Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Unknown Pleasures

Peter Hook and the Light på Debaser Slussen

by

Peter Hook and the Light, Debaser Slussen
Betyg: 3

Det var med blandade känslor jag tog mig till Debaser för att se Peter Hook damma av Joy Divisions över trettio år gamla debutalbum Unknown Pleasures – det var ju trots allt helig mark som skulle beträdas – men nervositeten blev snabbt till sentimentalitet och till min glädje kom ”the old bloke from Manchester” undan med gott betyg.

Som kompband är The Light perfekt och det är aldrig något tvivel om vem som står i fokus. Peter Hook är en förgrundsgestalt för alla basister som vill vara mer än just basister. Joy Divisions melodiska basgångar har influerat band som The Cure och Echo and the Bunnymen. Lägger vi till alla band som influerats av New Order räcker inte fingrarna till.

Likt en svartvit, eller åtminstone gråtonad, polaroid från en svunnen tid bjuder den cirka nittio minuter långa konserten på nostalgi i sin renaste form – även om det stundtals är mer rock’n’roll än post punk. Det spelas inte enbart låtar från Unknown Pleasrues, bland annat vävs låtar som Digital, Dead Souls och Isolation från Closer in såväl i början som i första rundan extranummer. Precis som på gamla bootlegs är sången rätt så bedrövligt mixad men när den väl går att urskilja tycker jag mig höra vissa likheter med Ian Curtis mörka stämma.

Den förlängda versionen av Ceremony gör att publiken går i taket. Tyvärr måste låten ta slut men att den följs av Transmission och Love Will Tear Us Apart är inte fy skam. I sommar åker nyss ”återförenade” New Order ut på turné men frågan är om de kan hålla samma professionella nivå som Peter Hook? Jag skulle inte tro det.

Så här lät det när vi ringde upp Peter Hook inför spelningen.

Foto: Jonatan Södergren

Kulturbloggen möter Peter Hook

by

Den 6:e mars kommer Peter Hook med sitt nya band The Light till Stockholm och Debaser Medis för att framföra Joy Divisions klassiska debutalbum Unknown Pleasures. Kulturbloggen ringde upp den stilbildande basisten från Manchester, samtalet lät ungefär så här.

Vad fick dig att återigen vilja framföra de här låtarna?

Det började för 18 månader sedan, direkt efter att New Order splittrades. Jag tyckte det var lite besynnerligt att New Order aldrig firade Joy Divisions fantastiska karriär och blev tillfrågad att göra det i Ian Curtis hemstad Macclesfield i samband med att det var trettio år sedan hans tragiska bortgång. Även Stephen Morris skulle ha varit involverad men projektet lades ner vilket jag blev väldigt besviken över så jag bestämde mig för att göra det ändå fast på min egna klubb. Om sanningen ska fram trodde jag aldrig att vi skulle lämna Manchester men intresset visade sig vara så stort. Det är en hyllning till alla medlemmar av Joy Division – det var vi som inspirerade band som The Stone Roses.

Hur känns det att framföra låtarna idag?

Efter arton månader har jag vuxit in i det men i början var jag livrädd. Det var speciellt att sjunga som jag var ovan vid men nu har jag faktiskt till och med börjat kunna njuta av det.

Hur har mottagandet varit än så länge?

Väldigt, väldigt bra. Långt över förväntan. När vi skrev skivan var vi ju väldigt unga så det fanns en chans att hela publiken skulle bestå av ”fat, old blokes like me” men det är en trevlig mix av generationer som tagit sig till spelningarna hittills.

Vilka ämnen inspirerade er att skriva skivor som Unknown Pleasures?

Vi var fyra personer som hämtade inspiration från olika saker. Som en grupp var det ingenting vi pratade om, det flöt bara på. Fast det tog 21 år att skriva Unknown Pleasures och 6 månader att skriva Closer vilket kanske är en skillnad.

Vilket band är dagens Joy Division?

Det finns massvis med band – i synnerhet White Lies – som tydligt har influerats av Joy Division. Man kan höra det på deras musik men jag tar det som en komplimang. Som att vi varit med att förändra musikvärlden.

Hur tycker du Manchester-scenen har utvecklats sedan er tid?

Alla band återförenas så den har inte förändrats överhuvudtaget, eller hur? Manchester är ett viktigt musikcentrum och en magnet för alla möjliga typer av musiker och stilar. Än idag kommer band som The Ting Tings, Elbow och I Am Kloot här ifrån. Jag önskar jag visste varför men av någon anledning är Manchester en fantastisk stad att vara musiker i.

Hur minns du Ian?

Väldigt väl, jag skrev precis färdigt min bok om honom så minnena är oändliga. Han var en innerlig, rolig, väldigt passionerad och entusiastisk kille som dessutom var en stor musiker. Han var väldigt enkel att ha med att göra och som bandledare var han väldigt öppen, generös och tillmötesgående. Om man var desillusionerad så var det han man skulle vända sig till. Han ledde dig alltid rätt igen.

Ser du fram emot att komma till Stockholm? Vad minns du från tidigare besök?

Det har vuxit fram en stark kärlek mellan mig och Stockholm genom åren. New Order spelade där flera gånger, till och med så tidigt som 1982 och 1983 så folket där var väldigt tidiga med att öppna sina armar för oss. Sedan New Order splittrades har jag DJ:at där några gånger och min uppfattning av staden är enbart positiv.

Eftersom du är från Manchester – vad tycker du om The Stone Roses återförening?

Det kommer bli intressant men för unga musiker måste det vara desillusionerade med alla gamla band som kommer tillbaka. Själv är jag god vän med bandmedlemmarna, jag producerade bland annat deras första singel och efter tjugo års frånvaro är det en enorm belöning som väntar. Vissa återföreningar, som New Orders, är jag naturligtvis mindre glad över.