Musikal

Kristina från Duvemåla, nypremiär på Cirkus i Stockholm – fängslande, fascinerande, stark

12 september, 2015 by Rosemari Södergren

kristinafranduvemala1

Kristina från Duvemåla
Musik: Benny Andersson
Text: Björn Ulvaeus
Regi: Lars Rudolfsson
Manus: Lars Rudolfsson och Jan Mark
Nypremiär på Cirkus i Stockholm 12 september 2015

Nypremiären fick stående ovationer av en publik som var helt begeistrad. I princip allt flöt på perfekt: det är sällan jag upplevt en premiär där musiken varit i sådan samklang, där orkester och sångare varit så samspelta med varandra och med scenbygget, dekoren och ljussättningen. Ett skäl till det är väl att en stor del av de medverkande har varit med i den förra versionen i Göteborg.

Uppsättning kommer närmast från GöteborgsOperan, där den har spelats 100 föreställningar för utsålda hus mellan oktober 2014 och maj 2015. Innan dess spelades musikalen på Svenska teatern i Helsingfors från 2012 till 2013. Huvudrollerna på Cirkus görs av samma kvartett som i Helsingfors och Göteborg som efter drygt tre år känner sina rollfigurer väl. I allra högsta grad märktes det på Oskar Nilsson som har rollen som Robert. Hans framförande av den klassiska ”Guldet blev till sand” var helt i samma klass som Peter Jöbacks framförande.

Lägg namnet Oskar Nilsson på minnet. Han kom till Kristina från Duvemåla direkt från Musikhögskolan i Stockholm. Där har vi en stor musikalstjärna på uppgående. Det samma gäller de tre andra i kvartetten huvudkaraktärer: Maria Ylipää som gör Kristina. Hon har medverkat i flera musikaler, bland annat på Helsingfors stadsteater och även spelat in både musik, tv och film. Robert Noack som gör rollen som Karl Oskar gick däremot också direkt från Teaterhögskolan i Malmö till rollen som Karl Oskar. Birthe Wingren har spelat både på finska och finlandssvenska teaterscener och gör Ulrika i Västergöhl.

Kristina från Duvemåla bygger på vårt svenska utvandrarepos av Vilhelm Moberg. Många av oss kan berättelsen utantill både framlänges och baklänges, vi har läst böckerna, sett filmen av Jan Troell med Max von Sydow i rollen som Karl Oskar och Liv Ullmann som Kristina, kanske sett musikalen från 1995 eller den nya versionen på GöteborgsOperan eller som teaterföreställningen Utvandrarna på Dramaten. Helt klart kommer vi att prata om denna version länge efteråt också och de som medverkar kommer vi helt klart att få se i andra musikalsammanhang framöver.

Det har nu gått nästan 20 år sedan ridån gick upp för första gången för Kristina från Duvemåla. Musikalens berättelse om utvandrarna som lämnade Sverige i mitten av 1800-talet är ständigt aktuell och minst lika aktuell idag. I en av scenerna i slutet lyftes detta fram extra, då människor mot en blodröd bakgrund lämnade sina hem för att de hotades av våld. Det öppnar för många tolkningar. De flydde från indianer som krävde rätten till sitt land, de är flyktingar genom mänskligheten historia och de är de flyktingar som idag anländer till Sverige. På vägen till Cirkus promenerade jag förbi Sergels torg där det var en stor demonstration till förmån för de flyktingar som flyr idag från Syrien och olika delar av Afrikas horn.

För mig handlar föreställningen om flera saker. Den skildrar människor som tvingas lämna den svenska landsbygden under mitten av 1800-talet på grund av svår fattigdom och svält men också en del som tvingades fly av religiösa skäl. Frikyrkligheten växte fram under den tiden och den som ville läsa bibeln själv och tolka den utan att den statliga kyrkans präster var med hotades av stränga straff. Föreställningen går också in på de existentiella frågorna om gud och livets mening. Kristina skriker ut sin förtvivlan och sina tvivel mot gud. Hur kan en gud ta så mycket ifrån henne? Ja, vad har hon för gudsbild? Det finns mycket att prata om efteråt för de som går tillsammans och ser föreställningen. Självklart skildrar den också ett stycke svensk historia som är viktig att komma ihåg, den skildrar ett Sverige som inte var helt lätt att leva i men också hade sina vackra sidor.

Jag är också oerhört fascinerad av scenlösningarna. Det började med en enkel scen med en mängd stora stenbumlingar. Livet för en bonde på den småländska landsbygden var stenig och kärv. Under berättelsen gång samverkade dekoren med projektioner på den bakre scenväggen där vi upplevde skeppet över oceanen, tåget över den amerikanska bygden och björkarna i det nya landet.

Ur programmet läser jag:
Den aktuella uppsättningen har beskrivits som förädlad, tätare och med ett större djup jämfört med den som hade urpremiär för 20 år sedan. Den närmar sig en starkare känsla av utsatthet, rotlöshet och kringflackande liv som lätt kan jämföras med vår tid.

Det kan jag skriva under, också. Nypremiären är stark, fängslande, imponerande och sällan har fyra timmar gått så försvinnande snabbt.

kristinafranduvemala_bob

Foto: Mats Bäcker

Filmrecension: Strange Magic – ”strange” javisst, men inte så magisk

8 juni, 2015 by Rosemari Södergren

strange magic” class=

Strange Magic
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 juni 2015

Strange Magic bygger på
Shakespeares drama ”En midsommarnattsdröm” vibrerar av magi och mystik. När regissören Gary Rydstrom (Toy Story, Hawaiian Vacation) och producenten Mark Miller inspirerats av Shakespeare och låtit animatörer skapa en mytisk värld med vättar, alver, älvor, skvallrande svampar, troll och andra fantasifulla figurer blir resultatet en välgjord animerad snäll film men långt ifrån Shakespeares fascinerande värld. Självaste George Lucas är exekutiv producent och står bakom själva berättelsen. Marius de Vries, som komponerade musiken till bland att Moulin Rouge, är musikalisk ledare och kompositör. En rad stora Broadway- och TV-stjärnor har lånat ut sina röster till karaktärerna, bland många Peter Stormare. Så visst passar ordet ”strange” men det är inte särskilt magiskt.

Utan tvekan har filmen välgjorda animationer, det är en snygg välgjord animerad fantasivärld och allt ackompanjeras av bra musik, fast covers förstås. Musiken består av populära hits från de senaste sex decennierna.

Handlingen utspelar sig i två sagoländer, två länder som gränsar till varandra, den ena är mörk och dyster och styrs av den elake Bog King och invånarna där är gråa och hemska och skogen är mörk och dyster. I den andra världen är det sprakande färger och söta varelser. Längs gränsen mellan de två länderna växer primulor som det går att göra en kärleksbrygd av. Om någon söker en annan persons kärlek fungerar det att pudra denna brygd över den person man vill ha kärlek av. Nu är det bara så att den elake härskaren har fångat och fängslat den ende fé som kan blanda ihop kärleksbrygden.

I den färgrika glada världen bor två vackra prinsessor, Marianne och Dawn. Marianne står redo att gifta sig med den fagre Roland – men upptäcker till sin besvikelse att han har andra flickor vid sidan om. Dawn söker någon att bli förälskad i. Under äventyrets gång lär sig dessa två prinsessor att kärlek inte behöver bygga på utseende.

Det är en välgjord saga och rolig men jag blir aldrig överraskad. När tjugo minuter av filmen gått då vet jag hur det ska sluta. Det är ett av filmens stora minus.

Det är också tröttsamt att det alltid är män som får vara fula medan de två prinsessorna givetvis ska vara vackra och söta även om den ena av dem, Marianne, är en riktig tuffing och duktig på att slåss. Det är som att filmens budskap egentligen bara gäller män. Kvinnor ska fortfarande med fördel vara vackra för att kunna få sann kärlek.

Amerikanska filmkritiker har inte direkt hyllat filmen: Claudia Puig i USA Today skrev:
Strange Magic is strange all right, but hardly magical.

Betsy Sharkey i Los Angeles Times skrev:
The look of the animation has limited charm. The story is primarily a string of life lessons for little ones, impossible to miss. And there is a great deal of singing. I don’t think even fools will fall in love with Strange Magic.

Jag tycker kritikerna är lite hårda i överkant. Animationen är välgjord, filmen är av och till rolig även om den gränsar till pekoral. Ingen missförstår budskapet, men som familjeunderhållning är den godkänd även om den är långt ifrån något mästerverk.

Rösterna görs av:
Alan Cumming as Bog King
Evan Rachel Wood as Marianne
Kristin Chenoweth as Sugar Plum Fairy
Maya Rudolph as Griselda, The Bog King’s mother
Alfred Molina as the Fairy King, Marianne and Dawn’s father
Elijah Kelley as Sunny
Meredith Anne Bull as Dawn, Marianne’s sister and Sunny love interest.
Sam Palladio as Roland
Bob Einstein as Stuff
Peter Stormare as Thang
Kevin Michael Richardson as Brutus
Llou Johnson as Pare
Robbie Daymond as Fairy Cronies
Brenda Chapman as Imp
Tony Cox as Plum Elf
Gary Rydstrom as Angry Gus

Cabaret med Sarah Dawn Finer bland höstens program på Stockholms stadsteater

17 mars, 2015 by Redaktionen

Karl Ove Knausgård, Sara Lidman, P O Enquist, Hemingway och Karolina Ramqvist – det är stort fokus på författare i Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar. För första gången blir P O Enquists hyllade klassiker Livläkarens besök teater liksom Karl Ove Knausgårds bokserie Min Kamp. Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre med Yvonne Lombard i titelrollen har fått en ny dramatisering. Karolina Ramqvists Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Höstens stora musikteaterföreställning på Stora scenen blir Cabaret i regi av Ronny Danielsson.

Ett pressmeddelande berättar om Stockholms Stadsteaters höstutbud 2015:
Det blir flera urpremiärer i höstens repertoar och många spelplatser för de 20 uppsättningar som utgör Benny Fredrikssons sista repertoar som teaterchef. Från 1 januari 2016 är det nya teaterchefen Anna Takanen som står för repertoaren.

– Jag är glad att lämna över stafettpinnen efter 13 år som teaterchef med ett antal riktigt stora samtidsberättelser och flera urpremiärer, säger Benny Fredriksson som fortsättningsvis är VD för Kulturhuset stadsteatern.

– Teatern bjuder hösten 2015 på starka urpremiärer och klassikertolkningar. Flera av de här föreställningarna kommer också spelas i min repertoar som börjar januari 2016 och det är jag glad över. Ja, det är tacksamt att ta över en så lockande repertoar som Benny Fredriksson här bjuder på, säger Anna Takanen som tillträdde som teaterchef måndagen 16 mars.

Teaterhösten 2015 börjar redan 11 augusti med premiären av Sara Sara Sara. En pjäs med inspiration av Sara Lidmans eget liv av America Vera-Zavala. Regi Olof Hanson.

Den 22 augusti har höstens stora familjeföreställning premiär – Momo eller kampen om tiden av Michael Ende i regi av Allan Svensson som på 1990-talet satte upp den stora familjesuccén Det susar i säven. Polly Kisch gör titelrollen.

Björn Runge återvänder till Kulturhuset Stadsteatern och sätter upp Gellhorn och Hemingway av Stig Hansén med Petronella Barker och Jacob Eklund i rollerna. Urpremiär 27 augusti.

Karl Ove Knausgårds Min Kamp får urpremiär som teaterföreställning på Lilla scenen 29 augusti. Ole Anders Tandberg har gjort en dramatisering som utgår från samtliga böcker i serien och han står också för regin.

Alexander Mørk Eidems egensinniga och tokhyllade uppsättning av Paraplyerna i Cherbourg får äntligen sin nypremiär 10 september. Som kärleksparet Geneviève och Guy återkommer Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason.

Cabaret har premiär på Stora scenen 19 september med bland andra Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles. Regi Ronny Danielsson.

Hjalmar Bergmans mästerverk Farmor och vår herre i en ny dramatisering av Emma Broström har premiär 9 oktober. Regisserar gör Maria Löfgren. Yvonne Lombard och Meta Velander möts igen på scenen i rollerna som Agnes Borck och Emma, hennes tjänarinna.

I månadskiftet november/december har P O Enguist klassiker Livläkarens besök urpremiär i en dramatisering av Erik Norberg och Johanna Garpe som den senare även regisserar.

Rikard Wolff gör en musikföreställning, Den sista föreställningen, med utgångspunkt från den musik som spelades då Jacques Brel endast 36 år gammal gjorde sin avskedskonsert. Den sista föreställningen har urpremiär 4 december i gemensam regi av Linus Fellbom och Rikard Wolff.

Karolina Ramqvists bok Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Dramatisering av författaren själv. Premiär i december 2015.

2xStaffan Göthe är en föreställning som består av teaterklassikern En uppstoppad hund och helt nyskrivna En slavisk dans. De spelas dels var för sig och tillsammans på helgerna. Regi Olof Hanson, premiär 12 december.

Kristina från Duvemåla på Göteborgsoperan – Helgjuten snyftare om rätten till drägligt liv

26 oktober, 2014 by Redaktionen

Kristina från Duvemåla på Göteborgsoperan
Premiär 25 oktober 2014

Västra Götalandsregionens operahus jubilerar, vilket sker med samma succémusikal av Björn & Benny som var allra först på programmet för tjugo år sedan (såg den inte då). Denna gång i en version som haft stor framgång på Svenska Teatern i Helsingfors. Av biträdande regissören råkade jag få veta att produktionsteamet har med sig sina fyra huvudrollsinnehavare. I övrigt är ensemblen ny. Givetvis är det operans egen orkester som ansvarar för att musiken låter så förträffligt. En annan notering är att i Göteborg finns mer resurser, inklusive rymligare scen med avsevärt djup. Ett faktum som borgar för att körpartier och omtumlande masscener effektivt kan understödja den dramatiska välkända berättelsen.

Helaftonföreställningen innehåller en ganska lång första akt, därför rekommenderas att publiken är i utvilat tillstånd. Som sig bör i en musikal – byggd på en folkkär romansvit jag slukade redan i 15-års åldern – prickas ett antal nyckelscner av. De ges fördjupning genom skönsång och väl avvägda replikskiften. Regissör Lars Rudolfsson har den flödande berättelsen i sina varsamma händer. Han målar med både kalla och varma färger, växlar mellan temperament. Förväntad tragik varvas med både lyriskt filosofiska anslag och burleska infall. Det bränner till flera gånger, inte minst när lilla Karin dör efter att ha vräkt i sig fatet med gröt och när Robert flyr husbonden efter att ha blivit slagen. En av de episoder som mest etsat sig fast från Troells filmatiseringar är morbror Danjel som blir stoppad när han agerar präst utan tillstånd. Utbrottet ”hora för dig …” från Ulrika (Birthe Wingren) har i musikalen näranog samma laddning, trots att vi går miste om filmens närbilder. Förtryck i kombination med fattigdom är som bekant ett tema hos en storslagen komplex författare.

Är väl inte för djärvt att tro att Moberg fört över personliga egenskaper som bullrande framtoning, driftighet och ömsinthet på sin Karl Oskar? Frapperande är också momenten när utvandrarna delar med sig, respekterar varandras olikheter och hjälps åt. I sammanhanget är Tino Nieminens pälsjägaren en viktig figur som upplyser de naiva nya invånarna om hoten mot ursprungsbefolkningen (indianerna).

Ett grundstråk i Kristina från Duvemåla är förutom det kvinnliga perspektivet, en genomgående känsla av att karaktärerna kämpar för människovärde. ”Aldrig mer ska jag stå med mössan i hand.” I ett snyggt arrangemang får vi se och höra hur bröderna beslutar sig för att bli pionjärer genom att hörsamma lockropen från Amerika. Så länge den hårt prövade skaran emigranter befinner sig i Småland, består scenografin endast av stenblock. Andra akten innehåller en fyndig total kontrast som spontanapplåderades av premiärpubliken. I långa sluttande rader växer nämligen säd upp på nolltid, för att belysa vilken bördig jord Karl Oskar kunde bruka i det nya landet. Känns sympatiskt att manusförfattarna ser det ofattbart mödosamma uppbrottet och anpassningen till ny okänd tillvaro ur kvinnornas synvinkel. Ett synsätt som lockar fram munterhet på scen när männens fåfänga avhandlas. Finns många analyser om hur olika Kristina och Karl Oskar är till sin natur, vilket fint framgår på Göteborgsoperan. Behöver knappast poängtera att Mobergs verk är en enastående skildring av kärlek.

I denna uppsättning görs imponerande vokala insatser, även om fixstjärnor som Helen Sjöholm saknas. Jag är något ambivalent inför huvudrollsinnehavaren, rutinerade Maria Ylipää. Hon har säkerligen gjort en jätteansträngning för att så långt möjligt jobba bort sin accent. Likväl är den ett hinder för förmågan att nå ut. I andra akten omintetgörs mina dubier när Ylipää hittar rätt och vinner publiken. Intrycket är att musiken delvis ändrar skepnad efter paus genom att bli mer rytmisk med snärtiga drivande arrangemang. Håller med den ledamot ur Kulturutskottet som vid garderoben efteråt hyllade orkestern. Birthe Wingren firar triumfer, särskilt i den rasande lusuppgörelsen på Atlanten och när hon avvisar sina friare i Kristinas åsyn. Robert Noack som Kristinas make och Oskar Nilsson i roilen som hennes unge svåger är jämförelsevis färskingar. De behärskar att tolka sina figurer ytterst väl, uppvisar märkbar kompetens som skådespelare och framför åtskilliga sånger med bravur. Lika berörande och duktiga är barnskådespelarna. Kören håller som förmodat högsta klass och är samtidigt sinnrikt koreograferade av Lena Josefsson. Däremot anser jag att dansarna mest är onödiga, fyller ingen uppenbar funktion. Apropå min rubrik fällde jag inga tårar, men blev påtagligt berörd av helheten och redan beskrivna enskildheter.
Text: Mats Hallberg

Foto: Mats Bäcker

Recension: Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville

24 september, 2014 by Lotta Altner

svartahal

Svarta Hål – En Kvantfysisk Vaudeville
– på Södra Teatern
Regi: Peder Bjurman och Charlotte Engelkes
Premiär 23 september 2014

Premiären på Södra Teatern kommer nog undan med vad de vill(e), i denna Vaudeville. Man köper nästan att föreställningen är en kvart försenad och vill tro att det hör till, samtidigt som burleska ”pausaktörer” springer runt och hojtar i något slags förspel, ”missing socks”. Det är inte förrän de ber om ursäkt på knackig engelska som man inser faktum, man är sen med sin premiär på riktigt.

Klot rullar över scenen i olika former, som planeter i olika baner. En känsla av rymd fyller oss. Samtidigt kommer skådespelare in i snygga gyckelliknande kläder där rollerna testar gränserna kring alla förutfattade meningar kring manligt och kvinnligt. Det ska ju kittla lite, både obehagligt och medhårs. Jag blir dock aldrig riktigt provocerad. Varje kropp tas dock till vara, snurrar inte enbart i egna banor, utan tas till någon spets för att ifrågasätta sinnen. Man får logiskt oförstående veta att en människa anser sig vara hela föreställningen, andra är universum och någon påstår sig vara ett parallellt universum. Vi som är där välkomnas och om vi inte skulle vara där, så hoppas man på att få se oss någonannanstans. Så enkelt, så komplicerat och faktiskt ganska roligt. Allt, inget, lite till eller ”no way”.

Föreställningen är inte klassiskt uppbyggd, med en början, mitt eller slut. Det göra det tufft för den ovana teaterbesökaren. Jag är dock övertygad om att det är ett medvetet val. Precis som universum i sig själv, vet man inte var berättandet börjar eller slutar. Det spelar inte heller någon roll, ”It’s all in the making” och ”the theory of everything”. Vare sig föreställningen/universum behöver det för att förstås på någon nivå. Allt kan inte förklaras med mänskliga ord. Man gör dock en djupdykning i fysikens begrepp kring ”svarta håll”, vänder och vrider på dess begrepp. Aktörerna fastnar i hål, man döljer dem, man klipper ur dem och man är dem. Hålet och bollens form genomströmmar hela föreställningen på glada och roliga sätt. Gång på gång påpekar man dessutom att det är viktigt att sätta punkt (även det är ju ett svart hål).
Men det här är verkligen inte en musikal. Sångerna för inte på något sätt handlingen framåt. Det är pausmusik. Sångerna är mestadels fyllda med effekter av skilda slag och har väldigt lite kött på benen. Däremot är sångerna fyllda med taktkänsla, trallvänlighet och spännande röster som gör att man ler åt dem. Ett och annat ord, kan bita sig kvar för stunden, men försvinner lika for. Lindy Larsson som spelar en av huvudrollerna, sjunger dock nästan som en Gud och passar således utmärkt in bland universums planeter och stjärnor. Man vill inte att han ska försvinna in i något svart hål.
I en Vaudeville hade man nog förväntat sig lite mer satir, kan jag tycka. Någon planet eller svart hål kunde väl få lite på tafsen, ur ett samhällsengagerande perspektiv. Jag hade gett mig på Pluto, som numera inte ens får kalla sig för en planet, eftersom dess runda form bara är något litet runt, svart och gasliknade (ett svart hål kanske?). Pluto kvalificerar inte till att få kalla sig för planet. Föreställningen sträcker sig möjligen till att bli lite vardags ironisk, ”jag vill förklara ingenting” och ”jag vet att jag finns fast jag inte syns” (säger mannen i sexiga kvinnokläder). Däremot har ”Svarta Hål” helt klar den burleska klatsch som man kan önska och som jag hoppades på. Fast några av skådespelarna är mera måna om sin sexiga approach än att ge de grova, hårda och fula en chans, genom de burleska uttrycken. Dom är för snygga helt enkelt!

Men det är klart, man kanske borde få göra lite som man vill i en, Vaudeville. Fast egentligen vill jag att de vill, de jag vill, i en Vaudevill.

Musikal

Footer

Om oss