• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Saknaden – Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse

30 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Saknaden
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 april 218
Regi Andrej Zvjagintsev

En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomförd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse och Bergman en glädjespridare, jämförelsevis. Det här är en av de svartaste draman jag sett.

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev är en av de i särklass mest intressanta nutida regissörerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-fåran. Han har hyllats av kritiker för sina tidigare filmer som
Leviathan, Återkomsten, Elena.

Nu är han tillbaka med ett mörkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad för Bästa icke-engelskspråkiga film. Men även om filmen är konsekvent genomfört är det den av hans filmer jag sett som samtidigt är mest seg. Det beror på flera saker, framför allt att filmen talar till vårt undermedvetna och det som sägs är väldigt sällan vad som egentligen sägs. Det är en mörk, mörk, mörk film, en tragisk berättelse om Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa.

De grälar hela tiden och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv. Boris har träffat en yngre kvinna som är gravid och väntar hans barn. Zhenya har träffat en något äldre förmögen man som är hennes älskare. De skriker på varandra på nätterna medan deras tolvårige son Alyosha står gömd med stora tårar och lyssnar. De bråkar om honom också. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya förhållande.

Den som verkar mest mjuk av de två är pappan, Boris, som verkar fäst vid sin son medan modern Zhenya öppet berättar att hon ångrar att hon inte gjorde abort. Zhenya är en av de vidrigaste kvinnoporträtt jag sett på film.

Mitt i denna sörja försvinner Alyosha. Spårlöst. Vi får se hur polis avvaktar många dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske är det rysk byråkrati regissören vill skildra med det. De enda som tar försvinnandet på allvar är en välorganiserad grupp volontärer som ordnar sökaktioner och sätter upp affischer.

Regissören har valt att ofta ha en stillastående kamera där det är människorna som rör sig, ofta att vi ser människorna bakifrån. Det ger en stark känsla av dokumentärt skildrande, av verklighet. Det är ju så vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte närbilder in på människor när vi vill betrakta något på avstånd.

Filmens berättelse är oerhört sorglig och kryper under skinnet på mig. Jag kan inte glömma den. Den är därför välgjord. Samtidigt är den så hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna människor kan vara så hemska mot sina barn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Ryssland, Scen

Filmrecension: Burka Songs 2.0 – totalt ensidig och tjatig

29 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm

En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.

Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.

Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?

Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.

Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.

Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.

Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.

Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.

Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.

Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.

Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.

Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). ”Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”

Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Islam, kvinnoförtryck, Recension, Religion

Filmrecension: Midnight Sun – alldeles för smörigt gulligt

28 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Midnight Sun
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 mars 2018
Regi: Scott Speer
Manus: Kenji Bando, Eric Kirsten

Ett alltför smörigt romantiskt drama om ett viktigt ämne som är berörande men skulle förtjänat lite mer mörker och lite mer trovärdiga människoskildringar. När unga människor drabbas av dödliga sjukdomar och ställs familj och omgivning inför de svåra frågorna om liv och död. Det tyngsta vi människor kan utsättas för. Den här filmen handlar om en Katie, ung kvinna som levt ett skyddat liv sen barndomen.
Hon är begränsad till sitt hem på dagarna då hon lider av en sjukdom som gör att minsta lilla solljus är dödligt för henne. Hon måste leva hela sitt liv inomhus och bakom specialgjorda fönster som inte släpper igenom solens strålar.

Hon brukar sitta på andra våningen i hennes familjs fina villa och se barnen utanför. Speciellt pojken Charlie fångar hennes intresse. Hon upptäcker honom när hon är liten och hon ser honom komma förbi huset varje dag. Ibland går han, ibland springer han, ibland kommer han på sin skateboard. Charlie däremot ser aldrig henne och har inte en aning om att hon bor i huset.

En kväll när solen gått ner sitter Katie vid den lilla stadens järnvägsstation och spelar gitarr och Charlie kommer förbi. Kärlek och romantik uppstår. Men Katie vill inte att han ska se henne som en sjuk flicka, så hon håller tyst om sin livsfarliga sjukdom.

Det är förstås svårt att skildra livet för unga människor med dödliga sjukdomar utan att det blir sorgligt, vemodigt och vi som publik sitter med tårar i ögonen. Men dialogerna är för stela och karaktärerna för vackra, för duktiga, för förståndiga i alla lägen. Om de någon gång flippar ut hamnar de snart i den duktiga fåran igen med hjälp av de övriga karaktärerna fina svar.

Ja det är massor av bra musik, vackra bilder, snygga skådespelare – det blir bara för mycket.
Det är synd eftersom det är ett viktigt ämne.

I rollerna:
Bella Thorne, Patrick Schwarzenegger, Rob Riggle m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Ready Player One

27 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Ready Player One
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 mars 2018

Steven Spielberg är en  stor filmregissörer i konsten att skapa amerikanska storfilmer som drar en stor publik. Ready Player One har många av de ingredienser som en blockbuster av Steven Spielberg har, men samtidigt når det inte samma mästerliga nivå som hans bästa filmer. Någon odödlig ET är detta inte.

Handlingen utspelar sig i framtiden, år 2045 i en värld då människor knappt lever i verkligheten utan ägnar nästan all sin tid åt att vistas i en spelvärld, Oasis. Wade är en ung man som bor i ett amerikanskt slumområde med sin moster och hennes våldsamma sambo eftersom Wades föräldrar dog när han var liten. Liksom alla andra ägnar sig Wade och hans moster och hennes sambo mesta tiden åt  den digitala världen Oasis.

Oasis skapare lämnade ett testamente då han dog som består av tre nycklar som är gömda i spelet. Den som hittar nycklarna kan låsa upp en magisk dörr och på så sätt vinna rättigheterna till Oasis och bli stenrik. Wade liksom många andra försöker lösa uppgiften. I filmens början har ännu ingen ens fått tag på den första nyckeln. Givetvis finns det onda krafter också, förkroppsligade i en företagsledare för ett internationellt spelföretag som har anställt en mängd spelare för att erövra de tre nycklarna. Inte nog med det utan detta spelföretag har också gjort människor till slavarbetare genom att göra dem nedtyngda av skulder på grund av sitt spelande.

Som i typiska actionfilmer som har mycket inspiration av spelvärlden blir det en hel del jakter och slagsmål. Dessa scener är varken sämre eller bättre än en mängd liknade scener i andra filmer. Överlag tycker jag filmen är rätt medelmåttig. Jag har sett sämre filmer och jag har sett bättre filmer. Ett stort minus är alla karaktärer som är ensidigt skildrade utan något intressant djup. Givetvis samlar Wade så småningom om ihop ett litet charmigt gäng med udda personligheter som tillsammans ska kämpa mot det onda spelföretaget som vill ta över världen.

Ett plus för filmen är dess tredimensionella scener. Några är helt fantastiska. Men filmen bör nog ses i 3D för att få den största behållningen.

En av filmens behållningar är växlingen mellan det digitala livet och det verkliga. Den har en del paralleller med tv-serien Black Mirror, som också handlar om mänskligheten i den digitala världen. Filmen är  både en hyllning till populärkulturen som det vimlar av syftningar till och en varning för att låta populärkulturen och den digitala världen ta över det mänskliga mötet. Det är liksom inget nytt tema, vi har sett det förr.

En mycket intressant aspekt är hur alla människor i hela världen bara lever för sina digitala liv i Oasis. En majoritet bor liksom Wade i värsta slummen. Men ingen gör något för att förändra människors usla livsvillkor. Och det verkar inte Wade och hans gäng heller tänka på. Det verkar inte ens som om regissören själv tänkt på att det är filmens mest intressanta fenomen som det skulle gå att göra en mycket intressant film kring.

Spielberg har nominerats sex gånger och två gånger vunnit en Oscar för bästa regissör. Han är genom tiderna den regissör vars filmer genererat högst intäkter. Jurassic Park är den av Spielbergs filmer som gett de största intäkterna: drygt 920 miljoner dollar, vilket placerar den på nionde plats bland världens största kassasuccéer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: fantasy, Filmrecension, Recension, Scen, Steven Spielberg

Teaterkritik: Påklädaren på Dramaten – det är magiskt och det sprakar och gnistrar om Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson

25 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Påklädaren
Av Ronald Harwood
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Premiär den 24 mars 2018, på Stora scenen, Dramaten

Ett varmt och berörande drama om livet, kärleken, teatern och framför allt kärleken till teatern. Premiärens föreställning fick stående ovationer. Jag tror det var en hyllning både till hela ensemblens insats som en hyllning till Sven-Bertil Taube som fick applåder redan när han gjorde sin första entré i föreställningen.

Påklädaren handlar om Norman som är påklädare på en turnerande landsortsteater i England på 1940-talet, mitt under brinnande världskrig och Hitlers bomber och granater bokstavligen exploderar mitt i föreställningar.

Kvällens föreställning för den lilla landsortsteatern är Kung Lear. Teaterchefen och truppens stora skådespelare, kallad Sir, har blivit alltmer dement. Det är tydlig symbolik, Shakespeares kung Lear blir också alltmer förvirrad. Sir har bestämt att föreställningen ska genomföras men hans fru och teatertruppens producent Madge vill ställa in föreställningen. Norman, påklädaren, kämpar som för sitt liv för att Sir ska ut på scen. Ingen föreställning ska ställas in.

För Norman handlar det om hela hans existens. Livet på teatern är hans liv. Utan sin uppgift som påklädare är han ingenting, i sina egna ögon. Sir är nog dessutom mycket mer än en arbetsuppgift för Norman. Krister Henrikssons Norman har mycket av utstrålningen av en homosexuell man. Fast det aldrig sägs rent ut ligger det under ytan. Norman älskar Sir. Sir däremot kan inte älska någon. Han själv är sig själv nog. Han är den store skådespelaren. Han driver teatern. Han ska ge den brittiska landsorten Shakespeare. Och det är honom som Hitler bombplan vill åt. Det är han övertygad om. Någon stor konkurrens om männens roller finns inte. Alla unga män är inkallade i kriget. Det som återstår är gamlingar som Sir och Geoffrey Thornton (spelas av Per Svensson) eller funktionshindrade som Oxenby (spelas av Michael Jonsson).

Dramatens uppsättning kan ses på flera sätt. Om teatern bakom kulisserna, om hierarkier. Regissören Eva Dahlman beskriver detta så talande i programbladet:
– Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen …Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. Hans följeslagare – påklädaren Norman – har som livsuppgift att kväll efter kväll se till att spelet går vidare. Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.

Skildringen av relationerna bakom scen på denna lilla teater berättar mycket om de strukturen som ger män i toppen makt. De strukturer som ligger bakom mycket av #metoo-rörelsen vill förändra.

På Netflix går en dokumentär tv-serie i sex avsnitt som heter ”Wild Wild Country” som handlar om den religiöse/andlige ledaren Osho (också känd som Bhagwan Shree Rajneesh) som tillsammans med sina anhängare köpte en ranch i Oregon i USA och försökte bygga den perfekta staden där de upplysta människorna levde i harmoni. Hur människor blir som trollbundna av en sektledare har en hel del likheter med de hierarkier som byggs upp kring starka personligheter med visioner inom kulturvärlden, som Sir i Påklädaren som drivs av att vilja skända Shakespeare och teaterkonsten som gåva till alla människor.

Visst är det också en om kärlek på flera nivåer. Normans obesvarade och på den tiden förbjudna kärlek till Sir. Hennes nåds kärlek till Sir, den unga skådespelerskan Irenes ungdomliga förälskelse i den erfarna hyllade teatermannen och den dolda kärleken från Madge. Sir däremot är bara förälskad i sig själv och sin vision. Hans fåfänga längtan efter att bli adlad gör att de alla spelar med i livslögnen och kallar honom Sir och hans kvinna blir kallad Hennes nåd, trots att ingen adelstitel finns och Sir inte ens gift sig med Hennes nåd eftersom han inte kan skilja sig från sin första fru, ut ifall att han skulle vara påtänkt till att bli adlad.

Krister Henriksson köpte rättigheterna till att sätta upp Påklädaren i Sverige för många år sedan. Han ville själv göra rollen som Norman men han hittade ingen som han tyckte var perfekt i rollen som Sir. Tills hans såg Sven-Bertil Taube i ett tv-program. Sven-Bertil Taube fick frågan och svarade ja. Och det blev perfekt. Krister Henriksson som Norman och Sven-Bertil Taube som Sir – det gnistrar och sprakar mellan dem, det är magiskt och minst lika bra som i den film som kom 2015 och bygger på samma manus, med världsstjärnorna Antony Hopkins och Ian McKellen.

Dessutom är hela ensemblen underbart bra. Lena Endre som Madge, Per Svensson som Geoffrey Thornton
Michael Jonsson som Oxenby, Kristina Törnqvist som Hennes nåd och Tiril Wishman Eeg-Henriksen som Irene liksom alla andra som medverkat till denna underbara föreställning och i hög grad måste jag peka på den fantastiska koreografin.

Det är intressant att författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Han är flerfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för manuset till Påklädaren (The dresser) 1983 och han vann även en Oscar för Bästa manus efter förlaga till Pianisten 2003.

Lite fakta om regissören:
Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.

Medverkande
Sven-Bertil Taube Sir
Krister Henriksson Norman
Lena Endre Madge
Per Svensson Geoffrey Thornton
Michael Jonsson Oxenby
Kristina Törnqvist Hennes nåd
Tiril Wishman Eeg-Henriksen Irene

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in