Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Sugerstar Sockerstjärna – intensivt annorlunda berättarteknik

by

Sugerstar Sockerstjärna
Manus Åsa Lindholm
Regi Ester Holmén
Koreografi Filippa Fahlin
Ljus Eleanor Bacon
Teater Heartbreaks gästspel på Teater Pero lördagen den 23 februari 2019

Agerandet från scen, påbörjades redan innan vi i publiken var i salen. Det kändes därmed nästan som om man ville be om ursäkt för sin försening. Man skyndade därför på med att komma på plats för att inte hindra skådespelarkonst.

Två aktörer utförde reptilliknande rörelser på scen som därefter övergick till gangsterliknande toner från en film från 1950. Att inledningen var som direkt och pang på gjorde att tempot var högt redan från början, vilket gladde mig eftersom jag precis blivit informerad om att föreställningen skulle vara i 90 minuter utan paus.

I uppsättningen får vi möta tonåringen Sockerstjärnas pubertala jag, berättandes genom två skådespelare som båda agerar henne om vartannat. Berättandet har inte heller någon kronologisk ordning på något vis utan kommer som tematiska punkter, för att påvisa hur stressande, pressande och utsatt man är som ung 15-årig kvinna. Aktörerna spelar också andra karaktärer som Sugerstar får möte i sitt liv. Det tog en stund att förstå upplägget i historien, men när det väl föll på plats vill jag ge all eloge till idéen kring den typen av berättarteknik. Det gjorde inte bara berättelsen mer intressant, utan den gav också en vinkel åt tanken att tonårstiden verkligen är en tid då ens person/personlighet förändras mycket. Två skådespelare på en karaktär gav utrymme till många aspekter av Sockerstjärnas personlighet.

Det var intressant att bli påmind om hur en del vuxna människor faktiskt pratar till barn på ett ägande vis. De använder förminskade ord och gör sig lustig över det faktum att en 15-åring ena stunden faktiskt uppför sig vuxet, men innerst inne är ett barn. Maktmissbruket och förlöjligandet påverkar ungdomens självkänsla och gör dem till lätta offer. ”Sluta vara så känslig” och kom ihåg att det är ”oattraktivt med svaga kvinnor” ”din handfallna lilla varelse”. Ungas sexualitet är också något som en del vuxna förvirras av. Bara för att en tonåring beter sig som en vuxen genom anspelningar, uppvakning, brev eller förförande ord, innebär det inte att en vuxen man eller kvinna har rätt att lägga skuld på dem eller utnyttja dem. ”Har du någonsin längtat så mycket efter någon att det gjort ont i hela kroppen”. Trots liknande känsloliv är de forfarande så att ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Den vuxne har alltid ansvar.

Inledningsvis kunde replikerna vara rätt högljudda och levererades sluddrigt, men blev mer och mer artikulerande med tiden. Kanske var de också några lite väl överdrivna fnissningarna, höga skrik och sexuella anspelningarna, men oftast fyllde de ett rimligt syfte i sina utövningar. I sina ageranden att spela män som möte Sockerstjärna i livets gång, var jag mycket glatt överraskad över att de kroppsligen kunde återge manliga kroppsmönster utan att välja att bli löjeväckande. Att vara ung kvinna och spela äldre män kräver en hel del begåvning och förmåga till stor efterapning som man inte direkt kan kräva.

Scenen var i minsta laget och ibland kändes det tydligt som att nya känslomönster och handlingens gång inte kunde få nya fästen eftersom det redan upptogs av det som varit före. Att svängdörrarna på bakre del av scenen var genomskinliga, svajade och av plast gjorde också att inget fick lov att växa till eller lämnas bort i ett annat rums perspektiv. Det blev lite mycket känslomässig förstoppning i sinnena för mig. Det var dock nästan att uppsättningen kom undan med sin speltid på 90 minuter i sträck utan paus, eftersom tempot var högt mestadels. Jag är dock mycket förvånade över den trend som är att gör föreställningar så långa. Det går emot all pedagogisk- och metodisk retorik.

Föreställningens danser var mycket befriande och medryckande. Det är inte ofta koreografi tillåter att dans ska få lov att känns mer för aktörer och publik, än att enbart vara fröjder för ögonen. Dansandet var utvecklande för rollkaraktären och gav en hopp om att så länge dansen och glädjen fanns kvar i Sockerstjärnas liv, så skulle nog livet kunna ordna till sig trots allt.

Skillnaden mellan självförtroende och självkänsla för en tonåring togs upp som ämne i föreställningen. Det gladde mig mycket att de vill ta upp den skillnaden, eftersom det är redan i unga år är som vi formas till vuxna.

Sugerstar blir exempelvis alldeles till sig när hon förstår att hon faktiskt är söt och att pojkar gillar söta flickor. Men hon blir också ledsen när ingen bryr sig om henne när hon inte ger av sig själv på ett sätt som andra önskar. Att bara bli omtyckt när man ger och inte för det man är, blir en läskig upplevelse. Att ständigt bara göra sig till för andra för att få bekräftelse är en tuff väg att gå.

Jag håller med Sugerstar. Det är när vi måste vara allt för söta och snälla som vi utvecklas till ett ”japanskt vitt fluffigt sött djur som lockar barn med godis och sedan blir kolsvarta i pälsen och äter upp den”. För inte kan vi ”gå omkring och vara älskade av alla som Håkan Hellström”. Det låter inte hälsosamt.

På scen Hanna Elffors Elfström, Maja Boman Persson

Teaterkritik: Människans Hemlighet – ett genuint försök att återge mänsklighetens kapacitet för etiska brott mot sig själv

by

Människans Hemlighet
Manus David Byrne
Regi Elisabeth Klasson
Översättning Joakim Siegård
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones Daniel Doughan
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Premiär Playhouse teater fredagen den 22 februari 2019

Att öppna sinnena för att vilja se in i flera dimensioner och samtidigt kräva nytänk av åhörare, är kvällens förutsättning på Playhouse teatern. Om man dessutom försöker att inte naivt falla in i dåliga självklarheter kring vad som är totalt etiska- eller moraliska sanningar, kommer uppsättningen att grunda sig djupare. Dogmatismer kommer inte rädda dig från att djärvt behöva tänka, åh ena sidan…åh andra sidan. Tänk istället vad sjutton du skulle ha behövt göra där och då för att överleva men inte behöva dö av skam längre fram. För man får lov att vara ”oändligt glad att vara människa” trots sina fel och brister.

Uppsättningen spelar i olika tidsåldrar samtidigt. Det är här och nu, tillsammans med då för länge sedan och därefter framtiden med dess baksidor. Ofta gifter sig sammanhangen med varandra i alla fall och det är egentligen inte viktigt vad som kommer före den ena eller andra. Övergångarna är smidiga som rena skärsår mellan det ena och det andra, man förstår. Däremot kan det ibland uppfattas som något lätt förvirrande eftersom det ofta blir för många historier som är igång att berättas samtidigt. Man orkar inte riktigt med att ha hur många bollar som helst i luften på samma gång. Kanske påverkar det också att föreställningen är 90 minuter utan paus. Det är orimligt att kräva publikens fulla närvaro under en sådan lång tid när manuset inte kommer i sondmatnings portioner. Det hade varit mer rimligt med 45 minuter och två akter. Det fanns också utrymme för att eventuellt stryka visa övertydliga repliker och scener som kändes lätt upprepande om än bra.

Jag imponerades mycket över den s.k. Tinderdaten som karaktärerna Jamie och Ava har. Det visar på dagens snabba beslut kring attraktion som hör hemma i vår tid. Samtidigt är karaktärernas utgångspunkter och förutsättningar olika i en värld där ett intresse för något kan få lov att vara enbart nu eller också mera sedan. Intensioner behöver forfarande förklaras och inte tas för givet om man inte vill såra någon. Deras snabba beslut att ge sig hän åt varandra har inte samma dimensioner för dem båda, trots att resultatet blev den samma. Alla som någon gång behövt kyssas med någon på scen, vet att det är svårt att hångla estetiskt snyggt. Hångel ska ju bara kännas bra i verkligheten och behöver vanligtvis inga åskådare. Men på scen ska inte publiken känna sig obekväm och intimiteten behöver vara befogad och gärna snygg. Gustafsson och Jansson gör ett mycket trovärdigt samspel där kyssandet känns passionerade intensivt, samtidigt som det ser kliniskt attraktivt ut. Det var länge sedan jag såg något så professionellt och jag misstänker att de övat mycket (övning ger färdighet). Bra jobbat.

Rollkaraktären George är den rollkaraktär som uppfattas mest tydligt sympatisk i föreställningen. Kanske är det skådespelaren Španovićs övertydliga svenska och starka inlevelse som gör att man trots allt kan ha mer förståelse för honom, än herr Bronowski (Bruno) själv, trots att deras vetenskapliga brott nog kan anses som likvärdiga. George påvisar mer trovärdig ånger och försöker komma tillrätta med sitt dåliga samvete konstruktivt. Fast det är inte enbart karaktärens förtjänst att sympatier ges till George. Min upplevelse är att Slaven Španović besitter en stor begåvning i att i samma känsloregister kunna återge flera nivåer av känslouttryck. Han ger George de försvarstal som behövs.

Kvällens rekvisita bestod mestadels av stegar/trappsteg och bokhyllor som på olika vis flyttades runt på hjul. På många fyndiga, smidiga och snygga sätt lyckades man skapa olika nivåer av rum och avskilda platser. Skådespelarna rörde sig också i en jämn rytm mellan skilda karaktärer och platser för att tillhandahålla trovärdiga händelser som förde handlingen framåt. Tänk att mindre saker kan få lov att göra så stor skillnad (less is more). Inledningsvis var dock förflyttningarna något klumpiga och skrällande, men blev ständigt smidigare och bättre under kvällens gång.

Det är lätt att döma människor som begår brott mot mänskligheten, när man själv inte ens varit i närheten av krig, svält, död eller religionsförtryck. För man vill ju någonstans hoppas att man själv inte skulle ha betet sig lika grisaktigt och skamlöst. Sanningen är dock, att man inte vet vilken dimension av makabra beteenden som kan lockas fram i en, när man tvingas till att behöva ta svåra beslut om liv och död, ”att förlora sin mänsklighet”. Historien verkar i alla fall lära oss att historien inte lär oss något. Däremot får vi inte glömma att ”allt vi kan föreställa oss om framtiden är möjligt” om vi bara vill och bjuder till.

Ensemble Tobias Aspelin (Bruno), Marie Robertson (Rita), Charlie Gustafsson (Jamie), Amanda Jansson (Ava), Slaven Španović (George)

Teaterkritik: Ashes to Ashes

by

Ashes to Ashes
Manus Harold Pinter
Regi Jo Rideout
Ljusdesign Christina Kamma
Olympiateatern i Stockholm fredagen den 15 februari 2019
Föreställningen ges enbart på engelska
Medverkande Louise Ryme, Pontus Olgrim

Alla som någon gång kunnat läsa ett manus på originalspråk vet att det finns en stor fördel i att göra så och spela därefter, när det är möjligt. Det finns dessutom saker i det engelska språket, i Pinters version som inte riktigt går att översätta till svenska. Därför var det väldigt befriande och genuint äkta att få höra den brittiska originalversionen gestaltas på scen. När regissören dessutom är britt är det ju helt rimligt att föreställningen görs på engelska. Möjligheten att nå en tvåspråkig- eller utländsk publik blir ju dessutom därmed möjlig. Bra för ett Stockholm som borde ha mer internationell teater, kan jag tycka.

Pinters teknik är att låta skådespelarna ständigt ställa frågor, utan att någonsin vara nöjd med de svar som ges. Hela tiden vill karaktärerna veta mer detaljer än vad de kan få veta, tror att den andra döljer något medvetet och smular sönder varenda diskussion. Rappheten och cynismen mellan kvällens skådespelare är mycket intressant och deras största framgång, ” I am in the dark and need answeres” (Jag hålls i det fördolda, men behöver svar*)

De svenska skådespelarna gjorde ett gott intryck med sitt engelska uttal. Det var inte direkt några fel, även om rytmen blev något platt och trist. Det kändes också som om språket gjorde det omöjligt för skådespelarna att helt leva sig in i sina roller. Retoriken kom inte inifrån och ut, utan snarare tvärtom. Regissören måste ha hjälpt dem med det engelska språket och det satte sig enbart på ytan. Eller fanns det fler hinder som jag inte uppfattade ?

Skådespelarna lyckades mycket bra i att skapa känslan av att man inte riktigt visste när dröm eller verklighet gjorde sig gällande. Ibland blev det både och, och några gånger spelade det egentligen ingen roll. Däremot kände jag inte att Devlin (Pontus Olgrim) på något vis tvingade Rebecca (Louise Ryme) att berätta om sina drömmar eller saker hon varit med om före/under äktenskapet. Jag upplevde det mer som att hon medvetet försökte såra honom med sina berättelser i längtan efter ett bättre liv för egen del. Han var mer påstridig för att hans eventuella manlighet hade fått sig en törn, men båda kunde definitivt klara sig utan den andre. Känslan av ” I am letting you of the hook, are you noticing?” (Jag låter dig undgå bedömning och jag hoppas du inser det *), kommer alldeles för enkelt och är inte alls självklart. Han bryr sig inte tillräckligt mycket för att det ska spela någon som helst roll. Både krok och byte är mer gjorda av mjukt gummi.

Den kemi som jag genom de s.k. tvången eller äktenskapsbrotten, förväntar mig mellan skådespelarna, infinner sig aldrig under kvällen. En svartsjuk man eller en rädd kvinna, borde leda till några konstellationer av passion, åtrå och vrede. Det finns inte någon laddning mellan dem och jag kan inte ens se att de någonsin varit förälskade i varandra. Kanske är scenen för liten? Kanske är de inte färdiga i processen att våga ta i varandra mer ohämmat? Jag blir vid något tillfälle illa till mods eftersom deras beröringar är känslolösa, stela och upplevs konstlade. En dramaturg hade behövt hjälpa dem med intimiteten.

Scenen som var i ett vardagsrum på 1950-talet, är mycket elegant och snygg, trots den minimalistiska rekvisitan. Det svart, vita, röda och mahognyn kompletterar varandra. Självklart är det så att Rebecca har svarta underkläder, knallröd klänning och har svarta lackskor i höga klackar. En stilren känsla och femme fatale. Skådespelarna är dessutom kompletterande och har stort äktenskapstycke.

Teaterkritik: Män kan inte våldtas – otäckt närgående våldtäkter som uttryckligen ger det manliga och kvinnliga på tafsen

by

Män kan inte våldtas
Manus efter Märta Tikkanen roman med samma namn
Regi Lo Kauppi
Scenografi Erik Radix*
Kostym Marika Åkerblom
Ljus Tobias Hallgren
Ljud Bernt Karsten Sannerud
Mask Maria Lindstedt
DramaturgÅsa Lindholm
* Praktikant SKH/Institutionen för scenkonst, utbildningarna för scenografi och ljuddesign.
Södra Teatern, Stockholm, den 3 februari 2019

Redan i titeln för kvällens föreställning blir man provocerad och det är säkert meningen. För vem är det som har påstått att en man inte kan våldtas. Det behöver man inte vara välutbildad biolog, medicinsk professor eller professionell boxare för att begripa att de visst kan. Ingen människa är totalt skyddad gentemot våldtäkt enbart för sitt kön skull eller samhällsposition. Våldtäkt är en maktyttring som kan drabba vilken människa som helst. Män och kvinnor lever dock inte på samma premisser när det gäller vem som kan få lov att vara offer/gärningsperson.

Uppsättningen går på djupet för att beskriva vad det är som händer med oss när vi blir våldtagna och vad det är som gör att man kan gå över alla gränser och bli en förövare. Det är ruskiga känslor som genomströmmar ens kropp och dramatiken är så tydlig och detaljrik att man känner hur stresshormonen kickar in. Man vill slå tillbaka – slåss. Något i en måste gå sönder för att man ska kunna närma sig i att förstå hur förövare och offer blir till i en maktstruktur som skulle tjäna på att s.k. manlighet och kvinnlighet kunde uttrycka mer mänsklighet.

Hela föreställningen grundar sig på en kvälls misstag, som leder till hiskeliga konsekvenser för många. Tova vill fira sin födelsedag genom att dricka gott vin, klä upp sig och gå på krogen. Där möter hon Mick som är ute och roar sig. Ett attraktionsspel mellan man och kvinna spelas upp på scen, där man förstå att sexualitet inte borde vara något främmande för någon av dem eller för publiken. Tova följer med honom hem. Helt plötsligt går något fel i den allmänna förföringstekniken. Mannen försöker vara stor stark och världsvan och hon skrattar vid fel tillfälle och vill inte alls vara en blyg viol som låtsas något. Mick fixar inte att tappa kontrollen och förnedrar och hotar, genom att genomföra en våldtäkt. Tova är chockad, rädd och vågar inte anmäla. Ångest, skuld och sjukdom blir hennes följder.

Sven Ahlström är mycket skicklig som tonåring och våldtäksman i uppsättningen. Det är helt enastående hur en vuxen man kan vara trovärdig som stöddig, sprallig och hormonsting 13åring ena stunden och nästa, genom enbart en hand genom håret, bli en man som av olika anledningar går över alla gränser med våld. Att Ahlström klarar av att kroppsligen verka trovärdig som väldigt ung, när hans motspelare är väldigt ung i sig påvisar en skicklighet utöver det vanliga. Ännu snabbare i vändningarna var Fant i övergången mellan pappa och exman. I hans fall hann jag inte ens se när övergången skedde genialiskt, eftersom de skedde mitt i meningar och utan direkt utgång emellan. Christer Fants rollkaraktärer var dessutom på varsin sida om det sympatiska.

Att se en scenisk och spelad våldtäkt (det blev två) är väldigt magstarkt både för skådespelare och för publiken. Att dessa scener var befogade, rådde det dock ingen som helst tvekan om. Utan dem hade inte vreden, hat, utsatthet och våldet därefter förståtts. Män och kvinnor runt omkring mig i teaterlokalen suckade, andades häftig eller höll för ögonen. Det hände att jag själv slöt ögonen och enbart hörde våldet mellan dem. Jag är glad över att min mage var tom. Däremot är det viktigt att tillägga att skådespelarna gjorde ett fantastiskt arbete för att inte ge publiken mer snaskiga detaljer, skada än vad som var nödvändigt. Gränserna för intimiteten och nakenheten, var rätt balanserade om än ingående och detaljrik. Det krävs inte bara en bra dramaturg, utan också två modiga skådespelare med stor respekt och tillit för varandra. Annars ror man inte hem så otäcka men trovärdigt spelade våldtäkter.
Genom Tovas söner får vi alla också en knäpp på näsan. Jag tror inte att jag är ensam om att mot slutet inse att kontrollerandet, svartsjukan och tvång mellan människor på något vis hör ihop och kan leda till förödande beteenden. Osäkra människor, med dålig självkänsla, oavsett könstillhörighet kan därmed tappa greppet med bekostnad på andra. Dessutom känns det som vi alla till mans tror att det alltid är någon annans barn som står för övergrepp och att främlingen måste vara den som är värst. Det pratas därmed alldeles för lite om våldtäkter i relationer och att de flesta sker med någon vi känner.

Uppsättningens moment 22 är otäck. Den baserar sig på samhällets nedbrytande genus strukturer. En kvinna som blir våldtagen av en man blir ifrågasatt för sin klädsel, alkoholintag och till ”hur jävla dum får man vara om man går hem med en man man knappt känner”. Hennes trovärdighet ska beprövas efter att hon borde veta bättre än att bli våldtagen. En man som blir våldtagen av en kvinna blir ifrågasatt för sin manlighet. För är det inte så att alla män, alltid vill ha sex? Om du inte vill ha sex är du verkligen en riktig man då? Hur manligt är du dessutom om du erkänner att du blev våldtagen, kan man också fråga sig. Det innebär ju att förutom våldtäkten i sig så måste varje enskild människa beroende av kön, slåss mot författade meningar som gör dem mindre som människor bortom våldsöverträdelsen.

Mitt i allt kroppsligt kränkande och elände, tänker jag att det är förfärligt att något som kan få vara så härligt mellan två människor kan bli ett maktmissbruk när det är ofrivilligt för en enda part. Den fina intimiteten kidnappas för hemska syften. Dessutom så borde väl inte samtycke vara så svårt när det faktiskt finns kåta människor i stort sätt överallt.

Medverkande Elisabeth Carlsson (Tova), Sven Ahlström (Martti/Mick), Nils Wetterholm (Jockum/Servitör), Angelika Prick (Bimbi/Poliskvinna), Christer Fant (Pappa/Exman/Polisman), Eva Stenson (Advokat/Bibliotekarie)

Teaterkritik: Veta bäst – Härligt barnslig klokhet och busenkla förklaringar på världsordningen som kräver att vi vuxna tänker till

by

Veta bäst – hur kan du vara så säker?
Regi Carina Jingrot
Manus Anders Jansson, Johan Ehn
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Teknik Rickard Folke
Musik Rickard Folke, Anders Jansson
Text till musiken Anders Jansson
Affisch Sophia Drevenstam
Sömnad Anna Kjellsdotter
Urpremiär på Teater Barbara (Kungsholmen) 2 februari 2019

När man pratar med barn, är de oftast härligt övertygade över saker de tror på. Själv har jag svårt att tro på något över huvudtaget – jag är vanligtvis vuxet skeptisk till det mesta. Barn säger sanningar med stor övertygelse och kan få det klurigaste att bli de lättaste ekvationerna i tro, hopp och kärlek. Man önskar att vi vuxna kunde fungera lite så också. För visst är livet tillräckligt komplicerat i alla fall. Ja för hur kan man ens ”veta att man vet något”? Dock är det en bra början att erkänna att man ”veta att man inte vet”.

Dagens urpremiär ger sig in bland de tyngre filosoferna som Aristoteles och konstnären Leonardo da Vinci som med formler och bevisliga argument vill berätta hur man kan fastställa kunskap. Med lika stor självklarhet som hos en klartänkt 9-åring, förklarar man hur kunskaper behöver vägas, mätas och utsättas för prövning, ”Man måste ju lära sig nya saker”. Vilken befrielse det är att tillämpa dessa tankemönster även för oss vuxna som gärna kan slippa fake news och behöver ifrågasätta det vi hör och ser mer strategiskt än vad vi kanske insett förr.

Det är något speciellt när vuxna lyckas fånga en ung människas röst och göra den hörd utan att förlöjliga den. I strävan att verka vuxet modern och världsvan pedagog är det en mycket enkel match att göra så. Det gläder mig att man inte föll för den frestelsen. Genom att två manliga skådespelare skulle återge rösterna åt välgjorda dockor i yngre tonåren, krävdes det ett byte av ljudläge. När man återger ungdomligare språkbruk (”tugg”) av skilda slag och där exempelvis ”ska vi leka efter skolan” fnyses åt på ett trovärdigt vis, är dockorna unga människor trots äldre skådespelare.

De barn som var i lokalen skrattade hjärtligt högt och lyckligt åt dockornas skämt. Jag tyckte dock personligen att det var lite svårt att hålla isär rösterna eftersom båda aktörerna spelade nästan all dock-karaktärerna och inte var inriktade på några få. För mig har det betydelse att diftonger och vibraton i en dockas karaktär är densamma. Skådespelarna återgav dockornas personligheter olika och i några fall föredrog jag en av tolkningarna och inte bådas. Kanske skulle en skådespelare mer på scen ha kunnat lösa att man inte bytte? Eller så spelar det inte någon som helst roll för ett barn på mellanstadiet? (föreställningen säljs till skolor där man också spelar i klassrum).

Det känns bra att manuset står upp för boken, bibliotekens och kunskapens värde i värld där det är snabba kast mellan vad som är coolt och häftigt. Att bjuda på glädjen i eget lärande, skapandet och läsandet gör den stora skillnaden. Utbildning och bildning är något viktigt för var och en av oss, och förutsättningen för ungas livskvalité. Att protestera mot populismen och själv välja vilka vägar man vill gå, ger kloka barn och utvecklingsbara vuxna. ”Människan är ju rätt fantastisk”

Roligast i föreställningen var den pantomim sketch som gjordes kring människans utveckling d.v.s. hur vi som människor gått från ett stadie till ett annat. En röst berättade i bakgrunden och skådespelarna agerade till. Det kändes tydligt att just den delen i föreställningen var mycket väl inlärd, tematisk och något som aktörerna fick mycket egen glädje av. Vem har inte lite behov av att apa sig med jämna mellanrum? (Me me me)

Tänk att en sådan enkel formel i sökandet efter kunskap håller (övertygelse + goda skäl + sanning = kunskap) och gör att man strategiskt kan ifrågasätta den information som ges till en. Att prata filosofi och metoder med barn är inte alls lätt och på ett lekande sätt lyckades föreställningen göra det på ett imponerande vis. Man hoppas att många skolor har möjlighet att hyra in dem så att unga idag inte låter sig bli proppfulla av andra människors påståenden, utan vågar ifrågasätta sig själv och andras åsikter.

Medverkande Anders Jansson, Johan Ehn