• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Världens kvinnliga dramatiker träffas i Stockholm i augusti

20 juni, 2012 by Redaktionen

Afghan voices, en grupp unga tjejer från Afghanistan, Guerilla Girls on Tour från USA, skådespelerskorna Shabnam Toulei från Iran och Lana Nasser från Jordanien, den egyptiska journalisten, aktivisten och regissören Sondos Shabayak. Det står på programmet när WPIC, Women Playwrights International Conference, träffas i Stockholm och det är första gången konferensen hålls i norra Europa.

Ett pressmeddelande berättar att 260 deltagare från 46 länder kommer till Stockholm för att mötas, diskutera och utbyta erfarenheter och idéer. Det späckade programmet ger en inblick i teater från hela världen. Arabvärlden, Afghanistan, Baltikum och Afrika är i fokus.

Fem offentliga föreställningar ges, från Amman, Teheran och Berlin. Konferensen är en av årets stora teaterhändelser i Sverige. Den hålls på Södra Teatern och Dramalabbet 15-20 augusti med Riksteatern som värd.

Konferensen har temat ”The Democratic Stage” med tre Key Notes, nyckelteman för olika dagar. De är ”Arabvärlden”, ”Teater för barn och unga” och ”Afrika”. Dessutom workshops, föredrag, readings och föreställningar. Samtliga Key Notes och fem av föreställningarna är offentliga.

Från uppmärksammade Ballhaus Naunynstraße i Berlin kommer Beg your pardon av Marianna Salzmann, en stark berättelse om den unga Thea, som har svårt att finna ro i sin tillvaro. Hon är gravid och barnets pappa gläder sig. Men hon flyr utomlands, för att komma undan det traditionella liv hon vantrivs med. Resan tvingar henne gång på gång att rannsaka sig själv. Föreställningen ingår i teaternätverket Europe Now, som Riksteatern är del av. Föreställningen ges 19 augusti på Södra Teaterns stora scen.

In the Lost and Found: The Red Suitcase är skriven av Lana Nasser, Jordanien, som även spelar föreställningen. Den vann Etel Adnan Award for Women Playwrights 2011 och får nu Skandinavienpremiär. Föreställningen speglar västvärldens syn på kvinnorna i Mellanöstern. Utifrån egna erfarenheter och andra kvinnors berättelser lyfter hon sociala tabun och projiceringar. Föreställningen spelas torsdag 16 och fredag 17 augusti på Dramalabbet. Etel Adnan (f 1925), som är inbjuden till konferensen, är en amerikansk-libanesisk poet, författare och bildkonstnär. Priset finansieras av Riksteatern tillsammans med teatern Al Madina i Beirut och delas ut för tredje gången under konferensen.

Andra föreställningar att se fram mot är Autumn Dance med den iranska skådespelerskan Shabnam Toulei. Sedan 2005 lever hon i exil i Paris eftersom hon inte får utöva sitt yrke i hemlandet. Autumn Dance är berättelsen om tre kvinnor med helt olika bakgrunder. Efter att ha trotsat den iranska regimen möts de i Teherans ökända fängelse ”Evin”. Shabnam Toulei gestaltar alla tre rollerna. Spelas söndag 19 och måndag 20 augusti på Dramalabbet.

Lördagens nyckeltema är barn- och ungdomsteater som diskuteras av Suzanne Osten och Marina Barham från Al Harah i Palestina. Varför är teater viktigt för barn och unga? Sverige har ett gott renommé när det gäller barnteater. Men vad betyder det i Palestina, där Suzanne Osten gästat Al Harah?

Söndagen innehåller afrikanskt tema med samtal mellan Sydafrikas grand old lady, Fatima Dike, och den betydligt yngre Amy Jephta. Hur beskrivs världsdelen Afrika, söder om Sahara, av de kvinnliga dramatikerna? Denna dag presenteras även platsen för nästa konferens, år 2015. Cape Town.

Guerilla Girls on Tour! ger föreställningen Feminists are funny och håller även en workshop med de hitresta dramatikerna. Medlemmarna har tagit sina namn efter döda kvinnliga artister, när de framträder bär de masker för att dölja sina riktiga identiteter. Dom gör det för att belysa frågor om diskriminering och rasism i stället för att lyfta sina egna personligheter. Det är också ett sätt att förhindra att kvinnliga artister förpassas till fotnoter och historieböckernas baksidor.

Förutom föreställningarna medverkar en rad starka personligheter i konferensen. En av dom är den egyptiska journalisten, aktivisten och regissören Sondos Shabayak som deltar i protesterna vid Tahrirtorget och leder gruppen Tahrir Monologues. De arbetar nu med ett material som består av berättelser från revolutionen. I sin föreläsning kommer hon att koppla frågan om skrivande till händelser just nu, om hur storytelling blir ett möjligt sätt att spegla vad som händer när det händer snabbt. Och hur storytelling kan bidra till nytt skrivande. Tillsammans med Nidal Al-Achkar från Al Medina Theatre och Mona Knio, Beirut University, medverkar hon på temadagen om Arabvärlden torsdag den 16 augusti.

Unga dramatiker från Baltikum och Ryssland, som skriver på sex olika språk, presenterar sig i ett uttömmande seminarium. Ett annat seminarium tar upp kvinnors rättigheter och möjligheter att få uttrycka sig konstnärligt med bl a Agneta Pleijel från svenska PEN. Diskussioner förs kring hur minoriteter görs synliga på scenen och hur står det till med den kvinnliga representationen på våra scener i Sverige, England, Australien? Och vad betyder begreppet Community Theatre i olika länder?

Fakta
WPI, Women Playwrights International, är ett nätverk för kvinnliga dramatiker i syfte att stödja utvecklande kontakter över gränserna och skapa internationellt erkännande av kvinnors arbete inom teatern. I riktlinjerna står bland annat att det omfattar alla kvinnor på teatern, oavsett ras, klass, ålder, etnisk eller religiös bakgrund, sexuella preferenser eller funktionshinder. En konferens arrangeras vart tredje år, nu 2012 för nionde gången. Sedan starten 1988 i Buffalo, USA, har konferensen, en kreativ mötesplats, flyttat runt till Canada, Australien, Irland, Grekland, Filippinerna, Indonesien och Indien.
I år, den 15-20 augusti, hålls konferensen på Södra Teatern och Dramalabbet i Stockholm med Riksteatern som värd. Det är första gången den hålls i norra Europa. För att bredda kontaktytorna har särskilt fokus lagts på att nå kvinnliga dramatiker i Mellanöstern och Afrika, bl a genom samarbete med de båda teatrarna Al Madina i Libanon och Al Harah i Palestina. Ca 260 deltagare från 46 länder kommer till Stockholm.

Nätverkets hemsida hittar du här.

Mer om konferensen på Riksteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Women Playwrights International Conference, WPIC, dramatiker, scenkonst, teater, Dramalabbet, Södra teatern

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramalabbet, Dramatiker, Scenkonst, Södra teatern, Teater, Women Playwrights International Conference, WPIC

Plask! – dråpliga clowner plaskar runt

7 juni, 2012 by Redaktionen

Plask!
Pantominteatern som del i Parkteatern i Stockholm
Premiär 6 juni 2012

Att på nationaldagen ta sig till Tensta och Nydalsparken för att se premiären av Plask!, en pantomimteater, kändes som en bra sätt att fira dagen. Tensta, är en invandrartät stadsdel i Stockholm. Efter en stunds funderande så kom jag fram till, att den dagen, man inte tänker
på var nationaldagen firas, den dagen ser jag fram emot. Det är full fart i Tensta centrum när vi kommer ut ur tunnelbanan och det pågår en hel del aktiviteter och det firas.

Enligt programbladet är Plask! ”en interaktiv och rolig mimföreställning för barnfamiljer. Två sommarvikarierande parkarbetare dyker upp vid plaskdammen för att åtgärda ett problem, men det går inte riktigt som de har tänkt sig…” en uppsättning av Pantomimteatern.

Eftersom föreställningen vänder sig till småbarnsfamiljer, så tog jag med mig Lucas 2 1/2 år för att få en ”småbarnsbedömning”.

Nydalsparken är till lekytan en stor parklek och plaskdammen upptar en hel hel del av den ytan. Trots att det är rätt många barn och vuxna på plats, så känns inte föreställningen speciellt intim, utan något som
pågår en bit bort. Under tiden föreställningen pågår, kommer fler besökare. Mimarnas engagemang är det inget fel, de väcker nyfikenhet och de är verkligen inte rädda för att bli blöta.

Trots en nyvaken och rätt sur Lucas, så fastnar hans blick snart på ”parkarbetarna” en bit bort och han blir fascinerad av de dråpliga clownerna som plaskar runt. Föreställningen som är på 20 minuter känns
rätt kort och efter en förvandling från parkarbetare till dansande, vadj jag tror är fåglar så är det över. Han har suttit hela tiden och tittat, så tröttnade gjorde han inte. Det måste ge ett gott betyg till
Plask!

Har man barn i småbarnsåldern, ska man mao inte tveka utan ta sig till något av de ställen Plask! spelas under sommaren. Bristerna i föreställningen berodde mer på parkens, för föreställningens, passande storlek, än på skådespelarna. Det hade varit roligare att ha varit närmare, kanske till och med fått några vattenstänk på sig. Men för Lucas spelade det ingen större roll, han satt nyvaken och nyfiken i vagnen
och följde med i hela föreställningen.

Idén till föreställningen står Micaela Gustafsson för, som också är en föreställningens mimare. Enligt regissören Stalle Ahrreman ville hon sätta upp Svansjön i Kungsträdgårdens damm mitt inne i stan och ur den idén föddes sen tanken på Plask!, en mimföreställning på en plats i de rätta elementen, där barn och vatten finns under sommaren.

Idé: Micaela Gustafsson
Regi Stalle Ahrreman
Kostym: Sara Kander,
Rekvisita: Stalle Ahrreman
Skrädderi: Bengt Wallgren,
I plaskdammen:
Linn Bergstam och Micaela Gustafsson

Text och foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om Pantomimteater, Plask!, Parkteatern, Tensta, barnteater, teaterrecension, scenkonst, familjeföreställning

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Pantomimteater, Parkteatern, Plask!, Scenkonst, Teaterrecension, Tensta

Hotel Pro Forma Sum Up – en enastående film om hur ett scenkonstverk växer fram

4 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Hotel Pro Forma Sum Up
Betyg 4
Av Theresa Benér och Peggy Eklöf
Släppt på dvd 26 april 2012

Ett scenkonstverk växer fram och vi får följa processen. Vi får möta regissör, dramaturg, kostymmakare,  ljussättare och kompositörer när de skapar verket ”War Sum Up” som är en slags operainstallation om krigets väsen, med nykomponerad musik och där scenerna är starkt inspirerade av japanska mangaserier och japansk Noh-teater.

Hotel Pro Forma är en speciell dansk scen, ett scenkonstlaboratorium som experimenterar, utvecklar och utforskar scenkonstens möjligheter. Föreställningen ”War Sum Up” är influerad av popmusik, konstmusik, opera, Noh-teater och mode. Den går inte att placera i något fack. Det är opera – men också smycket annat.

DVD:n innehåller som bonus sex filmklipp ur det färdiga verket – ett estetiskt verk, till formen drömlikt vackert och samtidigt skrämmande starkt och ödsligt. En äkta förmedling av känslan kring krig.

Att få höra hur ljussättaren arbetar var lärorikt. Medan ljussättaren berättar om sina tankar kring hur ljuset används får vi se hur olika ljus påverkar scenbilden. Att få se att det finns flera nyanser av vitt, var fascinerande.

Även om den här dokumentären skildrar hur föreställningen ”War Sum Up” växte fram känns den allmängiltig. Att få komma närmare den skapande processen, att få höra de olika konstnärernas tankar kring sin uppgifter, är inspirerade och öppnar ögonen för hur andra scenkonstverk vuxit fram. Filmen har något att ge alla som är intresserade av scenkonst, både den som själv arbetar inom scenens värld men också för alla som besöker teater, opera, dans och annan scenkonst.

Jag blir förstås grymt sugen på att se själva föreställningen ”War Sum Up”. Verket fick Reumertpriset i Danmark 2012, vilket är den främsta teaterutmärkelsen i Danmark för scenografin. Verket var också nominerat i kategorin opera. Hoppas den kommer till Sverige.

Filmen ”Hotel Pro Forma Sum Up” ska ha internationella premiär den 5 juni 2012 på Lettlands Natinalopera i samband med Rigas internationella Operafestival.

Här kan du läsa mer om dokumentären.

Läs även andra bloggares åsikter om Hotel Pro Forma, War Sum Up, opera, scenkonst, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teater Taggad som: Hotel Pro Forma, Opera, Recension, Scen, Scenkonst, War Sum Up

Sisyfos – Back on Top – om konsten att hitta lycka i det meningslösa slitet

3 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Sisyfos – Back on Top
Text Albert Camus och Lars Bethke
Översättning Gunnar Brandell och Bengt John
Idé, manus och regi Peder Bjurman och Lars Bethke
Musik Per Störby
Gästspel från Riksteatern
Stockholms stadsteater
3 juni 2012

Sisyfos var en smart figur i de grekiska gudasagorna, lite för klipsk för att uppskattas av gudarna.

Berättelsen om Sisyfos i korthet från Wikipedia:

Enligt mytologin hände följande: Kung Sisyfos, son av kung Aiolos av Thessalien och enligt mytologin grundare av Korinth, såg Zeus vara tillsammans med Egina som hade bortrövats av denne. Sisyfos berättade vad han sett för hennes far, flodguden Asopos. Som straff skickade Zeus dödsguden Thanatos för att döda Sisyfos, som dock lyckades fängsla och oskadliggöra Thanatos, vilket bröt dödens makt och ledde till att ingen längre dog. Först när krigsguden Ares befriade Thanatos (eftersom han inte trivdes med att ingen av hans fiender längre dog) kunde denne fortsätta med sin uppgift att döda folk.

Sisyfos däremot bortfördes av Ares till underjorden, men lyckades innan dess förbjuda sin fru att offra för honom. När ingen offrade för Sisyfos kunde denna övertala dödsrikets herre, Hades, att släppa honom så att han kunde beordra sin fru att offra för honom. När han väl var tillbaka i övre jorden struntade han i att göra som han hade lovat utan njöt av livet med sin fru.

Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.

Är dagens samhällsmedborgare utsatta för samma sak som Sisyfos? Utför vi meningslösa uppgifter i ur och skur? Eller finns det ett förhållningssätt där vi kan betrakta vårt stenrullande som lycka, ändå, trots allt? Camus filosoferade kring Sisyfos 1942 i Myten om Sisyfos och skrev: Man måste kunna tänka sig Sisyfos lycklig.

Lars Bethke och Peder Bjurman har byggt upp ett fysiskt spel kring Camus funderingar kring Sisyfos tillsammans med musik av New Tango Orquesta, ett grammisnominerat svenskt band. Musiken, men fiol, cello, basfiol, piano, dragspel och gitarr är mer än ackompanjemang. Musiken berättar också något och orkestermedlemmarna rör sig på scen, tar nya platser och kommunicerar med skådespelaren.

Lars Bethke gör den akrobatiska rollen på scen. Han kommunicerar lika mycket med pantomin som med språket. Han är enastående skicklig, han är skådespelare, dansare och mimare. Det är dråpligt och tankeväckande, jag blir både glad och eftertänksam av föreställningen.

Eftersom den är lite drygt en timme och minspel och kroppsspel är lustigt kan också barn se föreställningen, även om dess budskap i och för sig riktar sig mot en vuxen publik.

Scenografin är stram med fantasifull: en stor rund stenliknande boll som föreställer Sisyfos sten – och den rör sig av sig själv ibland. Föreställningen börjar med att Lars Bethke står uUnder ett hav av svallande vitt tyg, han är en svajande lång man i litet för stor kostym av äldre modell, påminner om både Chaplins figurer och Beckets karaktärer i I väntan på Godot.

Föreställningen hade premiär redan förra året – men jag hoppas den dyker upp som gästspel på fler teatrar än Stockholms stadsteater.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Sisyfos, Stockholms stadsteater, Riksteatern, Lars Bethke, teaterkrtik, recension, scenkonst, pantomim

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lars Berhke, pantomim, Recension, Riksteatern, Scenkonst, Sisyfos, Stockholms stadsteater, teaterkrtik

Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem, reflektioner efter föreställningen

3 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem
Bergmanfestivalen
Dramatens stora scen

”Jag skulle vilja ge mig av långt bort”, ”För att kunna ringa till er sa jag till min man att jag skulle gå och handla”, ”Jag ringer åt en kvinna som är i största nöd”,”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”. ”Jag tror min man tänker slå ihjäl mig och barnen” …

Boken ”Han bara slog och slog” av Éléonore Mercier består av författarens anteckningar från den långa tid hon var jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Under sjutton år skrev hon ner första meningen i varje samtal hon tog emot.

Boken består av 1.653 sådana utvalda meningar – och bakom var och en av dem finns ett människoöde. Nio teatrar i Europa har tagit sig an boken och skildrar i var sin monolog, där en skådespelare framför passager från boken.

Det som skrämmer mig är att det går att plocka ut inledningsmeningen från många olika kvinnor och sätta ihop dem och de bildar en berättelse som verkar hänga ihop. Kvinnor som utsätts för våld skadas på många sätt – och när våldet sker ofta och av någon närstående, av någon som kvinnan älskar eller har älskat gör det tungt, skambelagt och svårt att bryta sig ur.

Samtidigt som jag sitter och skriver ner mina intryck från föreställningen läser jag i Dagens Nyheter att under förra mandatperioden gjordes den pengamässigt största satsningen på jämställdhet som någonsin utförts i Sverige. Jämställdhetspolitiken fick 1,6 miljarder, en tiodubbling av resurserna jämfört med tidigare år. Av dessa medel användes ungefär en halv miljard för att bekämpa mäns relationsvåld mot kvinnor. Sammanlagt från 2006 och fram till i dag, har regeringen satsat nästan 1,1 miljard, visar DN:s sammanställning.
Pengarna har gått en uppsjö av olika åtgärder. Ändå tyder ingenting på att färre kvinnor utsätts för våld.

Satsning mot kvinnovåld resultatlös – är DN:s rubrik. Det är förstås en slutsats som är helt omöjligt att dra. Ingen vet vad som hade hänt om satsningen inte gjorts alls. Däremot är det väl vettigt att diskutera om hur resurserna sätts in. Samarbetet mellan nio stora europeiska teatrar kring att sätta fokus på de utsatta kvinnorna är viktigt. Teatern står mitt i samhället och bör ta upp viktiga frågor.

När jag läser DN-artikeln tänker jag att frågan om våld mot kvinnor i nära relationer inte är ett eget problem. Det har ju med många andra svåra frågor att göra: missbruk, psykiska problem, utslagning i samhället, arbetslöshet, stress, konkurrens …
Det är inte bara män som är arbetslösa som slår utan också män högt upp på samhällsstegen. För att minska våldet måste de som slår få hjälp också. Framför allt skulle våldet minska om vi tidigare kunde sätta in insatser mot missbruk av olika slag.

Vad som är orsaken till våldet, togs inte upp i föreställningen utan den bygger helt på de slagna kvinnornas berättelser. Det räcker, i och för sig. Meningarna är ett hemskt vittnesbörd om vad som pågår i dagens samhälle.

Rent konstnärligt var det inte någon stor föreställning. Ljudnivån var ojämn och ibland skorrade basen så att en del i publiken var tvungna att hålla för öronen. Det verkade inte som om de nio teatrarna repeterat särskilt mycket eller om de övat alls tillsammans före föreställningen, är osäkert. Det blev mycket upprepningar, samma meningar återkom många gånger i de olika monologerna. Upprepningar kan vara effektfulla – vilket de var ibland, men det kan också kännas tjatigt.

Vissa scener var talande, som att vid några tillfällen reste sig en kvinna i publiken och klev upp på scenen för att hålla sin monolog. En talande bild av att kvinnor i var och ens närhet kan vara utsatt och kan behöva någon som lyssnar på henne och hjälper henne att lämna en relation där hon blir slagen.

Efter föreställningen var det ett samtal på scen med författaren Éléonore Mercier, Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister, samt Angela Beausang, ordförande i Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer. Katarina Wennstam, författare och journalist var samtalsledare.

Samarbetsprojektet mellan de europeiska teatrarna ingår i Dramatens internationella nätverk MITOS 21. MITOS 21 är ett informellt nätverk grundat 2008 av en rad framstående teatrar i Europa. Ordet MITOS är det grekiska ordet för ”tråd” och syftar på myten om Ariadnes tråd varmed Theseus fann sin väg ut ur labyrinten. Och 21 syftar på det tjugoförsta århundradet.

Teatrarna som deltog i ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”:

Det Kongelige Teater, Köpenhamn, Danmark
Universität Mozarteum Salzburg, Österrike
Schauspiel Frankfurt, Tyskland
Düsseldorfer Schauspielhaus, Tyskland
Deutsches Theater, Berlin, Tyskland
Katona Jószef Színház, Budapest, Ungern
Dimitria Festival, Thessaloniki, Grekland
Théâtre National de la Colline, Paris, Frankrike
Kungliga Dramaten, Stockholm, Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanfestivalen, teater, Mitos 21, Dramaten, kvinnovåld, samhälle, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, kvinnovåld, Mitos 21, samhälle, Scenkonst, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Victor Rydström Tack för maten … Läs mer om Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

Comic Con Stockholm Summer 2026

Comic Con Stockholm Summer 2026 Mässor … Läs mer om Comic Con Stockholm Summer 2026

Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Masters of The Universe Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Masters of The Universe – lagom underhållning

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Scary Movie Betyg 1 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Åttafaldigt GRAMMY-nominerade Death Cab … Läs mer om Lyssna: Death Cab for Cutie har släppt nytt album

Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Born to Fight Betyg 3 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

The Furious Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Furious – en strålande final men det räcker inte

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in