Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: Barracuda Queens – ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil

by

Barracuda Queens
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 juni 2023

En oerhört underhållande studie om klassamhället och överklassens gräddfil i synnerhet. Fem ungdomstjejer i överklass-samhället Djursholm i Stockholm varav fyra är rejält bortskämda med välbärgade föräldrar festar lite för mycket när det är i Båstad och blir skyldiga bland annat hotellet hundratusentals kronor. För att kunna betala skulderna utan att dra in föräldrarna bestämmer de sig för att göra inbrott hos några av stenrika Djursholmsbor. Serien bygger delvis på verkliga händelser kring Lidingöligan fast nu är de unga tjuvarna utbytta till tjejer.

Bara att tjejer tar rollerna som tjuvar och att de är vilda och dricker vilt, att det är tjejer som är kriminella och att de är från överklassen, gör inte automatiskt att det är intressant. Det är rätt många filmer och serier på senare tid som låter tjejer ta de roller som förr var vikta åt killar och män. Efter första avsnittet visste jag knappt om jassar skulle orka se klart seriens sex avsnitt, allt verkade så förutsägbart och rätt oengagerande. För min del är det inte så kul att se unga människor förstöra hotellrum, supa så hårt att de gör saker de inte kommer ihåg och att de har så mycket myror i kroppen att de inte kan vara hemma en kväll och bara ta det lugnt och läsa. Men serien överraskar. Utan tvekan. Den innehåller massor av överraskningar och sätter fingret på klassklyftor och dess konsekvenser, på flera sätt.

Mia Thorstensson (spelas av Tea Stjärne) som är en av de fem unga tjejerna i stöldligan kommer inte från en stenrik familj och automatiskt får hon en något lägre rang. Speciellt Lollo (spelas mycket bra av Alva Bratt), som är något av ledarfiguren, som driver deras stöldturné vidare kan både låtsas vara bästa vän med Mia men samtidigt kräva att hon solidariskt ska hjälpa till att betala skulden för reparation av hotellet i Båstad fast Mia inte alls är inblandad i den skadan.

Serien utspelas under 1990-talet och det är massor av bra musik från den tiden och i förbifarten hör vi nyhetsinslag och ibland ser vi att någon tittar på tv-program från den tiden. En rolig detalj är att Izabella Scorupco som slog igenom stort under den tiden spelar Lollos mamma, Margareta Millkvist.

Det är en lite nostalgisk resa till 1990-talet vi bjuds på men framför allt är det en skarp skildring av fördomar i samhället kring de rika och en trovärdig skildring av den gräddfil den som är rik ofta kan ta sig fram på. Samtidigt är det en skildring av när vuxna sviker och vad människor kan göra när de ständigt vill fly från sig själva, vilket på ett sätt är själva kärnan i berättelsen och det handlar lika mycket om de vuxna som de unga. Barracuda Queens är ett underhållande blottläggande av överklassens inte särskilt diskreta charm och gräddfil.

Filmrecension: Normal – gripande och berörande om ett barn som måste vara förälder åt sin pappa

by

Normal
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2023
Regi Olivier Babinet

En hyllning till fantasin och rätten att vara den man är. En film om ordet ”normal” egentligen är en illusion.

En film som känns på djupet, gripande och berörande, om en tonårsflicka, Lucie, som bor med sin svårt MS-sjuka pappa Willam. Lucie var duktig i skolan fram tills att hon först förlorade sin mamma och sedan blev hennes pappa svårt sjuk. Hon är ett av barn i världen som tvingas bli förälder till sin förälder, som tvingas ta ansvar för att allt ska fungera. Hon måste dela medicin åt sin pappa, se till att de får mat och diska och städa. Ovanpå det blir hon mobbad i skolan, de andra barnen tycker att hon är annorlunda.

Lucie och hennes pappa är fattiga och bor på franska landsbygden. Inom fransk film idag finns många filmer som tar upp utsatta barns miljöer och situationer. Många av utspelas i förorter medan handlingen i denna istället utspelas i ett mindre samhälle och mer lantlig miljö.

I skolan blir hon vän med Etienne, som också är utsatt av de andra barnen. Alla tror att han är bög för att han är duktig sångare och duktig på att fixa kläder på olika sätt. Etienne själv hävdar att han inte är bög. Etienne visar sig vara en bra vän till Lucie. De två kan prata med varandra och förstå varandra.

Trots att Lucie egentligen redan har det alldeles för tufft och utmanande än en skolflicka borde ha det dyker ett hot upp som skrämmer henne. En socialarbetare ska komma på besök hem till dem för att se hur de har det. Lucie inser att om socialarbetaren förstår hur hon har det och hur sjuk pappan är kommer hon att placeras på ett ungdomshem, vilket hon inte alls vill. Tillsammans utarbetar Lucine och Etienne en plan för att få socialtjänsten att tro att hon och hennes pappa lever ett helt normalt liv.

Filmen är spännande berättad där vi får följa berättelsen delvis ut hennes dagbok där hon blandar verklighet med sina drömmar och fantasier. Det är rätt roligt emellanåt. Det gör att filmen delvis känns som en berättelse från en bok, fast på ett positivt sätt. Ibland kan filmer som bygger på en bok blir lite låsta i berättandet men här blir det befriande då fantasin får flyga fritt emellanåt.

Skådespelarna är väldigt bra, som ofta i franska filmer lyckas regissör och casting få skådespelare som känns äkta. Pappa William, spelas av Benoît Poelvoorde, är trovärdig liksom både Lucie (Justine Lacroix= och hennes vän Etienne (Joseph Rozé) och övriga roller. Ett plus är att karaktärerna inte är helt förutsägbara. Musikläraren ser ut som en skräckvision av lärare från gamla filmer men är rockmusik-entusiast. Däremot kan jag bli ledsen över att lärarkåren tycks vara så handfallen inför den mobbning som pågår mot både Lucien och Etienne. Tyvärr är det väl så det fortfarande kan vara på många håll. Det är mycket som behöver förbättras i skolornas miljöer.

En stark film med en hel del oväntade vändningar som det inte går att skaka av sig. En film som hänger kvar länge inom en.

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

by

De åtta bergen
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
Skådespelare Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti

En överväldigande vacker film om livet, om vänskap och om att finna eller inte finna sin väg i livet. Berättelsen följer de två pojkarna Bruno och Pietro som möts i en liten italiensk bergsby som är på väg att bli avfolkad. Fotot är mäktigt med bilder över bergslandskapet och vatten som porlar i små bäckar och gräs som vajar i vinden. Det är så fantastiskt filmat så jag känner vinden och dofterna från gräs och träd. En film som talar till alla sinnen med bild och fantastisk musik.

Filmen bygger på romanen De åtta bergen. På gott och ont har de två regissörerna lyckats förmedla känslan av att vara inne i en bok. Berättelsen får ta sin tid, filmen är cirka två och en halv timme och är mer som en essä än en film som har en tydligt slut. Det är en film som är så långt ifrån en actionfilm som det går att tänka sig.

De två pojkarna är i tolv års-åldern då de träffas. Bruno bor i bergsbyn med sin farbror då hans pappa gett sig av till en större stad för att jobba. Det är svårt att försörja sig i bergsbyn. Pietros familj har det bra och tryggt ekonomiskt ställt då Pietros pappa är chef för en stor fabrik med tusentals anställda. Pietro och hans föräldrar bor i staden men har hyrt ett hus i bergsbyn denna sommar då de två pojkarna blir vänner. Vi får följa dem under flera år och när de kommer upp i övre tonåren går de åt olika håll. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få studera istället för att Bruno ska vara tvungen att jobba med sin farbrors mejeri i fäboden. Pietro blir arg, mycket arg, på sina föräldrar. Han menar att de kommer att förstöra livet för Bruno om han flyttar till staden. För Pietro är bergsbyn en fri plats, en plats där det går att andas och där barn kan springa omkring.

Pojkarna glider isär under den tiden och träffas inte igen förrän tio år senare. Det visar sig att de fortfaranden har en djup vänskap. Filmen handlar dock om mycket mer än deras vänskap. De har båda brutit med sina pappor. Skälen till att de brutit med sina pappor är däremot väldigt olika. När Pietros pappa dör börjar han ett sökande efter att förstå sin pappa och sakta men säkert börjar han uppskatta den pappa han hade.

Denna underbara berättelse handlar om så mycket, om att växa upp, om att hitta var man vill leva. Den tar upp frågor som inte lämnar mig efteråt, tankar som far runt kring hur olika vi människor är. Bruno väljer att leva på berget medan Pietro ger sig ut i världen och letar upp andra berg också.

Det är oerhört befriande med en film där två män kan ha en djup vänskap utan att det behöver vara en sexuell relation. Det finns faktiskt män som är vänner utan att de är homosexuella. Det är självklart bra att vi lever i en tid där de är accepterat att skildra kärlek mellan två män eller två kvinnor, men det är inte svaret på alla djupa vänskaps-relationer. Jag tycker det är skönt med en film som visar att människor kan ha samhörighet utan sex. För övrigt slipper vi sexscener helt i denna film. Både Bruno och Pietro möter som vuxna var sin kvinna och regissörerna väljer att skildra dessa relationer utan att vi behöver se deras sexliv. Det är faktiskt väldigt skönt, för ibland verkar filmskapare tro att det måste vara sex med jämt. Livet är mycket mer än sex.

De åtta bergen är Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Filmatiseringen har lyckats att förmedla en litterär känsla men samtidigt lagt till musik och foto som totalt slukar mig. Det känns som att jag är med där på ett hörn. Det är livets existentiella frågor som vi alla brottats eller brottas med som bubblar fram i en film som vågar ta tid på sig, som vågar vila i bilderna.

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

by

Fubar
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 maj 2023
Skapad av Nick Santora
Regissörer Phil Abraham, Steven A. Adelson, Holly Dale och Stephen Surjik.

Den här komiska agent-serien är överraskande bra. En far, Luke Brenner (som spelas av Arnold Schwarzenegger) och hans vuxna dotter Emma (som spelas av Monica Barbara) upptäcker att de båda i hemlighet arbetar för CIA. De tvingas ut tillsammans på ett farligt uppdrag men upptäckten av varandra som CIA-agenter gör att uppdraget påverkas av deras dysfunktionella relationer. Familjedramat sätter en stark prägel på uppdraget.

Första avsnittet började lite fjantigt men serien gick snabbt över till att bli intressant att följa. Skaparen av serien har lyckats få ihop en komedi som samtidigt har mycket action och spänning och dessutom kryddas av en familjedrama. Jag kan bli lite trött emellanåt på rätt typisk amerikansk våldsunderhållning där skurkar skjuts ihjäl på löpande band men trots det fungerar den här serien för mig.

Ett skäl att den håller måttet är att Arnold Schwarzenegger fungerar bra som komiker. Hans österrikiska brytning blir rätt gullig när han ska vara tuff CIA-agent och samtidigt är en mjuk pappa med många känslor. Dynamiken och samspelet mellan honom och dottern fungerar väldigt bra. Det är en av seriens styrkor.

Fubar eller FUBAR är en förkortning som oftast uttyds som det engelska vulgära uttrycket Fucked Up Beyond All Recognition, ungefär ’förvridet/förstört bortom all igenkännlighet’. Någonting som är fubar är inte som det ska vara. Fubar kan också betyda Fucked Up Beyond All Reality/All Repair/All Recovery/All Reason. Även Fucked Up Beyond Any Repair/Any Redemption. Ordet Fucked ersätts ibland med Fouled. Ordet ”Fubar” tros också vara amerikanskt andravärldskrigsslang. Enligt en teori är ordet en folketymologi av tyska furchtbar ’fruktansvärd’. En ganska träffande och rolig titel på denna serie som är en ovanlig, men faktiskt lyckad, blandning av komedi, familjedrama, agent-thriller och amerikansk actionhjälte-hyllning. Hur som helst är denna Fubar eller FUBAR riktigt lyckad.

Filmrecension: Natten till den 12:e

by

Natten till den 12:e
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 maj 2023
Regi Dominik Moll

En ovanlig film om poliser som skildrar hur det är att utreda svåra våldsamma brott. Som har fokus på hur en människa påverkas av att möta våldet och dess efterskalv. Filmen är skapad av ett franskt och belgiskt filmteam och präglas av (enligt många filmkritiker) ett typiska melankoliskt drag av svårmod som påminner om svenska mörka polisserier.

Denna dramathriller skildrar en grupp poliser som utreder ett hänsynslöst fall där en ung kvinna, Clara, mördades genom att brännas levande. Gruppen leds av poliskommissarie Yohan. Det sägs att varje utredare har ett fall som hänger kvar och åsamkar smärta utan att det riktigt går att förklara varför. I Yohans fall är det mordet på Clara.

När fallet börjar utredas visar det sig att det finns många män som kan misstänkas men ingen kan bindas till mordet. Egentligen är det mäns våld gentemot kvinnor som är det stora brottet. ”Vi har många misstänka men ingen kan bindas till brottet, ingen eller alla. Och då menar jag alla män”, säger utredaren vid ett tillfälle. Det är ett av filmens teman.

Fallet blir svårlöst, det spretar åt alldeles för många håll. Det enda som kan slås fast är att mordet skedde natten till den tolfte.

Filmens andra tema är hur fallet påverkar utredarna på djupet. Yohan reagerar på sitt sätt och andra i gruppen på andra sätt, men det är tydligt att de är frustrerade av brottets grymma karaktär och att det tyckt det omöjligt att hitta mördaren. Vi får också redan i inledningen reda på att en mycket hög procent av alla mordfall förbli ouppklarade, vilket måste påverka utredare mentalt.

Yohan brukar cykla i en velodrom för att stressa ned och tänka på något annat. I en velodrom cyklar cyklisten runt, runt och kommer ingenstans egentligen. Det är en tydlig metafor på deras utredning kring mordet på Clara. Filmen är mycket fotomässigt välgjord, bilder, foton, miljöer och närbilder som får ligga still talar till oss känslomässigt.

Foto-mässigt är den mycket välgjord och bilderna stryker under frustrationen hos utredarna. Men även om filmen är mycket välgjord och det inte går att slita sig från den är den mycket mörk och det är svårt att känna engagemang för Yohan, han är väldigt stel. Filmen är snyggt skapad men strider mot den vanligaste upplägget för en polisfilm, vilket gör att den bitvis känns seg och hopplös. Det är därför den inte för ännu högre betyg. Den är dock i hög grad godkänd och väl värd att se, bara man är beredd på att den är långsam och mörk och tar upp jobbiga teman.

Natten till den 12:e bygger delvis på Pauline Guéna’s bok 18.3 – une année à la PJ (18.3 – A Year With the Crime Squad), en dokumentärroman författaren skrev i tätt samarbete med Versailles brottsrotel.

Filmen har utan tvekan tilltalat den franska publiken. Den vann 6 César awards 2023 i kategorierna: Bästa film, Bästa manus, Bästa regissör, Bästa manliga biroll, Bästa manliga nykomling och Bästa ljud.