Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Påklädaren på Dramaten – det är magiskt och det sprakar och gnistrar om Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson

by

Påklädaren
Av Ronald Harwood
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Premiär den 24 mars 2018, på Stora scenen, Dramaten

Ett varmt och berörande drama om livet, kärleken, teatern och framför allt kärleken till teatern. Premiärens föreställning fick stående ovationer. Jag tror det var en hyllning både till hela ensemblens insats som en hyllning till Sven-Bertil Taube som fick applåder redan när han gjorde sin första entré i föreställningen.

Påklädaren handlar om Norman som är påklädare på en turnerande landsortsteater i England på 1940-talet, mitt under brinnande världskrig och Hitlers bomber och granater bokstavligen exploderar mitt i föreställningar.

Kvällens föreställning för den lilla landsortsteatern är Kung Lear. Teaterchefen och truppens stora skådespelare, kallad Sir, har blivit alltmer dement. Det är tydlig symbolik, Shakespeares kung Lear blir också alltmer förvirrad. Sir har bestämt att föreställningen ska genomföras men hans fru och teatertruppens producent Madge vill ställa in föreställningen. Norman, påklädaren, kämpar som för sitt liv för att Sir ska ut på scen. Ingen föreställning ska ställas in.

För Norman handlar det om hela hans existens. Livet på teatern är hans liv. Utan sin uppgift som påklädare är han ingenting, i sina egna ögon. Sir är nog dessutom mycket mer än en arbetsuppgift för Norman. Krister Henrikssons Norman har mycket av utstrålningen av en homosexuell man. Fast det aldrig sägs rent ut ligger det under ytan. Norman älskar Sir. Sir däremot kan inte älska någon. Han själv är sig själv nog. Han är den store skådespelaren. Han driver teatern. Han ska ge den brittiska landsorten Shakespeare. Och det är honom som Hitler bombplan vill åt. Det är han övertygad om. Någon stor konkurrens om männens roller finns inte. Alla unga män är inkallade i kriget. Det som återstår är gamlingar som Sir och Geoffrey Thornton (spelas av Per Svensson) eller funktionshindrade som Oxenby (spelas av Michael Jonsson).

Dramatens uppsättning kan ses på flera sätt. Om teatern bakom kulisserna, om hierarkier. Regissören Eva Dahlman beskriver detta så talande i programbladet:
– Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen …Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. Hans följeslagare – påklädaren Norman – har som livsuppgift att kväll efter kväll se till att spelet går vidare. Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.

Skildringen av relationerna bakom scen på denna lilla teater berättar mycket om de strukturen som ger män i toppen makt. De strukturer som ligger bakom mycket av #metoo-rörelsen vill förändra.

På Netflix går en dokumentär tv-serie i sex avsnitt som heter ”Wild Wild Country” som handlar om den religiöse/andlige ledaren Osho (också känd som Bhagwan Shree Rajneesh) som tillsammans med sina anhängare köpte en ranch i Oregon i USA och försökte bygga den perfekta staden där de upplysta människorna levde i harmoni. Hur människor blir som trollbundna av en sektledare har en hel del likheter med de hierarkier som byggs upp kring starka personligheter med visioner inom kulturvärlden, som Sir i Påklädaren som drivs av att vilja skända Shakespeare och teaterkonsten som gåva till alla människor.

Visst är det också en om kärlek på flera nivåer. Normans obesvarade och på den tiden förbjudna kärlek till Sir. Hennes nåds kärlek till Sir, den unga skådespelerskan Irenes ungdomliga förälskelse i den erfarna hyllade teatermannen och den dolda kärleken från Madge. Sir däremot är bara förälskad i sig själv och sin vision. Hans fåfänga längtan efter att bli adlad gör att de alla spelar med i livslögnen och kallar honom Sir och hans kvinna blir kallad Hennes nåd, trots att ingen adelstitel finns och Sir inte ens gift sig med Hennes nåd eftersom han inte kan skilja sig från sin första fru, ut ifall att han skulle vara påtänkt till att bli adlad.

Krister Henriksson köpte rättigheterna till att sätta upp Påklädaren i Sverige för många år sedan. Han ville själv göra rollen som Norman men han hittade ingen som han tyckte var perfekt i rollen som Sir. Tills hans såg Sven-Bertil Taube i ett tv-program. Sven-Bertil Taube fick frågan och svarade ja. Och det blev perfekt. Krister Henriksson som Norman och Sven-Bertil Taube som Sir – det gnistrar och sprakar mellan dem, det är magiskt och minst lika bra som i den film som kom 2015 och bygger på samma manus, med världsstjärnorna Antony Hopkins och Ian McKellen.

Dessutom är hela ensemblen underbart bra. Lena Endre som Madge, Per Svensson som Geoffrey Thornton
Michael Jonsson som Oxenby, Kristina Törnqvist som Hennes nåd och Tiril Wishman Eeg-Henriksen som Irene liksom alla andra som medverkat till denna underbara föreställning och i hög grad måste jag peka på den fantastiska koreografin.

Det är intressant att författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Han är flerfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för manuset till Påklädaren (The dresser) 1983 och han vann även en Oscar för Bästa manus efter förlaga till Pianisten 2003.

Lite fakta om regissören:
Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.

Medverkande
Sven-Bertil Taube Sir
Krister Henriksson Norman
Lena Endre Madge
Per Svensson Geoffrey Thornton
Michael Jonsson Oxenby
Kristina Törnqvist Hennes nåd
Tiril Wishman Eeg-Henriksen Irene

Bokrecension: Godnattsagor för rebelltjejer – helt underbar

by

Godnattsagor för rebelltjejer
Författare: Elena Favilli och Francesca Cavallo
Utgiven: 2017-08
Översättare: Hans-Jacob Nilsson och Åsa Jonason
Formgivare: Amelie Stenbeck-Ramel
ISBN: 9789171264282
Förlag: Max Ström

Hundra kvinnor som vågat ta sig fram i livet och världen: framstående matematiker, tyngdlyftare, frihetskämpar, racerförare – en del historiska och andra från nutiden. I en underbar illustrerad barnbok.
Boken är något alldeles extra och berättelsen om hur den kom till låter som en saga:
Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade den dagen då de lanserade sin crowdfundingkampanj. Det var i maj 2016, och målet var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker.
Boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” har gjort världssuccé, med en miljon sålda exemplar i mer än 40 länder.

Elena Favilli och Francesca Cavallo satt vid köksbordet i Los Angeles och arbetade i maj 2016 då de lanserade en crowdfunding-kampanj för att kunna göra boken. Deras mål var att samla in 40.000 dollar för att kunna ge ut en samling berättelser om kvinnor som åstadkommit fantastiska saker. De fick in 675.614 dollar genom sin kampanj på Kickstarter, över fem miljoner kronor. Och boken ”Godnattsagor för rebelltjejer” blev en succé.

På ett framträdande i stadsbiblioteket i Stockholm berättade Elena Favilli att de redan första dagen förstod att det skulle bli stort.
– Kampanjen fick fart omedelbart, det var uppenbart att det fanns ett stort sug efter de här berättelserna. Det var otroligt spännande, och vi firade konstant i en månad, berättade hon.

Den innehåller 100 korta berättelser om alla från tennisstjärnan Serena Williams till supermodellen Alek Wek, författaren Isabel Allende, piloten Amelia Earhart, underrättelseagenten Nancy Wake och Malala Yousafzai. Hittills har den getts ut i över 40 länder, och sålt i över en miljon exemplar.

– Det är boken jag önskar jag själv haft som barn, säger Elena Favilli när hon pratar inför skolklasser på Stadsbiblioteket.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar hon att hon som liten läste klassikerna: ”Pinocchio”, ”Gullivers resor”, ”Djungelboken” och ”Skattkammarön”. Hon älskade äventyren.

– Inte förrän i vuxen ålder insåg jag att alla de här berättelserna hade manliga huvudpersoner. Det var en ganska skakande insikt. Ibland undrar jag om saker hade varit annorlunda om några av de där fantastiska äventyren hade haft flickor i stället för pojkar i den ledande rollen, säger hon till DN.

Dagens Nyheter berättar att en amerikansk studie som publicerades i Science 2017 visar att flickor redan vid sex års ålder uppfattar pojkar som mer troliga att vara ”väldigt, väldigt smarta”. Vid samma ålder börjar flickorna undvika aktiviteter som sägs vara för ”väldigt, väldigt smarta” barn.

Boken är hyllad av kritiker och många säger just att det är en bok de själva önskat att de hade när de var barn. Boken är framför allt riktad åt en yngre målgrupp. Varje kvinna presenteras på ett uppslag med en kortare text och en illustration. Illustrationerna är inspirerade av popkonst och både vackra och fyllda av detaljer som betraktaren som tar sig tid upptäcker. En helt underbar, fascinerande, vacker och framför allt inspirerande bok. Inspirerande på många sätt. För de barn, flickor och pojkar, som får den i sina händer, för vuxna som möter barn men också för de vuxna av en mängd olika skäl. Inspirerande att det går att förändra vad vi förmedlar till kommande generationer och inspirerande hur det går att få en mängd människor som stödjer ett projekt.

Litteraturkritik: 4321 av Paul Auster

by

4231
Författare: Paul Auster
Utgiven: 2018-03
Översättare: Ulla Roseen
Formgivare: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100170998
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Max Tegmark, en svensk professor i fysik vid Massachusetts Institute of Technology, hävdar att han matematiskt har kunnat bevisa att rymden fortsätter i i oändlighet finns det ett oändligt antal universum och parallella verkligheter eftersom vårt universum hela tiden delar sig. Vi lever flera liv samtidigt.
Den amerikanska författaren Paul Auster skildrar i sin nya roman, en jättelunta på nästan tusen sidor, fyra parallella liv för Archibald Isaac Ferguson. Fast jag tror att Paul Auster inte är ute efter att utforska frågan om parallella liv. Vad han vill är att skildra utvecklingen av USA under 1950-, 1960- och 1970-talet. En epok som påverkat så många människor världen över. Epoken då människor reste sig och krävde slut på rasism, slut på förtryck av kvinnor – den tid då vänsterradikaliteten sågs som ett hopp för världen.

Archibald Isaac Ferguson föds nästan två veckor för tidigt, den 3 mars 1947, på Beth Israel-sjukhuset i New Jersey. Han är Rose och Stanley Fergusons efterlängtade första barn. Från det ögonblicket förgrenar sig berättelsen om Archie Ferguson i fyra olika riktningar. Fyra pojkar, som egentligen är en och samma, växer upp i femtio- och sextiotalets USA och lever fyra parallella men olika liv.

Livet för Archie och hans familj, släkt och vänner, går i olika riktningar. Den unga flickan Amy blir i ett liv hans bonussyster, i ett annat hans livs kärlek. Ja livets labyrinter är oändliga. I ett liv dör han som pojke. I ett liv är hans familj mycket välbärgad, i ett annat betydligt fattigare. I ett blir han bisexuell, helt enkelt för att han råkar möta en viss ung man i ett visst ögonblick. Vad styr våra liv? Ofta slumpen.

Med romanen tar Paul Auster ett grepp om USAs utveckling under modern tid. Vi får inte följa Archie ända till ålderdomen. I en intervju med Paul Auster om romanen säger han att människor formas allra mest under sina första trettio år. Jag håller inte med honom om det. Det är en fördom, tycker jag. Men å andra sidan skulle romanen hamna på tretusen sidor kanske om vi fick följa Archie högt upp i åldern.

Romanen är fascinerande och är som ett levandegjort avsnitt av amerikansk historia. Det är som att Paul Auster tagit greppet om att skriva Den stora amerikanska romanen.

Archie växer upp med allt det amerikanska som vi känner till så väl från alla filmer, tv-serier och musikvideos vi sett. Baseball, frukostflingorna, idolerna, filmerna, politiska skandaler, Rosenberg-fallet, mordet på Kennedy, medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget, ungdomsrevolterna. Archie växer upp i detta, ibland mycket engagerad, ibland mer vid sidan av.

Archie har helt klart mycket av Paul Auster i sig. Han älskar litteratur, vilket Archie det än är och han försöker sig på att författa.

Språkligt är det en annorlunda bok av Paul Auster som oftast berättar med korta, utmejslade, noggranna meningar. Här breder språket ut sig i långa meningar, som ger känslan av att vi kommer rätt in i den unge mannens tankar. Det är en rytm i språket som gör att det känns som att jag som läsare kommer in i Ferguson, jag känner med honom, tänker med honom, ser med honom, upptäcker världen med honom.

Kapitlen med de olika liven kommer i ordentlig ordning. Kapitel 1:1 är det första kapitlet om den förste Archie-versionen, kapitel 1:2 som kommer därefter är det första kapitlet i den andra Archies liv. Kapitel 3:3 är enligt samma ordning det tredje kapitlet i den tredje Archies liv. Vi följer alltså de fyra olika Archie samtidigt i stort sett. Det kan vara lite rörigt, men också spännande. Ibland undrar jag om Paul Auster hade svårt att välja vilken roman han skulle göra och istället skrev alla fyra. Men det fungerar bra och är väldigt fascinerande och eftersom språket flyter på så lätt tar man sig igenom romanens tusen sidor ganska snabbt ändå.

Romanen börjar med en rolig anekdot, som samtidigt berättar symboliskt om mycket i livet: anfadern Isaac Reznikoff anländer från Minsk till immigrationskontoret på Ellis Island utanför New York på 1900-talets första dag. Han har fått rådet att registrera sig med namnet Rockefeller. Hans efternamn Reznikoff är både för udda och konstigt och lite för mycket judiskt. Men väntetiden är lång och han glömmer. När tjänstemannen frågar Isaac vad han heter säger han på jiddish att han har glömt: ”Ikh hob fargessen!”.
Så han registreras som Ichabod Ferguson.

Filmrecension: Maria Magdalena – enastående

by

Maria Magdalena
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 mars 2018
Regi Garth Davis

En otroligt vacker och berörande film om Maria Magdalena, den kvinna som faktiskt var den första som den uppståndne Jesus visade sig för. Filmen har passande nog svensk biopremiär på skärtorsdagen i påsk. Oavsett om du är troende kristen eller inte har filmen så mycket att berätta, inte minst om kvinnors situation i världen och i religioner. De religiösa scenerna är filmade på sådant sätt att den troende kan tolka på sitt sätt och den icke-troende på sitt sätt.

Rooney Mara spelar Maria Magdalena och hon är helt enastående i rollen. Joaquin Phoenix gör Jesus och är riktigt bra. Jag har en liten invändning att Joaquin Phoenix är snart 44 år och ska spela en man som är 33 år. Joaquin Phoenix som Jesus ser ut att vara äldre än 33 år (troligen var Jesus 33 år då han dog men vetenskapen är inte helt säker). Å andra sidan levde människor ett hårt liv, utsatta för sand och vind.

Vi får följa Maria Magdalena som bor med sin familj i ett för den tiden typiskt storfamiljs-kollektiv sina föräldrar, sina syskon och deras familjer. Hon är på väg att bli bortgift till en änkling. Maria Magdalena är inte en ung kvinna som drömmer om att gifta sig och få barn. Hon är duktig barnmorska och vill vara en självständig person, vilket inte var förunnat kvinnor vid den här tiden i det judiska samhället.

Hon hör av en av sina bröder talas om en healer, en man som predikar och helar människor. När hennes blivande make varit på besök springer hon iväg i natten. Hennes familj får tag på henne och går till en demon-utdrivare som ska få ut den demon ur henne som gör att hon inte finner sig i sin situation. Då hon blir jättesjuk efter försöket att driva ut demonen hämtar hennes bror den berömda Jesus som gör henne hel igen.

Hon kan inte glömma Jesus och ger sig av för att bli en av hans efterföljare. Hon tas upp i gemenskapen med lärjungarna, fast alla är inte odelat glada åt att en kvinna får följa med dem i Jesu fotspår.

Vi får följa Maria, Jesus och lärjungarna på sin den vandring som så småningom hamnar i Jerusalem där Jesus får ett raserianfall då han ser hur templet blivit en kommersiell plats och vi får se när han grips och korsfästs. Men allt skildrar utifrån Maria Magdalenas synvinkel.

Fotot är snyggt och de karga miljöerna känns ända in i märgen. Skådespelarna fungerar alla mycket bra och som publik kommer jag nära, jag känner det som att jag är med där och jag glömmer att jag sitter i en biosalong.

Ett stort plus är också att vi får en av de mest logiska förklaringarna kring hur Judas, som var lärjunge till Jesus och följde honom tillsammans med de andra som sedan blev apostlar kunde förråda Jesus.

Maria Magdalena var, enligt vad som kommer fram i Nya Testamentet, en kvinna som fanns med i människorna omkring Jesus. Hon var den första som fick se en uppståndne Jesus men hon blev först 2016 accepterad som en av apostlarna av påven. På 500-talet förklarades hon ha varit en hora, enligt en påve. Det mesta som religions-vetare kommit fram till idag pekar på att hon inte alls var prostituerad, det var bara ett sätt av den patriarkalt strukturerade kyrkan att få bort hennes person.

Rooney Mara gjorde filmdebut 2005 i filmen ”Mördande legender – Bloody Mary” och har sedan dess nått internationell stjärnstatus efter filmer som ”Terror på Elm Street”, ”Social Network” och ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den amerikanska versionen av Stieg Larssons Millenium-deckare.

Regissören Garth Davis har tidigare bland annat regisserat den kritikerhyllade deckarserien Top of the Lake och filmen Lion som han fick en otal filmpriser för. I Lion hade för övrigt Rooney Mara en av rollerna.

Maria Magdalena är mästerverk till film, tycker jag, och ett måste för alla som är intresserade av religion och kvinnors roll i samhället, genom historien. Men den är öppen för att ses och tolkas på olika sätt. Den slår inte fast något Jesus uppstod eller inte, om han gjorde mirakler eller inte, det bestämmer var och en som ser filmen hur scenerna ska tolkas.

Filmrecension: I Tonya, stark och berörande

by

I, Tonya
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018

En berörande film om Tonya Harding (så bra spelad av Margot Robbie), amerikansk konståkare som blev misstänkt för att vara delaktig i överfallet inför OS i Lillehammer 1994 då hennes konkurrent Nancy Kerrigan blev attackerad och skadad i samband med en träning.

En film som egentligen handlar om det sociala arvet och klass-skillnder. Tonya Harding, idag 48 år, var som ung en av de skickligaste amerikanska konståkarna, men hon hade stort motstånd från domare och sportens ledning. Hon var inte fin nog. Hon kom från ett trasigt, fattigt hem.
Som en domare som alltid gav henne dåliga poäng svarade då hon konfronterade honom:
– Du representerar inte det vi vill. Vår målgrupp är amerikanska helylle-familjer.

Filmen börjar i intervjuform och är mycket effektivt och snyggt ihopklippt då vi omvöxlande får se olika versioner av hur händelser uppfattas. I vissa scener kunde en skådespelare vända sig mot kameran och säga ”föresten jag gjorde aldrig det här”. Effektivt. Starkt.

Under filmens gång glömmer jag flera gånger bort att det här har faktiskt hänt på riktigt, det är en så otroglig historia att det knappt går att tro att det är sant. Filmskaparna har tagit till vara på detta igenom genom att att vid flera tillfällen påminna tittaren om detta genom att bryta fjärde väggen, då de pratar direkt till publiken.
I en sen när Tonya har blivit skjuten av sin man, Jeff, och de blir stoppade av polisen börjar hon prata med kameran om hur sjukt det är att polisen såg att hon blödde och hittade en pistol och ett gevär i bilen men ändå lämnade henne där med Jeff.

Filmen en är väldigt engagerande och jag känner väldrigt mycket sympati för Tonya, som är fysiskt och psykiskt misshandlad, först av sin mamma och sen av sin man Jeff, även om hon lär sig att slå tillbaka och lämnar Jeff vid flera tillfällen går hon ändå tillbaka till honom. Något som inte är helt ovanligt bland misshandlade kvinnor.