Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Fleet Foxes

Fleet Foxes till Sverige

by

Fleet Foxes kommer till Sverige 3 december 2017, till Stockholm, Annexet.

Ett pressmeddelande:
Med sakrala ljudbilder som lyfts upp av en gyllene stämsång spelade sig Fleet Foxes in i våra liv under slutet av 00-talet. Om det var den sammanflätade sången, de finstämda akustiska gitarrerna eller låtarna i sig som fick oss på fall går inte att säga – men föll pladask, det gjorde vi. Efter en tids frånvaro från scenerna blev det tidigare i år klart att Fleet Foxes kommer att göra en storartad återkomst med både nytt album och världsturné i år. Den 16 juni släpper Fleet Foxes sitt tredje studioalbum ”Crack-Up”, vilket blir deras första nya album på hela sex år. Med den nio minuter långa förstasingeln ”Third of May / Ōdaigahara” i hand går det även att konstatera att det mycket väl kan bli deras bästa. Nu har vi den stora äran att meddela att Fleet Foxes kommer till Sverige för en spelning på Annexet i Stockholm den 3 december.

Fleet Foxes bildades i Seattle år 2006 av vännerna Robin Pecknold och Skyler Skjelset, men kom snabbt till att bli ett fullt band. Rollen som huvudsaklig låtskrivare och frontperson tog Pecknold på sig, och bandet har i mångt och mycket kommit att förknippas med Pecknolds spröda röst och fina arrangemang. Nära ett decennium sedan debuten släpper Fleet Foxes nu alltså ett nytt album, som enligt Robin Pecknold själv tar vid där progressiva ”Helplessness Blues” slutar. När bandet landar på svensk mark i december kan ”Crack-Up” med största sannolikhet vara en favorit som förgyllt både sena sommarnätter och kyliga höstdagar.

Skivrecension: Father John Misty – I Love You, Honeybear

by

johmisty

Artist: Father John Misty
Titel: I Love You, Honeybear
Betyg: 4

”She blames her excess on my influence
But gladly hoovers all my drugs
I found her naked with her best friend in the tub
And we sang Silent Night in three parts which was fun”

2012 hoppade den dåvarande trummisen Josh Tillman av Fleet Foxes för att släppa Fear Fun, hans första album under namnet Father John Misty. Då hade han redan släppt sju folk-flirtande soloalbum — med andra ord är han knappast än debutant — men han aldrig skrivit en kärlekslåt. Det vill säga, inte förrän nu.

I Love You, Honeybear har, precis som Fear Fun, producerats av Jonathan Wilson, och bortsett från slickt producerade True Affection så är ljudbilden även denna gång orkestral och retrobetonad. Han nämner själv John Lennon och Harry Nilsson som referenser. Det är ett konceptalbum där vår protagonist träffar en tjej som heter Emma; det leder till ett förhållande som präglas av lika delar sann kärlek och destruktivitet. Och likt alla frågetecken kring vad som är Josh Tillman och vad som är pseudonymen Father John Misty flyter I Love You, Honeybear friktionsfritt mellan satir och självironi, lekfullt historieberättande och uppriktiga känslor.

Egentligen räcker det med att bara bläddra igenom texthäftet för att inse Father John Mistys storhet (se förslagsvis textfragmentet ovan). Det är inte varje dag du snubblar över en låttitel som The Night Josh Tillman Came to Our Apartment. Att låten sedan överträffar förväntningarna, och rent av visar sig tillhöra de mest Wes Andersonskt charmiga sedan Foxygen fick oss att drömma om 60-talet i sin Scott MacKenzies-doftande hit San Francisco för ett par år sedan, visar att det även finns gott om musikalisk substans. Låtarna må handla om kärlek, men de är dränkta i signerad Father John Misty-cynism.

Bästa spår: Chateau Lobby #4 (in C for Two Virgins), The Night Josh Tillman Came to Our Apartment, Bored in the USA

Father John Misty på Debaser Slussen

by

Father John Misty, Debaser Slussen
13 november 2012
Betyg: 4

Josh Tillman hade redan släppt sju soloskivor när han hoppade av Fleet Foxes tidigare i år, men det var först när han antog nya pseudonymen Father John Misty och släppte albumet Fear Fun i våras som han hittade rätt med sin nya lekfullt historieberättande röst. Med sin nya konstellation bestående av ytterligare fem medlemmar intog en Josh Tillman på spelhumör Debaser Slussen i Stockholm. Trots att det bara var tisdagskväll var så gott som utsålt.

I konsertens andra låt Only Son of the Ladies’ Man sjunger han:

“I’m a steady hand, I’m a Dodger’s fan

I’m a leading brand of a one night stand

I’m a ladies’ man.”

Och det är just den typen av humoristiska iakttagelser som Tillman numera livnär sig på. Faktum är att denna nyfunna självironi går hem förvånansvärt väl. I stor utsträckning beror det på Tillmans karismatiska scenpersonlighet – för även mellansnacket är väldigt, väldigt underhållande. Han har liksom glimten i ögat och det är som att vad han än säger blir roligt.

Men det är inte bara de konceptuella Hollywood-texterna som genomgått en positiv utveckling. Musikaliskt amorterar vår favoritpastor smart från den amerikanska folksjälen, fast till skillnad från Fleet Foxes stämsång är det betydligt rakare och lutar nästan åt country-hållet. Resultatet är ett kalejdoskop av melodisk folk, rockabilly, country och rock’n’roll.

Efter att ha avslutat ordinarie set med Hollywood Forever Cemetery Signs, den första singeln som släpptes från Fear Fun, återvände Tillman till scen för att tillsammans med gitarristen Benji tolka 50-talsklassikern Nevertheless (I’m in Love with You) innan resten av bandet stämde in i en lite mer ösig cover på Canned Heats On the Road Again. Därefter tänds lamporna och jag tror nog att de flesta lämnar Debaser med en bra känsla och ett leende på läpparna.

Följande låtar spelades:

Funtimes in Babylon
Only Son of the Ladies’ Man
Nancy From Now On
I’m Writing a Novel
Misty’s Nightmares 1 & 2
This is Sally Hatchet
Well, You Can Do It Without Me
Now I’m Learning to Love the War
Tee Pees 1-12
Everyman Needs a Companion
Hollywood Forever Cemetery Sings

Extranummer:

Nevertheless (I’m in Love with You)
On the Road Again

Foto: Peter Bigerstam (obs. bilderna är från spelningen på Pustervik i Göteborg några dagar senare)

Fleet Foxes kommer till Stockholm och Malmö i höst

by

Fleet Foxes gjorde en av många hyllad spelning på Way Out West. Nu får deras fans chansen att se dem igen. De kommer till Stockholm och till Malmö för spelningar i höst. Ett pressmeddelande berättar:

8 nov – Stockholm, Annexet
9 nov – Malmö, KB

Efter tre festivalspelningar på svensk mark, den senaste en smått överjordisk upplevelse på den gångna helgens Way Out West, är det äntligen dags för Fleet Foxes att göra två klubbspelningar på egen hand. Ringa in 8-9 november i kalendern!

Det kanske är det mänskliga i det som gör att man älskar det så mycket. Att det känns ursprungligt, nästan primalt, utan att det för den skull är aggressivt eller hårt. Att musiken känns som ett element, något naturligt och okonstlat, snarare än något konstruerat, måste vara en av framgångsfaktorerna.

För verktygen Fleet Foxes använt för att bygga sig ur nordamerikansk anspråkslöshet till positionen som en av 10-talets viktigaste internationella folkpopfenomen är knappast banbrytande; sångharmonier och akustiska instrument är musikhistoriens protein. Men Fleet Foxes bygger något speciellt, något märkvärdigt, något som faktiskt genererar rysningar av välbefinnande i en tid av musikalisk avtrubbning.

När den självbetitlade debuten kom 2008 förvandlades den till en sorts musikalisk motsvarighet till Den Stora Amerikanska Romanen. Omedelbart mytomspunnen, otvetydigt hyllad, ojämförligt omtalad: Fleet Foxes förvaltade americanan, det amerikanska musikarvet, men gjorde det folkliga förunderligt modernt. Med sina naturromantiska psalmer skapade de en nästan visuell upplevelse: vi såg dopprocessioner i ett fuktigt Mississippidelta såväl som pälsjägare i den kanadensiska vildmarken framför ögonen, och anade intensiteten i bandets konserter.

Där Seattles alternativband traditionellt sjungit över en matta av slamriga gitarrer, stod Fleet Foxes för något mindre machobetonat: episka sångharmonier, en bedårande men alls inte ofarlig känsla för melodiska villospår, en minutiös avvägning mellan dur och moll, och framförallt en alldeles ofrånkomlig ärlighet som med sin framgång öppnat dörren för en såväl imitatörer som likasinnade. Bandets nya skiva var en av de mest emotsedda musikhändelserna på ett årtionde, och som våra förväntningar uppfylldes!

“Detta är millenniets mästerverk” (DN), “Den perfekta balansakten mellan Simon & Garfunkel och Beach Boys, utspelad i Sherwoodskogen.” (Metro), ” Fleet Foxes stämsång fungerar som propplösning för hjärnan. Plötsligt kan man tänka igen. Tänka framåt.” (DI)

Läs även andra bloggares åsikter om

Fleet Foxes – Helplessness Blues, en skiva som värmer

by

Artist: Fleet Foxes
Titel: Helplessness Blues
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 3 maj 2011

Fleet Foxes har släppt ett av de album jag är säker på att jag kommer att ha med när jag vid årsskiftet plockar ut årets tio bäst album. Albumet “Helplessness Blues” sprudlar av indiepopglädje.

Med risk att få alla fans av Fleet Foxes på mig har jag alltid räknat dem som intressanta, men i kölvattnet på Vampire Weekend och Flaming Lips, som också står för samma slags musikglädje och utforskande av rytm.

Men med albumet “Helplessness Blues” är Fleet Foxes minst jämbördigt med de övriga, för mig.

Musiktidningen Pitchfork gav albumet betyg 8,8 av 10 möjliga och skriver:

Helplessness Blues’ analytical and inquisitive nature never tips into self-indulgence. Amidst the chaos, the record showcases the band’s expanded range and successful risk-taking, while retaining what so many people fell in love with about the group in the first place. And once again, a strong sense of empathy is at the heart of what makes Fleet Foxes special. Much has been made of American indie’s recent obsession with nostalgic escapism, but Robin Pecknold doesn’t retreat. He confronts uncertainty while feeling out his own place in the world, which is something a lot of us can relate to.

Fleet Foxes har med Helplessness Blues gått lite djupare in i känslolivet, det är en något mörkare och vemodigare platta och inte lika gladlynt som deras debutalbum 2008, med samma namn som bandet självt. Det har deras musik vunnit på, de har fördjupat vad de förmedlar med musiken.

Svenska Dagbladets recensent som gav betyg 4 av 6 beskriver nog samma sak med rubriken: Mer världsvant, mindre eufori

Dagens skiva gav betyg 8 av 10.
Betyg 4 i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,