
Mr Jones
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2020
Regi Agnieszka Holland
Filmen bygger på en verklig händelse och den är stark och går inte att värja sig emot. Det är skrämmande det som skildras och vissa scener klarar jag knappt av att se. Någon har sagt: Ta bort människan och du tar bort det som orsaker svält, hunger och krig. Det visar denna film så påtagligt, det går inte att blunda.
Filmen skildrar en ung brittisk reporter, Gareth Jones, som drömmer om att intervjua Stalin under 1930-talet. Han är nyfiken på hur kommuniststaten lyckats med den snabba modernisering av landet. Gareth Jones är ingen berömd journalist för början. Han har lyckats få en intervju med Hitler publicerad och detta är tiden innan omgivningen riktigt förstår vad Hitler är för någon. Västvärldens intellektuella har inte förstått vad Sovjetunionens tekniska framsteg innebär för människor som drabbas av svält, tvångsförflyttningar, förföljelse och förtryck.
Gareths ambition är att få en intervju med Stalin, men istället får han tips som gör att han olovandes tar sig till Ukraina. Där blir han vittne till mardrömsliknande livsvillkor där svältande människor blir kannibaler. Han ser hur ryska soldater med våld länsar landet på alla sina grödor. Men Sovjetstaten vill inte ha ut sanningen och en intensiv jakt är igång för att hindra Gareth att sprida sanningen.
Gareth Jones spelas av James Norton, en av de stora brittiska skådespelarna som trots sin unga ålder hunnit göra flera imponerande roller. Han är född 1985 och har hunnit spelat med i flera internationellt visade tv-serier, som Grantchester, Happy Valley och i Sveriges Television nyligen visade I maffians mitt. Redan att ha James Norton i huvudrollen ger extra poäng åt denna enastående film.
Filmen är sorgligt nog högt aktuell också idag, på flera sätt. Attacker mot fri press och yttrandefrihet sker i världen också idag och till och med i lägre skara i vårt land, i Sverige. I samband med krisen kring corona-viruset har chefen för Folkhälsomyndigheten gått till medier och skällt ut kritiker. Det kanske inte låter så farligt, men när elit och makthavare börjar ifrågasätta kritik som framförs då är det ett första steg till att strypa det fria ordet. Hur det fria ordet kommer att överleva den coronakris som sveper över framför allt västvärlden är svår att sia om. Att nonchalera hotet, att förminska detta, brukar vara första steget. Jag menar inte att jämföra svenska förhållanden med det folkmord som skedde i Sovjetunionen och Folkhälsomyndighetens reaktion på kritik och ifrågasättanden är inte alls på nivå med diktaturers förtryck. Men vi måste vara observanta på vad som händer också idag. Både när det gäller yttrandefrihet, fri press och förtryck av människor.

John Grisham som är bosatt i amerikanska södern och har ett förflutet som advokat, debuterade 1988 med Juryn och fick sitt genombrott tre år senare med Firman. Sedan dess har han skrivit ett trettiotal böcker, som utspelar sig i den juridiska sfären, bland advokater, åklagare och domare, den lilla människans kamp mot hänsynslösa myndigheter. Han har blivit en av världens mest lästa författare och hans böcker ges ut i mer än fyrtio länder.

Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.

Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).







