Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Folkteatern, Göteborg: Hunger med Amanda – en fröjd att skåda

by

Hunger
Ensemble: Amanda
Regissör: Lars-Eric Brossner
Koreograf: Maud Karlsson
Dramaturg: Hasse Carlsson
Folkteatern, Göteborg
Lördag 1 september 2012

Rad 9, plats 161, satt jag på. I en timme och 45 minuter, inklusive paus, och tittade – och lyssnade – på föreställningen Hunger, med ensemblen Amanda (gästföreställning), Folkteatern, Göteborg, lördagen den 1 september 2012.

Premiären av nämnda föreställning ägde rum fredagen den 31 augusti 2012. Jag hade varit en vecka före premiären och bokat recensentbiljetten för Kulturbloggens räkning och konstaterat att föreställningen var så populär att biljetter på premiären inte gick att få. Nu vet jag varför. Vilken föreställning! Vilka skådespelare och vilka artister!

De spelade fiol, klarinett, kontrabas, saxofon, horn, trummor, gitarr, balalajka. Publiken var med på noterna och stampade i golvet och applåderade efter förtjänst. Vi fick två extranummer. I dagens GP fanns recension med. På Röda scenen, som skådespelet spelades upp på, fanns cirka 15 rader à 20 platser per rad. Så säkert fanns det 325 sittplatser, inräknat de 24 platserna på de två balkongerna. Övervägande delen av publiken var kvinnlig, kanske 25 män var på plats. Kultur är fortfarande en kvinnodomän, männen förtjänar större utrymme, en intressefråga givetvis.

Salongen var fullständigt bemannad. På scenen fanns 30 stolar, röda. Längst bak fanns tre bord stående på varandra. Skådespelarna satte sig och en sång- och dansföreställning tog vid. Sångerna fick mig först att tänka på swahili och Sydafrika och ANC-konserten i Scandinavium i november 1985. Sen insåg jag att de var kreolska eller franska i och med fokus var på temat Haiti. På Haiti är kreolska och franska administrativa språk och på 1980-talet talades franska av nio procent (570 000) av befolkningen (6 400 000).

Skådespelarna springer fram, en och en, gruppvis, pratar:

”min farmor och farfar hade 23 barnbarn”, ”står vi här och ljuger och skvallrar”, ”tror vi på något överhuvudtaget?”, ”jag är människa, inte kund, inte konsument”.

”Jag ska köpa en platt-TV, minst fyrtio tum och bara råkolla. Ett spel med massa musik så att jag känner mig inkluderad. Jag ska köpa en miljöbil, en sedan och köra av bara fan! Så jag blir miljöaktivist!”

”Vad har ett värde när allt finns på extrapris? Varför en tugga till om vi redan är mätta? Är ingenting heligt, och kan vi vara säkra på att Gud inte skapade världen med ett skratt?”

Röda stolar, gröna kläder, programbladet säger: Amanda chante (sjunger) Haiti, med haitisk folkmusik. Om att ha och att inte ha, vad vi längtar efter allra mest. En helt ny, och fantastisk, föreställning med Sångensemblen Amanda, som jag rekommenderar varmt.

De är professionella och yrkesfolk så det stänker om det. Med yrkesgrupper som musiker, skådespelare, läkare, lärare, systemanalytiker och stickbloggare samt en och annan konstnär som kör taxi. Gruppen har blivit ett begrepp för den stora Göteborgspubliken med sina sceniska och omstörtande föreställningar, alltid med en önskan om att beröra – och beröras. De är en ren fröjd att skåda – och lyssna på.

Text: Katarina Bredberg

Foto: Peter Lloyd

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stockholms stadsteater: I sista minuten – en föreställning alla bör se

by

I sista minuten
Manus Carin Mannheimer
Regi Sissela Kyle
Stockholms stadsteater
Premiär 24 augusti 2012

Äntligen har Carin Mannheimers ”I sista minuten” kommit till en scen i Stockholm. Den sattes upp förra året i Göteborg och blev en publik- och kritikersuccé. Succén lär upprepas i Stockholm när den nu satts upp i regi av Sissela Kyle och med de rutinerade skådespelerskorna Yvonne Lombard, Meta Velander och Meg Westergren. Premiärföreställningen fick stående ovationer och publiken skrattade ofta under föreställningen och applåderade till extra roliga scener.

Ja för rolig är ”I sista minuten”, fast rolig med en allvarlig underton. I centrum står tre åttioåriga damer som har varit vänner sedan ungdomen, sedan tiden då de stod på barrikaderna och ville förändra världen och bodde i kollektiv. De träffas ofta, retas med varandra men håller ändå ihop. De brukar spela bridge varje måndag men den fjärde bridgespelaren har dött och nu har Solveig hittat en ny pensionär som ska spela med dem. Problemet är bara att denna person visar sig vara en man, Per. Det tycker inte Marianne om, i vars stora lägenhet de håller till. Solveig däremot blir förtjust och förälskad.

Handlingen utspelar sig i Mariannes lägenhet, en stor paradvåning som är alldeles för stor för henne och som hon egentligen inte har råd med längre. Pensionen skulle räcka tills hon blev åttio – men nu när hon blivit äldre än så, vad kan hon göra? Måste hon flytta till en liten lägenhet, långt bort från alla träd och allt som ger henne minnen? Vissa dagar är minnena det enda som gör dagen värd att genomlevas. Lägenheten ska omvandlas till bostadsrätt, som hon inte har råd att köpa – och vilken bank ger en gammal dam lån?

Att åldras i dagens samhälle är något okänt. Den som fyllt 80 vill inte sitta på undantag och allt fler kommer att vägra att ligga på dåliga äldreboenden i gamla blöjor. Carin Mannheimer tar upp ett viktigt ämne, ett ämne som kommer att bli oerhört hett ju fler som börjar närma sig pensionsåldern och uppåt. En ny generation äldre växer fram, en generation som inte kommer att acceptera att bli behandlade som kollin.

Marianne som handlingen framför allt kretsar kring är en övre medelklass-kvinna som varit gift med en överläkare och själv har hon varit en skarp journalist. Carin Mannheimer har helt klart helt medvetet valt en sådan huvudperson, för det är medelklassen och speciellt den övre medelklassen som kan gå i fronten för att kämpa för bättre villkor för äldre människor. Tyvärr är det ju så. Det är den krassa verkligheten. Människor från grupper med mindre makt i samhället har svårare att göra sig hörda. Tyvärr.

Amelia Adamo skriver i programbladet för föreställningen:
Tack Carin Mannheimer! Du anar inte vad du gjort för oss ung-gamla med dina pjäser ”Sista dansen” och ”I sista minuten”.
Min spaning visar, att nyfikenheten på hur det där livet ”sen” kommer att bli bara ökar. Vi kommer att få se nya förebilder pubicerade i media – ingen under 80 – som gör gör saker vi inte tror att folk i den åldern gör. Allt ifrån att åka jorden runt med en liten rycksäck till att ta pilotkörkort och påbörja en business för flygfärdtjänst. PRO-föreningarna kommer ha ABBA-discodans och döpa om sig till smarta seniorer. Det är inte skämt.

Det är väl lite typiskt för just en välbärgad lyckad kvinna i övre medelklassen som Amelia Adamo att peka på de delar ur föreställningen. ”I sista minuten” son tar upp  att människor över 80 också är människor, vilket sällan tas upp i svenska medier. Jag tror tyvärr att hon har fel. Svenska medier kommer inte att skriva om åldrade människor, hur tuffa de än är. I Sverige råder ju en extrem åldersdiskriminering på många plan. Se bara på svenska medier som Aftonbladet och DN som i stort sett bara anställer människor under 30. Redan vid 50 sorteras människor bort i det svenska arbetslivet. Undantag är just människor ur samma grupp som Amelia Adamo som har mäktiga och rika förbindelser.

För mig handlar ”I sista minuten” om mycket mer än att en liten grupp kvinnor i övre medelklassen ska kunna åldras med respekt från omgivningen. Ett viktigt ord som sammanfattar mycket av föreställningen är ”vänskap”. Kärlek och erotik kommer och går, men vänskap håller. Carin Mannheimer visar på ett sätt, en väg, en metod att ta sig igenom ålderdomen utan att vara alltför ensam. Om fler kan leva tillsammans i kollektiv kan nog många ha en betydligt bättre ålderdom. Varför måste livet var tungt och långsamt och tomt och ensamt för den som blivit äldre?

Trion Yvonne Lombard, Meta Velander och Meg Westergren spelar så bra och de flankeras av de två männen i föreställningen som spelas av Lars Lind och Jacob Nordenson. Det är svårt att spela komedi på det här sättet, denna form av komedi kan lätt kantra över till buskis. Skådespelarna klarar balansgången öven om det av och till syns att de har rätt roligt själva åt sina repliker.

En skrattfest utlovas var och en som ser föreställningen, men den ger förhoppningsvis också öppnade ögon för att människor har ett värde efter 70. Kanske kan föreställningen vara en hjälp till att få igång en debatt om hur vi kan skapa förutsättningar för att människor ska kunna fortsätta leva och blomstra i ålderdomen? Kanske kan pjäsen hjälpa till att motverka den tunga ålderdiskriminering som härskar i Sverige.

Här skrev Kulturbloggen om I sista minuten när den sattes upp i Göteborg.
Här skrev Teatermagasinet om I sista minuten när den sattes upp i Göteborg.

Här har Scenbloggen skrivit om I sista minuten i Stockholm.

Foto: Petra Hellberg

På scen
Marianne Yvonne Lombard
Annlouise Meta Velander
Solveig Meg Westergren
Per Lars Lind
Staffan Jacob Nordenson
Kristin/Sara Eva Stenson

Produktion
Av Carin Mannheimer
Regi Sissela Kyle
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Kjerstin Elg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

DVD-recension: Swedenhielms – en underbar resa med tre stora skådespelare i samma roll

by

Swedenhielms
Betyg 4
8 augusti 2012

Edvin Adolphson, Jarl Kulle och Sven-Bertil Taube som familjefadern och forskaren Rolf Swedenhielm. Alla tre har spelat rollen som denna familjefader och forskare i Hjalmar Bergmans klassiska komedi. Nu har tre föreställningar från olika tidsepoker av samma pjäs samlats på en dvd-box. Det är verkligen ett tillfälle för alla teaterintresserade.
Det är oerhört intressant att se hur samma föreställning kan sättas upp på olika sätt och se hur samma roll kan gestaltas på olika sätt.

Detsamma gäller förstås rollen som tjänstekvinnan Bohman som spelas av tre stora skådespelerskor. I den äldsta versionen är det Margaretha Krook som gör en ganska nedtryckt kvinna. I uppsättningen med Jarl Kulle är det Sif Ruud som gör en mer bitter kvinna och i den nyaste versionen är det Harriet Andersson som gör ett hembiträde med rätt mycket skinn på näsan.

Swedenhielms är nog Hjalmar Bergmans mest uppskattade komedi och handlingen utspelar sig under 1920-talet i Stockholm, hemma hos familjen Swedenhielm. Rolf Swedenhielm, familjefadern, är forskare och uppfinnare med ekonomin körd i botten. Han lever med sina tre vuxna barn, två söner och en dotter, och med hembiträdet Bohman som sköter om dem. Bohman är syster till Rolf Swedenhielms fru, som dog när yngste sonen dog.

Komedin har en del att säga om klassamhället som är otäckt. Swedenhielm gifte sig ju under sin samhällsklass och att behandla systern till sin fru som en jämlike finns inte i varken hans eller barnens föreställningsvärld.

Det är en fascinerande pjäs med flera lager av betydelser. Scenen där ockraren samtalar med Rolf Swedenhielm är stark och väldigt intressant att se i olika versioner.

Filmtekniken har utvecklas sedan 1961 då den första versionen gjordes, det märks tydligt till exempel i hur den nyaste versionen jobbar mycket mer med täta närbilder på karaktärernas ansikten. Å andra sidan var skådespeleriet briljant i föreställningen från 1961.

Och som sagt, det här är ett tillfälle för teaterintresserade att se en lång rad av de bästa svenska skådespelarna som Edwin Adolphson, Margareta Krook, John Elfström, Börje Ahlstedt, Björn Gustafsson, Sif Ruud, Jarl Kulle, Anita Wall, Marika Lindström, Sven-Bertil Taube, Harriet Anderson, Gustaf Skarsgård, Brasse Brännström, Cecilia Frode, med flera.

From Sammy with love – bara så underbart underbar

by

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

‎Trettondagsafton på Café Lyran – lättsam komedi av Shakespeare

by

‎Trettondagsafton
Av Shakespeare
Regi Patrik Bergner
Kostymör Jenny Linhart
Producenter Stefan Wall och Anna Wall
Teater Iris på Café Lyran, Stockholm
Premiär 2 augusti 2012

Att ta på sig en roll och låtsas vara någon annan – det kan ställa till en hel del. Det får Viola uppleva när hon efter ett skeppsbrott hamnat i land Illyrien och för att överleva klär ut sig till ung man. En ensam kvinna är för utsatt.

Shakespeares pjäs Trettondagsafton är en av hans mer lättsamma komedier och Teater Iris har lagt betoning på det komiska och gjort det till en skrattfest och fars.

Shakespeare kan spelas på många sätt och en av svårigheterna är att språket är på vers – vilket kan vara väldigt svårt att presentera med naturligt flyt. Regissören har valt att blanda det äldre språket med ett mer nutida språk – och pjäsen fungerar bäst när skådespelarna lämnar det alltför högtravande verserna.

Trettondagsafton är en lättsam komedi och även om den har ett slags budskap där den driver med mans- och kvinnoroller är det ändå en pjäs som inte ger några djupare spår i själen. Den är rolig och underhållande men inte särskilt överraskande. Teater Iris flyttar ut teatern från teaterhusen och spelar i lokaler som Café Lyran i Bredäng – och med en föreställning som Trettondagsafton kan de visa också den som inte brukar gå på teater att Shakespeare är väldigt rolig och inte särskilt svår.

Frida Liljevall spelar Viola men också hennes tvillingbror Sebastian. Hon hade lite problem i början av föreställningen när Sebastians mustasch inte vill sitta fast ordentligt – men förutom det tycker jag bytena mellan de två syskonen fungerade bra. I rollen som Sebastian var stegen något tyngre och bredare, något säkrare och mer rättfram – och rösten var något djupare. Det var lagom skillnad mellan de två syskonen.

Shakespeares pjäser innehåller alltid någon eller några roller som är som narrar, de är fåniga och skrattretande, löjeväckande personer. Trettondagsafton har två sådana: överhovmästare Malvolio som är en uppblåst figur och den dumma men innerst inne snälla Andreas Blek af Nosen. Det kan bli lite för mycket och för överdrivet med två sådana riktiga pajaser men det är bara att ge sig hän och inse att det här är så löjliga som många människor egentligen är.

‎Trettondagsafton på Café Lyran av Teater Iris är en lättsam version och det är lätt att redan tidigt förstå hur allt ska gå. Syften med föreställningen är nog inte heller att någon ska undra hur allt ska lösas. Behållningen ligger i att flytta ut klassiska verk av exempelvis Shakespeare från teaterhusen ut till en förhoppningsvis ny publik som kan upptäcka hur roliga en del gamla klassiker är.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Frida Liljevall, som har huvudrollen som Viola.

I rollerna:
Frida Liljevall: Viola
Bo G Lyckman: Tobias Raap
Dick Eriksson: Andreas Blek af Nosen
Anders Menzinsky: Orsino, hertig av Illyrien
Ellen Bredefeldt: Olivia, en rik grevinna
Erika Blix: Maria, kammarjungfru
Björn Holmér: Malvolio, överhovmästare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,