Lotta Altner

Tankar om Egenmäktigt förfarande på Scalateatern

17 februari, 2017 by Lotta Altner

Egenmäktigt förfarande
Bok av Lena Andersson
Regi och manus av Eva Dahlman, baserat på Lena Anderssons roman med samma namn och Karin Parrot Jonsons manusversion
Scenografi och kostymdesign Leena Edwall Velander
Ljudteknik Meyer Production
Ljusdesign och ljusteknik William Wenner, Albin Åkerman, Lumination Of Sweden
Premiär på Scalateatern i Stockholm 26 januarui 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Det är något visst när en bok, blir manus och sedan blir en föreställning på scen. En bok innehåller så mycket mer styrning än vad ett manus gör. Avståndet mellan de skrivna orden och scenbilden blir så mycket större. Även om man vet att man aldrig kan få med allt från en bok, så pirrar det alltid lite i magen när en bok man tyckt om läggs i någons hand och blir manus och en nyare tolkning. Kvällens fråga blev naturligtvis, om föreställningen gav boken rättvisa? Ett jämförande känns nödvändigt.

Efter att ha läst boken var jag mycket irriterad på Ester, som enligt min tolkning var en ganska dyster, lättfångad, naiv och lätt patetisk personlighet. Kvällens skådespelande Ester gav ett mycket mer starkt intryck, även om jag fortfarande inte kan förstå hur hon känslomässigt faller för Hugo. Dessutom visade kvällens karaktär på några charmiga och lustfyllda drag, vilket jag inte alls upplevde om Ester i boken. Jessica Liedberg gör Ester precis så lagom menlös men förtjusande, som faktiskt krävs för att rollkaraktären ska bli så medmänsklig som hon kan bli. En fantastisk tolkning, med mina inre stående ovationer.

I boken upplever jag Hugo som en självupptagen skitstövel på den högre nivå. Henrikssons tolkning ges med en större självkritik och med en bättre glimt i ögonvrån. Hugo blir något mer försonande i föreställningen. Dessutom görs Hugo mycket mer humoristisk och glädjefylld än vad jag tidigare upplevt av honom. Dyrkan av honom är dock helt ogripbar. Men kärleken är ju aldrig förnuftsmässig.

Kvällens absolut bästa ”sidekick” är Malin Cederbladh och Ann Westin. De fungerar som konferencier, vänner till Ester och till mindre biroller. De lättar uppstämningen samtidigt som de är förespråkare för det sunda bondförnuftet och det ”nej nu jävlar får det vara nog” som Ester så behöver. Det är alltid skönt med raka kvinnliga karaktärer som säger som det är, pang på utan skyddsnät. Att kvinnorna har kroppsspråken och ironin på sin sida, gör inte tolkningarna mindre bra utan snarare strålande.

Handlingen är väldigt spännande i boken och följer samma mönster i föreställningen. Av någon outgrundlig anledning blir den högt presterande Ester förälskad i konstnären Hugo. Gång på gång lockar han henne och när hon faller för honom, avvisar han henne och hon blir galen i väntandet på svar. Hon ringer, hon skickar meddelanden och mejl. Han svarar inte. Gång på gång händer detta. Men hon hinner knappt komma över honom, innan han känner på sig att lågan håller på att slockna och då är han tillbaka. Hans rädsla är att inte bli omtyckt, men ändå slippa konfrontationer. Han menar att deras möten ” …var passion. Den tog oss i besittning som passioner gör…”. Ester känner sig mer våldförd både fysiskt och psykisk och menar att deras närmande, sexualitet och s.k.relation leder till förpliktelser, ” du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp ”.

Det tråkigaste med kvällens föreställning var enbart att sätena på teatern är oerhört obekväma (tack och lov att föreställningen enbart var ca 90 minuter), sittplatserna har allt för korta avstånd både för ben och armar. Dessutom var delar av publiken ganska oförskämda med varandra och en obehaglig stämning spred sig före föreställningen. Men eftersom föreställningen denna gång var superb kunde man ha överseende med bortdomnandet av kroppen.

I rollerna Malin Cederbladh, Krister Henriksson, Jessica Liedberg och Ann Westin

Det blåser på månen på Dramaten: Det är inte alltid lätt att veta vad som är gott

22 januari, 2017 by Lotta Altner

Det blåser på månen
Av Eric Linklater
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljud-/videodesign Eric Holmberg
Kompositör Matti Bye
Dramaturg Magnus Florin
Premiär på Elverket (Dramaten) den 21 januari 2017

Det ligger alltid en spänning i att från en bok, skapa ett manus som kan ge dess gestaltningar rättvisa. Samtidigt kommer det alltid att finnas människor som bedömer det ena mot det andra. Bilder kan aldrig ge de skrivna orden samma upplevelser som det var att läsa en bok för första gången. Hur stor frihet kan man våga ta sig där emellan när man återger en klassiker? I dagens föreställning är det dessutom så att boken är skriven i en annan tid (1944) och en del översättning från då till nu är nödvändiga. Det är betydligt mer komplicerat än det faktum att det är en anglikansk klassiker på hög nivå. Eric Linklater genomgick två världskrig och därmed såg både ondska och godhet på lika nära håll. Möjligen är våra frågeställningar på en annan skräckslagen nivå. För varför tillåter mänskligheten liknande ondska på samma sätt igen? Varför lär vi oss ingenting av historien?

Det första man slås av när salongens lampor har släkts och ljuset riktas på scenen, är hur genomtänkt och lustfylld scenografi och kostym är. Att redan från första stund få se systrarna Dina (Sanna Sundqvist) och Dorinda (Emma Broomé) ur ett tvådimentionellt- och rakt uppifrån perspektiv gör att man förstår att barnslighet och fantasi kommer att ge glädje under föreställningen. Därefter känner man stor respekt åt den kreativitet och lekfullhet som ljud- och ljus design ger åt föreställningen. Jag förnimmer en stor tecknad bok eller seriemagasin med kraftiga penseldrag och vågade färger.

Barnen Dina och Dorinda är så där kavata, fräcka, roliga, viljestarka och framåt som 1940-talets busiga flickor skulle vara. En tjejighet som jag saknar mycket i vår egen tid, där de flesta flickor ska vara kvinnor, förföriska och sexiga innan de fyllt 10 år. Det är en Pippi-Långstrump-känsla (1945) utöver de vanliga och ’girlpower’ rakt igenom. Man upplever trygghet från första stund och barnen i publiken vet, utan att veta, att flickorna kommer att klara av vartenda äventyr som de tar sig för. Skådespelarna i dessa två roller har ett beundransvärt trovärdigt kroppsspråk och lyssnar hela tiden in barnens kommentarer och synpunkter. När de glatt konstaterar att de ”måste lära…att vara stygga på rätt sätt” blir man glad och vi skrattar alla åt möjligheterna.

Deras nervösa mamma (Maia Hansson Bergqvist) har jag dock svårt för. Men det är inte för att skådespelaren gör ett mindre bra jobb, utan för jag har svårt för den typen av kvinnlighet (alltid på gränsen till nervsammanbrott och väldigt fixerad vid utseende) och snarare hade jag hoppats på att döttrarna fått sina personligheter från sin mamma. Genom hela föreställningen måste ju tjejerna låta bli att ”ställa till med tråkigheter”, ”oroa sin moder” och mamman väljer gång på gång att avbryta och säga ”jag vill inte prata om det”, när svåra beslut måste tas. Karaktären lockar fram skratt hos många, medan jag själv inte ens tycker den är rolig. När barnen älskar hennes mat och väljer att äta väldigt mycket och bli stora som ballonger, väljer modern ganska självklart att konstatera, ”jag vet inte om jag kan älska två ballonger” och därefter överger hon dem. Ett fenomen som tyvärr ligger allt för nära dagens krav på kroppsideal hos föräldrar.

Man kan inget annat än beundra den intellektuella fadern som vill rädda världen och försöker förklara för sina barn varför ondska finns, ”det blåser på månen”. För nog är det lika svårbegripligt för oss alla varför det elaka i oss och runt omkring kommer tillbaka, men också försvinner ibland utan att man riktigt förstår varför. Vad beror det på? När ska vi ta åt oss av det och när ska vi göra något åt det? Pappan väljer i alla fall att åka till ett land långt borta för att göra en insats mot en diktator. Självklart leder det till att han råkar illa ut och hans fantastiska döttrar gör en insats som hjälten i oss all gärna hade velat göra, om vi bara hade vågat.

Sidospåret kring djuren på zoo tog sin tid att landa i ett förståeligt perspektiv. Några av djuren hjälpte handlingen framåt efter en stund, men det är möjligt att inte alla djuren hade behövt vara med eftersom deras personligheter inte fick växa till sig och få ett meningsfyllt syfte. Budskapet kring ” du kan lita på mig för jag är inte en människa” är spikrakt och mer sant än man vill ta till sig. Vänskapen mellan djur och människa ger också en fin inblick och ett konstaterande d.v.s. att om vi ger varandra frihet så kommer vi att vilja komma tillbaka till varandra. Vi är båda levande varelser som kan få ut något av varandra. Men man blev lite förvirrad i djurparksvaktens rundturen bland djuren och jag kan inget annat än hålla med pojken snett framför mig i publiken som frågade sin pappa, ”vad hände med gorilla nu då?”. Man hinner knappt säga hej innan det är hejdå till vissa karaktärer.

Första akten har ett bra tempo oavsett om du kan historierna från förr eller inte, så kan du följa någon typ av röd tråd. I andra akten förlorar handlingen tempo och fler sidospår spretar vilt och detaljer trycks in och man får en känsla av att man antingen behövt få mer kött på benen, eller också kunde man tagit bort den informationen. Rollkaraktären Gido (Christoffer Svensson) är ett exempel på det. Han får aldrig en chans. Man skrapar lite på ytan av dennes syfte och sedan lägger man in en högre växel för att han behöver dra handlingen framåt och sedan försvinner karaktären lika fort och slutar i ett platt fall. Vi får inte ens se honom dansa trots att vi fått information om att han är duktig på det. Det kändes tråkigt och någonstans tror jag att den karaktären hade kunnat få mer utrymme och varit bärare för fler kunskaper och glädjeämnen.

Föreställningen ger en mersmak att läsa fler av författarens böcker. Jag tycker mig kunna ana att den upplevelsen mycket väl skulle kunna ge förlängning av livsdefinitionen från döttrarna, d.v.s att livet/böckerna ger något som kan bli ”fint, spännande och intressant” om du väljer att inte vara helt snäll alla gånger.

I rollerna
Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Iwona – Burgunderprisessa – en clownfest om fascism

21 januari, 2017 by Lotta Altner

Iwona
Av Witold Gombrowicz (1938)
Översättning Anders Bodegård
Regi Henrik Dahl
Scenografi Anton Thorsson*
Mask Jessica Hedin*
Ljus IVan Wahren*
Dramaturg Elsa Berggren*
Regiassistent: Hedda Sonnegård
Premiär på Teater Tribunalen som gästspel (Dotterbolaget) den 20 januari 2017

I uppsättningen är Iwona den bleka, tråkiga, okvinnliga och osminkade gestalten. Hon blir inte insläppt i gemenskapen för att hon vägrar leva upp till de andra clownernas inre- och yttre spel. De gör sig till för varandra och hon väljer att mestadels tiga eller att ignorera dem. Eftersom de andra clownerna inte kan förstå sig på henne och hon inte följer monarkens strukturer, kan man driva med – och skymfa henne. Den som inte står på sig och saknar en röst, kan man därmed göra illa och hen saknar säkert riktiga känslor. Med sin fascistiska pennalism anser de att det är försvarbart att ge sig på en färglös/menlös människa. Man försvarar sig med att mobbning är något man gör för ”att något ska hända”. Satiriskt lägger man också fram samhällets grundsyn på kvinnligheten d.v.s. det är provocerande och osexigt med kvinnor som inte gör sig till. Prinsen blir uppretad av hennes varande att han tvingar sig på henne och ”tvångs förlovar” sig med henne, bara för att han kan. ”Varför ska jag bara falla för en snygging?”och ”det finns inget mer skräckinjagande än skavanker?”.

Jag är både förbryllad, fascinerad och förfärad över huvudrollsinnehavarnas masker (kung, drottning och prins) som är direkt påbyggda/uppbyggda på visa kroppsdelar av deras ansikten. De påminner om förvuxna pysslingar med inslag av Skolios och/eller Albrights syndrom. Självklart är det effektfullt och obehagligt, och ger karaktärerna ett stereotypt utseende. Jag hade dock hoppats på att denna absurda teaterform kunde ha bjudit på chockverkan genom kroppsspråk, mimik och agerande, än mestadels genom sina masker. Karaktärsrollerna är genom sina handlingar horribla men förstärks mer av sina utseenden än med något annat.

Maskerna verkar dessutom för hämmande på speltekniken och kroppsspråken är inte fullt så agerande som man skulle kunna hoppas på. Man gömmer sig bokstavligen ibland bakom en mask. Problemet med maskerna är också att de äter ljud och vid flera tillfällen kan jag inte höra vad skådespelarna säger. Likadant är det när några av aktörerna försöker prata en dialekt som ska ge ett mervärde åt karaktären. I denna lyteskomik och förlöjligande gick inte meningarna fram. I övrigt hade rollkaraktärerna fasta rollbeskrivningar i likhet med den italienska komedin, commedia dell’arte. Genom dessa indelningar kunde man klart urskilja den dumme, fule, korkade och de rädda mfl.

De flesta som har haft med en clown att göra, vet att om man sitter nära dem, så är sannolikheten att du blir involverad i handlingen ganska stor. Därmed bör man inte sitta långt fram som publik om man inte vill ha den närkontakten. Däremot brukar det finnas en generell grundregler för oss clowner. Man brukar ”värma upp” publiken och känna av hur långt man törs gå, innan man verkligen närmar sig i ett utfall. Man kan inte heller gå över en gräns och sedan fråga publiken i efterhand om det var okej. Hur tar man bort en överträdelse som redan är gjord? Kvällens föreställning hade inga barn, men även en del vuxna såg vettskrämt obekväma ut, när de utan ”förspel” blev uppvaktade av en clown. Kanske är det så att den senaste tidens dåliga publicitet av clownen på stan gör oss mer avvaktande, eller så är det så att man från sceniskt håll vid några tillfällen faktiskt ville gå över gränsen?

Att kvällens musik hade några självklara toner från den amerikanska nationalsången, som gång på gång spelades i förtryckta stunder, gav naturligtvis en satirisk underton med tanke på dagens presidentiella installation. En obehaglig påminnelse om framtida spektakel i verkligheten som är betydlig mer skrämmande än någon clown under kvällen.

Manuset och översättningen hade starka toner och beskrivningar över hur lätt det är att förklara sina hemska handlingar. Hur vi kan skylla och beskylla varandra för saker, som egentligen inte är acceptabelt oavsett bakgrund. Att vilja döda någon bara för att denne inte är tillräckligt imponerad av dig, får dig att känna dig speciell eller att den andres utseende inte tilltalar dig, känns under kvällen allt för möjlig. Jag uppskattade mycket att man lyckades lägga fram beskrivningarna och betoningar på sådana sätt att man kunde uppleva det som att vi alla ligger i riskzonen till att kunna bli både förövare och offer.

I rollerna
Karin Bergstrand, Isabelle Boström*, Matilda Dahl*, Jonna Ljunggren*, Li Molnar Kronlid*, Jakob Olausson*, Hanna Ollikainen*, Camilla Persson, Adam Stålhammar*, Alica Tserkovnaja*, Claes Åström
* Studerande vid StDH/Stockholms konstnärliga högskola

Nattvandringar i den undre världen – Det ställs frågor om natten som inte ställs om dagen

15 januari, 2017 by Lotta Altner

Nattvandringar i den undre världen
Av/regi/sångtexter Jakob Hirdwall
Regiassistent Patricia Olomos Polanco
Musik Fredrik Söderberg
Cello Anna Wallgren
Koreograf Johanna Lindh
Ljus Peter Stockhaus
Scenografi/Videoscenografi Caroline Romare, Peter Stockhaus och Tom Waldton
Kostym Caroline Romare
Mask Carina Saxenberg
I rollerna Linda Lönnerfeldt, Andreas Liljeholmen, Camilla Larsson, AnnaKarin Hirdwall, Niklas Jarneheim, Malin Güettler och Marika Lindström (röst)
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Ensembleverket på Fri scen/Kilen 14 januari 2017

Det är självklart så att det som syns och det som finns inte alltid är samma sak. Dessutom är det ju så att det som belyses och det man lägger locket på, förblir inte detsamma natt som dag. Ljus och mörker. Tolkningen ger alltid frihetsutrymme. Dina val har betydelse, ” Ödet har en lång skugga, det gäller bara att hitta rätt väg”. Ansvaret ligger således på individnivå.

Kvällens urpremiär ger en musikalisk komedi, som lutar åt det tragikomiska. Fler skratt är mer plågsamma än enbart roliga, och det är inget fel med det. Satiren mot samhällets strukturer om vem som räknas, vem som är värd något och vilka vi kan offra är spikraka. Jag skrattar som vanligt mindre än de närmaste grannarna. Det gör ont i mig men jag klarar av att le i mjugg och lyfta det vänstra ögonbrynet i mörkret till ett aha. Skönt att humorn inte är självklar.

Slående och genuint är uppsättningens scenografi/videoscenografi eftersom man med dessa skapar rum, ytor och djup som annars hade varit helt omöjliga att återge ögat. Snabba byten och knivskarp kreativitet utöver det vanliga. Den hjälpte självklart att hålla ihop den handling som med jämna mellanrum var lite för spretig för att en riktad ordningsföljd i föreställningen. Scenerna kändes ibland som ett ihopkok av aktörernas enskilda val av scenutrymme. Handlingen gick varken framåt eller bakåt, utan gungade långsamt upp och ner och slutade i en rak linje som enbart sa stopp. Helt enkelt så hittade man ”inte påfarten eller avfarten”. Det är dock inte lätt att finna rätt väg i ett sådant manus.

Att belysa människor stress och den arbetskultur som gäller för många, gör att föreställningen lever i sin tid och fungerar som debattör. Något som vi ständigt är beroende utan för att kunna stanna upp i den dubbla som vi skapar för oss själva och andra. För vad är meningen med livet? Vad vill i åstadkomma medan vi lever? Vad blir konsekvenserna när vi dör? Världen behöver att vi ser vaket på oss själva och andra. Men för att kunna gör det behöver vi också kunna sova. Sömn är i dag en valuta som går att handla med. Sömnen är ingen självklarhet, om man känner att man lever i en orolig tid. Det är även så att döden kräver sin vila.

Personligen uppskattade jag mycket den grekiska mytologin kring Hades och dödsriket som antydes för att ge publiken insikt i ett liv efter döden. Det ledde till komiska detaljer och möjligheter till religiösa tillkännagivanden. Men tänk att vi måste gå tillbaka till grekerna för att andliga antydningar om döden, evigt liv och meningsfullhet ska anses rumsrent och ofarligt i all sin intellektualism. Hade man vågat införa lite buddism, hinduism eller kristendom i det hela för att ge lite mer förankring till nu? Redan de gamla grekerna, känns som ett ofarligt kort.

Det är alltid befriande när aktörer utger sig för att ge det som verkligen levereras och inget annat. På samma sätt som kräm inte är kompott, så är inte heller kroppsrytmik och dans samma sak. När skådespelarna rörde sig till musiken var det konstellationer, collage och kroppar i rörelse för ett enhetligt syfte. Ingen utstrålade, titta på mig jag dansar. Dessutom var deras uttryck födande, givande och befriande i sitt slag. De fyllde sitt fulla syfte i förflyttning från det ena till det andra i en känsla och gav tidvis snygga bilder. Framför allt uppskattade jag scenen mer resväskor och dess resenärer.

Föreställningen lämnar dig med fler frågor än svar, vilket i sig inte behöver vara fel. Däremot är det inte skådespelarinsatserna som är anledningen till det. Det är manuset som saknar en tydlig riktning. Kanske är det så att man ville ha en röra, där det ena eller det andra får råda utan styrd mening eller budskap. Personligen hade jag velat ha ett manus som lämnade ett större avtryck på tankarna. Kaoset förstör den bild och eftertanke som man kan få om man själv håller fast vid enskilda spår som kastas fram utmed föreställningens gång.

Vill du få existensiella frågor och satirisk humor utan försök till svar, ska du se föreställningen. Det finns ju en befrielse i att ingen kommer att skriva dig ett tydligt budskap på näsan. Det är du själv som kan plocka godbitarna ur påsen. Där finns trots all en hel del både söta och sura bitar. Njut.

Jag tror på dig Anita – Åh vem i hela världen kan man lita på?

10 december, 2016 by Lotta Altner

Jag tror på dig Anita
Manus och regi Paula Stenström Öhman
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Jenny Nordmark
Ljus Susanna Hedin, Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Reis
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Lilla scenen den 9 december 2016

Alla vet att inte alla människor går att lita på. De flesta av oss har erfarenhet av att ha missbedömt någon för hyvens och vettig. Samtidigt är det så att många av oss ganska snabbt bara veta när en del människor bara utstrålar att saker och ting inte går ihop och något är allvarligt fel i deras sociala kontakter med andra. Dessutom finns det underbara människor i alla situationer, överallt och ingenstans. Man varken kan eller bör ”döma hunden efter håren”. Våld, sexuella trakasserier eller övergrepp styrs inte av högt eller lågt, kön, religion eller hudfärg. När det gäller brott kan du vara både polismästare, president eller ungdomspräst. ”Du ska inte ta det personligt”.

I Stenström-Öhmans ny pjäs får vi se ett socialkontors verksamheter och konfidenter från insidan. Här har man stressade möten, dålig kaffemaskin och overhead pennor som knappt fungerar. Man försöker skynda på sammankomster och man har chefer som inte håller måtten, vare sig på jobbet eller privat. Tydligt ser man hur man försöker vara professionell, men hur dålig arbetsmiljö, stor börda och egna problem, hinner ifatt och gör personalen sköra, klumpiga, dåliga på sitt jobb men väldigt medmänskliga. För vad händer med personal som ständig jobbar med människor med stora problem? När ska personalen få sin stund och sin hjälp?

Föreställningen är i längsta laget, d.v.s drygt 3 timmar och 20 minuter med en paus. De olika historierna som berättas i ett nätverk kring ett försvinnande av Kassandra, skulle mycket väl ha kunnat finslipas något. Ibland var det svårt att minnas vem som var pappa till vem och vilket ärende som berörde vad. Dock slog det mig att förvirringen eventuellt var medveten och att det inte heller alltid spelade någon roll om jag kom ihåg alla delar i ett mål. Kanske socialsekreterare känner likadant när de ansvarar för 17 mål samtidigt?

Kvällens största behållning var skådespelarna. Jag är djupt imponerad över deras förmåga att spela så många skilda roller, byta så ofta och vara så skarpa i sina tolkningar. Att ena stunden vara en utbränd morsa, sedan flamsig tonårstjej och därefter en liten skuttig tjej, görs inte scentekniskt rakt av. Vanligtvis brukar kroppen hänga kvar i det gamla eller så brukar skådespelaren finna nödlösningar och gå den kortaste vägen. Föreställningen bjöd inte på något fusk alls. Förvandlingarna skedde blixtsnabbt. Det enda som kändes något för acklimatiserat, minimaliserat och dämpat var den sexuella anspelningen och det sexuella ofredandet som skedde mellan Anita och Klas. Jag kan förstå att det är en svår utmaning att spela, men det hade gett berättelsen och rättegången en mer trovärdig tolkning. Kanske premiär nerverna gjorde sitt?

Det var också befriande att se i uppsättningen att både män och kvinnor, spelade just kvinnor och män, med jämna mellanrum. Den lösningen tog bort den laddning och fördom om att det enbart är män som förgriper sig på kvinnor. Det gav mig den rätta känslan d.v.s du vet aldrig vem det är som kan vara förgripare och/eller offer. Så när någon kommer och säger att hen blivit utsatt, hur hanterar vi det då? Vem ska vi tro, vem ska vi litar på och vad ska vi göra? Föreställningen gav både det ena och det andra svaren, cirkeln var inte helt rund och gav fler varv än ett. Kanske är det just det som är det viktiga i sammanhanget, att vi vågar problematisera brottsstatistiken. Vem som helst kan vara skyldig och alla kan bli utsatta. Åh vem i hela världen kan man lita? ”Vi jobbar med förnekelse hela dagarna”.

När dagen går mot sitt slut och vi sitter där med ett ansvar för vad vi i våra sammanhang sett, fått veta och känner, så måste vi agera. Det är aldrig någonsin försvarbart att inte göra något, luta sig tillbaka i sin egen lilla bubbla. Man får inte tänka ”jag vill inte välja sida” och ”jag vill hålla mig utanför”. Sitter man på vetskapen om att man misstänker ett brott, måste man agera. Att göra något är inte bara rätt, det är också det du hade velat att någon annan skulle ha gjort, om det var du som blev offer. Det behövs fler modiga vardagshjältar, för att vi ska kunna skydda varandra och hjälpa dem som ger sig på andra.

I rollerna
Samuel Fröler, Sandra Huldt, Angelica Prick, Eva Rexed och Alexander Salzberger

Lotta Altner

Footer

Om oss