Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Keane

Keane på Münchenbryggeriet

by

Keane, Münchenbryggeriet
12 november 2012
Betyg: 3

Det är ingen tvekan om att Keane är ett band som betyder väldigt mycket för väldigt många människor. Att säga att det var händer i luften hela konserten igenom när den brittiska kvartetten, som tidigare i år gav ut sin fjärde fullängdare Strangelands, intog Münchenbryggeriet i Stockholm är ingen underdrift.

Konserten kretsar mycket kring just denna nya skiva, som när den kom möttes av en oenig kritikerkår. BBC sågade den rätt rejält och ansåg att ”Keane saknade blod, mod och muskler” medan The Guardian var desto mer positiva i sin recension:

”… motstånd är meningslöst, för vad Keane utför med perfektion i dessa svulstiga stadium-anthems är noggranna men ändå outsägliga melodiska progressioner som går rakt på de känslomässiga reflexerna – det går inte att lyssna på ’Disconnected’ eller ’In Your Own Time’ utan att rysa av deras skönhet”.

Redan i öppningslåten You Are Young visar Tom Chaplin upp sin starka korgosse-stämma. Han tar i som om det vore slutklämmen på konsertens sista extranummer. Han tar nog i lika mycket som Bruce Springsteen gör i Born in the USA – som spelas strax innan bandet kliver på scenen – fast till skillnad från The Boss röker Chaplin inte upp ett helt ciggpaket innan konserten bara för att göra rösten hesare. Nej, Keane verkar rakt igenom sympatiska och precis som Coldplay är deras låtar snarare på gränsen till för trevliga och välpolerade. I längden påminner de nästan som en light-version av The Killers. Bara att man kan göra mycket mer med gitarrer än ett piano. Just i konsertens mitt känns det lite långrandigt men sedan kommer Is It Any Wonder?, This is the Last Time och framför allt Somewhere Only We Know som visar upp bandets bästa sida. Anledningen till varför Keane är så omtyckta. Ni vet, de där sockersöta melodierna man reflexmässigt inte kan värja sig emot.

Följande låtar spelades:

You Are Young
Bend and Break
On the Road
We Might as Well Be Strangers
Nothing in My Way
The Lovers are Losing
Silenced by the Night
Everybody’s Changing
She Has No Time
Neon River
Spiralling
Day Will Come
A Bad Dream
Hamburg Song
Disconnected
Is It Any Wonder?
This is the Last Time
Somewhere Only We Know
Bedshaped

Extranummer:

Sea Fog
Sovereign Light Café
Crystal Ball

 

Foto: Emma Andersson

Zulu Winter på Münchenbryggeriet

by

Zulu Winter, Münchenbryggeriet
12 november 2012
Betyg: 3

Londonkvintetten Zulu Winters bildades 2011 och deras debutopus Languages landade i skivbutikerna så sent som i våras, men trots att de är relativt nya utstrålade de ingenting annat än självsäkerhet när de öppnade för Keane på Münchenbryggeriet i Stockholm.

Deras musik präglas av snirkliga basgånger och smarta gitarrtexturer, men styrkan ligger i de starka refrängerna – vilket inte minst framgår i We Should Be Swimming som de avslutar konserten med. Med all sannolikhet en framtida indie-klassiker som backas upp av keyboardisten Dom Millards känsla för skimrande elektroniska strömmar som aldrig riskerar att dränka Will Daunts atmosfäriska stämma. Ljudbilden balanserar smart mellan det arena-mäktiga och det melankoliska.

Bandet visar prov på stor potential trots att de egentligen har mycket – med stort m – gemensamt med de flesta andra unga indie-orkestrar som kommit från de brittiska öarna de senaste åren. De vanligt förekommande jämförelserna med Wild Beats är berättigade. Men någonting har de ändå som sticker ut, kanske är det de intellektuella, smått dystra texterna som kommer paketerade i episka poplåtar – för faktum är att Zulu Winter tillhör årets mest fängslande brittiska nykomlingar. Än så länge kanske de nöjer sig med att agera förband åt Keane, men inom loppet av ett år borde de ha kommit tillbaka hit för åtminstone en spelning på egen hand. Och då får de gärna spela mer än trettio minuter.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Keane

by

Keane har spelat in sin nya skiva Strangeland tillsammans med The Vaccines producent Dan Grech-Marguerat. På en hotellbar i Köpenhamn mötte Kulturbloggen upp bandets låtskrivare Tim Rice-Oxley och basist Jesse Quin.

– Det är svårare än man tror att hitta en bra producent. I vår mening stod The Vaccines för förra årets bästa skiva, både hur den var skriven och hur den var producerad. Det var som att det fanns en energi som gick genom hela skivan från början till slut. Så vi skickade över några demos och frågade Dan om han skulle vara intresserad av att producera vår skiva. Det visade sig att han var ett massivt Keane-fan så han såg det som ett uppdrag att få ut det bästa av oss, säger Tim Rice-Oxley.

Vad skiljer Strangeland från exempelvis förra skivan Perfect Symmetry?

Tim: Den är känslosam, eterisk vid vissa tillfällen. Den känslomässiga riktningen kompletteras med mer intensiva atmosfärer.

Jesse: Jag tycker att Strangeland är den av våra skivor sedan Hopes and Fears som är mest som en enhet. Den känns som en riktig resa och jämfört med Perfect Symmetry, som var mer experimentell, är Strangeland mer personlig.

Vilka var era ambitioner med skivan?

Jesse: Vi ville ta tid på oss att göra någonting vi var helt nöjda med. Det kan ta för evigt, det tog Brian Wilson tjugo år att göra Smile. Vårt mål var att göra ett album som var helt skottsäkert.

Vad inspirerade er till att skriva låtarna?

Tim: Vi har inspirerats av var vi är i våra liv. Tyvärr är vi ju inte längre lika fräscha som när vi var artonåringar. Vi försöker förstå vad det är vi har åstadkommit med våra liv. När du börjar närma dig trettioårsåldern är det bara naturligt att fundera över vad du gjort med ditt liv eftersom allting inte längre ligger framför dig.

Jesse: Det handlar även om livets resa. Att försöka överleva. Att vara bestämd och klara sig igenom svåra tider. Att hålla fast vid hopp. Vi har tagit livets resa och gjort det till små berättelser som passar ihop.

Finns det några återkommande koncept på skivan?

Tim: Titeln är ett försök att fånga upp tanken att alla människor i sökandet efter sina drömmar ger sig in på okänt territorium. Du kan gå vilse och bli desorienterad men förhoppningsvis trillar du även över några stora saker under livets gång. Varje låt är ett nytt sätt att se på livet och sökandet efter drömmar.

Har ni kommit över några nya musikaliska influenser?

Jesse: När vi spelade in den här skivan lyssnade vi på betydligt mer musik än vad vi någonsin har gjort tidigare. Vi brukade åka bil till studion och båda våra bilar var bokstavligen talat helt fyllda med CD-skivor. Av någon outgrundlig anledning har vi blivit mer passionerade i vår kärlek till musiken. Kanske beror det på att vi har slutat bry oss om ”guilty pleasures”.

Tim: Strangeland är ett väldigt brittiskt album, men influenserna kommer inte från Storbritannien. De gamla influenserna The Beatles och The Smiths har ersatts av Neil Young och Bruce Springsteen. Det är väldigt mycket Tom Petty över skivan.

Till sist, kan ni lista era fem favoritlåtar?

1. Simon & Garfunkel – The Only Living Boy in New York
2. The Smiths – William, It Was Really Nothing
3. The Beatles – Across the Universe
4. ABBA – One of Us
5. U2 – Where the Streets Have No Name