Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Vakten vid Rhen – vad händer när kriget flyttar in i våra vardagsrum?

by

Vakten vid Rhen
Översättning: Klas Östergren
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi och kostym: Marika Feinsilber
Peruk och mask: Moa Hedberg, Melanie Åberg
Koreografi: Catharina Allvin
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Medverkande
Anise – Mia Benson
David – David Book
Marthe – Rakel Benér Gajdusek
Sara – Melinda Kinnaman
Fanny – Marika Lindström
Kurt – Alexej Manvelov
Teck – Andreas Rothlin Svensson
Bodo – Ira Lipsker/Alexander Jernberg
Babette – Juni Helander/Kerstin Linden
Joshua – Rufus Vårdstedt/Olle Frelin
Sverigepremiär 22 februari 2020, Lilla scenen, Dramaten

Vad händer om gästfria, trevliga människor som lever lugna liv utan större bråk plötsligt hamnar mitt i ett krig? Eller när detta krig hamnar mitt i deras vardagsrum? Vakten vid Rhen av den amerikanska dramatikern Lillian Hellman hade urpremiär 1941 i New York, inte så långt innan USA gick in i andra världskriget. Att den är lika aktuell nu blev jag tydligt påmind om när jag såg huvudartikeln på Dagens Nyheters förstasida idag om barn som varit på flykt undan krig i sitt eget land i sju år, i Syrien. Att barn drabbas av krigen är lika obevekligt sant då som nu.

Denna dramakomedi som utspelar sig i en trygg borgerlig miljö, visar på hur klarsynt Hellman var kring vad som hände i Europa då och den har tydliga paralleller till vår tid. Jag uppskattar att regissören, Jenny Andreasson, låtit handlingen utspelas sig under andra världskriget och överlåter till publiken att själv tänka kring likheterna kring vår tid.

Lillian Hellman är en mycket intressant dramatiker och författare. I programbladet till föreställningen skriver Anneli Dufva att Hellman har en plats i den amerikanska kulturkanon som en av 1900-talets stora dramatiker i sin generation, vid sidan av namn som Tennessee Willams och Arthur Miller. Hon hade stor framgång med flera av sina draman men då hon starkt engagerade sig i den tidens anti-fascistiska rörelser och inte var rädd för att debattera hamnade hon i onåd under Mc Carthy-eran. Hon blev svartlistad under tio år, innan hon fick skriva igen. Under den tiden försörjde hon sig bland annat som expedit på ett varuhus.

Handlingen utspelar sig i ett hus på den amerikanska landsbygden hos en välbeställd familj med matriarken Fanny (spelas av Marika Lindström) i centrum. Fanny är nervös då hennes dotter Sara (Melinda Kinnaman) ska komma hem med sin man Kurt (Alexej Manvelov) och tre barn efter att ha bott tjugo år i Europa. I det stora huset finns redan två gäster från Europa, den rumänska greven Teck och hans fru Marthe. Under dramats gång förstår vi att både greven och Saras familj och speciellt hennes man Kurt är flyktingar från Europa, men av olika skäl, en är antifascist och en är fascist. De hyggliga, välmenande liberala och välmående amerikanarna hamnar i en situation där de tvingas ta ställning.

Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).

Ett stort plus får föreställningens scenlösning som är oerhört elegant. Mitt på scenen står en gigantisk bur inom vars metallstänger alla är infångade och alla agerar.  Musiken av bland annat Steve Angello, Radiohead, Lana Del Rey och Niels Frahm förstärker dramat. Bland skådespelarna ger jag extra plus åt Marika Lindström som är helt rätt i rollen som familjens överhuvud, godhjärtad men blind för en hel del, och Andreas Rothlin Svensson som fullständigt äger scenen som greve Teck.

Sara och Kurt är på flykt på grund av sin kamp mot fascism och då handlar det inte om att någon fredlig, pacifistisk kamp med att skriva debattartiklar utan om attentat och våldshandlingar. I första delen är både Sara och Kurt väldigt timida och nästan mesiga. Jag vet inte om det är medveten regi, att de två för att överleva håller en mycket låg profil? Jag skulle önska att det åtminstone under ytan hade bubblat lite mer av deras motstånd. När det exploderar en bit in i dramat efter paus hinner explosionen knappt byggas upp trovärdigt. Jag skulle vilja att det kändes mer obehagligt inför den stora sammanstötningen. Det kanske blir bättre efter några föreställningar.

Även om jag har blandade intryck kring föreställningen är det långt ifrån någon tråkig uppsättning. Tiden går snabbt. Att dramat är nästan tre timmar känns inte alls.

Filmrecension: The Gentlemen

by

The Gentlemen
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 februari 2020
Regi Guy Ritchie
I rollerna Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam och Michelle Dockery

En rolig, underhållande, smart film med duktiga stjärnskådespelare och grymt bra musik. Att få se Michelle Dockery från Downton Abbey som en gangsterbrud är en behållning i sig. Att se Colin Farrell som en boxningstränare med socialt engagemang och Hugh Grant som undersökande journalist med baksluga tankar och Matthew McConaughey som maffiakungen som vill gå i pension – är redan det värt biopengarna.

Matthew McConaughey spelar amerikanen Mickey Pearson, en man som tagit sig upp från botten av samhället till toppen som stenrik kung för ett super-lönsamt marijuanaimperium i London. Han har dock tröttnat på att vara kriminell och dessutom vill han tillbringa tid med sin fru och skaffa barn. Han vill sälja sitt imperium och har också fått en spekulant. En rolig detalj är hur imperiet är uppbyggt i samarbete med överklassen som behöver ekonomiskt tillskott för att hålla igång sina slott och herresäten.

Det finns många som är intresserade av att ta över imperiet eller att åtminstone roffa åt sig en bit av kakan. Intriger, våld, skjutande, mördande, planer smids på många håll, mutor och utpressning – alla ingredienser som brukar finnas med i gangsterskildringar.

Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
Regissören Guy Ritchie har skrivit manus tillsammans med Marn Davies (Sherlock Holmes) och Ivan Atkinson (The Man From U.N.C.L.E). Ritchie slog igenom som regissör och manusförfattare 1998 med Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Sedan dess har han gjort filmer som Snatch, RocknRolla, Sherlock Holmes och Aladdin.

The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: ”ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.

Men som sagt, det är en film som är välgjord på många plan.
Soundtracket till The Gentlemen bjuder på artister från Roxy Music och The Jam till David Rawlings och Mattiel samt en specialskriven låt av Manchester-rapparen Bugzy Malone, som själv medverkar i filmen. Christopher Benstead, Oscarbelönad för ljudmixen till Gravity, har skapat sitt första soundtrack till The Gentlemen.

Och den som inte har något problem med blod och mördande som underhållning lär sätta ännu högre betyg på filmen än jag gjort. Det går inte att komma ifrån att skådespelarna är skickliga och att det är en njutning att se dem agera.

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

by

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.

Filmrecension: The Call of the Wild – Skriet från vildmarken

by

The Call of the Wild – Skriet från vildmarken
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Chris Sanders

Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” från 1903 är en klassiker. En stark berättelse om hunden Buck, en stor hund med stort hjärta som blir bortrövad från sitt kärleksfulla hem i varma Kalifornien och säljs för att bli en hårt arbetande slädhund i det iskalla Alaska. Han möter både onda och goda människor. Det är en fascinerande och berörande roman som flera generationer läst och påverkats av. Den är väl värd att filmatiseras. Berättelsen håller mer än väl också för vår tid. Givetvis handlar den om mer än en hund. Den handlar om människor och människors beteende och vårt förhållande till naturen och vildmarken. Ett ämne som är mycket aktuellt i dagens värld och vår tid med klimathotet hängande över oss. Hur mycket lyssnar vi på vår inre röst, vår anknytning till naturen?

Berättelsen har filmatiserats också 1997 i regi av Peter Svatek. Vad jag sett fick den inte så varmt välkomnande, många var delvis besvikna. I denna nya filmatisering har en del av berättelsen ändrats – och det är absolut ingen nackdel, tycker jag. Berättelsens kärna går fram lika bra ändå. Och Harrison Ford i rollen som John Thornton är en underbar rollbesättning. Jag tycker regissören gjort en genidrag genom att förändra hans karaktär. John Thornton beger sig inte till Alaska för att söka guld utan är på flykt från sin stora sorg då han och hans fru förlorat sin son. Han är en man med en av de tyngst sorger en människa kan ha och därför söker han inte tröst i så förgängliga saker som guld och rikedom, detta ger en fördjupning till berättelsen.

Filmen grep mig, om än inte lika starkt som när jag som tioåring läste romanen, men tillräckligt för att jag ska ge den bra betyg. Det enda minus jag egentligen har är att hunden är dataanimerad. Jag förstår att man inte kan ha en hund i alla scener, det skulle vara djurplågeri. Men man kunde lugnt haft en äkta hund i de lugnare scenerna. Det finns något i hur hunden rör sig och agerar som inte är helt äkta, eftersom det inte är en äkta hund.

Filmen har en hel del att säga. Thornton har förlorat sin son, han vet att guld och begär efter materiella saker aldrig kan ge det vi människor innerst inne behöver. Vad ligger bakom överutnyttjandet av vår värld och vår natur? Människors omättliga girighet och begär. Denna girighet står inte i samklang med naturen och vi är trots allt vävda av samma material som resten av världen, oavsett om man är total ateist eller troende av något slag, kan ingen förneka att människor också är en del av naturen. Hur vi agerar mot andra varelsen och mot naturen kommer att avgöra vår framtid.

Recension av tv-serie: Narcos: Mexico season 2 – oerhört omskakande

by

NARCOS MEXICO

Narcos: Mexico season 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 13 februari 2020

En av vår tids mest skrämmande företeelser är att tusentals människor, ofta unga, dör varje år på grund av droger. De knarkkungar som blir stenrika på detta är egentligen inget annat än massmördare. Att det inte verkar gå att få stopp på dessa multinationella knarkkarteller är ett vidrigt underbetyg för vår värld av idag. Netflix-serien Narcos: Mexico skildrar hur den före detta polisen Miguel Ángel Félix Gallardo lyckas få de stora knarkkungarna att samarbete i Mexico i en stor kartell och som mutar och äger en stor del av polismyndigheten och till och med regeringsmedlemmar. Det är en mycket välgjord, stark serie.

I den första säsongen får vi se hur Gallardo bildar kartellen och hur amerikanska narkotikapolisen, DEA, som fått i uppdrag att i Mexico, försöka avslöja och hindra knarket att komma till USA har en omöjlig arbetssituation. Det sorgliga är att den amerikanska narkotikapolisen till och med motarbetas av amerikanska myndigheter.

I serien får vi en klar bild av orsakerna till att knarkkartellerna kan fortsätta styra och ställa, varför drogerna fortfarande kan svämma in i världens länder och skörda liv. I Mexico ger produktion och smuggling av narkotika gigantiska inkomster och jobbtillfällen. Att inte USA tar krafttag mot narkotikan har också sina förklaringar och knarkkungarna hittar vägar att samarbeta med amerikanska myndigheter.

En av seriens många styrkor är hur vi ser människorna bakom. I den första säsongen är det till och med möjligt att av och till känna viss sympati för Gallardo. Fast jag vet att han är en vidrig massmördare som blir stenrik på att döda människor med droger.

I den andra säsongen hårdnar kampen. I slutet av den första säsongen får vi se hur några av knarkkartellens ledande personer tillsammans med mexikanska politiker genomför kidnappning och mord av en amerikansk agent. Detta blir en krigsförklaring och den amerikanska narkotikapolisen får nu mycket mer resurser för att kriga mot knarkkartellen. Den andra säsongen är mycket grymmare och som jag tror, mycket närmare verkligheten. Vi får se hur den stora makten och förmögenheten kan förblinda knarkkungarna.

Den andra säsongen är minst lika välgjord som den första och den är omskakande.