Den svenska skolan blir allt mer ojämlik, skriver Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Hon bygger sin debattartikel på en ordentlig och stor undersökning som Lärarnas Riksförbund genomfört där de låtit SCB ta fram uppgifter om 400.000 elever i fyra årskullar:
Fjelkner konstaterar:
Skillnaderna mellan de svagaste och starkaste har ökat med trettio procent mellan 1999 och 2011. Skillnaderna mellan hur kommunerna lyckas är dessutom stora.
De kommuner som misslyckas allra mest med att stödja de svagast presterande eleverna är exempelvis Upplands Väsby, Lessebo, Svalöv, Mellerud, Jokkmokk, Malmö, Göteborg och Södertälje.
Bland de kommuner som lyckats bäst med att stödja såväl de svagast som de starkast presterande eleverna finns Danderyd, Lidingö, Lomma, Täby, Sollentuna, Nacka, Lund, Pajala, Sotenäs och Övertorneå.
Det är intressant att just de kommuner som tillåter extra satsning på starkt presterande elever också ligger i topp med att stödja de svagaste. I alla år har det varit tillåtet med elitklasser i musik – men när klasser för elever som är duktiga i matematik och naturvetenskapliga ämnen kom till en del högstadieskolor blev det ganska snabbt förbjudet att ha tester som avgjorde om eleven skulle tas in. Att småknattarna står i långa rader i korridoren på Adolf Fredrik när de är nio år för att söka in till den förnämsta musikklassen – det är däremot tillåtet. Dubbelmoral är ett ord för sådant.
Kanske vi skulle avdramatisera att någon är bra på något – kanske det istället bara är bra om de som är duktiga på något får chansen att utveckla detta. Kanske det till och med kunde vara början på en ny skola där det fanns fler möjligheter att fördjupa sig i något. Alla är väl bra på något, också den elev som har svårt med de flesta skolämnen har något han eller hon är bra på. Varför inte ge mer utrymme åt att förstärka detta? Den som får vara bra på något, blir ofta bra på mer. Självförtroende ökar och lusten att lära ökar – om någon får vara bra på något. Den som har svårt för teoretiska ämnen kanske har social förmåga? Han eller hon kanske skulle vara jätteduktig på att hjälpa till på ett hem för äldreboende eller på en förskola en dag i veckan?
Det är skrämmande, men inte oväntat, att Folkpartiets ledare Jan Björklund som slog och skramlade på trummorna inför båda valen om att han skulle förbättra skolan istället gjort den svenska skolan ännu sämre. Försämringen började under Göran Perssons S-regeringen men Björklunds skolpolitik inom den borgerliga högeralliansen har inte på något sätt förbättrat färden mot botten.
Det är nog hög tid att ta tag i skolan och göra det utanför de partipolitiska intrigerna.
Skolan är allas angelägenhet och varje elev som mår dåligt och inte får en bra start i livet är en förlust för det svenska samhället och för världen.
Peter Andersson har också bloggat om detta:
Jan Björklunds och alliansregeringens batongpolitik förstärker klyftorna. Samtidigt möter vi omöjligen skolans utmaningar med att prata huvudmannaskap och att förstatliga ansvaret, en linje som lärarfacken har drivit länge. Problem måste angripas där dess orsaker finns och då krävs mycket mer än så. Där har Metta Fjelkner tre ytterligare punkter, utöver ansvarsfrågan, som är mycket värda att ta in i en skarp skolpolitik där också resurser avsätts på allvar för att stärka och ge bättre förutsättningar.
——–
För övrigt ligger denna larmrapport om den svenska skolan sorgligt i linje med rapporterna igår om att också kulturskolorna är oerhört ojämlika med stora klyftor och där inte alla barn har råd att spela ett musikinstrument eller på annat sätt delta i kulturverksamhet.
Läs även andra bloggares åsikter om skolpolitik samhälle, skola, Mettte Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, klyftor