• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Siestafestivalen, rapport från tredje dagen med intervju med Twin Atlantic

5 juni, 2011 by Redaktionen

Man måste beundra Siestafestivalen för planeringen av deras artister. På lördagen ligger en dåsig osynlig dimma över hela området, och stämningen är både uppvärmd och utslagen. Man kan märka av en lite hetsigare attityd hos vissa av festivalens eldsjälar, och det är ungefär dubbelt så många människor som ligger raklånga i skuggan under dom stora träden som igår. Det har inte blivit något kallare. Hettan är kort sagt fet.

I det här sammanhanget känns Looptroop Rockers nästan genialiskt placerade på Chili-scenen. Showen regisserad av Promoe, som blandar reaggegung med blixtrande, reaktionär hip-hop, glider in perfekt i Siestas spelschema; som en rolig kompis som kommer in lite sent till festen och livar upp stämningen precis vid rätt tillfälle.

Det hade dock inte skadat om Twin Atlantic, det lilla bandet från Skottland som jag har en planerad intervju med, hade fått spela på fredagen istället. Då hade dom beblandat sig med dom mindre och mellanstora, och i allmänhet lite hårdare, banden helt perfekt. Nu står dom i stort sett mitt emot Looptroops bildskärm, och inget blir för den delen bättre av att dom spelar samtidigt som Daniel Adams-Ray på Fiesta och Adam Tensta på Chili (dessa två unga herrar som i sin tur förmodligen kämpar om en liknande publik).

Nu består höjden framför Playa-scenen av utslagna festivalbesökare som solar sig i skuggan till tonerna av deras melodiska vemodsrock. Längst fram får dom ändå ihop en trogen skara beundrare, varav fler ser ut att vara den där särskilda skaran unga passionerade människor som ständigt är på jakt efter ny musik och kanske ett nytt favoritband. De lämnar inte sin plats, utan följer konserten med vad som verkar vara intensivt registrerande ögon och öron. Sångaren frågar om någon känner till deras band – ett par spridda jubel till svars – och han tackar dessa ödmjukt och säger att bandet älskar deras stöd, oavsett om dom köpt eller ”stulit” musiken. På den kommentaren får han ännu fler jubel till svars. Kanske finns det en logik där, tänker jag.

Twin Atlantic gör dock en av dom mest säkra spelningar jag hört på den här festivalen. Det här är uppenbarligen ett band som kuskat runt ett bra tag, och dom kör giget fläckfritt. Under dom senaste åren har Twin Atlantic spelat på oändligt många festivaler, och dom vet vad dom håller på med.

Efter spelningen träffar jag bandets trummis Craig Kneale som är så glad och avslappnad som bara en trummis kan vara. Vi slår oss ner i ett par insjunkna fåtöljer i Siestas stora backstage-lounge. I andra sidan rummet sitter Wolfmothers omisskännelige klaviatur-krulltott Ian Peres och plinkar obekymrat på ett piano.

Jag frågar Craig hur läget är. Han utbrister: Det är riktigt, riktigt bra faktiskt!

Du ser glad ut, konstaterar jag.

Ja, det känns riktigt skönt att vara här.

Hur gick spelningen?
– Den gick utan problem, vi gjorde vår grej och det kändes schysst. Det är alltid kul att komma ut på en scen i ett annat land, för man vet aldrig vad man kan vänta sig.

Nej, festivalspelningar kan ju vara lite oförutsägbara. Jag läste på er turnéblogg att ni var i Schweiz senast och då hade ni bara tolv i publiken!
– (Skratt) Tolv stycken ja! Men dom var tolv bra människor. Vi har vant oss vid att allt är helt oförutsägbart när man spelar på festivaler (Twin Atlantic har som sagt spelat på hur många festivaler som helst, anm.), och ibland är det massor med folk och ibland är det ganska få. Nu var det inte den livligaste publiken kanske, men det var ändå en bra samling. Vi har ju spelat i Sverige en gång förut och det kändes som att det ändå vara några som kände igen oss från i fjol, och vi lockade säkert lite nya fans också. Det är lite så det fungerar.

Ni verkar väldigt avslappnade allihop, också. Enligt gammal rock’n’roll-mytologi ska man ju helst vilja ta över världen och bete sig överlag odrägligt. Är blygsamhet er grej?
_- Jag tror det. Det kanske har att göra med att vi kommer från Skottland. Det finns på något sätt i vår natur att vara lite… ja, såvida man inte är Rod Stewart… men annars finns det något skottiskt i att vara lite opretentiös. Jag tror många band beter sig som arslen bara för att dom mer eller mindre tvingas till det, att det på något sätt hör till. Många idioter får tillgång till scener oavsett om dom har talang eller inte. Och om dom är bra så kan dom ändå bete sig som idioter, för dom tror att det är okej eftersom dom är med i ett band. Men vi vill egentligen bara ha kul. Have a good time.

Hur kom det sig att ni började spela?
– Vi hade en massa band allihop när det begav sig, men några splittrades och andra bildades och det ena ledde till det andra… några av oss spelade en hel del på barer och sånt. Jag lärde känna Ross McNae, vår fagre basist, som letade efter en trummis. Jag var sist in (skratt). Dom ville inte ha mig först. Jag fick tjata och tjata tills jag fick vara med.

Den mobbade trummisen.
– Exakt! Jag fick jobba hårdast för att få vara med.

Er nya skiva, som heter Free, släpptes nu i maj och den var producerad av Gil Norton (känd brittisk musikproducent, anm.). Hur var det?
– Det var fantastiskt. Det var verkligen ett sånt där tillfälle när en dröm går i uppfyllelse. Ett av målen vi hade när vi startade bandet var att lyckas göra en skiva som lät som (Foo Fighters) The Colour and the Shape. Något som hade den tydliga enheten, där man verkligen kunde känna formen, höra hur melodierna fick sin rätta plats.

Hur kom det sig att ni samarbetade?
– Han var först bara med på en lista av producenter vi hörde av oss till och som hörde av sig. Vi hade skickat lite grejer till honom, och vi trodde väl att han inte skulle vara ett dugg intresserad… men han hörde av sig nästan omedelbart och sa att han gillade det. Så kom han upp till Glasgow och hängde med oss i en vecka och på den vägen var det.

Hur var samarbetet i studion?
– Det var inga problem, eftersom han hade en sån effektiv järnhand. Han visste vad han kunde få ut av oss, vad vi kunde leverera. Vi drog benen efter oss lite grann förut, sådär som man gör när man inte har någon erfarenhet, men han disciplinerade oss en hel del. Han kunde säga att vi gav 80 procent och så kunde han köra upp oss till hundra.

Skulle man kunna säga att ni utvecklades en hel del under arbetet?
– Otroligt mycket. Dels blev vi mycket bättre musiker. Men det var också då vi började förstå vad det faktiskt innebär att ha ett band, på ett djupare och mer ingående sätt. Tidigare kanske vi skulle kunna ha brytt oss om hur håret såg ut (skratt), du förstår vad jag menar… Men därefter blev det bara till en fråga om att göra bra låtar. Jag som trummis kunde ju vara rätt otålig under inspelningar, men nu var det liksom … Om det råkade bli ett trist tempo för mig så liksom: Att sitta och stampa takten hur länge som helst, om det bidrog till en bra låt så var det vad jag ville göra.

Vad har ni för ambitioner med bandet? Vi har ju pratat lite om er blygsamhet och så, men har ni aldrig haft några idéer om att ta saker till ”nästa nivå”?
– Jo men det är klart att vi har ambitioner. Så har det ju alltid varit. Vi startade bandet av den anledningen att vi ju ville bli ett stort band, vi vill kunna leva på vår musik. Det har alltid varit avsikten från början. Men i takt med att tiden går så förändras saker. Det är inte så att man tappar hoppet, men man börjar förstå glädjen i själva spelandet. Idéer om att bli stora har ju alla band, men det är inget man kan forcera fram, då förlorar det all sin själ. Jag tror vi alla förstod i och med Free att vi verkligen hade stora ambitioner, det var vad den skivan handlar om. Men i och med skivan lärde vi oss också om glädjen i själva musiken, att göra bra låtar, bra musik.

På tal om det så noterade jag att sångaren tackade publiken om dom hört er förut, oavsett om dom köpt eller ”stulit” musiken. Är det er ståndpunkt i hela fildelningsfrågan? Att det inte spelar någon roll?
– Det är nog det. Det är en slags icke-fråga för oss, jag menar det är ju så verkligheten ser ut. Det går inte att kontrollera någonstans och vi är ganska obekymrade över det. Huvudsaken är ju att folk lyssnar. Att folk får tag på ens musik, gillar det och sen kommer till våra spelningar till exempel, det är ju egentligen huvudsaken. Det är ju vad man blir glad av. Allt det andra är svårt att bli sur över när folk gillar en och vill lyssna på ens musik.

Hur länge har ni turnerat nu?
– I dagarna är det nog sex veckor sen vi åkte hemifrån.

Men visst ska ni tillbaka till Skottland snart?
– Vi spelar i Oslo imorgon, sen åker vi till Skottland där vi är i fyra korta dagar. Sen har vi en massa festivaler i Tyskland att spela på efter det.

Jag tänker mig att ni har en lite annorlunda publik på hemmaplan?
– Det kommer ju fler folk och lyssnar, förstås. Men det är nog ändå roligare och mer spännande att få komma till nya platser, spela på scener där man inte vet vad man kommer ha för publik. Bara själva känslan att vara långt hemifrån är ju spännande i sig självt. Det är den verkliga kicken.

Men sex veckor alltså, finns det några roliga turnéhistorier?
– Nja (skratt) det är ganska mycket dötid när man är ute och åker. Dessutom blir det sällan några jättefester. Vi har lärt oss att inte bli sådär jättefulla för det slutar bara med att vi slåss. Oftast med varandra. Men en kul grej är att vi har blivit stoppade av polisen i vartenda land vi varit i. Det har att göra med att vi åker omkring i en orange van.

Haha. I varje land?
– Ja, det verkar vara universellt. Polisen ser ett gäng unga killar i en orange van och tänker: Knark! Det kan man ju förstå, kanske.

Okej. Gillar ni festivalen, förresten?
– Jo det är skön stämning. Det verkar vara mycket hip-hop här…

Haha, njae. Jag tänkte när jag såg er att ni skulle ha spelat på fredagen. Då var det väldigt många mindre och halvstora band som många gick och såg. Nu är det ju sista dagen och allt.
– Aha jag fattar. Lite laid-back stämning.

Vad gör ni annars ikväll? Ska ni stanna kvar och kolla in några band?
– Vi ska ju köra åtta timmar till Oslo imorgon så vi har väl inte jättemarginal, men jag hade faktiskt tänkt kolla in några av dom här svenska banden. Det verkar vara mycket inhemska artister här, dom största namnen här har jag aldrig hört talas om.

Lycka till med det. Kul att ses, och lycka till i Oslo.
– Detsamma, och lycka till själv! Kanske vi stöter på varandra i framtiden.

Kanske det, tänker jag och tackar för mig. På andra sidan backstage-passagen är det förresten en helt annan värld, en av behaglig stiltje och skugga, och när jag kliver ut på festivalområdet igen är det som att kastas ut i ett slagfält. Looptroop går mot slutet av sin spelning och Promoe ser lika röd ut i ansiktet som tröjorna han och bandet har på sig. Jag går och kollar läget på Fiesta-scenen där Nicke Andersson står i kaptenshatt och kör för fulla muggar med sitt Imperial State Electric.

Jag tittar på Imperial State Electric, funderar på Twin Atlantics kuskande och långsamma färd framåt mot nya nivåer, och kommer att tänka på hur band fungerar. Denna organism som ett band på sätt och vis är. The Ark har redan kommit och gått på Siesta, och dom har gjort det för sista gången. Nicke Andersson släppte under Hellacopters flagg albumen Rock N Roll is Dead och Take Off för att sedan avsluta bandet. Men nu står han här – lite lätt förklädd – och kör musik som är snarlik den han alltid kört; enda skillnaden är att publiken är lite mindre. Det är fortfarande en rätt högklassig spelning förstås. På samma sätt som jag vet att Bob Hund inatt kommer dundra igång ännu ett stycke galenskap. Bob Hund som också begravdes, blev Bergman Rock, blev Bob Hund igen. Daniel Adams-Ray, som gungade igång Fiesta-scenen alldeles innan Nicke, var ena halvan av Snook; andra skärvan spelade här igår och hette Oskar Linnros. Adams-Ray är mer igenkännbar. Linnros är till stor del en helt ny artist.

Sist men inte minst ska ju Henrik Berggren stå på Chili-scenen inatt, med sin gitarr, och ensligt sjunga sina sånger för vemodiga själar. Det kommer att låta som tusen skärvor. Sagan om Broder Daniel är ju den mest tragiska. ”Förstås” känner jag mig frestad att lägga till. Inget annat band, och ingen annan frontfigur, har byggt en karriär som till så stor del byggt på kraften av äkta katharsis. Den allra vassaste spetsen på den kniv som musik kan vara när den verkligen skär. På denna Siesta-festivalens sista natt, kommer det att vara en magisk epilog.

Mer från Siestafestivalen:
Siestafestivalen, rapport 3

Siesta-festivalen, rapport 2

Här skrev jag om dag 1

Mer från Siesta:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Aftonbladet 4, Aftonbladet 5, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, intervju, Twin Atlantic, musikfestivaler

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Musik, Siesta, Twin Atlantic

Kulturbloggen möter Sahara Hotnights

30 maj, 2011 by Redaktionen

Sahara Hotnights är högaktuella med sin sjätte skiva – deras bästa enligt dem själva. Vi har träffat Maria Andersson och Josephine Forsman som berättar lite om deras nya skiva och hur de lyckats hålla ihop i snart 20 år.

Hur skiljer sig er nya skiva från era tidigare verk?
Maria: ”Jag tycker alltid vår senaste skiva är vår bästa. Vi letar hela tiden efter vårt sound och vi kommer närmare varje gång. Det är en känsla av att hitta hem samtidigt som den är en summering av det vi gjort tidigare.
Till skillnad från tidigare har jag spelat in alla låtar på piano istället för gitarr. Omväxlingen innebär en ny slags kreativitet. Det blir ett annat resultat när man använder ett instrument man inte behärskar på samma sätt.”

Kan ni berätta lite om hur arbetet bakom skivan såg ut?
Josephine: ”Vi fick jobba med producenten Jaari Happalainen och det var en spännande upplevelse. Den här gången var även den första gången låtarna verkligen satt i ryggmärgen och då blev det mera lekfullt. När vi inte bara behöver fokusera på att komma ihåg. Det var roligt och inget ångestprojekt.”
Maria: ”Ju mer förberedda vi är, desto mer ihoprepade. Skivan låter levande, det är bra i en tid då man kan fuska hur mycket som helst i studion.”

Ni har under era snart 20 år som band inte bytt några bandmedlemmar. Hur lyckas man med det?
Maria: ”Jag skulle nog säga att vi kommunicerar ganska dåligt. Det är vi inte bättre än andra band på och jag skulle nog inte säga att vi är bättre vänner än medlemmar i andra band. Fast vi respekterar varandra och det är viktigt att alla får lika mycket utrymme.”
Josephine: ”Det är vårt prio nummer ett att ingen tappar engagemanget. Vi har inte två egon i bandet som inte kan sammarbeta.”
Maria: ”Alla får känna sig viktiga. Även om jag skriver låtar är det viktigt att Johanna får känna att hennes roll är lika viktig som min.”

Efter ett lite längre avbrott är ni tillbaka och turnerar, hur känns det?
Josephine: ”Det är jättekul! Speciellt att få starta med en festivalsommar, det är som att komma till en ny fest varje dag.”
Maria: ”Och att turnera med nytt material som vi gör nu är speciellt, låtarna är nytt liv.”

Ni har i stort sett spelat över hela jorden, har ni något favoritställe, och finns det någon plats dit ni inte skulle vilja återvända?
Maria: ”Vi var i Kina nyligen, det var riktigt kul att få spela i en så annorlunda kultur. Klubbgig brukar också vara kul.”
Josephine: ”Stället i Leeds under bron där vi spelade 6 gånger, just nu känns det som om jag aldrig vill tillbaks dit, men vi ser alltid ställerna med nya ögon varje gång vi är där så nu kanske det skulle vara fantastiskt att få spela där.”

Vad kan vi färvänta oss av Sahara Hotnights framöver?
Josephine: ”Vi ska ha en Skandinavienturné med start i oktober…”
Maria: ”Europa!”
Josephine: ”Även Sydamerika, det ska vi prova på.”

Kan vi se fram emot ett 20-årsjubileum?
Maria: ”Självklart ska det bli något jubileum!”
Josephine: ”Vi måste hitta datumet vi började först. Vi misstänker till och med att det kan ha varit -93.”

Läs även andra bloggares åsikter om Sahara Hotnights, intervju, Kulturbloggen, musik

Arkiverad under: Intervju Taggad som: Intervju, Kulturbloggen, Musik, Sahara Hotnights

Agnes Mercedes – intervju och bilder

12 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Agnes Mercedes är en mycket intressant musik och artist. Hon gav en konsert på Debaser nu i veckan och Kulturbloggen gick en intervju med henne.

Vad är musik för dig?
Det är helt fantastiskt att det finns så mycket toner och rytmer i tillvaron tycker jag;
Musik kan vara den dans ett gäng kockar gör på sin restaurang, bland alla vispande och kokande ljud som ramar in deras rytmiska runtfarande i köket..
Eller den fina melodin som utspelar sig hemma hos en gammal dam, när hon vaknar upp tidigt och sedan lunkar runt runt i sin morgonrytm bland droppande vattenkannor och prasslande morgontidningar.. Ja, musiken kan ju förmedla känslorna i livet på ett fantastiskt sätt, och det är jag så himla tacksam för!

Din musik kräver att man lyssnar och tar sig tid, det är inte direkt skvalmusik som passar i hissar. Så jag undrar: vad är din tanke med att skapa musik?
Det är inte något jag styrt in på av en särskild anledning, utan snarare något som trycker på inifrån! Jag tolkar helt enkelt alla signaler, ledtrådar och direktiv jag får och kastar dem ut i verkligheten. Just nu har mitt forskande detektivarbete tagit sig i uttryck på det sätt du hör på skivan. Detta är helt enkelt ett redskap för mig att sortera erfarenheter och upplevelser i livet, rama in kärnorna i tillvaron och få en klar syn över de arketyper som finns i världen. Sedan har jag inget emot att skrämma fram väsentliga pusselbitar hos dem som tryckt ner viktiga sidor hos sig själva ända ner i skosulorna…

Hur jobbar du när du gör din musik?
Måste säga att det går väldigt strategiskt och metodiskt till. Under vissa bestämda tider o.s.v. När jag har ramat in mig själv, kan sedan allting hända. Jag styr processen och ser till att den får sitt utrymme, men själva låtarna har sitt eget liv, sina egna karaktärer. På ett sätt är jag underordnad dem, och känner mig egentligen mest som en diktare som låter dem få de utrymme de kräver i verkligheten.

Du ska göra musik till några dokumentärer. Vad är det för dokumentärer?
Vet inte hur mycket jag kan säga om detta i förväg, men jag jobbar ju snarare med illustrerande musik som ropar och hoppar och vill få lyssnare att transformeras till en insekt med skarp hörsel.. Snarare än att ligga i bakgrunden likt en makeup som inte ska synas, vilket man ofta väntas göra som musiker i filmsammanhang. Liselotte Wajstedt är en filmskapare som har känsla för detta! Vi har hittat varandra i vårat gemensamma intresse, och jobbar i dagsläget bl.a med hennes animerade dokumentär om Kiruna -staden som skall ut och resa till en annan destination…

Har du några musikaliska inspiratörer?
Ja, absolut! Först och främst alla halv-trasiga radioapparater jag hittat på olika upptäcktsfärder, som spelar flera kanaler samtidigt och gör egna remixer till mina frukostmackor på ett alldeles sprakande, magnifikt vis! Egentligen alla ljud som swischar in i öronen från omgivningens symfoni. När det gäller artister tycker jag bl.a om en hel del musiker som är samtida med mig; Matthew Herbert, Micachu och Nurses t.e.x…

Du sjunger på ett uppdiktat språk. Hur har du skapat det? Är det någon mer än du som kan förstå det språket?
Det är samma sak där som när det gäller orsaken till mitt skapande; Sprak språket är något som pockar på … Jag har verkligen försökt skriva texter rakt upp och ner, men när de kommer in i duellen med det melodiska uttrycket finns det ingen annan utväg för mig än att… skriva på detta mitt eget språk. Vilket är lika organiskt som de flesta andra språk … Nya ord och uttryck växer fram i takt med att en företeelse kräver en tänkvärd beskrivning.. Ja, och så sitter jag där med pennan och ser till att det blir verklighet helt enkelt.
Många gånger har jag till min förvåning upptäckt att publiken faktiskt förstår mig bättre på detta sätt, än mina nära och kära kan göra när jag talar svenska.

Du har bott i vildmarken. Hur?
Inte permanent, men från och till med olika grupper av människor jag sökt upp i alla möjliga sammanhang. Ett tag bodde jag i en fantastiskt fin cirkusvagn, från en romsk gammal cirkus. Men har även huserat i små jordkojor och direkt under bar himmel, tillsammans med folk och fä som rör sig i den världen..

Har det påverkat din musik?
Absolut, naturen har ju en förmåga att vägleda, klappa en på huvudet eller skrämma, om det behövs! När man kommer nära, och nästintill bosätter sig i en vattendroppe på en finfin liten daggkåpa får man bemöta alla dessa sidor med en intimitet som förskräcker och väcker liv på ett sätt som verkligen känns. Där har jag fått så klara kartor över hur saker och ting hänger ihop,
men samtidigt skarpa påminnelser om att jag är just en människa, med alla de tillgångar och begränsningar det måste innebära i relation till naturen och alla små varelser som lever i världen. Kartor som utgör skelettet i mina låtar.

Hur viktig är naturen för dig och för mänskligheten?
Om man vågar lyssna på naturens språk, är det väldigt svårt att värja sig mot svaret..

Vad gör du privat? Lever du på musiken eller har du något annat jobb? Har du familj?
Hur gammal är du?

Jag lever på detta ekonomiskt, sedan får jag faktiskt mycket av min mat från skogen. Finns så mycket delikata nötter och rötter som jag vill ta vara på, förutom de som är dödligt giftiga förstås. Denna ständiga dubbelhet…
Familjen= mamma-Susanna Einerstam, pappa-Anton Karis, syskonen Marta och Emerik. Född 1987, fyllde precis 24.

Jag såg på ditt album: Music & Lyrics: Agnes Einerstam Karis Är Agnes Mercedes ditt artistnamn, i så fall?
Varför har du tagit det namnet, undrar jag, om det är så.

Mitt fullständiga namn som jag är döpt till är Agnes Edda Anna Mercedes Einerstam Karis.
Mercedes är en del av mig. En del jag varken kan eller vill vara i, hela tiden, men som ändå är otroligt viktig för att jag skall fungera!
Agnes är min mer verklighets-baserade och kompromissande del, som har större utrymme men ändå hela tiden samarbetar med Mercedes på ett direkt sätt. Speciellt då jag skapar och framför min musik.

Foto: Calle Andersson



Läs även andra bloggares åsikter om Agnes Mercedes, intervju, konstmusik

Arkiverad under: Intervju Taggad som: Agnes Mercedes, Intervju, Konstmusik

Kulturbloggen möter Nordic, årets grupp på Folk- och Världsmusikgalan

5 maj, 2011 by Redaktionen

Nordic blev årets grupp på Folk- och Världsmusikgalan i Göteborg. Redan 2010 hade de storframgång och vann pris för ”Årets Samspel” sedan dess har de skaffat sig en stor och glad publik både i Sverige och utomlands.
– Överraskande, säger Magnus Zetterlund, för vi vann ju ett pris året innan och tänkte att vi nog var utanför möjligheten. Men vi var värda vinsten, tillägger han.

Nordic spelar traditionell svensk folkmusik, men ändå inte. För bland det traditionella finns också det som är ”Nordic”. Ett speciellt sound/dialekt som kännaren säger ”typiskt nordic”. Men spelas irländskt och brasilianskt också. På festivaler och konserter är det ofrånkomligt att lära sig av andra folkmusiker,Magnus berättar att utmärkelsen varit bra för spelningar och konserter, men att de under sina sex år som grupp kunnat leva som musiker på heltid och där Nordic är ett ”halvtidsjobb”.

Det blir Magnus som sluter upp till intervjun, resten eller de två andra är på andra speluppdrag i Europa. Lyckligt lottade, säger han om möjligheten att de kan leva på sitt yrke.

Men varför folkmusik! Jo Anders Löfberg har en pappa som är riksspelman från Småland och spelade tidigt fiol. Erik Rydvall från Västerbotten fick sin musikaliska kick på inernationella folkmusiklägret Ethno 1999. Magnus själv växte upp med Erik Clapton och 60-70 tals musik, som han fick lyssna på genom nära anhöriga Magnus, föräldrar sysslar inte med musik och folkmusik var inte favoriten som barn. Men han spelade mandolin i skolan och var den den enda på Musikhögskolan som hade mandolin som huvudinstrument.

– Det fina med att upptäcka folkmusiken, var att det var mitt val. Att ingen tvingade mig. Efter att ha varit på en konsert med folkmusik, tände det, säger han och tillägger att Forsa strax utanför Hudiksvall har en kultur kring folkmusik precis som övriga Hälsingland.

Då pirrar det lite extra hos mig, Hälsingland och Forsa, Delsbostämman, Bjuråker…jo då Magnus missar inte en Delsbostämma och själv minns jag såväl regniga som soliga stämmor invid Dellensjöarna.

Det har gått bra för Nordic, förutom mycket spelningar i Sverige har det blivit övriga nordenländer samt Tyskland, Holland och Italien. Det senare lite speciellt, då publiken oftast består av familjer med genuint kulturintresse och där restaurangen kvällen till ära serverar nordisk meny. Och har de aldrig lyssnat på svensk folkmusik innan är det ju onekligen ett pionjärsarbete för svensk traditionell folkmusik som Nordic utför.

Var finns folkmusiken i Sverige då undrar jag och berättar om den hopplösa jakten efter en skiva med folkmusik att ge till en amerikansk god vän. Magnus instämmer i att skivbutiker knappast idag är stället för traditionell svensk musik, (Multikulti är stängt) men att den svenska folkmusiken lever och frodas. Ålderspannet är jämt fördelat mellan 15 och 30 i Stockholm (publik) och i övriga landet alla åldrar. Ofta består konserterna av två pass, varav det andra är dans. Människor som tycker om svensk folkmusik tycker om att dansa. Det finns dessutom en god återväxt bland yngre som spelar, så risken för att musiken dör ut är avlägsen.

I Nordic spelas både egna och andras låtar. Björn Ståbi riksspelman från Dalarna är en inspirationskälla och Björn själv tycker att Nordic är värdiga bärare av svensk musikarv, eftersom de också vågar satsa på egen komponerad ”folkmusik”.

– Vi spelar väldigt mycket eget men ofrånkomligt är det väl att vi plockar från olika delar av den svenska. Anders har ju varit gitarrist i ett reggieband och det ger också influens.

Inom folkmusiken finns musikaliska dialekter, vilket det tränade örat hör skillnaden i, om den t.ex kommer från Småland eller Värmland. Mest förekommande spelmansmusik är polskorna som vanligtvis spelas i tretakt, men i Småland och Värmland spelas de i 16delstakt. På så vis kan det bit för analyseras och ortsbestämmas var en låt kommer ifrån.

Ett delas emellertid med spelmän, det spelas notlöst och på gehör. Gamla spelmän kunde inte noter och lärde sig låtar av att lyssna på andra och ett tag sades det att svensk folkmusik kännetecknas av att det inte spelas efter noter. En sanning med modifikation eftersom en stor del av folkmusiken också finns i notform. Sedan är det också otympligt att släpa runt på notblod och ställ ute på festivaler och stämmor. Nordicgänget läser noter, åren på Musikhögskolan innebar att lära sig noter, men det spelades mestadels på gehör på folkmusiklinjen där vi gick, säger Magnus.

Magnus tycker att det är skönt att inte folkmusiken har en bred masspublik som pop och rockmusiken har. Att det är bra med musik som har tyngd och tradition och bygger på kunnande.

En sorts finkultur, inflikar jag, ”jo exakt”.

– Det är inget fel på finkultur, om det i detta läggs genuint kunnande och intresse för musiken. Mycket av dagens musik bygger på trender och tyckanden, byts snabbt ut mot något annat. Folkmusik lockar en inte stor publik, däremot en publik som både älskar att lyssna och att dansa.

Vi får tacka Anders Zorn som lade grunden till folkmusikens spridande vid sekelskiftet , tillägger han.

Vi enas om att i finkulturens vardagsrum passar också grupper som Pink Floyd, Eric Clapton mfl från 60-70-talet för att inte skrämma bort musikälskare inom pop och rock.

Nästa steg för Nordic, är en ny CD som börjar spelas in i höst och ges ut i början av nästa år. Det blir lite mer av aggressiv och adrenalininspirerande musik. ”Jag skulle vilja träna styrketräning till den musiken, säger Magnus för att visualisera begreppen,

Nordicdialekt i modern tappning!

Slutligen berättar Magnus att begreppet Folkmusik uppstod på ett kontor med kostymklädda herrar (Strindbergs utsaga) som döpte musiken till Folkmusik, innan var det bara musik.

Lite kuriosa om Zorn och Svensk Folkmusik:

1906 ordnades den första spelmanstävlingen i Dalarna med stöd av Anders Zorn, 1910 var det dags för den första riksspelmansstämman på Skansen som arrangerades av Anders Zorn och Nils Andersson. Zornuppspelningar anordnas idag av Sveriges Spelmäns Riksförbund.

Läs även andra bloggares åsikter om folkmusik, världsmusik, Nordic, intervju

Arkiverad under: Intervju Taggad som: Folkmusik, Intervju, Nordic

Kanske får vi se Måns Zelmerlöw sjunga opera i allsången på Skansen

23 april, 2011 by Rosemari Södergren

Måns Zelmerlöw älskar utmaningar. Det måste vara så, annars skulle han inte hoppa på uppdraget som ledare för allsången, uppdrag som programledare i Melodifestivalen och ta rollen som Romeo i en musikal där Shakespeare blandvers byts ut mot nyskriven text till kända poplåtar.

Och det mesta Zelmerlöw kastar sig ut i verkar bli succér.

I sommar leder han alltså allsången och kanske, kanske kan vi där få se honom sjunga opera. I en intervju jag gjorde med honom för Teatermagasinet berättar han att han tränar opera ett par gånger i veckan med Loa Falkman.

Det är dock möjligt att vi får uppleva Måns Zelmerlöw sjunga opera under allsången. Han ligger i operaträning. Loa Falkman som spelar Fader Laurence i Romeo & Julia tränar honom ett par gånger i veckan.

– Vi får se om jag lärt mig tillräckligt. Än är jag inte bra nog för det, säger Måns Zelmerlöw.

I intervjun berättar Måns Zelmerlöw att en drömvärvning till Allsången vore Coldplay. Ja, det håller jag med honom om. Om han lyckas få dit Chris Martin med bandkamrater skulle nog Skansen bli hur fullsmockad som helst med fans som skulle köa i veckor i förväg.

Läs även andra bloggares åsikter om Måns Zelmerlöw, opera, allsången, Skansen, intervju

Arkiverad under: Scen Taggad som: Allsången, Intervju, Måns Zelmerlöw, Opera, Skansen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

1/6 2026 Park Lane i Göteborg Även … Läs mer om Väldigt vital och emellanåt berörande tribut – Göteborg Jazz Orchestra hyllar 100-åringen Miles Davis

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Challenger Gästspel på … Läs mer om Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Filmrecension: Wasteman

Wasteman Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Wasteman

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in