• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Martha & Niki – en fin hyllning till dans, till vänskap och till hiphop

13 januari, 2016 by Rosemari Södergren

marthaandniki

Martha & Niki
Betyg 4

2010 fick världen sina första kvinnliga världsmästare i streetdance/hiphop. De två kvinnorna dansade sig fram till den fina vinnarbucklan var två svenska tjejer, Martha Nabwire och Niki Tsappos. I filmen Martha & Niki får vi se de två hiphop-dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos som siktar på att vinna Juste Debout i Paris – det finaste priset på den internationella street dance-scenen. Vi får följa den svenska uttagningen som de vinner och vi får följa dem i Paris. Det är en fascinerande värld att komma in i och det är två fantastiska tjejer vi får komma nära.

Filmen som är en dokumentärfilm av Tora Mkandawire Mårtens bryter mönstret från många liknande dokumentärer genom att vi i början av filmen får följa dem dansande till VM-pokalen men filmen slutar inte där utan det är i stort sett filmens inledning. Vi får sedan följa dem efteråt. Vi får lära känna dem mer och se en del äventyr de har tillsammans men vi får också se hur Martha börjar vilja gå en egen väg och inte längre vill vara en del av duon Martha & Niki.

Filmen känns mycket ärlig och det känns som att jag kommer de två unga kvinnorna nära. De är två väldigt olika kvinnor med varsin bakgrund, även om båda har ett ursprung från Afrika. Niki blev adopterad av en svensk familj som mycket liten, från Etiopien. Martha kom som trettonåring till Sverige från Uganda. Hon längtar ofta tillbaka till Afrika och sin hembygd, berättar hon. Niki har inga minnen från sin tid i Etiopien. Nikis familj är en konstnärsfamilj och det verkar vara en bra familj och hon verkar trygg i sig själv. Martha kom som trettonåring till Sverige med sin mamma och sin syster, men vi får inte veta något mer om det. Det är filmens minus, för min del. Jag tvingas själv fylla i uppgifterna om varför hon känner sig överkörd av Nikis styrka. Martha ger uttryck för att hon mest hänger med på saker för att Niki vill det.

Även om det finns saker jag vill veta mer om när det gäller dessa två unga kvinnor fascineras jag ordentligt av filmen i sin helt. Den har mycket bra hiphop och helt fantastisk dans, de är suveränt duktiga dessa två tjejer. De verkar också klara den test deras vänskap ställs inför, genom att tala ärligt med varandra och gå vidare i livet på var sitt håll. Filmen är en fin hyllning till dans, till vänskap och till hiphop. Och för oss som inte är stora diggare av hiphop ger den en fin inblick i en för oss annars okänd värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Hiphop, Juste Debout, Martha % Niki, Scen

Filmrecension: The Swedish Theory of Love – bekräftar fördomar om svenskheten utan att gå djupare in i fråga

11 januari, 2016 by Redaktionen

theswedishtheoryoflove

The Swedish Theory of Love
Betyg: 2

Svensk-italienske regissören Erik Gandini har tagit tempen på svenska samhället. Det grämer mig för jag gillar verkligen Erik Gandini. Stilistiskt använder han sig gärna av starka bilder, berättarröst, dramatisk musik och är inte rädd för vänster-propaganda. Men det är något med den här dokumentären som har gått fasligt snett. I andra fall fungerar hans överdrivna dokumentärstil, men inte här. Jag förstår senare att Gandini förlitar sig alldeles för mycket på tittarna, att vi måste kunna läsa mellan raderna och se förbi alla klyschor. Hans dokumentärer blir då enbart till för att provocera.

Dokumentären tar avstamp i det manifest som socialdemokratiska kvinnor var med och utarbetade på 70-talet. Ingen i svenska samhället ska behöva förlita sig på sin andra hälft eller sina föräldrar för att klara sig ekonomiskt. Konsekvensen av individens frigörelse benas ut under filmens gång. Vi följer runkande män på spermabanker i Danmark, ensamstående mödrar, invandrare på sfi, skogshippies, ensamma äldre män som dött oupptäckta, en exil-svensk läkare och en vis filosof. Alla dessa personer förmedlar bilden att svenskar verkar vara oförmögna till mänsklig värme och socialiserande. Vi är ett samhälle av individer – ensamma, utan riktig gemenskap. De enda som är förmögna till reell gemenskap är invandrare och skogshippies.

Det finns många obehagliga sanningar, om än redan öppna dörrar i den här dokumentären. Men den besvarar inte den viktigaste frågan – var gick det snett? Om meningen från början var ekonomiskt oberoende och jämställdhet för till exempel kvinnor, varför gick det så långt att vi har blivit helt isolerade från varandra? Varför söka upp alla de här människorna som bekräftar fördomar om svenskheten utan att gå djupare in i frågan?

I hela dokumentären får vi fem minuter med en filosof medan ett klyschigt sidospår i Etiopien tar upp betydligt mer tid. Jag tycker synd om alla som går och ser den här dokumentären och inte får en professionell efterdiskussion. På den visningen jag var deltog Erik Gandini, Henrik Berggren, Lawen Redar och Ebba Åkerman och fördjupade och nyanserade svenskheten. Den diskussionen kommer alla andra gå miste om, den ska heller inte behövas efter varje visning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Gandini, Scen, The Swedish Theory of Love

Efterskalv, En man som heter Ove och Min lilla syster nominerade till bästa Guldbaggens bästa film

4 januari, 2016 by Redaktionen

guldbaggen2016

Efterskalv, En man som heter Ove och Min lilla syster nominerade till bästa Guldbaggens bästa film. På en presskonferens måndag 4 januari 2016 meddelades Guldbaggenomineringarna för filmåret 2015. I täten med sex nomineringar ligger En man som heter Ove och Tjuvheder, tätt följda av Det vita folket och Min lilla syster som båda fått fem nomineringar.

Jag är mycket förvånad över att Efterskalv nominerats till bästa film, den är en av årets besvikelser bland svenska filmer i år, tycker jag. Flera av skådespelarna där är också nominerade för bästa roll: Ulrik Munther är nominerade i kategorin bästa manliga huvudroll för rollen som John i Efterskalv. Där tävlar han mot Filip Berg för rollen som Isak i Odödliga och Rolf Lassgård för rollen som Ove i En man som heter Ove. Jag skulle kunna satsa på att priset går till Lassgård, fast Filip Berg är en stark kandidat. Jag tror inte på Ulrik Munther där.

I kategorin bästa kvinnliga huvudroll tävlar Felice Jankell för rollen som Sophie Bell i Unga Sophie Bell med Malin Levanon för rollen som Minna i Tjuvheder och Shima Niavarani för rollen som Shima i She´s Wild Again Tonight.

För min del tycker jag att dokumentärkategorin står för de bästa och mest intressanta filmerna 2015. Nominerade där är: Every Face Has a Name av Magnus Gertten, Förvaret av Anna Persson och Shaon Chakraborty och Jag är Ingrid av Stig Björkman. En kategori som kan sluta hur som helst, alla tre nominerade är mästerverk och värdiga vinnare.

Det är som vanligt ironiskt nog så att den film som drar störst publik inte märks särskilt bland nomineringarna. EN UNDERBAR JÄVLA JUL är 2015 års mest sedda svenska film. Filmen har till och med den 31 december lockat 600.393 besökare till biograferna över hela landet. Om jag läst rätt har den endast två guldbagge-nomineringar, i kategorierna bästa kostym och bästa scenografi. För regin svarar Helena Bergström, som även skrivit filmens manus tillsammans med Edward af Sillén och Daniel Réhn.

Arkiverad under: Film Taggad som: En man som heter Ove, guldbaggar, Guldbagge, Scen

Filmrecension: Beck – Gunvald

1 januari, 2016 by Rosemari Södergren

beckgunvald

Beck – Gunvald
Betyg 4
Världspremiär på C More 1 januari 2016

Fyra nyinspelade filmer om polismannen Beck kommer i år, 2016. Den första hade premiär 1 januari på tv-kanalen C More och går att se på deras streamingtjänst. Det har gjorts många många filmer nu som bygger på Sjöwall/Wahlöö-böckerna om polismannen Martin Beck och hans kollegor. Den kollega som nog blivit ännu mer populär än huvudpersonen Beck är hans bångstyrige arbetskamrat Gunvald Larsson, spelad av Mikael Persbrant. Mikael Persbrandt har spelat rollen som Gunvald Larsson i ”Beck”-filmerna totalt 26 gånger sedan de första ”Beck”-filmerna med Peter Haber som Martin Beck och Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson släpptes 1997.

I år, 2016, släpps fyra nya ”Beck”-filmer: ”Gunvald” den första januari, ”Steinar” den 6 februari, ”Vid vägs ände” den 3 mars och ”Sista dagen” den 2 april.

Så nog blev det en hel del kalabalik i medier och bland Beck-fans när nyheten släpptes i mars 2015, nyheten att Persbrandt och hans karaktär Gunvald försvinner ur serien. Och det är, som alla som följt detta spektakel vet just i denna första film som Gunvald på något sätt tar farväl från serien. Jag tänker inte göra någon spoiler. Att Gunvald på något försvinner ur serien har spridits i medier – men jag tänker inte säga hur.

Jag har nu sätt denna film och den är riktigt spännande och har hög kvalitet. Det är givet att alla filmer i en sådan här serie med så många filmer inte kan ha samma höga kvalitet. Det finns flera liknande serier där filmbolag mjölkar ur så mycket det går ur poliskaraktärerna. Mankells Skånepolis Kurt Wallander är ett annat sådant exempel där det gjorts en lång, lång rad filmer.

Beck – Gunvald, den första av dessa nya fyra, är inte riktigt lika samhällskritisk som en del av bästa i serien utan handlar mer om människorna. Den visar den ohållbara situationen mellan arbetsgivarens krav på en polis och hans familjeliv. Oscar ställs i en helt omöjlig situation där hans fru vill att de ska skaffa större lägenhet medan jobbets övertid gör att han inte ens har tid att följa med på en lägenhetsvisning. Filmen skildrar de starka krafter som finns mellan föräldrar och barn och visar att också en grym och kall torped kan ha starka känslor för sina närmaste. Ingen är bara god, ingen är bara ond.

Handlingen kretsar kring mordet på en undersökande journalist som hittas misshandlad till döds i sitt hem, där även fingeravtrycken från en ökänd indrivare påträffas. Den mördade journalisten har blivit utsatt för hot från bland annat högerextremister, men det är främst offrets arbete med en bok om ”samhällets skuggsida” som fångar Beck-gruppens intresse. När fallet får en oväntad och fruktansvärd vändning, står dock plötsligt långt mycket mer på spel än att hitta journalistens mördare.

Mikael Syrén, Josefin Johansson, Stefan Thunberg och Antonia Pyk är de som skriver manus till filmerna och Mårten Klingberg har regisserar denna första film i den nya serien av fyra.

Peter Haber är kvar som Martin Beck och han tycks ha blivit tröttare och ledsnare med åren, vilket känns troligt. Måns Nathanaelson är mycket bra i sin roll som Oscar. Jonas Karlsson spelar den något virriga polischefen och har vuxit in i rollen och gör den inte lika överspelande som tidigare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Beck, C More, Filmrecension, Gunvald, Persbrandt, Scen

Filmrecension: The Hateful Eight – musiken lär vara årets säkraste Oscarsvinnare

30 december, 2015 by Rosemari Södergren Lämna en kommentar

thehatefuleight

The Hateful Eight
Betyg 3
Svensk biopremiär 70 mm-versionen 1 januari 2016 på biograf Rigoletto i Stockholm
Svensk biopremiär digital version: 13 januari 2016, runt om i landet

Quentin Tarantino är tillbaka med en grym, och minst sagt dödlig, historia som utspelar sig strax efter amerikanska inbördeskriget, står det i pressinbjudan till recensionsvisningen. Ja det är en äkta Tarantinorulle med blod som sprutar åt alla håll, precis som det mesta han gjort för film, åtminstone allt som går i samma spår som Kill Bill-serien.

thehatefuleight3
The Hateful Eight visas på bio i två versioner, båda är långt. Den kortare, den digitala versionen är två timmar och 47 minuter, den längre som visas i vidfilmsformatet 70 mm Ultra Panavision är närmare tre och eh halv timme, men paus. Tanken med att göra en sådan version är att biofilmen ska bli en helkvällsupplevelse, som att gå på opera eller teater. Då är det en föreställning med paus där du kan ta något att dricka och småprata om vad du upplevt. Den här recensionen bygger på den versionen. Före paus var jag benägen att ge betyg 4 eller 3, eller att ha sett resterande delen av filmen började jag landa på betyg 2 eller 1. Så för filmen i helhet blir det då en godkänd 3:a, men långt ifrån något mästerverk.

Filmens absolut största styrka är musiken, komponerad av Polarprisvinnanren Ennio Morricone. Det är första gången Morricone komponerar specialskriven musik till en av Tarantinos filmer, och också första gången han specialkomponerar musik till en western sedan ”Den gode, den onde, den fule” från 1966. Musiken är helt outstanding, helt fantastisk och bär rakt igenom filmen.

Filmens andra styrka är fotot. Speciellt då förstås i 70 mm-versionen. Det är också dess svaghet. I första tredjedelen och allra mest den första halvtimmen är fotot helt underbart, vackert, storslaget, enormt – men samtidigt känns det lite som filmproducent, regissör och fotograf varit lite för förälskade i formatets möjligheter. Ja ni vet som en del 3D-filmer kan ha 3D-effekter som egentligen inte fyller någon annan funktion är att visa att tekniken är där. Fast en bra bit in i filmen var fotot fängslande. Jag kände snöstormen och det kalla, kalla vinden och jag kände värmen inomhus vid brasan.

Det som sedan tar över är ett kammarspel där i stort sett allt utspelar sig i ett enda stort rum. Det är också synd att använda denna teknik på en film som är mycket av filmad teater. Musiken lär vara årets säkraste Oscarsvinnare

the_hateful_eight7Filmens tredje styrka är skådespelarna. Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russell, Tim Roth, Michael Mad­sen, Walton Goggins, Bruce Dern och De­mián Bichir med flera, ja det garanterar en bra kvalitet. Fast det är som att jag har sett samma sak tidigare i hans tidigare filmer. Kurt Russell belagd med yvigt skägg är en ny variant på den figur som Jeff Bridges ofta får spela, Tim Roth är en variant på Christoph Waltz, exempelvis i Inglourious Basterds.

Dialogerna är ibland Tarantino-skarpa men ändå inte hans skarpaste. Det är som att han går på i sina gamla spår. Han har samma skådespelare, samma karaktärer, samma form av dialog i film efter film. Visst, ”The Hateful Eight” har sina poänger och är helt godkänd att tillbringa en kväll med, men det är inte Tarantinos största verk, långt därifrån.

Handlingen i korthet:
Prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming, mot Red Rock där hon ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar: en före detta soldat som också han blivit ökänd prisjägare, och en man som utger sig för att vara Red Rocks nya sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd i en raststuga uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägarna, utan av fyra andra okända ansikten. Stormen börjar vina mellan bergstopparna, och när det står klart att 10.000 dollar finns att hämta för den som lyckas föra Daisy till Red Rock, blir intrigerna allt mer våldsamma och sveken allt fler. Snart inser de åtta resenärerna att alla kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 70 mm, Filmrecension, Scen, Tarantino, The hateful eight, ultra panavision

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Sida 90
  • Sida 91
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in