Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Tiggarna på Stocholms stadsteater – Påvisar tydligt givandets benägenheter och lömskhetens undanflykter hos var och en

by

Foto: Sören Vilks

Tiggarna
Av Mia Törnqvist
Regi Annika Hallin
Dramaturgi Fanny Boëthius
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Ljud Simon Mårtensson
Premiär 22 mars 2019
Kulturhuset Stadsteatern spelar i samarbete med Teater Giljotin
Föreställning som recenseras: lördagen den 23 mars 2019

Det var under 2014 och 2015 som flyktingströmmen och romer kom i stora mängder till Sverige. Innan dess hade vi svenskar nästan enbart sett ett fåtal tiggare ute på våra gator d.v.s en och annan fulle-gubbe som p.g.a missbruk eventuellt störde och tog plats. Vi såg tiggeri utomlands med det var ju inte hemma i fosterlandet på vår gata i stan. När tiggare (framförallt romer) började sitta vid nästan varje Ica-butiks ingång eller påstridigt rasslade pappmuggar med småmynt i våra öron på tunnelbanan, så hände något. I varje medborgare uppstod frågor och svar som vi aldrig förr hade behövt stå inför. Är jag skyldig att hjälpa arma europeiska immigranter som kommer hit frivilligt och ej kan försörja sig?

Är jag en bra eller dålig människa om jag inte tycker jag har råd eller inte vill ha tiggare på gatorna i mitt land? Måste jag se på dem och känna skuld och skam för att jag inte lever i deras situation? Är jag en hemsk människa som bara vill att de åker hem till sitt?

I Tiggarna, beskrives det hur två systrar (Marie och Johanna) tolkar och hanterar sina möten med tiggare. Kvinnorna har olika möjligheter och utgångspunkter dess återseenden. Den ena kvinnan har ett statusarbete och den andra sliter sig fram. De ger därmed legitimitet till det faktum, att det är inte våra tillgångar som egentligen styr över förmågan att vilja ge eller kunna ge. Beskrivningarna om hur man hjälper för sin egen skull, av moraliska skäl eller helt ta sig rätten att misshandla för att man inte orkar med, sker nästan odramatiskt självklart. Skulden och belöningen för de enskilda kvinnorna varierar mycket trovärdigt och man kan identifiera sig med dem båda, på olika vis och vid skilda tillfällen. Det goda och det onda i oss alla kommer upp till ytan och ger en eftersmak som behöver sköljas ned eller spottas ut.

Systrarna har två makar (Mehmet och Classe) i sina liv. Den ena maken (Mehmet) har invandrarbakgrund och lider i sitt nya land genom att utsätta sig för krigens faser från sitt fd hemland. Via massmedia och internet frossar han i elände som om det skulle få honom att må bättre. Johannas make Classe däremot är aggressiv och irriterad och orkar öppet inte med det faktum att EU-immigranter ska hjälpas mer än inhemska svenskar. Efter tidens gång får man djupgående förståelse för varför makarna väljer att hantera tiggeri på skilda vis. Vi är alltid ett resultat av vår egen historia.

Tempot i föreställningen var enastående och klockren. Inte en enda gång kändes det som att någon scen var onödigt inklistrad eller att man fyllde på med floskler för att underlätta budskapens verkliga grundkänslor. Dessutom var scenlösningarna enkla, tydliga och raka. Trots att föreställningen var nästan 90 minuter och utan paus, var jag inte beklämd av tiden en enda gång. Scenografin och rekvisitan var spartansk, men fyndigt genomtänkt och gav lätt skilda platser och rum. Att inget kändes naket, berodde självklart på att skådespelarna fyllde upp scenen och intog sina platser på föredömligt vis. Fröler var dessutom enastående i sin tolkning som Mehmet.

Det jag uppskattade allra mest i föreställningen var att manuset inte var skrivet på ett sådant sätt att det fanns alltför tydliga och självklara goda syfte hos enbart några av karaktärerna. Varje personlighet hade sina dolda agendor och utgick från egna mänskliga behov i första hand. För det behöver sägas, att de som uppfattas att ge mest kanske har ruttna syften. De som skriker om hur goda de är innerst inne, kanske inte är de som ska ha någon eloge, om nu beröm ens är passande.

Manuset skiljer tydligt på moraliska tankar och etiska handlingar. Att man ger inblick och en tydlig förförståelse till individernas val, gör också att man hinner tänka, ”det där hade kunnat varit jag”. Misären i varför personer tar sina beslut, blir därför otäckt närvarande.

I föreställningen finns en dotter (Alva). Detta barn sitter vid flera tillfällen vid en jordhög i parken och gräver samtidigt som hennes mamma och moster sitter på en parkbänk intill. Jordhögen blir mycket terapeutisk att titta på under föreställningen. Systrarna tävlar ingående om vem som borde göra vad och vem som beter sig finast i en värld där man inte vill hjälpa till om man blir utnyttjad. Jordhögen ger en härlig symbolik i det faktum att vi alla har nivåer/lager av personligheter som kan behövas grävas fram. Vad vi finner om vi gräver inom oss är olika nivåer av jaget. Börjar man gräva i sig själv för att finna sanningar måste man vara förberedd på att det inte bara är fina saker som kommer fram. Inget att gräva ned sig för, bör väl tilläggas.

Jag blir oerhört provocerad av rollkaraktären Johanna i föreställningen. Hon är en sådan där ”PK-morsa” som vill verka fin, en falsk moder Teresia och vill tillrättavisa alla andra som inte försöker offra sig som henne. Det är som om hon går igång på att framställa sig själv som bättre än alla andra och utnyttjar sitt barn som en plattform för att att låtsas leva ut sin barmhärtighet. Hon går igång på andras nöd, för att de hjälper henne att utnyttja välgörenheten för sina egna behov. Johanna går igång på utsattheten och makten den ger henne. Jag vet hur många sådana kvinnor jag träffat i verkligheten och beskrivningen är obehagligt träffsäker.

Ångest i att inte vilja hjälpa tiggare, är ett återkommande tema i alla karaktärerna. Det dåliga samvetet över att ha det för bra men inte vara nöjd och därför inte vill bjuda på vad som helst. ”I nöden prövas vännen” sägs det och karaktärerna inser att deras liv och beteenden sätts på prov. Hur god måste man vara för att få kalla sig medmänsklig? Rollkaraktärerna reagerar och agerar utanför sina egna ramar och kan inte alltid stå för sina handlingar. De är människor som antagligen påminner väldigt mycket om oss alla, ”vad jag än gör så räcker jag inte till”.

Medverkande på scen Ann-Sofie Rase (Marie), Andreas Kundler (Classe), Eva Rexed (Johanna), Samuel Fröler (Mehmet), Alma Huss/Tuva Huss (Alva)

Teaterkritik: Monument på Turteatern – Härligt banbrytande föreställning med monumentala guider

by

Monument
Idé och regi Gunilla Heilborn
Text Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande
Rum, objekt och kläder ww Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljusdesign Susanna Hedin, Lumination of Sweden
Musik Hans Appelqvist
Premiär den 22 mars 2019
Turteatern Kärrtorp

Utan att förstöra din egen upplevelse av upplevelsen, som baserar sig på vissa överraskningsmetoder, måste jag berätta om kvällens premiär. När du sitter och väntar på att kvällens föreställning ska börja, kommer två guider från teatern in. Det är något fånigt turkost över dem som gör att man undrar hur någon tänkt. Men jag inordnar mig i ledet. Du förväntar dig att få klassisk information om försening, mobiltelefoner och var närmaste nödutgång finns. Det händer inte. Istället smyger sig starten av föreställningen på dig, sakta men säkert. Kläderna ska vara sådär kulturellt knasiga.

Övergången är så snygg och så självklar att du inte förrän 15 minuter senare inser att föreställningen började för länge sedan. Jag hade inte hunnit sätta mig till rätta med mitt anteckningsblock ens, utan småknaprade finsk lakrits i min egen lilla bubbla bara mig själv. Kände mig lite fånig, men 1-0 till dem som fintade teaterrecensenten som inte hängde med.

Våra guider slussar oss genom begreppet Monument. För vad är egentligen ett monument? Måste det vara av ett visst materiell? Måste det vara skapat av någon speciell? Vem får bestämma hur monument ska se ut? Det är en fallgrop, det är ett skämt och det är ytterst allvarligt. Eftervärlden ser på det vi skapat och lämnat efter oss. Det bedömer oss, mäter oss och kollar om vi egentligen var värda något. Den dagen jag sätter näsan i vädret kommer mina skrivande monument att finnas kvar och andra kommer att fatta beslut om mitt skapande egentligen var värt något. Internet kommer att rädda mig från att åtminstone stå kvar som ett namn i dess sfär oavsett vad.

Aktörerna på scenen tar sitt guidande på ytters stort allvar, eller så spelar de att de tar det på ytterst stort allvar. För mig blir det en kittlande tanke om de driver med oss, sig själva och våra behov att skapa monument oavsett om de behövs eller inte. En kvinna i publiken verkar så nervös och konfunderad att hon skrattar hysteriskt den första halvtimmen, åt allt. Någonstans kan jag förstå henne, även om det är ytterst enerverande. Jag blir istället helt lugn och inväntar mer vittnesmål eller övertramp för att förstå.

Det är den manliga skådespelaren som ”tappar” ansiktet en gång och nu ser man, att de spelar dessa pretentiösa torrtråkiga guider. Jag vet inte om jag blir lite besviken eller något lättad. Jag landar i alla fall på fötterna igen och uppskattar den mycket torra och enkla humorn i förklaringsmodellerna. Vi är till och med är med i en guidad lek som alla bara är med på.

I föreställningen beskriver guiderna ett spännande fenomen som jag åtminstone känner igen mig i. Hur lätt blir man inte besviken av ett ”monument” som en tavla, när du fått höra så mycket om det innan. Vi bygger upp fantasier kring hur fantastiskt det ska bli att se det, vilka känslor som borde flöda genom kroppen och hur lyckliga vi kommer att känna oss. Det är precis som en blind dejt som fått lite för mycket falsk marknadsföring. Hela livet är bara en enda alldeles för stor förhoppning som kommer att göra oss besvikna. Den ena guiden tog Mona Lisa som ett exempel. Hennes besvikelse var enorm p.g.a att den var så ynkligt liten, i all sin prakt. Det innebär att de monument vi bygger behöver grunda sig i oss själva och för stora förhoppningar kommer enbart att göra oss besvikna.

Det är alltid bra för en teaterpublik att ges nya ”teaterkakor” att bita i. Ännu en gång ger Turteatern något annorlunda, spännande och eftertänksamt. De går i sina egna spår och lämnar små monument av funderingar till oss att ta med in i framtiden.

På scen Lorenz Kabas, Kristiina Viiala och kören Röstjärn

Teaterkritik: Guds olydiga revben på Dramaten – Allt för mycket skuld på den andre och för lite gemensam handling

by

Guds olydiga revben

Urpremiär på Dramaten den 21 mars 2019
Av Gunilla Thorgren
Regi Tilde Björfors
Dramatisering Lærke Reddersen, Martina Montelius
Dramaturg Anna Kölén, Jacob Hirdwall
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Anna Heymowska
Cirkusinspicient Jesper Nikolajeff

Det är alltid spännande när ett så konkret exempel som ett revben plockas ur sitt bokstavliga sammanhang och blir grunden för en dramatisering och uppsättning. I skapelseberättelsen kommer kvinnan till från mannens revben. Olydighet är dessutom något som i sig skapar spänning och ger ett kittlande berättelse bara i sig. Jag tycker mycket om tanken att ett litet revben kan ställa till med så mycket bus. Att man härligt och anspråkslöst visar hur Adam känner sig ensam utan sin Eva och Gud skapar henne för hans skull, fungerar så länge man är medveten om att det inte är bokstavligt med dagens mått. Om man dessutom i uppsättningen plockar in s.k. nycirkus blir publiken öppen för kvinnohistoria, teologi, spänning och framtidsutsikter. Alla förutsättningar kändes möjliga, före kvällens urpremiär.

Föreställningen börjar dock med att lägga sig på en piskande hätsk och anklagande nivå, nästan omgående. Det blev ingen invaggning eller förspel här inte. I någon vrå har man tydligen funnit en gammal bibel med damm, och sedan början man skrapa fram enbart de värsta man kan finna, plockade ur sina sammanhang och utan utrymme för någon form av försvarstal. Tolkningarna är dessutom så pass skenheligt ytliga att en nykläckt konfirmand hade kunna tillrättavisa manuskriptet enda ner till grunderna. Föreställningen erbjöd ingen teologi från 2000-talet utan hade gärna gått tillbaka till de gamla grekerna om det hade varit möjligt. Jag syftar då inte ens på teodicéproblemet (finns Gud/finns Gud inte), som man inte behöver ta ställning till alls, tack och lov. Bittra sanningar flög dock som heliga floskler som inte gav hela perspektiv eller tidstypiska förklaringar eller nyanser. Var det inte alla karlars fel, så var det Guds fel eller hela kyrka som institution. En och annan ökänd påve eller gubbe får välförtjänta kängor, vilket de förtjänar, men låt oss inte slå på en man bara för att han inte är kvinna. Dock är grundkänslan genomgående att karlar är skit och vi kvinnor är enbart offer. Repliker plockas ihop från bibeln med varandra ur vilt skilda sammanhang, tillsammans med slanguttryck och populistiska manifest. ibland vill man dessutom skapa skrattsalvor där det mest känns osmakligt och snaskigt. Jag tycker det kändes väldigt svårt att ta uppsättningens strukturer och ordval på allvar, eller att känna sig välkommen/hemma som feminist i budskapet.

I första akten ger man sig grundligen på bibelns, framförallt gamla testamentets, olika böcker. Man går från Adam och Eva, fram till hur evangelisterna mfl tolkar hur människan ska leva och överleva i en ofullkomlig värld. I andra akten plockar man fram män och kvinnor som betytt eller betyder något för vår mänskliga utveckling. Jesus framstår som en fin kille (aldrig att han ses som Guds son), medan Martin Luthers sidor enbart får framstå som förtryckande. Att Martin grundat protestantismen genom att han protesterade mot exempelvis möjligheten att kunna köpa sig fri utan Guds nåd, nämns inte ens. Mer nyansering hade varit trevligare och mer trovärdigt upplever jag. Jag känner ingen befrielse i att män ska bära hela skulden och att kvinnor ska framstå som finare människor.

Huvudrollsinnehavaren Gunilla glider över scenen i en stor pösig kostym. Det ger mig intrycket av att hon ska upplevas som världsvan, bekväm och i en välbalanserad maktstruktur där hennes ord är lag eftersom hon sannerligen vet hur karlar ska hanteras. Hennes ord ska vara allrådande och kraftfulla på ett lite manhaftigt vis och vi ska visst känna respekt för henne. Dessvärre når inte karaktärens budskap fram i den monotona skådespelarrösten som skäller och morrar bittert. Jag ifrågasätter om rollkaraktären ens är nödvändig för handlingens gång. Hade inte en tydligare röd tråd i uppsättningens manus kunnat vara en naturligare väg att gå?

Cirkusnumren i uppsättning är enastående på många vis. Ett exempel var när rollkaraktärerna Jesus och Maria Magdalena hänger i linor bredvid varandra, klättrar över varandra i stödfunktioner och sedan vilar med/mot varandra. Känslor av vacker kärlek uppfyller en. Deras samhörighet blir så tydlig. Tilliten är bedårande och tekniken enastående i deras slingrande formationer. Ett annat exempel är när Jesus och hans mor Maria skapar kraftfulla symboler kring Jesu kors och lidande och hon som mor bär honom på skilda vis. Man känner moderns fulla kraft pulsera genom allas kroppar. Det är något väldigt livsbejakande i hela händelsen. Det fanns också andra scener där dans och cirkusnumren är fina och vackra. Fast tyvärr upplever jag det som att en del nummer är alldeles för långa, andra saknar helt legitimitet och är inte bärare av något budskap för handlingen. Dessutom avbryts handlingen och berättandet gång på gång av applåder som förstör helhetskänslan. Jag får inte skådespeleriet och nycirkusen att flätas samman i hela uppsättningen.

I en värld där allt för mycket enbart ska ses som svart eller vitt, sant eller falskt, eller `my way or the highway´ tycker jag att föreställningar behöver mer och djupare `åhh andra sidan´ av situationer.  Uppsättningen berikade oss inte med försoning kring det manliga och kvinnliga i världen och det samarbete som behövs mellan människor för att ge en hoppfull framtid för oss all. Det hade jag hoppats på. 

Medverkande på scen Cecilia Lindqvist (Gunilla), Sven Boräng (Adam, påve mfl), Ellen Jelinek (Eva, Karen L King mfl), Michael Jonsson (ormen, gamlingen mfl), Elin Klinga (Teologen, Lärjungen mfl), Methinee Wongtrakoon (Bihustru, Christine de Pizan), Marilyn Ribot Estelrich (Inanna, Jungfru Maria), Fouzia Rakez (Jungfru Maria, Abedissa), Hamadi Khemiri (Jesus, Enki mfl), Karoline Aamås (Maria Magdalena), Anna Lagerkvist (Guglielma, Beginernas taleskvinna)

Teaterkritik: Betuttande djärv Knyckare välkomnar alla till insikt i moderskapets fallgropar

by

Årets Mama – En föreställning om familjeliv, underliv och kärlek.

På turné och föreställning på Scala teatern i Stockholm lördagen den 16 mars 2019.

Vad är det som gör att familjelivet sätter den enskilda människan på stort prov? Borde inte större  grupp kunna lösa mer, kan tyckas? Men det som tidigare varit enkelt själv med frukost, skobyten, dusch och nattsömn, blir då ett helt företag av hänsynstaganden och livspussel när man fler. Från att kunna få lov att tänka på sitt eget bästa, smyger sig ett vi-tänk in som man nog inte räknat med. Många kvinnor verkar helt förlora sig själva när kropp och själ får stå pall för biologiska påfrestningar genom barnafödanden. Vi som står utanför förstår det inte.

Ännu en gång ger sig Emma ut på turné i vårt avlånga land. Efter flera böcker i ämnet familjeliv och dess fram- och baksidor är det dags för nya föreställningar. Dagens standup går av stapel i huvudstaden s.k. ”Fräckistan”. De flesta i salen upplevs som mödrar med lika mycket erfarenhet av familjeliv och barnaskaror som Knyckare själv. Östrogenhalten ligger på hög nivå. För ett kort ögonblick känner jag mig förundrad över hur stor igen-faktorerna mellan mödrar/systrar det ska bli. Kommer vi som valt andra vägar att gå i livet att känna oss utanför, mall placerade eller ”iväg-schasad”. Med ett stort leende på läpparna erkänner jag glatt att min oro inte var befogad. Oavsett vem du identifierar dig som i kväll är du välkommen och får en plats. Man kan inget annat än att blir betuttad och hänryckt i Knyckare på15 röda sekunder. Hon är helt enkelt charmerande i kroppsspråk, ordval och självkritik. 

Emma kommer in på scen med full energi, entusiasm och helt anspråkslöst berättar sin historia om sin graviditet och familjeliv. Hon väljer en röd tråd och berättar därmed händelser från hur hon var innan pojkvän/make och barn. Dessutom arbetar hon sig framåt i naturlig tematisk ordning och det är avslappnande och självklart. Inget av det hon säger är anklagande eller tillrättavisande, utan snarare beskriver hon hur samhällets normer har felaktiga för mödrar. Det förväntas att alla kvinnor ska inordna sig i leden av moderskap och kräver av varje morsa ska uppleva ”njut av dina barn, tiden går så fort” – ” fucka aldri carpe diem”. Hon undanber sig att andra ska sätta livsbejakande etiketter på alla människors liv. För vad vi upplever om oss själv och andra i stora omställningar är individuellt. Hor varje kvinna vill leva som mamma är hennes ensak.

Knyckare gör tillsammans med Oskar Cresso hela showen. Cresso är ett modernt och häftigt sidekick till Emma genom sitt enmans band. Deras energi och vänskap verkar genuin och äkta. Att Oskar dessutom sitter och fnissar åt Emmas skämt påvisar att hon är ombytlig i jargongerna och att de har roligt tillsammans. Att män och kvinnor kan ha en djup vänskap ger också en bra ballans. Faktumet att inte enbart romantisk tvåsamhet är viktig, utan att polare är något som kan få lov att bestå på liknande nivå. I showen läser de också från en hemsida som heter familjeliv.se. Att dess innehåll skulle vara sant känns för mig utan familjeliv väldigt otroligt. Dock hävdade mitt sällskap att det inte alls var omöjligt, trots att frågorna var totalt världsfrånvända. Man oroade sig exempelvis för om ångorna på Systembolaget kunde skada ett barn. Helt plötsligt fick min ovetenskapliga teori mer ljus, d.v.s. att de inte bara är de klokaste som ynglar av sig.

Kvällens största behållning var att Knyckare var hejdlöst rolig på scen. Visst är det hennes härliga dialekt och kvicka uttryck, men hon är också enormt djärv och rak på ett kittlande sätt. Våra ögon rann i tårar av skratt, när magen krampade. Dessutom lyckades Emma få till minst 2 tillfällen där allvaret fick ta stor plats. Där vågade hon belysa hur kärlek mellan två vuxna förändras i en familjekonstruktion och att hon lika mycket som sin man bar ansvar för det. Kärleken kan växa i motstånd eller dör ut.

De flesta människor jag känner älskar och är glada för sina barn. Med tanke på hur livet förändras av familjelivet kan man inget annat än vara tacksam för att föräldrar i stort känner att det är värt den uppoffringen som de gör. Det spelar faktiskt ingen som helst roll om den känslan är en efterkonstruktion eller om det är ett självbedrägeri. Det viktiga är att vuxna faktiskt tar hand om sina ungar trots att de kan vara ”tjackpundare i miniatyr”. 

På scen Emma Knyckare och Oskar Cresso

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

by

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.