Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

by

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:
Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

by

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Teaterkritik: Vredens druvor – skildrar den mörka baksidan av den amerikanska drömmen

by

Vredens druvor
Nobelpristagaren John Steinbecks klassiker i regi av Mina Salehpour
Konstnärligt team
Av John Steinbeck
Översättning Niclas Hval
Bearbetning och regi Mina Salehpour
Scenografi Andrea Wagner
Kostym Maria Anderski
Ljus Patrik Angestav
Musik/ljud Sandro Tajouri
Peruk och mask Moa Hedberg, Alexander Wernersson
Dramaturg Anna Kölén
Foto Sören Vilks
I rollerna Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson

En föreställning om den mörka baksidan av den amerikanska drömmen. Om de många som kämpar och kämpar men ändå inte har en chans att förverkliga den stora drömmen om att lyckas och bli rik och trygg. Vredens druvor från 1939. skriven av Nobelpristagaren John Steinbeck, är ett episkt drama om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet.

I inledningen sitter en äldre man med vitt hår och vitt skägg (Anders Beckman) och berättar suggestivt om vädrets makter som slagit till och jorden så torr att inte ens ogräset växer bra och banker och de förmögna som skulle kunna hjälpa är lite hänsynslösa som den förödande torkan. Människor är desperata och har inte mat till barnen. Till denna förtorkade uppgivna delstat kommer Tom Joad hem efter fyra i fängelset. Familjens hus är förstörd och familjen är vräkt och på väg till Kalifornien. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. Tom Joad följer med sin familj. De packar in sig och trängs i bilen, som så många andra gör. Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.

På scenen växlar dramatiserade scener med avsnitt då en skådespelare berättar något ur boken. Det mesta tappar fart när det berättas av en person istället för att gestaltas. Det gör det i denna uppsättning också, men samtidigt blir det som en särskild rytm i föreställningen som är positiv. De avsnitt då någon skådespelare berättar om vind och natur och stora skeenden blir som ett omkväde som från de gamla grekiska dramerna.


Föreställningen har en fenomenal, stark och enkel scenlösning. Scenen är täckt av granulat som ser ut som någon form av grå sand och till höger på scenen står en bit hjulformad plåt. Granulaten fungerar både som bild för böljande hav och vattendrag och som stora vidder. Det är rent av magiskt.

Skådespelarna är samspelta och imponerande. Högsta betyg för sina insatser får de allihop: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson.

Den amerikanska drömmer som gestaltas i många böcker, filmer, musikaler och pjäser skildrar någon som har tunga motgångar men ändå kämpar och kämpar och lyckas bli en vinnare. Det är så klart en förljugen bild för de flesta. Det finns de som kan lyckas och det fanns säkert också de som lyckades med sin utvandring till Kalifornien under den tid som Steinbecks roman skildrar men den stora massan lyckas inte, det är det nog ingen tvekan om. Den stora massan blir oftast lurad och vinnarna är de som redan äger mycket, eller de som är samvetslösa nog att utnyttja den som är desperat. I föreställningen möter familjen sådana personer också och det gör dagens flyktingar också, som idag får betala hutlösa summor till flyktingsmugglare för att fraktas i livsfarliga gummibåtar på Medelhavet och som när de är framme ofta utnyttjas för att arbeta svart och utan samhällets trygghetssystem,

Vredens druvor visar hur de längst ner på samhällets stege alltid får betala det högsta priset och hur de som äger mycket alltid har makt att förtrycka de som äger mindre och på alla möjliga sätt tjänar på kriser. Det upprepas ständigt världen över, i olika grad, genom historien. Berättelsen i Vredens druvor utspelas i USA men har i olika former utspelats i Ryssland och också i Sverige, glöm inte statssystemet, den svenska versionen av slaveri.

Vredens druvor i Dramatens uppsättning är starkare än det mesta som visats på länge på en svensk teaterscen, den är skickligt iscensatt men mycket skrämmande och deprimerande

Bertholt Brecht skrev dramer som också hade ett tydligt politiskt budskap. Brecht ville att publiken när det gick hem efter en föreställning skulle känna att de ville kämpa för att förändra. Därför lade han in visor och lite roliga karaktärer trots att temat handlade om förryck och orättvisor. Jag är inte säker på att denna uppsättning av Vredens druvor ger den känslan. Jag går hem efter att ha upplevt en djupt berörande stark berättelse men jag känner också en slags uppgivenhet och hopplöshet.

Fakta om regissören:
Mina Salehpour är baserad i Tyskland och har hela Europa som arbetsfält. Hon har bland annat satt upp pjäser av Jonas Hassen Khemiri, och jobbar också gärna med dramatiseringar av romaner – inte sällan stora familjehistorier. 2023 satte hon upp Ágota Kristófs Den stora skrivboken i Köln och Nino Haratischwilis Det åttonde livet (Till Brilka) i Trondheim.

Om romanen:
John Steinbecks roman gavs ut 1939 och vann Pulitzerpriset för skönlitteratur 1940. Den räknas som en av de viktigaste skildringarna av 1900-talets USA. Steinbeck belönades med nobelpriset i litteratur 1962.

Recension av tv-serie: Doktrinen – en flopp, tyvärr

by

Doktrinen
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 12 november 2024
Regi Johan Lundin och Jens Jonsson

En riktig flopp, tycker jag. Jag har diskuterat serien i några facebookgrupper också och det är många som håller med mig. I rollistan står en lång rad duktiga skådespelare som blir ovanligt svåra att tro på. Deras karaktärer är långt från trovärdiga i en story som är rörig.

Doktrinen marknadsförs som en>en politisk thriller som innehåller allt från maktspel, svek och spioner. Historien är baserad på författaren Magnus Montelius spänningsroman Åtta månader. Mest av allt ska serien handla om en gigantisk och djuplodande genomplanerad påverkans-operation av Ryssland, där ryssar lurar svenskar på olika sätt att bli hjälpredor för ryska intressen, utan att själva begripa det.

Huvudrollen. Nina Wedén, spelas av Josefine Neldén, en duktig skådespelare som jag aldrig sett göra en dålig rollprestation. Det gör hon inte nu heller men det är svårt att sympatisera med henne. Ofta är hon lättlurad men ibland tänder hon till och är smart, men bara för att snabbt gå i fällan igen. Hon är inte trovärdig i karaktären som Nina Wedén, en frilansjournalist som kämpar för att få fast anställning. När hon bevakar en bandymatch får hon ett tips som gör att hon kan fälla den svenske utrikesministern, vilket gör henne attraktiv som journalist. Ja hon blir till och med så attraktiv på arbetsmarknaden att hon får jobb som pressekreterare på Utrikesdepartementet.

Serien har flera minus. Skådespelarna, speciellt de som ska spela svenska politiker, har tydligen fått regianvisningar att spela väldigt ovetande och klantiga personer. Jag kunde inte känna direkt sympati för en enda karaktär. Själva påverkans-operation och dess resultat har jag svårt att tro på. Ett skäl är att den bygger på att det finns saker inte ens får diskutera i Sverige. Att ens yttra ett enda negativt ord om Nato eller USA stämplas i serien som propaganda för Ryssland. Är det helt förbjudet att ens försöka analysera och förstå varför Ryssland attackerat Ukraina? Uppenbarligen är det så.

Jag ska inte avslöja slutet, för det förstör för den som tänker se alla sex avsnitten. Fast det är svårt att låta eftersom det är ytterligare ett minus för serien och det har med slutintrycket av serien att göra.

Filmrecension: The Executioner – varm, rolig, spännande

by

The Executioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Ryoo Seung-wan

En varm och både rolig och spännande sydkoreansk polisfilm. Visst är det en del slagsmål, av en blandning av MMA och Taekwondo men det är inte så mycket att det förstör helhetsintrycket. Jag har svårt för våld som underhållning. Regissören Ryoo Seung-wan lyckas hålla en bra balans. Det här är underhållning av kvalitet, en polisfilm som sticker ut.

En seriemördare löper amok i Sydkorea. Men det är inte vilken slags seriemördare som helst. Mördaren fokuserar på att straffa personer som själva mördat eller orsakat andra människor lidande och gått fria eller fått milda straff. Det gör att filmen ställer en del viktiga frågor om brott och straff och vad som händer i ett samhälle där medborgarna inte känner att rättsväsendet skyddar befolkningen och där det värnas mer om brottslingarna än offren.

Ett annat tema i filmen är desinformation och sociala medier i det koreanska samhället, Frågor som har relevans också i Sverige, tror jag många skriver under på. Seriemördaren får ett namn av en influencer och det gör uppmärksamheten kring mördaren gigantiskt stor – och många tycker att mördaren gör något bra. Det finns brottslingar som allmänheten uppfattar har fått alldeles för milda straff. Men när allmänheten blir en mobb finns alltid risk att oskyldiga hängs ut, också. Och även när det inte är oskyldiga är det viktigt för en rättsstat att inte låta mobben styra.

En sidospår som på snyggt sätt vävs samman man huvudtemat är privatlivet för den polismannen som leder jakten på seriemördaren. Hans son beskylls av skolan för att vara våldsam men i själva verket är sanningen att sonen mobbas grymt och utsätts för vidrigt våld av skolelever.

The Executioner är rafflande men också aktuell och ställer viktiga frågor. En uppfriskande ny form av polisfilm.

The Executioner är en fristående uppföljare till ”Veteran”, som är en av Sydkoreas allra största inhemska bioframgångar. En amerikansk remake av Heat och Collateral-regissören Michael Mann är också på gång. Men det koreanska originalet av ”Veteran” går upp på VOD i Sverige i samband med att The Executioner når biograferna.

Filmens distributör berättar:
Filmen hade hyllad världspremiär i Cannes i år, och var helt nyligen en stor publiksuccé på Stockholm filmfestival. The Executioner blev dessutom utvald och visades på hemmabiografer i Växjö och Upplands Cäsby – en kampanj som fick stor spridning i medierna, och som gjort filmen till en stor snackis i hela landet.