”Tre”
Koreograf: Kenneth Kvarnström
Kostym: Astrid Olsson och Lee Cotter
Ljus: Maria Ros Palmklint
Musik: bla Raime och Forest Swords
Premiär den 13 februari 2016 på Stadsteatern, Klarascenen
Att dans på något vis inte i sig själv skulle kunna vara bärare av ett budskap utan konkret handling, är naturligtvis en myt som de flesta av oss är medvetna om. Däremot är dansens språk inte alltid lika tydlig, enbart i sig själv om inte ett kraftigt kroppsspråk läggs till rörelsemönstren. Kvällens föreställning gör det de här faktumet väldigt tydligt.
Tre, är en mycket spännande föreställning som inte flörtar mycket med det tydligt klassiskt teatraliska, men tar igen det tillsammans med det mest dramatiska man kan tänka sig. Hela föreställningen är dock lika mycket ett krigståg i samuraj estetik, som i fascinerande design och kostym.
Treenigheten mellan tre män, som rör sig med liknande uttryck med skilda styrkor, ger en otroligt stark sammanslagning som lager på lager tyg. De blir var och en delar i en större mekanism, så vid olika och skilda tillfällen väljer att bryta sig loss. Det finns en kraftig råstyrka som strävar uppåt, en som plöjer sidledes och en som med lätthet flyger över problemen. Tillsammans ger de möjligheten att växa och tyna tillsammans i växelverkan.
Det är mycket avkopplande för ögonen at se tre människor ta i varandra så sensuellt och lätt, men utan någon form av erotisk laddning. Dansarnas ansiktsuttryck förblir också genom hela föreställningen helt neutrala och det är kropparna som formar rörelserna och bilderna. Utmanande och ovanligt med mänskligt fysiologiska mekanisker utan behov av att meddela ett verbalt budskap.
De tre, möter gång på gång en fyrkantighet i olika färger. Något de medvetet byter av varandra, med att hålla fast vid. Jag upplever att fyrkantigheten bryter ned dem och ingen orkar med att vara kvar för länge i den. Fyrkantigheten består av tejpade mattor i svart och rött. Vid ett tillfälle känns det som en av dansarna ger med sig och gömmer sig under fyrkantigheten. Han orkar helt enkelt inte motstå längre.
Den enda fyrkantighet som upplevs frivilligt bejakande för en av dansarna är den vita hängande fyrkant. I den finner han en dramatisk tillflykt till en ekivok pansarutrustning med insektskänsla. Han förkläder sig i den. Jag upplever att dansen både får näring, skräms och går över i olika former med hjälp av just den utstyrseln.
Mest slås jag av hur vackert det är, samtidigt som det är bedövande otäckt. Det är fantastiskt vackert hur kropparna rör sig exakt så som de bör för att visa klädernas fulla kraft och strukturer. En vackrare catwalk hade inte varit möjlig. Samtidigt är inte rörelserna helt mänskliga utan ger en känsla av djurisk besatthet på insektsnivå. Det sista jag fylls med är känslan av att avståndet mellan att äta eller ätas inte är så långt.
Dansare: Matthew Branham, Erik Nyberg och Paul Pui Wo Lee
Foto: Bent Wanselius
