Lika Lovers Do (Medusas memoarer)
Av Sivan Ben Yishai
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi
Regi Helle Rossing
Scenografi och kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Ella Blixt
Mask Linda Gonçalves
Medverkande John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.
Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor skildras i en monolog framför av fem skådespelare i en timme och fyrtio minuter. Det blir väldigt segt när inget framförs sceniskt utan det bygger helt på berättande monolog. Om och om igen. Men det måste sägas: föreställningen framförs av enastående skådespelare och på en scen som sprakar av fantasi och skaparkraft av scenograf, ljussättare och ansvarig för mask och kostym. Ingen skugga må falla på ensemble eller produktionsteam. De gjorde det bästa av det som kunde göras av ett manus som är alldeles för ytligt för att egentligen skildra patriarkatet.
Föreställningen bygger till stod del på en grekiska myten om Medusa. Medusa våldtogs av guden Poseidon. Och det är Medusa som straffas för att hon blir våldtagen. I denna sceniska monolog får vi höra skildringar av sexuella övergrepp över kvinnor och vi får också många skildringar av hur kvinnor och flickor medverkar i att bli offer, att de ser sin roll som att vara offer och tillgänglig.
I reklamen för denna föreställning står det: En skoningslös uppgörelse med patriarkatet där ingen är utan skuld. Jag tycker de missar detta mål.Föreställningen handlar nästan enbart om sexuella övergrepp. Jag håller dock med om att föreställningen också slår mot kvinnor och flickor. Vi får till och med följa fem unga flickor som fantiserar om sin framtid med mannen i deras drömmar. Så visst ger föreställningen kvinnorna och flickorna del i ansvaret för att patriarkatet kan härska.
Det är bara det att problemet med patriarkatet handlar om mycket annat än sex-akten. Jag tänker på alla de kvinnor jag känner som kämpar för att ens få lov att ta av sig slöjan eller burkan. De religiösa ledarna (män förstås) i flera samfund världen över och också i Sverige är tydliga med att kvinnans roll är helt annan än mannens roll och kvinnor ska skyla sig – och med skylandet följer ett begränsat liv där bröder, fäder och makar bestämmer över sina döttrar, systrar och fruar. Och detta pågår inte bara i Iran utan också här i Sverige. Jag känner många. Dessa kvinnor skulle inte bli ett dugg hjälpta av att ta itu med sin situation av denna föreställning.
Det känns konstigt att tackla världens problem kring patriarkatet med en tävling i hur många gånger det går att säga ordet ”knulla” på scen. Det är tjatigt och det visar på en underskattning publiken. Låt en skådespelare säga ordet två gånger och det är etablerat och vi kan förstå. Säg ordet femtio gånger och det blir segt och tjatigt. En undersökning lät en skådespelare i en roll använda svordomar på scen tre gånger i pjäsens början och sedan inte en svordom mer. En publikundersökning visade att publiken ändå hade uppfattat det som att den karaktären svor hela tiden i alla han/hon sade.
För mig är det viktigt att film och teater säger mig något, talar om något som engagerar. Sexuella övergrepp är fruktansvärda. Men att bara berätta om övergrepp efter övergrepp i en timme och fyrtio minuter och samtidigt peka på kvinnornas skuld genom att de upprätthåller illusionen om kvinnors roll och männens roll. Jag saknar dramatisering av ett skeende. Nu blir det som ett plakat istället.
Visst kan det vara intressant när scenkonst söker andra former än den traditionella. Visst kan experimentell scenkonst vara storartad. Men jag har svårt att uppskatta när det blir helt utan dramatik, inga dialoger egentligen, inget skeende som spelas upp eller gestaltas utan det är endast monolog, monolog, monolog och åter mer monolog. Det här är första gången på många, många år som jag tyckte tiden som publik i en teaterföreställning var bortslösad tid. Jag skruvade på mig och ville helst slippa vara där.
Men det måste sägas än en gång: De fem skådespelarna är enastående duktiga. Ingen skugga må falla över dem. De gjorde vad de kunde av detta manus. Föreställningen var också marknadsförd med ordet ”queer”, vilket jag tycker är rätt överdrivet. Två av de fem skådespelarna definierar sig nog som ”han” och i föreställningen bar de kjol, det vill säga kläder som av fördomsfulla personer skulle kunna kallas flickaktiga kläder. Men vadå? Det är inte särskilt ovanligt på scener i Sverige idag att män har kvinnoroller. Så jag har lite svårt att se att det skulle vara särskilt queer på en scen idag.
Vi är dock alla olika och det finns de som uppskattar denna pjäs: Like Lovers Do hade urpremiär 2021 på Münchner Kammerspiele, blev uttagen till Berliner Festspieles Theatertreffen 2022 och nominerades 2022 till det österrikiska teaterpriset Nestroy.
Det är fint beskrivit av Sara Broos och visst är filmen meditativ. Men själv föredrar jag att själv meditera. Av en film vill jag ha mer av en dramaturgiskt arbete. Att nå det omedvetna eller det undermedvetna gör jag när jag mediterar själv. En film som vill göra det för mig stör snarare mitt inre flöde eller mitt icke-flöde. Meditation kan för mig lika ofta handla om att stoppa flödet, att vara stilla. Meditation kan hjälpa oss att vara mer närvarande i våra stunder, att uppleva verkligen med alla sinnen istället för att aldrig ha tid att vara i nuet. Att uppleva, lyssna och se och känna och lukta det som är för stunden. För mig är det var meditation hjälper mig att göra, men en film kan inte göra det. För även när det är en så poetisk film som Skärvor är det ändå ett flöde.
Exakt vilka och vem som krigar mot vem och varför blir inte klargjort. Det behövs inte heller. Det handlar inte om ett särskilt krig. Förutom att det tydligt är några rebeller strider mot den amerikanska presidentens styrkor tycks det finns flera olika rebelliska läger och dessutom är olika våldsamma grupper ute på egen hand och dödar. Att ta sig fram genom striderna gör journalisterna med livet som insats.
Civil War är spännande, välgjord och engagerande. Filmtekniskt är den imponerande, den är i en klass för sig men det som gör filmen helt enastående är hur den lyfter två viktiga teman: journalistikens viktiga uppgift i samhället och krigens obevekliga ansikte. När det gäller krigsjournalistiken har jag dock lite svårt att tro på att journalister kommer så nära kriget att de bara befinner sig en meter från allt dödande.
One Life bygger på verkliga händelser, om en ung brittisk banktjänsteman, Nicholas Winton, som blev så berörd av att se alla flyktingar och barnen som levde under svåra omständigheter då de var på flykt från nazister. Då han besökte Tjeckoslovakien innan tyskarna ockuperade landet mötte han hjälparbetare och många flyktingar och många, många flyktingbarn. Nicholas Winton bestämde sig för att barnen åtminstone måste kunna räddas.