltid.

Att Jons vän Kujje (Kristofer Kamiyasu) aldrig får komma till tals, för att han inte passar in i familjebilden gör ont. Man vill gång på gång, gå in och hjälpa karaktären att ordna bokstäverna så att hans ord kan finna varandra i en meningsfull ordföljd. Karaktären får aldrig helt ge sin bild av Jon, trots att vi förstår att de nog är han som besitter den största kunskapen. Empatin lockas fram i mig och jag skulle gärna ge honom gratis tallektioner.
Mest fundersam under kvällen gör systern Lethe (Kristi Stubø) mig. Jag kan inte finna hennes berättigande. Jag vet inte om det är för att jag inte berörs av hennes bild av brodern eller om hennes syften att finnas med inte är tillräckligt stort i förhållande till de andra. Rollkaraktären är helt klart mycket mer intressant än de övriga.
Det är skrämmande hur livslögner och strategier, skapar både gemenskap och främlingsfientlighet mellan oss. Vi kan gå med på varandras vita lögner, eller till och med livslögner, så länge de inte krockar med våra egna. Det är således okej att vi dansar efter varandras fejkade pipor, bara inte i otakt och trampar på varandra tår.

I rollerna: Bahador Foladi, Emelie Jonsson, Katarina Ewerlöf, Per Sandberg, Kirsti Stubø, Kristofer Kamiyasu

Foto: Bengt Wanselius

Tre – dansföreställning av Kenneth Kvarnström: Otroligt stark

14 februari, 2016 by Lotta Altner

”Tre”
Koreograf: Kenneth Kvarnström
Kostym: Astrid Olsson och Lee Cotter
Ljus: Maria Ros Palmklint
Musik: bla Raime och Forest Swords
Premiär den 13 februari 2016 på Stadsteatern, Klarascenen

Att dans på något vis inte i sig själv skulle kunna vara bärare av ett budskap utan konkret handling, är naturligtvis en myt som de flesta av oss är medvetna om. Däremot är dansens språk inte alltid lika tydlig, enbart i sig själv om inte ett kraftigt kroppsspråk läggs till rörelsemönstren. Kvällens föreställning gör det de här faktumet väldigt tydligt.

Tre, är en mycket spännande föreställning som inte flörtar mycket med det tydligt klassiskt teatraliska, men tar igen det tillsammans med det mest dramatiska man kan tänka sig. Hela föreställningen är dock lika mycket ett krigståg i samuraj estetik, som i fascinerande design och kostym.

Treenigheten mellan tre män, som rör sig med liknande uttryck med skilda styrkor, ger en otroligt stark sammanslagning som lager på lager tyg. De blir var och en delar i en större mekanism, så vid olika och skilda tillfällen väljer att bryta sig loss. Det finns en kraftig råstyrka som strävar uppåt, en som plöjer sidledes och en som med lätthet flyger över problemen. Tillsammans ger de möjligheten att växa och tyna tillsammans i växelverkan.

Det är mycket avkopplande för ögonen at se tre människor ta i varandra så sensuellt och lätt, men utan någon form av erotisk laddning. Dansarnas ansiktsuttryck förblir också genom hela föreställningen helt neutrala och det är kropparna som formar rörelserna och bilderna. Utmanande och ovanligt med mänskligt fysiologiska mekanisker utan behov av att meddela ett verbalt budskap.

De tre, möter gång på gång en fyrkantighet i olika färger. Något de medvetet byter av varandra, med att hålla fast vid. Jag upplever att fyrkantigheten bryter ned dem och ingen orkar med att vara kvar för länge i den. Fyrkantigheten består av tejpade mattor i svart och rött. Vid ett tillfälle känns det som en av dansarna ger med sig och gömmer sig under fyrkantigheten. Han orkar helt enkelt inte motstå längre.

Den enda fyrkantighet som upplevs frivilligt bejakande för en av dansarna är den vita hängande fyrkant. I den finner han en dramatisk tillflykt till en ekivok pansarutrustning med insektskänsla. Han förkläder sig i den. Jag upplever att dansen både får näring, skräms och går över i olika former med hjälp av just den utstyrseln.
Mest slås jag av hur vackert det är, samtidigt som det är bedövande otäckt. Det är fantastiskt vackert hur kropparna rör sig exakt så som de bör för att visa klädernas fulla kraft och strukturer. En vackrare catwalk hade inte varit möjlig. Samtidigt är inte rörelserna helt mänskliga utan ger en känsla av djurisk besatthet på insektsnivå. Det sista jag fylls med är känslan av att avståndet mellan att äta eller ätas inte är så långt.

Dansare: Matthew Branham, Erik Nyberg och Paul Pui Wo Lee

Foto: Bent Wanselius

Tankar om föreställningen Taktiska meditationer

12 februari, 2016 by Lotta Altner

Taktiska meditationer
– ett gästspel av Nyxxx på Turteatern, premiär den 11 februari 2016

Meditationens huvudsakliga syfte i de flesta fall är att befria hjärnan och känslan från intryck för att ge någon form av vila och harmoni. I kvällens s.k. föreställning skapades lite mer förvirring för en vad de flesta skådespel brukar ge. Vi är vana vid tydligare ramar för en upplevelse. Men det var nog ett av syftena att bryta mot alla konventioner och genom någon form av nytänkande, ge en annan form av befrielse. En befrielse som behöver en viss typ av motstånd först.

Så vad var det då vi fick uppleva!? Jag skulle beskriva det som någon form av seans-collage-happeningen i stationsformat. Inledningsvis fick vi besökare läsa en kort introduktion om hur vi kunde påbörja vår meditation, stationsvis. Jag invaggades i tanken att jag inbjöds till eftertanke inne salen. Meditationsledarna bar mobilarmbindlar och skulle genom sin närvaro på något vis leda handlingen i rummet. Verket påbörjades när som mellan 18.00–21.00. Du var välkommen när du ville. Man kunde också stanna hur länge man ville på de skilda stationerna, hoppa över och göra om. Man var också välkommen att ta en paus och därefter återkomma. Mest hjärtvärmande var inledningen som erbjöd mig den lilla mint tabletten och våtservetten med lukt av melon. Den gav en känsla av SPA och att man menade väl till både kropp och själ. Vällust fyllde min genomfrysta kropp.

Frihet i din upplevelse av en meditation är självfallet A och O. Det är ju din kropp som ska kunna göra det möjligt för dina sinnen att få flöda fritt och vila ifrån styrning. Dock är det så att inte alla människor, åtminstone inte inledningsvis, bara kan ges den friheten. Det är som med hundvalpar, de behöver få veta var de kan sova, äta och kissa innan de får lugn och ro. Ofta behöver de en stark ledare som visar dem tillrätta. Att bara slänga in ett köttigt ben till höger och vänster, underlättar inte sinnenas avslappning. Det hjälper inte att man säger ”du väljer fritt”. Man är inte så fri som man tror.

På kvällens stationer blev man både inbjuden och lämnades ensam. Jag försökte själv vid något tillfälle uppsöka två stationer utan att aktörer närmade sig för att tilldela mig upplevelse. Antagligen följde de ett mönster av rörelser och jag var inte i takt med dessa. Det gjorde mig något frustrerad och antagligen följde jag min 5ans växellåda och hade inte lugnet att vänta ut dem.

Mest intressant var det att jag upplevde ett försök till provokation gentemot IT-samhället. Att vårt liv enbart har den stress vi eventuellt har p.g.a den lilla mobilen som vi måste sova bredvid varje kväll, ”för vad händer om vi inte hör att det kommer in ett sms!?”. Vi fick också smeka våra mobiler, skicka dem i en cirkel och jag kunde glatt konstatera att min mobil var mycket större än alla andras. Min inre röst skrek åt mig att jag var tramsig, men det kunde inte hjälpas, min mobil var annorlunda och inte en i mängden. Avslappningen fungerade därmed inte helt i mig denna stund, för det var ju inte meningen att jag skulle uppleva att se mobilen, utan jag skulle ju känna dess betydelse.

Mest stimmulerande för känslan var att få spela ett rollspel där reglerna inte alls handlade om att gå framåt eller i slutet vinna. Där handlade det om att ha en rollfigur vars namn skulle syfta till dess utseende. Därefter fick vi veta platser vi var på, men också vilka frågor vi kunde ställa, utan att få svar. Det man inte tänker på först, är att det är processen som är det viktiga. Dessutom bär man med sig sina egna svar på andras frågor. Jag tror att det bästa är att inte spela med någon man känner för du kan naturliga frågor uppstå och ingen prestation behöver smyga på en.

Fast jag hade ändå den tyngsta och största mobilen i det rummet i kväll, så det så.

Lotta Altner

Footer

Om oss