
Saknaden
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 april 218
Regi Andrej Zvjagintsev
En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomförd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse och Bergman en glädjespridare, jämförelsevis. Det här är en av de svartaste draman jag sett.
Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev är en av de i särklass mest intressanta nutida regissörerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-fåran. Han har hyllats av kritiker för sina tidigare filmer som
Leviathan, Återkomsten, Elena.
Nu är han tillbaka med ett mörkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad för Bästa icke-engelskspråkiga film. Men även om filmen är konsekvent genomfört är det den av hans filmer jag sett som samtidigt är mest seg. Det beror på flera saker, framför allt att filmen talar till vårt undermedvetna och det som sägs är väldigt sällan vad som egentligen sägs. Det är en mörk, mörk, mörk film, en tragisk berättelse om Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa.
De grälar hela tiden och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv. Boris har träffat en yngre kvinna som är gravid och väntar hans barn. Zhenya har träffat en något äldre förmögen man som är hennes älskare. De skriker på varandra på nätterna medan deras tolvårige son Alyosha står gömd med stora tårar och lyssnar. De bråkar om honom också. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya förhållande.
Den som verkar mest mjuk av de två är pappan, Boris, som verkar fäst vid sin son medan modern Zhenya öppet berättar att hon ångrar att hon inte gjorde abort. Zhenya är en av de vidrigaste kvinnoporträtt jag sett på film.
Mitt i denna sörja försvinner Alyosha. Spårlöst. Vi får se hur polis avvaktar många dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske är det rysk byråkrati regissören vill skildra med det. De enda som tar försvinnandet på allvar är en välorganiserad grupp volontärer som ordnar sökaktioner och sätter upp affischer.
Regissören har valt att ofta ha en stillastående kamera där det är människorna som rör sig, ofta att vi ser människorna bakifrån. Det ger en stark känsla av dokumentärt skildrande, av verklighet. Det är ju så vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte närbilder in på människor när vi vill betrakta något på avstånd.
Filmens berättelse är oerhört sorglig och kryper under skinnet på mig. Jag kan inte glömma den. Den är därför välgjord. Samtidigt är den så hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna människor kan vara så hemska mot sina barn.



Handlingen utspelar sig i framtiden, år 2045 i en värld då människor knappt lever i verkligheten utan ägnar nästan all sin tid åt att vistas i en spelvärld, Oasis. Wade är en ung man som bor i ett amerikanskt slumområde med sin moster och hennes våldsamma sambo eftersom Wades föräldrar dog när han var liten. Liksom alla andra ägnar sig Wade och hans moster och hennes sambo mesta tiden åt den digitala världen Oasis.
En av filmens behållningar är växlingen mellan det digitala livet och det verkliga. Den har en del paralleller med tv-serien Black Mirror, som också handlar om mänskligheten i den digitala världen. Filmen är både en hyllning till populärkulturen som det vimlar av syftningar till och en varning för att låta populärkulturen och den digitala världen ta över det mänskliga mötet. Det är liksom inget nytt tema, vi har sett det förr.
Kvällens föreställning för den lilla landsortsteatern är Kung Lear. Teaterchefen och truppens stora skådespelare, kallad Sir, har blivit alltmer dement. Det är tydlig symbolik, Shakespeares kung Lear blir också alltmer förvirrad. Sir har bestämt att föreställningen ska genomföras men hans fru och teatertruppens producent Madge vill ställa in föreställningen. Norman, påklädaren, kämpar som för sitt liv för att Sir ska ut på scen. Ingen föreställning ska ställas in.
Dramatens uppsättning kan ses på flera sätt. Om teatern bakom kulisserna, om hierarkier. Regissören Eva Dahlman beskriver detta så talande i programbladet:
Krister Henriksson köpte rättigheterna till att sätta upp Påklädaren i Sverige för många år sedan. Han ville själv göra rollen som Norman men han hittade ingen som han tyckte var perfekt i rollen som Sir. Tills hans såg Sven-Bertil Taube i ett tv-program. Sven-Bertil Taube fick frågan och svarade ja. Och det blev perfekt. Krister Henriksson som Norman och Sven-Bertil Taube som Sir – det gnistrar och sprakar mellan dem, det är magiskt och minst lika bra som i den film som kom 2015 och bygger på samma manus, med världsstjärnorna Antony Hopkins och Ian McKellen.






