Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: 3 Body Problem – wow en av de bästa serierna på länge

by

3 Body Problem
Betyg 4
Premiär på Netflix 21 mars 2024
Regi Minkie Spiro, Jeremy Podeswa, Derek Tsang och Andrew Stanton
Manus David Benioff, D.B. Weiss, Alexander Woo, Cixin Liu, Rose Cartwright, Madhuri Shekar

Wow, en serie som totalt slukar mig, jag måste bara se mer. Äntligen kommer det en tv-serie som har möjlighet att bli lika omtalad och omdiskuterad som Game of Thones. Första säsongen av 3 Body Problem har åtta avsnitt och släpps globalt på Netflix 21 mars 2024. Den bygger på en science fictionserie av Liu Cixin som är mycket populär i Kina. Trots att boken innehåller viss kritik av kulturrevolutionen och Mao tillåts boken i Kina. Eftersom bokserien består av tre delar tror jag det kommer både en andra och tredje säsong. Det ser jag fram emot.

Plötsligt börjar världens främsta forskningscenter, bland annat det i Cern, att ge konstiga svar och resultat. Inget stämmer längre inom världens framstående forskning. Fem yngre forskare gör chockerande upptäckter som utmanar tid, rum och naturlagar – och som ställer dem inför det största hotet någonsin mot mänskligheten. Men allt börjar under kulturrevolutionen. Det som hände där är fröet som sätter igång kedjan av händelser.

Serien tar upp vetenskapliga teorier på ett spännande och begripligt sätt och den tar också upp olika reaktioner hos människor och grupper. Hur människor agerar inför tanken på att utomjordiska varelser kan komma till jorden och vilja leva tillsammans med oss. Kan vi lita på de utomjordiska? Kan det till och med vara bra om det kommer några som är mer avancerade och kan stoppa allt våld och krigande bland människor?

Serien har en ganska ovanlig hjälte i polismannen Da Sri (spelas helt underbart charmigt av Benedict Wong). Han är en överviktig polisman med ärrat ansikte som har enorm charm mitt i sitt buffliga beteende.

Serien bygger alltså på Liu Cixins serie. Del 1 i serien har släppts på svenska 8 mars. Vill man läsa hela serien finns den på engelska. Tv-serien följer boken rätt bra men så klart har en del dramatiserats på annat sätt och en del karaktärer har bytts ut. I boken finns det mer av de vetenskapliga diskussionerna också, fast på ett begripligt sätt. Man behöver inte vara fysiker på universitetsnivå för att hänga med i resonemanget. I serien finns en del av detta med men i boken får jag mer på djupet. Det fungerar alldeles utmärkt att både läsa boken och se serien. Eller bara göra det ena.

I böckerna utspelas handlingen i Kina. TV-serien är till stor del förflyttat till USA, fast det finns en anknytning till Kina.

I fysikens värld beskrivs Trekropparsproblemet som ett klassiskt olöst problem som beskriver ett system med tre kroppar. Problemet går ut på att hitta matematiska uttryck för rörelserna för tre kroppar som påverkar varandra med gravitation. Medan tvåkropparsproblemet brukar ha stabila lösningar brukar trekropparsproblem vara kaotiska.

Tv-serien 3 Body Problem är spännande, intressant, charmig och sätter igång många tankar och funderingar. Den är utan tvekan en av de bästa serierna på länge.

Filmrecension: Ondska finns inte – men handlingars konsekvenser kan göra ont

by

Ondska finns inte
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Ryusuke Hamaguchi
Musik Eiko Hamaguchi

Ondska finns inte. Eller finns den? Ett är säkert i alla fall, människors girighet och människors själviskhet finns och när den slår till och rubbar balansen mellan människor och djur och natur då sker tragedier och hemska händelser. Det vet vi som lever under klimatförändringarnas hot. Människans lust att jaga för nöjes skull är om inte ondska i alla fall högst otrevlig. Människans habegär, människors lystnad och omättlighet på materiell framgång kan sätta igång handlingar som gör ont i de människor eller djur som drabbas.

Vad är ondska? Denna film sätter igång en hel del funderingar kring den existentiella frågan om ondska. Ondska finns inte vann juryns stora pris i Venedig filmfestival. Ryusuke Hamaguchi, regissören, vann en Oscar 2022 för filmen Drive My Car. Den filmen var underbar, på sitt sätt, men jag tycker att denna gör ett starkare intryck och dess tema berör många fler.

Handlingen kretsar kring Takumi som bor med sin lilla dotter Hana i byn Mizubiki som ligger en bit utan Tokyo. Takumi är lite av byns alltiallo. Han lever nära naturen och fixar många olika saker för byborna. Han hugger ved, han hittar örter som passar till restaurangens mat, han hämtar rent och klart källvatten för matlagning. Han har en närhet till naturen och kunskap om skogen som han lär ut till sin lilla dotter.

Byborna lever ett ganska lugnt liv, modernt men utan storstadens stress. Det är fantastiskt filmat och scenen där han hugger ved, filmat och klippt för att förmedla ett sådant lugn att det känns som om jag är med där och sitter på en stubbe och bara njuter av alla dofter från gräs och träd och ljudet från fågelkvitter och vindens brus i trädens grenar.

En dag får byborna reda på att ett företag har planerat att bygga en glamping-anläggning mitt i skogen, nära Takumis hus. Glamping är ett ord för glamorös camping. Stressade storstadsbor behöver komma ut i naturen men vill samtidigt bo bekvämt och ha det lyxigt. Byborna blir inbjudna till ett möte där företaget ska informera om dessa planer.

Det blir uppenbart att de som planerat denna glamping-anläggning inte alls tar någon hänsyn till miljön. En stor tank för avfall ska placeras så avfallet kommer att förorena vattnet för byborna. Företaget har inte tänkt att ha någon som arbetar på anläggningen på natten vilket kan föra med sig att dessa lyxcampare kan dra ut i skogen och jaga hjort och kanske missa och träffa annat. Och hjortar är inte farliga normalt men om de blir skadeskjutna kan de anfalla.

Scenen där byborna ska bli informerade är något av det starkaste jag sett i en film på länge. Det är humor men ändå skrämmande exakt skildrat hur ekonomiska intressen helt kör över den lilla människan. Det är en scen där olika bybor får möjlighet att ställa frågor och det blir allt tydligare att byborna har oändligt mycket mer kunskap om hur människa och natur fungerar än företagets chefer. Och som Takumi konstaterar: ”Vatten rinner nedåt” och det gör skitigt vatten också, förstås. Avfallsbehållaren kommer att skapa stor skada.

Efter mötet gör filmen en oväntat vändning. Det visar sig att de två som skickats ut av företaget för att informera byborna inte alls trivs med sina jobb. Den ena av dem, Takahashi, skulle till och med vilja flytta till byn och lära känna hur allt fungerar.

Filmens titel är lite gåtfull. En del vill utbrista att ondska visst finns och syftar förmodligen i det här fallet på de allra högsta cheferna som förstås inte alls tänker ta hänsyn till byborna utan ser mötet som en punkt de kan klicka i som avklarad och redovisa för myndigheter för att få tillståndet att sätta igång.

Frågan är: Vad är ondska? Är det ondska att ljuga? Är djur onda? Är naturen ond när den drabbar människor med katastrofer?

Denna film är vacker men också tragisk och mörk och svår att ta till sig, den är gåtfull och samtidigt magisk. Och den ger mycket att fundera kring efteråt.

Filmrecension: Som vi har älskat – en film om kärlekens många ansikten

by

Som vi har älskat
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Gustav Ågerstrand

En dokumentär som känns äkta och som förmedlar musikens kraft och samtidigt låter oss möta människan som heter Sara Parkman. En modig film som visar något mänskligt som många kan känna igen sig i: längtan och sökandet efter kärlek.

Sara Parkman kan utan tvekan utnämnas till en av de mest spännande svenska musikerna. Genom sitt unika uttryck har hon revolutionerat svensk folkmusik och skivan Vesper gjorde hennes känd och hyllad. Att se henne spela på scen är att se kärlek till musik vibrera och stråla ut till alla närvarande. Men bakom denna stora kärlek till musik finns också en annan längtan hos Sara Parkman. Hon är på väg att fylla trettio år och har nyligen separerat från en relation. Hon längtar efter att hitta någon att bygga en sann och djup kärleksrelation med och som hon kan få barn med. Hon längtar efter barn.

Vad är kärlek egentligen? Som jag ser filmen visar den på flera olika former kärleken kan ta. Musik är mäktig och att stora musiker som Sara Parkman har ett särskilt extra djupt förhållande till musik, det är uppenbart. När hon spelar utstrålar hon stark kärlek. Musik är en viktig del i livet för många och kan ge både tröst, hopp och ny energi.

Sara Parkman har en fin vänskap med sina medmusiker och speciellt med Hampus som nyligen blivit pappa. Hampus och Sara skapar och skriver mycket musik tillsammans och trots att han blivit pappa och vill vara med sin baby verkar de ändå lyckas få tid att skapa tillsammans. Vänskap är också en form av kärlek.

En annan form av kärlek är den nära relation vi kan ha till släktingar. Vi får se Sara Parkman tillsammans med sin farfar och med sin pappa. Dessa relationer utstrålar också ett starkt band.

Jag tycker filmen på ett finstämt sätt visar på kärlekens många ansikten utan att peka med hela handen.

Filmen börjar med Sara Parkman spela musik och slutat med musik. Musiken är den stora kärleken som är mäktig och bär genom livet. En stark film. En mäktig film. En varm film. En film med mycket kärlek av olika slag. Och underbar musik som gör mig lycklig.

Bakgrundsfakta on Sara Parkman:
Sara Parkman är född 1989 i Västernorrland. Prästbarn i tredje generationen, folkmusiker, tonsättare och artist. Hon arbetar återkommande med att lyfta det undangömda men vitala i en samtida kontext och fick 2017 sitt genombrott då hon med Riksteatern gjorde uppsättningen Fäboland. 2019 släpptes albumet Vesper- en aftonbön för vår tid med vilket Sara vill skapa ett samtal om vikten av helighet, oavsett om det handlar om kyrkor, rejv eller terapirum. Med Vesper nominerades Sara till en grammis och mottog DNs stora kulturpris. Som vi har älskat tar avstamp i succén med Vesper och följer sedan Saras väg mot stjärnorna genom den kreativa processen i skapandet av nästa platta – Eros Agape Philia.

Om filmens regissör:
Gustav Ågerstrand, född i Växjö 1985, är regissör och filmfotograf. Han har en master i filmfoto vid Stockholms Konstnärliga Högskola 2021-2023, har studerat dokumentärfilm på Biskops Arnö 2011-2012 och har en kandidatexamen från Stockholms Dramatiska Högskola 2012-2015 i regi. Gustav har regisserat filmer som Tjuvgods (2013, hedersomnämnande Tempo Dokumentärfestival), Inuti ett träd (2015), dokumentärserien Det goda landet som nominerades till Kristallen för bästa dokumentär 2018 och dokumentärfilmen Leva tills jag dör (2022). Han har också arbetat som fotograf och inslagsproducent med Gift vid första ögonkastet.

Som vi har älskat – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Om alla bara drar – ärlig och rakryggad dokumentär som alla bör se

by

Om alla bara drar
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Karin Wegsjö och Nazira Abzalov

En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten ochär nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna. Hon tycker till och med att polisens stämpling av Tensta som utsatt och farligt inte stämmer.

En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller deras två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälan som ett ärende.

Filmen, som är filmad under fem år, ger oss ett annat perspektiv av förorten än vad vi oftast får från nyheterna. Vi kommer nära några som bor där.

Nazira och hennes man Bahityar lämnar sitt hem och sitt hemland Uzbekistan, för att i en framtid kunna ge sina barn ett säkrare liv i Sverige. De hittar jobb, bygger sitt hem, lär känna sina grannar och skapar en gemenskap i sina kvarter i Tensta. När hon och hennes familj blir hotad av en ungdom med pistol förändras allt, deras trygghet rycks undan.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Om alla bara drar är en stark skildring från en inifrånperspektiv. Den är dock mer än så. Det är en sorglig och sann beskrivning av hur polis, politiker och samhället tycks ha gett upp. När det inte längre anses som ett grovt brott att vifta med en pistol framför en barnfamilj, då har ett samhälle och dess polis tappat greppet. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på. Jag hoppas att alla går man ur huse för att se denna och att något äntligen kan hända. Att denna dokumentär kan fungera som en väckarklocka. Kan vi hoppas på det?

Nazira och hennes familjs berättelse är inte särskilt unik, egentligen. Jag bor i ett område där det också viftas med vapen ibland och de som bor här orkar inte ens ringa polisen längre. Och här är massor av gångvägar där barn springer och kommer med cykel och hundratals bilar kör, ofta med hög fart, på gångvägarna. Också precis vid skola och dagis. Polisen lyser med sin frånvara. Fortkörare på gångvägar bryter ju mot två regler: de kör för fort och de får inte ens köra på gångvägar. Men det är inte tillräckligt grovt för att polis ska ingripa. Det händer till och med att polisen åker till pizzeria i området och sitter och äter lunch i lugn och ro medan privatpersoner kör i hög fart förbi. Något har gått fel.

Hoppas denna dokumentär kan bli en väckarklocka.

Oscarsgalan: Storslam för Oppenheimer men bottenbetyg för TV4

by

Frågan måste ställas: Varför sänder inga seriösa svenska tv-kanaler denna gala?  Det finns ett stort filmintresse i Sverige. Även om den film som hyllas på Oscarsgalan inte är all film är det ändå en stor, stor filmfest. I år var den kommersiella tv-kanalen tv4 som sände galan. Vilket var katastrofal, tv4 får bottenbetyg, minus 100.

Först och främst utsatte de oss tittare för bedrägeri. Jag betalar tv4 play plus för att slippa reklam. Men jag överöstes av reklamsnuttar, om och om igen. När jag emellanåt kikade på någon som sände Oscarsgalan via Youtube såg jag att det var flera intressanta saker vi som följde galan via tv4 inte fick se för att kanalen prompt skulle hälla över oss trist reklam.

Det är femte året i rad nu som TV4 sänder Oscarsgalan med Pär Lernström som programledare. I år fick han sällskap av Emma Molin.

Det är femte året i rad som TV4 sänder galan med Pär Lernström som programledare – och den här gången får han också sällskap av Emma Molin som enligt Wikipedia är född 16 maj 1979 i Västerhaninge, är en svensk skådespelare, manusförfattare, komiker, regissör och programledare.

Duon får hänga med på bottenbetyget. Visserligen beror bottenbetyg mycket på att jag blev lurad att betala för att slippa reklam och ändå utsattes för reklam men betyget beror också på sändningen i sin helhet. Duon, Lernström och Molin, var mer noga med att berätta om vilka filmer som var deras favoriter och vilka skådespelare de inte tycker om än att ge oss intressanta bakgrunder och fördjupningar. Jag saknar när kunniga Nils Petter Sundgren kommenterade sändningen.

Som tittare är det obehagligt när programledare som Molin hela tiden hyllar en film (Poor Things) som jag upplever som oerhört makaber och mår illa av att se. Visst, Molin är inte ensam om att gilla denna hemska film, men att hela tiden upprepa det.

Jag hoppas och önskar att en seriös tv-kanal vill sända Oscarsgalan nästa år.

Oppenheimer, filmen om atombombens fader, vann sju statyetter bland annat det tyngsta: bästa film. De två svenskhoppen Ludwig Göransson och Hoyte van Hoytema, vann sina förhandstippade statyetter för musiken och fotot. Huvudrollsinnehavaren Cillian Murphy hem priset för bästa manliga huvudroll i Oppenheimer och Robert Downey Jr för sin biroll i samma film.

Bästa utländska film vann ”The Zone of Interest” och dess brittiska regissören Jonathan Glazer slog ett slag för freden i sitt tacktal. The Zone of Interest fick betyg 5 av Kulturbloggens recensent.

Bästa dokumentärfilm gick till 20 dagar i Mariupol som utspelas i Ukraina.

2024 års Oscarsvinnare:

Bästa film:
”Oppenheimer”

Bästa internationella film:
”The zone of interest”, Jonathan Glazer (Storbritannien)

Bästa regi:
Christopher Nolan för ”Oppenheimer”

Bästa kvinnliga huvudroll:
Emma Stone för ”Poor things”

Bästa manliga huvudroll:
Cillian Murphy för ”Oppenheimer”

Bästa kvinnliga biroll:
Da’Vine Joy Randolph för ”The holdovers”

Bästa manliga biroll:
Robert Downey Jr för ”Oppenheimer”

Bästa originalmanus:
Arthur Harari och Justine Triet för ”Fritt fall”

Bästa manus efter förlaga:
Cord Jefferson för ”American fiction”

Bästa originalmusik:
Ludwig Göransson (”Oppenheimer”)

Bästa originallåt:
”What was I made for?”, Billie Eilish och Finneas (”Barbie”)

Bästa visuella effekter:
”Godzilla minus one”, Takashi Yamazaki, Kiyoko Shibuya, Masaki Takahaski, Tatsuji Nojima

Bästa ljud:
”The Zone of Interest,” Tarn Willers och Johnnie Burn

Bästa foto:
Hoyte van Hoytema (”Oppenheimer”)

Bästa produktionsdesign:
James Price, Shona Heath, Zsuzsa Mihalek för ”Poor things”.

Bästa filmredigering:
”Oppenheimer”, Jennifer Lame

Bästa makeup & hår:
Mark Couler, Nadia Stacey och Josh Weston (”Poor things”)

Bästa kostymdesign:
Holly Waddington (”Poor things”)

Bästa dokumentärfilm:
”20 dagar i Mariupol”, Mstyslav Chernov

Bästa kortdokumentär:
”The last repair shop”

Bästa animerade långfilm:
”Pojken och hägern,” Hayao Miyazaki, Toshio Suzuki

Bästa kortfilm:
”The wonderful story of Henry Sugar,” Wes Anderson, Steven Rales

Bästa animerade kortfilm:
”War is over! Inspired by the Music of John & Yoko”