Scenkonst

Snart premiär för Gösta Berlings saga på Stockholms stadsteater

24 februari, 2015 by Redaktionen

Gösta Berlings saga, en av svensk litteraturs största klassiker, sätts upp i ny dramatisering, med nyskriven musik och med Joel Spira i titelrollen. Sist den sattes upp här var i Stadsteaterns barndom 1973. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu 42 år senare återvänder för att göra en av kavaljererna på Ekeby. Sofia Ledarp gör grevinnan Elisabeth Dohna och i rollen som majorskan ser vi Ann Petrén. I övriga roller bland andra Samuel Fröler, Kirsti Stubø, Happy Jankell, Sten Ljunggren och Carl Kjellgren. Regisserar gör flerfaldigt prisbelönte norske teater- och filmregissören Runar Hodne som gör sin första uppsättning i Sverige. Premiär 13 mars på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen.

Ett pressmeddelande berättar:
En kall vinterdag hittar majorskan på Ekeby en utmärglad tiggare i en snödriva. Gösta Berling. Avsatt präst och fylltratt. Även i sitt förfall – så vacker.

Allt prästen önskar är att bli kvar i snödrivan. Men så möter han hennes blick. Varm, stark och medkännande.

Så kommer det sig att Gösta Berling blir en av majorskans tolv kavaljerer på Ekeby.

En julnatt kommer brukspatron Sintram från Fors på besök. Med Sintram sluter Gösta Berling ett avtal som han undertecknar med sitt eget blod.

Selma Lagerlöf fick som första kvinna Nobelpriset 1909. Gösta Berlings saga, hennes debutroman från 1891, har blivit en av svensk litteraturs största klassiker.

– Gösta Berlings saga har haft enormt inflytande på många plan. Bilden av Sverige är delvis formad av Gösta Berlings saga, men kanske framförallt bilden av Sverige i utlandet, säger Runar Hodne.

Den utspelar sig i 1820-talets djupa skogar i Värmland vid sjön Löven (Fryken). Gösta Berling (Joel Spira) vill ta sitt liv för att rädda omvärlden från sig själv men hans möte med den rika majorskan på Ekeby (Ann Petrén), som styr allt i bygden, förändrar hans liv. Han blir en av majorskans tolv uppvaktande kavaljerer, alla vilsna själar, som ägnar sig åt att festa och jaga.

– Gösta är både en representant för alla människor och en stor narcissist på samma gång, säger Runar Hodne.

– Gösta Berlings saga handlar om en frigörelseprocess från historien, normer och hierarkier. En frigörelse som leder till uppvaknande inte frihet, säger Runar Hodne.

– Selma Lagerlöfs syn på människan ger mig hopp. Hos henne kan varje människa påverka sitt liv och förändra världen, säger Runar Hodne.

– För Selma Lagerlöf var kärleken inte platonisk utan en handling. Erotiken är en fatal livskraft. Och hennes bild av arbete är intressant – det är inte som idag bara produkten som är viktig utan arbete i sig själv har ett värde.

Det har gått 42 år sen Stadsteatern senast satte upp Gösta Berlings saga. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu gör comeback på Stadsteatern för att göra en av kavaljererna, farbror Eberhard. Yngst i ensemblen är Happy Jankell som gör Kvastflickan. Hela 19 skådespelare medverkar i uppsättningen. I rollen som den gifta Elisabeth Dohna, en av alla kvinnor som faller för Gösta Berling, ser vi Sofia Ledarp. I Mauritz Stillers stumfilm (1924) gjordes rollen av Greta Garbo vilket ledde till att hon upptäcktes internationellt.

På scen finns även fyra musiker, ledda av Jon Nilsson, själv värmlänning som skrivit ny musik och arrangerat den musik som nämns i romanen. Jon Nilsson är spelman, prisbelönt operasångare (till vardags på Kungliga Operan) och kammarmusiker.

Runar Hodne och Cecilia Ôlveczky har gjort en ny dramatisering, förtätad och med ett tillägg från Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender”.

– Selma Lagerlöf var en stilistiskt medveten modernist på ett sätt som imponerar stort och som får mig att tänka på Brandes, Nietzsche, Kierkegaard, säger Runar Hodne.
Gösta Berlings saga blir norske teater- och filmregissören Runar Hodnes första uppsättning i Sverige. Han har satt upp pjäser i hela Norden av bland andra Henrik Ibsen, Jon Fosse, Lars Norén och William Shakespeare och belönats med det norska Heddapriset och det danska Reumertpriset ett flertal gånger.

Joel Spira (Gösta Berling) har bland annat medverkat i Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare och Markurells. På film har vi bland annat sett honom som äldste brodern i SVTs ”Tjockare än vatten” och som Nippe i filmen ”Snabba cash”.

Sofia Ledarp (Elisabeth Dohna) har vi bl a sett som Lady Macbeth i Benke Rydmans uppsättning här och i Lars Noréns 3.31.93, som Alma i Persona och som Caroline Bonacieux i De tre musketörerna. För sin rollgestaltning i filmen ”Den man älskar” erhöll hon en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. På SVT såg vi henne nyligen i ”Blå ögon” och i ”Fröken Frimans krig”.

Ann Petrén (Majorskan på Ekeby) är en våra mest folkkära och kritikerrosade skådespelare. Bland de priser hon belönats med finns två guldbaggar (Om jag vänder mig om och Happy End), Teaterkritikernas förenings stora pris, Nöjesguidens Stockholmspris och DNs kulturpris ”för sin osvikliga inlevelseförmåga och förmåga att skapa rollfigurer vi aldrig glömmer.” Det vi senast såg henne i här på Kulturhuset Stadsteatern var som Kerstin Thorvall i Kvällarna med Kerstin.

Gösta Berlings saga
AV SELMA LAGERLÖF

Premiär 13 mars på Stora scenen
Dramatisering Runar Hodne och Cecilia Ölveczky
Regi Runar Hodne
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Maria Geber
Ljus Andreas Fuchs
Ljud Petter Samuelsson
Komposition/musikarrangemang Jon Nilsson
Rörelseinstruktör Bernard Cauchard
Mask Katrin Wahlberg
I rollerna:

Gösta Berling Joel Spira
Majorskan på Ekeby Ann Petrén
Elisabet Dohna Sofia Ledarp
Märta Dohna Odile Nunes
Henrik Dohna Morten Løvstrøm Olsen
Marianne Sinclair Kirsti Stubø
Melchior Sinclair Sten Ljunggren
Gustava Sinclair Lilian Johansson
Anna Stjärnhök Maria Salomaa
Kvastflickan Happy Jankell
Anna Lisa Kerstin Steinbach
Sintram Samuel Fröler
Majoren Lars Edström
Kristian Berg Tomas Bolme
Beerencreutz Ralph Carlsson
Örneclou Åke Lundqvist
Liljecrona Anders Berg
Löwenborg Carl Kjellgren
Eberhard Per Myrberg

Musiker/Ruster Jon Nilsson
Musiker/Kevenhüller Anders Åkered
Musiker/Kusin Kristoffer Adrian Jones
Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander

Foto: Mattias Edwall

Det flygande barnet av Roland Schimmerpfennig – Skådespelarna gjorde en fantastisk insats

14 februari, 2015 by Lotta Altner

Det flygande barnet
Av Roland Schimmelpfenning
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Lars Rudolfsson
Musikalisk regi Mats Gustafsson
Orionteatern den 14 februari 2015

Scenen är en gigantisk lagerlokal i grått, sten och kall miljö. Golvet på skådespelarscenen är upphöjt i en halv cirkel och av gummidäck i kullerformar. Vi står alla i Shakespeare anda framför scenen.
Det är en mycket spännande berättarteknik som försegår under större delen av den dryga timme som det spelas på scen. Huvudrollsinnehavarna, en mamma och pappa berättar om sig själva i tredje person och med speciella beskrivningar som gång på gång nämns om det, ”Hon är kvinnan i den blåa kjolen” och ” han bär en klocka och…vad heter det…jo just en slips”. Samtidigt som de berättar ger de andra två skådespelarna ljudeffekter och känslor åt dem genom sång och rörelser. Det kommer ljud ur dem som är väldigt genuina. Historien utspelas först lite baklänges, så att vi får se deras panik och höra kyrkklockor ringa, vilket gör att vi redan där, även om vi ej läst programmet, vet att en son har dött.

Även om föräldrarna har glidit ifrån varandra och ständigt ”stjäl ögonblick” med andra och för annat, förstår man att föräldraskapet inte alls är så fyllt av glamour som vår tid gärna vill göra sken av. Den tjatande tonen, upprepningarna om allt som behöver göras och kraven som ingen orkar leva upp till med den sömnbrist som känns, gör att man kan förstå dem på något vis. Visst det är inte okej att mamman förälskat sig i en annan man och springer iväg för att ha hemliga möten med honom. Precis på samma sätt är det inte hälsosamt att pappan går på ett föredrag, gång på gång för att med ord känna sig förförd av en talare. Men inte förtjänar det att deras son ska behöva dö, för att de för en kort kort stund är oerhört egoistisk och behöver egen stund av glädje och uppskattning. Hur lätt skulle inte det kunna hända att man vänder bort blicken en stund och det får förfärliga konsekvenser?

Oftast fungerade berättande tekniken, men blev med jämna mellanrum ganska tröttsamt. Kanske för att man inte är van vid så mycket upprepningar, men inte heller av en så långsam historia. Man hade ganska snabbt också redan förstått vad som skulle hända. Jag blev irriterad, men vem vet det kanske var meningen?
Musiken, ljud och ljus hade fantastisk inverkan på föreställningens rytm, men den var inte den lättaste att förstå, vilket ledde till att flera av de äldre i publiken valde att lämna föreställningen efter enbart 20 minuter. Vi fick alla öronproppar före föreställningen, vilket naturligtvis var bra och som vi verkligen behövde. Syftet med att det skulle vara så enormt hög musik, kunde jag dock inte riktigt förstå. Ångest måste inte alltid brölas ut.

Jag hade verkligen hoppats på att det fanns ett tydligt syfte med varför vi skulle stå upp så länge, men tyvärr fanns det inte det. Även om det fanns några pausstolar så var det inte på långa vägar tillräckligt många för att flertalet av oss skulle kunna sitta. Föreställningen exkluderar ganska många genom att man ska stå framför scenen, och utan ett tydligt syfte, förlorar det helt sin poäng. Det kändes nästan pretentiöst och lite lätt kvasi intellektuellt.

Skådespelarna gjorde en fantastisk insats på scen och skapade känslosam dramatik på hög nivå. Vi kände alla den enorma smärta som genomgick deras kroppar. I slutscenen visste vi att det här skulle de aldrig kunna reparera sig ifrån. Vanna Rosenberg var hjärtskärande i slutscenen och det enda man ville göra vara att krama henne hjärtligt på denna Valentins dag.

På scen
Vanna Rosenberg
Gustaf Hammarsten
Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums)
David Sandström (Refused)
FIRE! – Mats Gustafsson, Johan Berthling & Andreas Werliin – See more at: http://www.orionteatern.se/pa-scen/det-flygande-barnet/#sthash.GYvXWAvi.dpuf

Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman

9,3 på Richterskalan – föreställningens styrka är skildringen av de subjektiva upplevelserna

14 februari, 2015 by Redaktionen

Recension 9,3 på Richterskalan
Av Andreas Norman, i dramatisering av Anna Kölén
Regi Sara Cronberg
Scenografi och kostym Helle Damgård
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Mask Agneta von Gegerfelt

Urpremiär på Intiman i Malmö 13 februari 2015

Den 26 december inträffade en jordbävning under havsbotten utanför ön Sumatra. Om det inte hade varit för den efterföljande tsunamin hade skalvet inte ens varit en blipp på den svenska nyhetsradarn.

Trots att c:a 230 000 människor miste livet och c:a 1,7 miljoner människor miste sina hem handlade debatten i Sverige om de c:a 2000 turister som miste livet. Av dessa var omkring 500 svenskar.

Pjäsen 9,3 på Richterskalan handlar varken själva tsunamin eller offren, den beskriver den situation som en tjänsteman på UD hamnade i när han skickades ner till Thailand några dagar efter katastrofen.
Peter Norman jobbade då UD, han var relativt nyanställd och gick förfarande på utbildningen när kan fick order om att åka till Phuket. När han åkte hade han ingen aning om vad han skulle göra när han väl kom fram. Under sju dagar arbetade han med att identifiera döda, han förvandlade kroppar till individer.

Pjäsen beskriver Normans högst subjektiva känsloupplevelser. Det gör att monologen är lika kaotisk och osammanhängande som hans upplevelse. Han kastas mellan mötet med de snabbt ruttnande kropparna, anhöriga som blankt skiter i alla regler i sökandet efter nära och kära och den väldigt strikta byråkratiska procedur som krävs för att på korrekt sätt hantera och identifiera de döda.

9,3 på Richterskalan är en påminnelse om att inget fungerar i ett katastrofområde, oavsett om det är krig eller som i detta fallet en naturkatastrof. Den lastbil du beställer kanske kommer eller också behöver någon annan den bättre.

Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop.
Erik Olsson är lysande som den unge Peter Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur.

Scenen är blankt gyttjegrå och domineras av en vägg med tre dörrar samt Normans skrivbord. Ljus, skuggor, bilder och ljus används för att understryka Nornans känslotillstånd.

Pjäsens styrka är att den beskriver Normans högst subjektiva känslointryck av situationen och av de människor han möter och jobbar med. Vi konfronteras med en detalj i den gigantiska tragedin.

Den som söker objektiva svar får leta någon annanstans. Den som tar Normans verklighet för den strikt objektiva är troligtvis ute efter att bekräfta sin egen bild.

Den är också en påminnelse att de som jobbar med att försöka reda ut följderna av en katastrof är i lika stort behov av stöd som de som drabbas av den.

I rollerna Erik Olsson

Mens med Teater Tamauer: Vansinnigt kul och nyttig lektion

9 februari, 2015 by Mats Hallberg

Mens
Manus: Anders Friberg, Helena Gezelius och Åsa Gustafsson
Originaltexter: Anders Friberg, Frida Ulvegren*, Helena Gezelius, Lisa Rydberg*, Lotta Sjöberg*, Sara Olausson* och Åsa Gustafsson
Regi: Anders Friberg
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Premiär på Teater Tamauer i Göteborg 6 februari 2015

Teater Tamauer är en cirka tjugo år gammal frigrupp som både spelar för barn och vuxna. Man håller till på lagom lilla Hagateatern i Göteborg. Går jag några år tillbaka i tiden blev jag väldigt tilltalad av deras uppsättningar Pigan och Whatever love means. Dessa pjäser bygger liksom MENS på grafiskt material (mer eller mindre sammanhängande tecknade historier). I den aktuella uppsättningen heter antologin i fråga ”Kvinnor ritar bara serier om mens.” Manus har den manlige regiussören Anders Friberg skrivit tillsammans med skådespelarna.
Vi får vara med om en mycket munter timma, fast ju själva oangenäma (?) oundvikliga ämnet inte precis inbjuder till skratt. Blandniningen mellan humor och allvar är underbart välavvägd. Mitt aningen reserverade sinnelag, gentemot en pjäs jag inte personligen kan ha tillträde till försvann omgående. Helena Gezelius & Åsa Gustafsson gör kaxig entré i svart med skiftande acessoarer i form av tamponger och bindor. De visar upp sig som på en catwalk med en stolt trotsighet. Sedan tar de scengolvet i anspråk för att tejpa upp menscykelns olika faser. Därefter har de publiken i sin hand, en publik som bombarderas med tokiga infall, vilket leder till flera gapskratt.´

Mixen av information och praktiska exempel kräver skådespelare som kan tillföra mycket. Duon klarar förstås med bravur att ha koll på vad texten berättar om humörsvängningar och hyperaktivitet, kroppsfunktioner och omvärldens syn på månatliga blödningar. Det de tillför är främst det icke-verbala agerandet. Kroppsspråket fullkomligen flödar av fantasifulla krumbukter hos Åsa och Helena. De tillåts spela ut och spela över, något som ger denna konstupplevelse drag av slap stick – humor. Ett sådant oförglömligt ögonblick är när den forna Rally-medarbetaren (klassisk humorshow i P3) demonstrerar hur olidligt det är att ha vallningar genom att öppna en dörr backstage. Helenas mimik och koreografi har hög kvalitet. I synnerhet Åsa, vars senaste show jag lovordade, har en fäbless för att med mörk röst imitera docerande män. En längre obeskrivligt galen scen innehållande illustrationer på blädderblock, åskådliggör väldigt dråpligt varför menstruation genom historien varit så nedvärderat och undanskuffat. Den största välgärningen med denna produktion får förmodas vara ifrågasättandet av normer. Vad är normalt när det handlar om kvinnors kroppar?

Ska tillägga att vi bjöds på minst tre nykomponerade minimalistiska sånger. De fungerade fint som inramning och andhämtningspaus. Applåderna var starka efteråt och spontant hördes från de medverkande att de var medvetna om att de hade lyckats.

Skådespelare: Helena Gezelius och Åsa Gustafsson

Metropolis – snyggt genomförd dekor och dräkter och skickliga skådespelare men ändå inte berörande

8 februari, 2015 by Rosemari Södergren

Metropolis

Metropolis
av Thea von Harbou
Översättning Sam J Lundwall
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Malin Stenberg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Bente Rolandsdotter
Koreografi Örjan Andersson
Kompositör Niklas Swanberg
Ljus Sutoda
Ljud Michael Breschi, Håkan Åslund och Niklas Swanberg
Mask Patricia Svajger och Daniela Krestelica
Urpremiär 7 februari 2015, på Klarascenen Stockholms stadsteater

Under jorden uthärdar arbetarna sina liv. De sliter vid maskinerna tio timmar, sover tio timmar och arbetar i tio timmar, i oändliga enformiga cykler. Aldrig får de komma upp över jord, aldrig får de se solen och ljuset. På jorden lever de fria, de utvalda som får tillbringa sin tid med nöjen och där finns också Joh Fredersen, härskare, diktatorn över allt och hans älskade son Freder.

Den unge sonen Freder har träffat en kvinna i drömmen och nu letar han efter denna kvinna. När han efter mycket besvär hittar henne visar det sig vara den färgstarka Maria som samlar arbetarna för att förändra, för att få slut på förtrycket och Freder lovar att bli hennes utvalde mäklare som ska hjälpa till att förhandla med den enväldige härskaren.

Vad varken Freder eller Maria vet är att Joh Fredersen spionerat på dem och därför hittar en briljant idé för att kunna stoppa deras planer, utan att hans son ska förstå att fadern ligger bakom. Vetenskapsmannen Rotwang är snart klar med att ha skapat en maskinvarelse, en robot. Joh Federsen ger Rotwand order att roboten ska få Marias ansikte. När hon sedan samlar arbetarna är hennes budskap förändrat, alltmedan den rätta Maria är fångad, undangömd.

Romanen Metropolis av Thea von Harbou kom 1925 och filmatiserades senare av författarinnan tillsammans med Fritz Lang. Romanen liksom filmen är ett hopkok av den tidens stora strömningar, den är färgad av expressionism, dadaism, surrealism, konstruktivism och marxism och har en hel del religiösa symboler också. De avgrundsdjupa klyftorna mellan samhällsklasser var starkt närvarande i det Berlin som var den tidens storstad för kulturfolket. I jazzsalongerna fanns överdådig lyx som stod i kontrast till de utfattiga, invalidiserade människospillrorna på gatan utanför, de människor som fått sina kroppar och liv förstörda under först världskriget.

Romanen och filmen Metropolis hade stort genomslag. Det är en mäktig och dystopiskt storstadsskildring. Stockholms stadsteater har nu gett sig på uppgiften att förvandla denna futuristiska dystopi till en teaterföreställning. Jag tror att det är ett nästintill omöjligt projekt.

Scenbilderna med dekor, dräkter och rörelsemönster är väl sammanfogade med den starkt talande elektroniska musiken.
Dräkterna är fascinerande. Arbetarna är alla iklädda plastigt svart medan de fria varelserna ovan jord har färgsprakande discokläder medan Joh Fredersen är iklädd fotsid vit klädnad, som en Jesus eller överstepräst, medan hans son bär samma vitt men där är den fotsida klädnaden utbytt till en knälång kjol. Jag tycker om denna lek med könsrollerna.

Med trots en snyggt genomförd föreställning med starka och skickliga skådespelare som Robert Fux, Liv Mjönes och Albin Flinkas blir jag inte berörd. Föreställningen får mig inte att känna något särskilt, den överraskar inte mer än på ytan och av och till skruvar jag på mig och väntar på pausen.

Slutet är förändrat från originalet och jag är inte säker på att det vare sig blir bättre eller ligger mer i tiden. Det nya slutet är visserligen dubbelbottnat och kan tolkas på flera sätt men är ändå något klyschigt och förtar nog berättelsens effekt i sin helhet. Originalslutet är starkare om än hopplösare och mörkare.

I rollerna
Maria/Robotmaria Liv Mjönes
Freder Albin Flinkas
Joh Fredersen Robert Fux
Rotwang m fl roller Peter Viitanen
Josaphat m fl roller Eva Melander
118 11 Georgi m fl roller Caroline Söderström
Den smale m fl roller Sanna Krepper
Grot m fl roller Kristofer Kamiyasu
September m fl roller Py Huss-Wallin
Arbetare 118 18 m fl roller Daniel Nyström
Arbetare 118 20 m fl roller Nadja Mirmiran
Maskinmänniskan m fl roller Patricia Vázquez Iruretagoyena

Foto: Petra Hellberg

Scenkonst

Footer

Om oss