Rosemari Södergren

24 timmar i New York
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Vuk Lungulov-Klotz

Feña är en ung transperson. Han föddes som kvinna och genomgår könskorrigering, får testosteron och har opererat bort brösten. Han bor i New York och ska hämta sin pappa på flygplatsen om en dygn och dessa 24 timmar blir extremt hektiska och pressade. Han möter flera relationer från tiden innan har påbörjade sin transition. Det är uppenbart att detta påverkar honom och han misstolkar och tror att allt beror på deras fördomar fast det egentligen inte alls är så.

Det börjar med att Feña är ute på nattklubb med några vänner och där upptäcker sin ex-pojkvän John. John håller distans först och berättar att enda skälet till att han är i New York beror på att hans mamma blivit svårt sjuk och han är där för att hjälpa henne. Att han är på nattklubben beror på att Johns kusin är på besök och hon fyller år och vill ha lite kul. Kusinen tycker det är kul att träff Feña som hon hört talas om. Kusinen skaffar kokain som de tre tar tillsammans. Det är alltid obehagligt med dessa reklamsnuttar för tunga droger som kokain som presenteras som något helt naturligt att inta. Hur som helst, plötsligt är kusinen helt borta från filmen och John och Feña hamnar i sängen tillsammans och har sex. Därmed måste Feña börja nästa dag med att få tag på ett dagen-efter-abort-piller.

Det är ett konstig klipp i handlingen som inte stämmer att Johns kusin bara huxflux försvinner ur handlingen, utan någon förklaring.

När Feña kommer till sin bostad står hans syster där, som han inte sett på flera år. Feña förutsätter att systern har fördomar om hans trans-utveckling. Men hon tar det hur naturligt som helst. Filmen beskrivs som att Feña möter fördomar. Men inte från ex-poskvännen eller systern i alla fall.

En situation som skulle kunna bero på fördomar är när han hämtat en lönecheck på jobbet och kvinnan i kassan på banken vägrar betala ut summan eftersom namnet på hans id-kort inte stämmer med namnet på checken. Men att banker är noga är en trygghet och en säkerhet för alla kunder. Om banker började betala ut pengar till personer som inte har id som styrker vem de är skulle ännu flera kunna utföra bedrägerier än vad som redan görs. Så det är liksom att förutsäga att bankernas kontroll har med fördomar gentemot transpersoner att göra.

I distributörens beskrivning av filmen står att Feña möter ett fördomsfullt samhälle. Njae. Mycket som händer beror ju på hans själviskhet och oförmåga att bry sig om andras känslor. Han lyssnar inte på hur John känner. Han bryr sig inte om att systern blir misshandlad av deras mamma utan han kör hem systern till mamman efter några timmar. Han lånar nyckel till en kompis lägenhet där en ensam hund finns och han bryr sig inte om att ta ut hunden på en promenad för att bli rastad. När han hämtat sin pappa på flygplatsen lämnar han honom i sin lägenhet och kör till John, ex-pojkvännen, och försöker få John i säng igen. Att hans pappa rest lång väg för att träffa honom tycks Feña inte ha förmåga att ta hänsyn till. Allt ska gå Feñas väg.

Filmen bygger på något sätt att jag som tittare ska sympatisera med Feña och tycka synd om hur han drabbas. Men det är svårt att tycka om Feña. Det är svårt att sympatisera med någon som faktiskt är så egoistisk som Feña faktiskt är. John säger att Feña är egoistisk och bara tänker på sig själv och hur synd det är om Feña. Och det är ju precis som Feña är. Jag vill kunna tycka om en films huvudkaraktär, i alla fall i en film som bygger på att man ska det.

The Old Oak
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Ken Loach

The Old Oak är en lovsång till ordet solidaritet. Ken Loach har sagt att The Old Oak blir hans sista film, efter en karriär som inleddes för över femtio år sedan. Ken Loach har vunnit flera stora priser med flera filmer men även om denna film i hör grad är sevärt räknar jag den inte bland hans allra bäst. The Old Oak är en sliten gammal pub i avfolkad nordengelsk gruvby. Ken Loach vrider och vänder på begreppet solidaritet och berättelsen ger en hel del att prata om, vilket är bra. Vi borde prata mer om solidaritet. Men samtidigt har den flera orealistiska, överdrivna scener och den skummar lite för mycket på ytan av problemen och slutet är både förutsägbart och för svårt att tro på. Men det visar att solidaritet handlar mer än ord, det handlar om konkreta handlingar.

En grupp syriska flyktingar anländer till byn. Många bybor är aggressiva och välkomnar inte flyktingarna. Byn har mycket problem redan och många fattiga familjer. När en av de som hjälper flyktingarna skänker en cykel till en av flyktingflickorna kommenterar flera av de engelska barnen att de gärna skulle haft en cykel också, men deras föräldrar har inte råd. Alla engelska barn i byn får inte ens äta sig mätta varje dag. Där sätter Ken Loach fingret på att problem, där han visar hur främlingsfientlighet kan växa fram på grund av orättvisor i det brittiska samhället.

Byn har inte mycket att erbjuda. Den enda plats som finns kvar att samlas i är puben The Old Oak. Pubägaren TJ Ballantyne (Dave Turner) blir vän med en ung flyktingkvinna Yara (Ebla Mari). Deras vänskap får ringar-på-vattnet-effekt och gör att fler bybor knyter kontakt med de syriska flyktingarna. Delvis har filmen ett tema som känns igen från till exempel boken och filmen En man som heter Ove. Fast den kändes mer trovärdig och berörde mycket mer.

Bitvis drar filmen dock in mig helt. Det känns som att jag är där, på puben. Jag känner mig som hemma och längtar tillbaka till de små pubar jag hängde på när jag bodde i England. Puben är ofta en samlingsplats i England för grannskapet. Dit går man efter träningen med sina träningskompisar, där möter man grannar och snackar. Den känslan lyckas Ken Loach förmedla mycket starkt. Även flera av människorna kändes äkta och TJ är en charmig äldre man. Yara är en framåt ung kvinna.

En av de situationer som gör att många bybor öppnar sig för de syriska flyktingarna är när Yara får kontakt med byns damfrisörska och blir ombedd att fotografera kvinnorna i frisörsalongen. Yara är en duktig fotograf och hennes foton får en viktig betydelse i filmen. Det är ganska typiskt att det är kvinnorna som först välkomnar flyktingarna

Filmen har flera budskap eller teman och speciellt två är framträdande och de förmedlar något viktigt: Genom att äta tillsammans byggs vänskapsband och att ha tillgång till kultur tillsammans öppnar vägen mellan människors hjärtan. Det finns några mycket fina scener kring dessa två teman.

Berättelsen i The Old Oak sätter fingret på flera orsaker till främlingsfientlighet och visar också att de är de fattigaste som blir utnyttjade och som ställs mot varandra.

Men det finns problemställningar som regissören tycks blunda för. Yara besöker en katedral tillsammans med TJ. Yara vandrar runt i en storslagna kyrkobyggnaden och njuter av alla intryck.
Som muslimsk kvinna får hon ju aldrig beträda det stora rummen i en moské, hon ju inte ens gå in genom samma dörr som män. Så är det i moskéer världen över, också i Sverige. Denna skillnad mellan mäns och kvinnors rättigheter och ställning berörs inte i filmen och jag har märkt att det görs nästan aldrig när det är män som har regipinnen. Är män blinda för detta? Det är lite konstigt, det är trots allt många, många kvinnor världen över som växer upp i sammanhang där de inte är jämställda med män.

Det som är lite konstigt i filmen är att i stort sett alla de syriska kvinnorna har någon form av slöja som täcker deras huvud men inte Yara. Hon är en fri kvinna. Det är lite intressant. Även om det inte på något sätt är filmens tema.

I förbifarten nämns också ett annat skrämmande fenomen som pågår världen över och där Storbritannien är hård drabbat: att stenrika multimiljarder köper fastigheter utan att rusta upp dem, utan att bry sig om de som bor där och ofta till och med låter fastigheterna stå tomma. De köper fastigheterna enbart som en investering som får stå där och bara växa i värde utan att något görs.

Filmen sätter igång många tankar och den bjuder in till ett besök i verkligheten.

Om regissören och manusförfattaren:
Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty (född 1957) är ett sammansvetsat team, som med The Old Oak gjort sin fjortonde film tillsammans. Laverty, som har en bakgrund som människorättsadvokat, kontaktade i slutet av åttiotalet Ken Loach med en manusidé som några år senare resulterade i deras första samarbete Carlas sång. Därefter kom Mitt namn är Joe och Bröd och rosor, samt Sweet Sixteen för vilken Laverty vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes. Bland deras filmer märks de båda Guldpalmsvinnarna Frihetens pris och Jag, Daniel Blake. Duon har varvat dramafilmer med komedier som Looking for Eric, Riff-Raff och Änglarnas andel. The Old Oak är sista delen i en trilogi om tillvaron i nordöstra England, som även innefattar Jag, Daniel Blake och Sorry We Missed You.
Ken Loach har bland annat belönats med två Guldpalmer i Cannes, och nyligen kunde han lägga ett Lifetime Achievement Award från Stockholm Film festival till sin prissamling.