Rosemari Södergren

Blue Beetle
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Angel Manuel Soto

Warner Brothers och DC har haft ett tufft år. Shazam: Fury Of The Gods och The Flash slutade i ekonomisk härdsmälta. Om det inte hade varit för det faktum att den nya studiochefen för DC – regissören James Gunn, har lovat att starta om det hela med nya krafttag, hade gravstenen behövt ristas illa kvickt. Trots att DC – de senaste åren, och med få undantag, bjudit på filmer som är lika angenäma som doften av surströmming har jag ändå fått oväntat mycket utdelning vad gäller underhållning från både Fury Of The Gods och The Flash. Därför fanns det – kanske, en mikroskopisk möjlighet att Blue Beetle skulle kunna överraska. Att det åtminstone inte skulle vara ett vandrande skämt.

Utgångspunkten är det sannerligen inget fel på, vi har att göra med en relativt okänd hjältefigur som få – bortsett från de mest inbitna, känner till, något som ger filmskaparna latitud att forma projektet då få förväntningar existerar. Filmens ensemble består i huvudsak av mexikanska och sydamerikanska aktörer och karaktärer. Möjligheterna att utforska den latinamerikanska kulturen, visa upp den i en massiv kommersiell film, skapar förhoppningar om ett Black Panther-moment, där den afrikanska kulturen kopplade ett järngrepp om hela världen. Just serietidningsfilmer har haft en oväntad kraft att introducera den västerländska publiken till andra kulturer och folkgrupper, se bara till den superba Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings som lyckades diskutera integration och acklimatisering för immigranter i en kort – men vass, sekvens. Därför är startbanan tömd och Blue Beetle kan lyfta, tyvärr slutar allting i en tragisk, skrattretande och hopplös kalkonkrasch.

Tanken är att Blue Beetle skall vara ungdomlig, befriad från pretentioner och samtidigt värma själen. Målet är att skapa en sorts mix mellan den postmoderna uppkäftigheten från Guardians Of The Galaxy och lekfullheten från Into The Spider-Verse. Tyvärr är detta helt omöjligt då utförandet är makabert ruttet. Det sägs att de bästa artister inspireras av det bästa, de sämsta stjäl. För regissören Angel Manuel Soto är det fråga om ren och skär plagiering vad gäller tematik, dramatik, dialog och stämning. Soto har stirrat sig blind på jättar och supersuccér som den nämnda Spider-Verse men också den första och – numera klassiska, Iron Man-filmen. Tyvärr lyckas han inte kanalisera eller tolka dessa kolosser på ett inspirerat sätt, det hela blir – på rekordtid, till en av de mest patetiska imitationer som skådats. Flera gånger är det så pass löjeväckande att det kan jämställas med de obeskrivligt dåliga filmer som produceras av filmstudion Asylum vilken pumpar ut skandalöst skamlösa filmer med ’’innovativa’’ titlar som Snakes On A Train eller Transmorphers.

Inte en enda beståndsdel i Blue Beetle är det minsta genuin eller originell. Vart man än tittar är det fråga om det mest tragiska av efterapningar, oavsett om det gäller action-koreografin eller dramaturgin. Att ogenerat stjäla kan dock vara ursäktat om stölden försäkrar om en hög lägsta nivå. Men – givetvis, är inte ens detta möjligt att uppnå. Istället är detta lika erbarmligt som då tondöva individer bestämmer sig för att ge sig på att sjunga Frank Sinatra eller Jussi Björling, det skär i hjärtat, hjärnan och hela själen. Vad som än presenteras förvandlas det till något hemskt, framförallt är försöken till humor bortom all beskrivning.

Specialeffekterna hade varit fullkomligt magnifika, om vi befunnit oss i en era då varken mobiltelefoner eller färg-tv existerade. Men det värsta är den totalt spolierade möjligheten att visa upp den latinamerikanska kulturen. Flera gånger om känns karaktärerna och flera skeenden som rena skämt, familjedynamiken som skall vara filmens emotionella ankare är som bäst pinsam och som värst häpnadsväckande platt och karikatyrartad. Inte sedan Fast X har ordet familj förekommit såhär ofta i dialogen men den familjära känslan är totalt frånvarande. Vad vi istället får är karaktärer som trycker i sig tacos i varannan sekvens, i tron om att det skall öka autenticiteten. Till och med den svenska taco-fredagen känns som en stadsvandring i Tijuana i jämförelse med det som visas upp här.

Men det som får giljotinen att falla är då det uppenbaras att den titulära hjälten är lika intressant, häftig och imponerande som en golvbrunn. Förutom att huvudrollsinnehavaren Xolo Maridueña lyckas injicera ett mått av sympati genom sin avslappnade framtoning, är huvudpersonen Jaime Reyes en av de mest patetiska personer som skådats. Skillnaden att vara sårbar och en fullkomlig ynkrygg borde vara uppenbar, men i och med idiotiskt konstruerade narrativa scenarion framstår Reyes som en vettskrämd katt som genom sin totala brist på handlingsförmåga sätter sig själv i klistret gång på gång. Fantastiska patos från de bästa av superhjälte-sagor skjuts i huvudet och vad som återstår är ren patetik som tvingar publiken att skrika i panik. Allt detta kulminerar givetvis i att filmen återgår till de sämsta av Zack Snyder-trender där vi får en menlös – och mördande lång, actionscen som utspelar sig i totalt mörker.

I en nyss publicerad intervju med Angel Manuel Soto talade han om att ensemblen förtjänade en eloge för att de bojkottade filmens premiär, i och med den pågående skådespelarstrejken. Jag skulle snarare säga att det handlar om ett mått av nåd i tragedin då ingen kan vilja associeras med detta.

Breaking Social
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Fredrik Gertten

En film om de stora orättvisorna i världen, en film som har underrubriken: Har vi råd med de rika?
Filmen beskriver den globala överklassen som suger åt världen, som kan köpa medborgarskap och kan leva på lyxyachter och lyxhotell och slippa betala skatt för sina många miljarder. Tyvärr tycker jag filmen tappar fart och fokus och känns inaktuell.

I världen idag, också i Sverige, råder avgrundsdjupa samhällsklyftor, ett riggat system, de rika som enkelt fördubblar sin förmögenhet. Fredrik Gertten vill visa vad som händer när klyftorna blivit för djupa och han vill väldigt väl och försöker säga att vi människor bär samarbete i våra gener, kanske dags att skriva om det sociala kontraktet?

Men tyvärr berör denna film mig inte alls som Gerttens tidigare dokumentärer. Här rör han mest om på ytan och går inte på djupet. Filmen börjar med en intervju med en journalist som granskat korruptionen i Afganistan och sedan gått vidare och presenterat korruption i USA. Syftet är förstås att visa att korruption är långt ifrån något som bara hör ihop med de koranstyrda diktaturerna. Det stämmer men det stämmer samtidigt inte. Den globala överklassen finns i alla kulturer: Ja. Men det är skillnad på den globala stenrika överklassens villkor och den korruption som råder i länder som till exempel Afganistan och Iran och andra länder som styrs av koranen. I dessa länder är det nödvändigt att muta tjänstemän för att överhuvudtaget bli mottagen hos myndigheter.

Den globala överklassen är en stenrik grupp som finns i alla kulturer och omöjliggör utveckling av fattigare länder och sätter stopp för mänskliga rättigheter i de 57 OIC-länderna. Det är synd att denna granskande dokumentär inte går in på detta. Istället lämnar filmen snabbt berättelsen om den globala överklassen och skildrar två proteströrelser, i Chile och i Argentina.

I Chile började protesterna med studenter som var missnöjda med de höga priserna på kollektivtrafik. Ganska snabbt hängde den äldre generationen med mor- och farföräldrar på. Det är inspirerande att se att det finns länder där människor fortfarande kan gå ut och demonstrera för ett bättre samhälle. Jag efterlyser sådant engagemang i Sverige. I till exempel Stockholm kostar en månadskort på tunnelbanan cirka 1.000 kr – och det är något som arbetslösa oftast inte har råd med. Jag känner en långtidssjukskriven person som inte har råd och därför inte ens kan ta sig till arbetsintervjuer när hen försöker ta sig ur sin fattigdom – och ändå styrs Stockholm av Miljöpartier och Socialdemokraterna, som borde värna om kollektivtrafiken och allas möjlighet att ta del av den. I Sverige tycks de senaste enda manifestationer som samlar folk vara med koranbrännare och motståndare till koranbränningar.

Filmen känns antedaterad. Den tar upp de gigantiska klyftorna, men mest ytligt. Den tar inte upp att också i utvecklingsländer och i islamistiska stater finns en stenrik överklass och i dessa länder kan människor inte alls demonstrera. Lösningen som filmen pekar på: att människor ska gå ut på gator och demonstrera är inte ens möjligt i många länder. Därför känns denna film skev. I en globaliserad värld bör temat belysas större och vidare.

Visst finns det gigantiska klyftor i världen idag. Den globala stenrika överklassen kan köpa det mesta och kan slippa betala skatt medan det finns många som är extremt fattiga. Tyvärr är detta något vi redan är högst medvetna om – filmen ger inte någon bra analys och presenterar inte någon lösning som är möjlig för en stor del av världens befolkning. I många länder är det förbjudet atet demonstrera. Vad jag skulle vilja se en analys av också är varför så många i västvärlden verkar vara för slöa för att ens orka protestera. Det finns mycket mer som kunde tas upp. Jag blev rätt besviken på denna film som är en av de filmer jag sett fram emot i år.

I filmens inledning sägs att det råder en myt i världen idag som säger att den som kämpar och gör sitt bästa kan få ett bra liv. Detta är en lögn, enligt filmskaparen. Där har han både rätt och fel, tänker jag. Visst går det att studera och ta sig framåt och göra en klassresa, även om det har sina utmaningar, utan tvekan. Alla som växer upp under fattiga omständigheter blir inte kriminella. Jag skulle gärna sett en djupare analys av detta påstående. Visionen om att bli lycklig och rik sprids av influencers och många Hollywood-filmer. Många unga idag bågnar säkert under lögnen att det som gör någon lycklig är att bli känd och rik.

Ordet myt betyder faktiskt inte lögn. Jag blir lite besviken varje gång ordet används felaktigt. Myter är berättelser som är mer än en skildring av något som hänt. Det är berättelser som ibland är från verkligheten, ibland symboliska. De flesta familjer brukar ha sina myter som är berättelser om hur det gick till när föräldrarna blev förälskade eller när ett barn föddes, berättelser som sedan berättas om och om igen.

Lite kul var det att notera att filmen till stor del var inspelade under pandemin. Många medverkande har munskydd på sig.

Filmen har ett beundransvärt syfte men jag blev besviken och tycker att den bara virvlar runt på ytan.

The Kings of the World
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Laura Mora Ortega

En berättelse om hopp och maktlöshet men framför allt en skildring av sociala orättvisor i Colombia. En roadmovie om hat, hopp, vänskap och hopplöshet. The Kings of the World var Colombias Oscarsbidrag och bland annat vinnare av GRAND PRIX i San Sebastián, Biarritz och Zurich, samt CRÈME DE LA CRÈME i Warszawa.

Vi får följa en gäng tonårspojkar som lever i hemlöshet i Medellin i Colombia. De lever i stort sett för dagen: säljer narkotika, slåss med konkurrenter och tigger sig till sovplatser. När Ra, den äldste av dem, får ett brev med ett beslut som säger att han har rätt till mark som togs ifrån hans mormor, ger de sig av för att söka sig en bättre framtid. I dokumentet i brevet står det att han måste komma till ett kontor som ligger i en helt annan del av Colombia för att få sin mark.

Ett tag är de fyra pojkar och ett tag ansluter en till. Det är en färd genom att Colombia i förändring. Gammalt möter nytt där det nya består av företag som gröper ur naturen och det gamla består av människor som blir över. Det är en mycket dyster skildring av Colombia med faror som lurar där pojkarna kan bli utsatta för våld och bli kidnappade. Det gör ont inom mig att se tonårspojkar leva utan familj, utan någon som tar hand om dem och i ett samhälle som inte ser till att de får skola, utbildning och omsorg och någonstans att bo. Det blir absurt att tänka på att FN stöder 57 koranstyrda länder som kräver att det ska bli förbjudet att bränna en bok men det finns inget uttalande eller engagemang från FN för att skydda fattiga barn och övergivna barn i världen. Någonstans har det blivit fel när en bok, papper, väger tyngre än barns framtid.

Filmen är ett starkt slag mot våldsamheten och laglösheten i Colombia. Det är svårt att ta in hur maktlösa fattiga människor är i ett land som Colombia. Jag blir ledsen när jag ser hur lurade pojkarna är på sin framtid. I början på sin färd får de skjuts av stora lastbilar och två av pojkarna som har en cykel hänger med i full fart genom att hålla i var sitt rep. Att se deras glädje för stunden och hur de njuter av farten är samtidigt väldigt beklämmande. De är så fattiga och så utsatta att de bara kan glädjas åt något som aldrig kan vara längre än en kort stund.

Filmen har några korta sekvenser med sydamerikansk magisk mystik med en vit häst som visar sig för Ra utan att hästen egentligen finns. Men dessa korta sekvenser fungerar inte särskilt bra, tycker jag. Ett annat minus är att stora delar av berättelsen än orealistisk. Periodvis hittar de nånstans de kan sova och få mat men i långa sekvenser är de bara på väg – och hur kan de då överhuvudtaget få mat?

Filmen har ett grundbudskap där de skildrar hopplöshet och orättvisor men den är inte riktigt färdig som film, som jag ser det. Den har fina foton och berättelsen griper tag i mig, men den kunde blivit ett mästerverk med vissa justeringar.