Captured Tracks

Ett år efter den självbetitlade debuten är Holograms tillbaka med uppföljaren, Forever, där det postpunk-influerade soundet vidareutvecklats och blivit mer storslaget. Så här lät det när Kulturbloggen några dagar innan skivsläppet mötte upp Andreas Lagerström (sång/bas) samt bröderna Anton och Filip Spetze (gitarr respektive synth) – som tillsammans utgör tre fjärdedelar av bandet – på Clarion Hotel i Skanstull.

Ni gav ju ut ert debutalbum på Captured Tracks, hur kom det sig egentligen att ni blev upplockade av ett amerikanskt bolag?

Andreas: Det var jag som mailade Captured Tracks efter att vi hade spelat in fyra låtar samt en video till ABC City. Då mailade jag videon till dem och på den vägen är det. Mike Sniper som driver Captured Tracks nappade direkt.

Blev ni förvånade när de hörde av sig?

Andreas: Nja, snarare på sättet det gick till – det var väldigt direkt – de mailade tillbaka bara några timmar efter jag hade skickat videon, och en vecka efter hade vi fått ett kontrakt. Det första de sa var att vi inte skulle skicka det till någon annan.

Anton: Jag kommer ihåg att de ringde och sa att de ville att vi skulle turnera i USA två gånger om året, så de hade värsta planerna direkt. Jag visste ju knappt vilka de var innan, jag hade bara hört några band liksom.

Andreas: Jag hade koll eftersom Mike Sniper spelade i ett band som heter Blank Dogs som jag gillar väldigt mycket.

På vilka sätt skulle ni säga att det spelade in att ni gav ut albumet på Captured Tracks istället för ett svenskt independentbolag?

Andreas: Jättemycket tror jag. De första vi skickade till var ju Luxury, de var också de första som svarade överhuvudtaget, de svarade visserligen att de inte hade tid, men det var ändå väldigt gulligt eftersom de faktiskt lyssnade på det. Internationellt har det nog pushat oss rätt mycket, de har ju ändå ett following med folk som köper allt de släpper.

Anton: På första spelningarna var det ju väldigt mycket publik som var Captured Tracks-fans snarare än Holograms-fans.

Andreas: Det var många som kom till våra spelningar med Captured Tracks-tischor, nu tror jag att det är mer som lyssnar på oss inte bara eftersom vi ligger på Captured Tracks. Mike känner ju chefen på Pitchfork, så de lade ut videon på Pitchfork innan vi ens hade tackat ja, liksom för att visa vilken makt han har. Det var hans sätt att säga ”kolla, det här kan jag göra för er”.

Hur länge hade Holograms funnits som band innan ni blev sajnade?

Andreas: Lite mer än ett år va? Vi bildades kanske kring jul 2010, eller i början av 2011.

Anton: Jag tror bara vi hade spelat ute fyra gånger, men vi hade ju spelat i andra band tidigare.

Andreas: Sedan fick vi kontrakt i januari-februari 2012, så det gick snabbt, vi var ju inte riktigt inställda på att vi skulle skriva på ett skivkontrakt.

Vilka visioner hade ni soundmässigt när ni bildade Holograms?

Andreas: Inte så jättetydliga, grejen var att vi hade den här synthen. Så hade vi snackat om att vi ville starta upp ett band tillsammans.

Filip: Ni hade repat någon gång innan jag kom in och körde synth och då minns jag att instruktionerna var att försöka göra så mycket oväsen som möjligt.

Anton: Till en början var vi ju verkligen mer inställda på att bara göra oljud. Vi jammade bara, men sedan har det blivit mer popstruktur på det hela. Vi har letat oss fram, det är ju inte jätteannorlunda, lite mer raffinerat bara.

Ert andra album har ju redan släppts i USA medan den svenska releasen infaller först på onsdag (den 18 september), hur har mottagandet varit hittills och tror ni att den svenska publiken kommer ta till sig albumet på ett annat sätt än den internationella?

Anton: Det tror jag, hittills har det varit blandat. Albumet är ändå jävligt svenskt och jag tror inte att det är så många utomlands som riktigt förstått sig på det – som när vi spelade upp Broder Daniel hemma hos några i Frankrike. Jag snackade även med en kanadensisk journalist som berättade att många har sagt att de tycker vårt nya album är obehagligt, men det tycker vi bara är någonting bra.

På vilka sätt tycker ni att Forever skiljer sig från ert debutalbum?

Andreas: Det är mest soundmässigt, vi hade ju en ganska definitiv idé av hur det skulle låta. Vi ville ha ett större och luftigare sound. Vi skämtade mycket om att vi skulle göra den så extrem som möjligt. Den låter storslagen, det gjorde inte första skivan.

Filip: När man gör sin första skiva så har man de här låtarna som man har gjort på – för oss – ett år, man har suttit i replokalen, så det låter mer exakt som man spelar.

Anton: Nu kan vi göra mycket mer, nu kan vi verkligen sätta en mittpunkt för hur det ska låta. Första skivan har ju också medvetet ett visst sound. Det var mer rått vilket kompletterade låtarna väldigt bra, men låtmässigt skiljer det sig inte så mycket. Det är ju fortfarande vi som har skrivit dem.

Känner ni er som en del av en svensk, eller skandinavisk, punkscen?

Filip: Det finns en stor punkscen, men vi tillhör inte den. Vi har aldrig känt oss som del av någon scen överhuvudtaget.

Andreas: Det är mycket skriverier om en skandinavisk new wave-punkscen, men det är ingenting vi har tänkt på. Vi blir ofta jämförda med Iceage som var före oss, men vi var inte någonstans inspirerade av dem. Det är någonting som folket omkring skapar.

Anton: Punk verkar vara så brett. Det har nog att göra med inställningen. Det är mer ett förhållningssätt, att man vill göra någonting ärligt med energi. Att man spelar kompromisslöst. Det är nog det vi har gemensamt med Iceage.

Ni inleder ju er turné på Strand den 12 oktober, hur känns det?

Anton: Det är underligt att spela i Stockholm eftersom det kommer massa folk som vi inte känner, det är nästan här man blir mest glad när det kommer folk. Det ultimata hade ju varit om det var sista spelningen, då är man ju som tajtast, första spelningen vill man ju ha i en liten håla i Tyskland, då kan man göra bort sig utan att någon bryr sig.

Ni har ju turnerat mycket utomlands och kommit till platser band som hållit på betydligt längre än er fortfarande drömmer om att få komma till, hur skulle ni säga att det har påverkat er?

Andreas: Som grupp har det nog inte påverkat oss så mycket, men som personer är det svårt att behålla sig. Det är inte många svenska band som får turnera i USA.

Filip: Man vill ju säga att man är bortskämd, men samtidigt tycker jag inte att vi är det – vi har ju jobbat som fan allihopa.

Andreas: Bortskämda är vi inte, men det kommer nog ta några år för oss att kunna se tillbaka på det här objektivt.

Har ni börjat tänka på vad ni ska göra efter det att turnén kring det här albumet är över?

Andreas: Jaja, vi har börjat skriva låtar som vi väl får börja repa när vi kommit hem igen. Sedan kanske det blir skitmycket med den här turnén, vi får se.

—