Hunger
Ensemble: Amanda
Regissör: Lars-Eric Brossner
Koreograf: Maud Karlsson
Dramaturg: Hasse Carlsson
Folkteatern, Göteborg
Lördag 1 september 2012
Rad 9, plats 161, satt jag på. I en timme och 45 minuter, inklusive paus, och tittade – och lyssnade – på föreställningen Hunger, med ensemblen Amanda (gästföreställning), Folkteatern, Göteborg, lördagen den 1 september 2012.
Premiären av nämnda föreställning ägde rum fredagen den 31 augusti 2012. Jag hade varit en vecka före premiären och bokat recensentbiljetten för Kulturbloggens räkning och konstaterat att föreställningen var så populär att biljetter på premiären inte gick att få. Nu vet jag varför. Vilken föreställning! Vilka skådespelare och vilka artister!
De spelade fiol, klarinett, kontrabas, saxofon, horn, trummor, gitarr, balalajka. Publiken var med på noterna och stampade i golvet och applåderade efter förtjänst. Vi fick två extranummer. I dagens GP fanns recension med. På Röda scenen, som skådespelet spelades upp på, fanns cirka 15 rader à 20 platser per rad. Så säkert fanns det 325 sittplatser, inräknat de 24 platserna på de två balkongerna. Övervägande delen av publiken var kvinnlig, kanske 25 män var på plats. Kultur är fortfarande en kvinnodomän, männen förtjänar större utrymme, en intressefråga givetvis.
Salongen var fullständigt bemannad. På scenen fanns 30 stolar, röda. Längst bak fanns tre bord stående på varandra. Skådespelarna satte sig och en sång- och dansföreställning tog vid. Sångerna fick mig först att tänka på swahili och Sydafrika och ANC-konserten i Scandinavium i november 1985. Sen insåg jag att de var kreolska eller franska i och med fokus var på temat Haiti. På Haiti är kreolska och franska administrativa språk och på 1980-talet talades franska av nio procent (570 000) av befolkningen (6 400 000).
Skådespelarna springer fram, en och en, gruppvis, pratar:
”min farmor och farfar hade 23 barnbarn”, ”står vi här och ljuger och skvallrar”, ”tror vi på något överhuvudtaget?”, ”jag är människa, inte kund, inte konsument”.
”Jag ska köpa en platt-TV, minst fyrtio tum och bara råkolla. Ett spel med massa musik så att jag känner mig inkluderad. Jag ska köpa en miljöbil, en sedan och köra av bara fan! Så jag blir miljöaktivist!”
”Vad har ett värde när allt finns på extrapris? Varför en tugga till om vi redan är mätta? Är ingenting heligt, och kan vi vara säkra på att Gud inte skapade världen med ett skratt?”
Röda stolar, gröna kläder, programbladet säger: Amanda chante (sjunger) Haiti, med haitisk folkmusik. Om att ha och att inte ha, vad vi längtar efter allra mest. En helt ny, och fantastisk, föreställning med Sångensemblen Amanda, som jag rekommenderar varmt.
De är professionella och yrkesfolk så det stänker om det. Med yrkesgrupper som musiker, skådespelare, läkare, lärare, systemanalytiker och stickbloggare samt en och annan konstnär som kör taxi. Gruppen har blivit ett begrepp för den stora Göteborgspubliken med sina sceniska och omstörtande föreställningar, alltid med en önskan om att beröra – och beröras. De är en ren fröjd att skåda – och lyssna på.
Text: Katarina Bredberg
Foto: Peter Lloyd
Läs även andra bloggares åsikter om Folkteatern, Göteborg, Amanda teater, scenkonst