Artist: DIIV
Titel: Is the Is Are
Betyg: 5
En brinnande önskan om att ta sig ur skiten.
Musikåret 2016 har börjat starkt; Bowies avskedsgåva, Hinds smittsamma debut och Anderson .Paaks mästerliga R&B-uppvisning snuddade alla vid toppbetyg. Men det är nog det drömska gitarrbandet DIIV som med sitt andragiv, Is the Is Are, stått för årets höjdpunkt än så länge.
Nästan fyra år har gått sedan Zachary Cole Smith lämnade Beach Fossils för att släppa debutalbumet Oshin med DIIV. Men efter hajpen hade lagt sig ersattes rubrikerna av skandaler, dessa tacklas bitvis på Is the Is Are. Coles begränsade röst brinner av en glöd, eller rättare sagt en önskan om att åter kunna känna livsglädje; det känns rentav som att han skrev flera textrader just medan heroinet höll på att gå ur kroppen. Lyssna bara på näst sista spåret, Dust, så förstår du vad jag menar.
Albumet sträcker sig visserligen över sjutton spår på strax över en timme, och det går givetvis att anmärka på hur enformigt soundet är. Samtidigt är det som att enformigheten blir till bandets styrka. En DIIV-låt låter alltid som en DIIV-låt och ärligt talat, få band kan få 90-talsinfluerad alternativrock att låta så vital idag.
Den största skillnaden gentemot Oshin är nog att DIIV på Is the Is Are närmar sig Sonic Youth-land. Inte bara att Sky Ferreiras gästspel för tankarna till Kim Gordon, även de skimrande gitarrpartierna är som hämtade ur, typ, Candle. Men det är visserligen bara en ytlig skillnad. I grund och botten är Is the Is Are allt som ett andra DIIV-album bör vara. Förhoppningsvis kommer inte album nummer tre behöva vara lika krävande.
Bästa spår: Under the Sun, Bent (Roi’s Song), Dust
