Scenkonst

Lina Leandersson debuterar på Dramaten i Vildanden

31 mars, 2015 by Redaktionen

Den 23 april är det premiär för Henrik Ibsens Vildanden på Lilla scenen. Rollen som Hedvig spelas av Lina Leandersson som fick sitt stora genombrott i filmen Låt den rätte komma in.

Ett pressmeddelande berättar:

Två familjers öden har korsat varandra. De båda fäderna har haft en firma tillsammans. Den ena har gått ur samarbetet som en segrare, den andre som en förlorare. Nu är det dags för deras söner att mötas.

Regissören Anna Petterssons uppsättning av Vildanden är en våldsam och visuell nytolkning. Vad döljs bakom det välpolerade språket i Ibsens mästerverk? Genom vems blick ser vi händelseförloppet? Och vems sanning är det som styr våra liv?

Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola. Hon undersöker bl.a. hur den traditionellt psykologisk-realistiska spelstilen påverkar tolkning och gestaltning av de klassiska dramerna.

-I Vildanden finns en diskrepans mellan språk och handling, människor är inte vad de utger sig för att vara. Strukturerna i det lilla samhälle de lever i är snäva och hierarkiska. Det är förenat med livsfara att hamna utanför gruppen, normen. Människorna i Ibsens drama spelar sina sociala roller med tillkämpat lugn på ett begränsat utrymme, säger regissören Anna Pettersson.

Musiken och ljudet, som har en central roll i föreställningen, är skapad av Gustave Lund från hiphop gruppen Just D. Han har förut gjort musik till föreställningarna Närmanden och Tio exempel på kärlek på Dramaten.

Medverkande:

Gregers Werle Hannes Meidal
Hjalmar Ekdal Per Svensson
Gina Ekdal Thérèse Brunnander
Hedvig Lina Leandersson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Magnus Ehrner
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pontus Gustafsson
Relling/ Molvik/ Gråberg/ m fl Pierre Wilkner
dessutom medverkar Hans Klinga i videoprojektioner

Översättning Klas Östergren
Bearbetning, regi och scenografi Anna Pettersson
Videoprojektioner Max Marklund
Kostym Lisa Hjertén
Ljus Ellen Ruge
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Peter Westerberg
Koreografi Hans Marklund

Premiär: 23 april 2015, Lilla scenen

ÖFA: Monster – glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem

20 mars, 2015 by Lotta Altner

ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm

Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.

Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.

Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.

Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.

Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.

Foto: Märta Thisner

Stoneface Duckface på Teater De Vill – häftig berättarteknik för tonåringar

19 mars, 2015 by Lotta Altner

Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015

I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)

Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.

Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.

Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.

Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.

Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek

Cabaret med Sarah Dawn Finer bland höstens program på Stockholms stadsteater

17 mars, 2015 by Redaktionen

Karl Ove Knausgård, Sara Lidman, P O Enquist, Hemingway och Karolina Ramqvist – det är stort fokus på författare i Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar. För första gången blir P O Enquists hyllade klassiker Livläkarens besök teater liksom Karl Ove Knausgårds bokserie Min Kamp. Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre med Yvonne Lombard i titelrollen har fått en ny dramatisering. Karolina Ramqvists Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Höstens stora musikteaterföreställning på Stora scenen blir Cabaret i regi av Ronny Danielsson.

Ett pressmeddelande berättar om Stockholms Stadsteaters höstutbud 2015:
Det blir flera urpremiärer i höstens repertoar och många spelplatser för de 20 uppsättningar som utgör Benny Fredrikssons sista repertoar som teaterchef. Från 1 januari 2016 är det nya teaterchefen Anna Takanen som står för repertoaren.

– Jag är glad att lämna över stafettpinnen efter 13 år som teaterchef med ett antal riktigt stora samtidsberättelser och flera urpremiärer, säger Benny Fredriksson som fortsättningsvis är VD för Kulturhuset stadsteatern.

– Teatern bjuder hösten 2015 på starka urpremiärer och klassikertolkningar. Flera av de här föreställningarna kommer också spelas i min repertoar som börjar januari 2016 och det är jag glad över. Ja, det är tacksamt att ta över en så lockande repertoar som Benny Fredriksson här bjuder på, säger Anna Takanen som tillträdde som teaterchef måndagen 16 mars.

Teaterhösten 2015 börjar redan 11 augusti med premiären av Sara Sara Sara. En pjäs med inspiration av Sara Lidmans eget liv av America Vera-Zavala. Regi Olof Hanson.

Den 22 augusti har höstens stora familjeföreställning premiär – Momo eller kampen om tiden av Michael Ende i regi av Allan Svensson som på 1990-talet satte upp den stora familjesuccén Det susar i säven. Polly Kisch gör titelrollen.

Björn Runge återvänder till Kulturhuset Stadsteatern och sätter upp Gellhorn och Hemingway av Stig Hansén med Petronella Barker och Jacob Eklund i rollerna. Urpremiär 27 augusti.

Karl Ove Knausgårds Min Kamp får urpremiär som teaterföreställning på Lilla scenen 29 augusti. Ole Anders Tandberg har gjort en dramatisering som utgår från samtliga böcker i serien och han står också för regin.

Alexander Mørk Eidems egensinniga och tokhyllade uppsättning av Paraplyerna i Cherbourg får äntligen sin nypremiär 10 september. Som kärleksparet Geneviève och Guy återkommer Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason.

Cabaret har premiär på Stora scenen 19 september med bland andra Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles. Regi Ronny Danielsson.

Hjalmar Bergmans mästerverk Farmor och vår herre i en ny dramatisering av Emma Broström har premiär 9 oktober. Regisserar gör Maria Löfgren. Yvonne Lombard och Meta Velander möts igen på scenen i rollerna som Agnes Borck och Emma, hennes tjänarinna.

I månadskiftet november/december har P O Enguist klassiker Livläkarens besök urpremiär i en dramatisering av Erik Norberg och Johanna Garpe som den senare även regisserar.

Rikard Wolff gör en musikföreställning, Den sista föreställningen, med utgångspunkt från den musik som spelades då Jacques Brel endast 36 år gammal gjorde sin avskedskonsert. Den sista föreställningen har urpremiär 4 december i gemensam regi av Linus Fellbom och Rikard Wolff.

Karolina Ramqvists bok Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Dramatisering av författaren själv. Premiär i december 2015.

2xStaffan Göthe är en föreställning som består av teaterklassikern En uppstoppad hund och helt nyskrivna En slavisk dans. De spelas dels var för sig och tillsammans på helgerna. Regi Olof Hanson, premiär 12 december.

Kasimir & Karoline på Hipp – stämningen påminner om musikalen Cabaret

15 mars, 2015 by Redaktionen

Recension Kasimir & Karoline
Av Ödön von Horváth
Regi Maria Åberg
Originaltitel Kasimir und Karoline
Översättning Herbert Grevenius
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 14 mars 2015

Kärleken fårgår aldrig så länge du bara inte blir arbetslös.
Kasimir och Karoline älskar varandra. Karoline jobbar på kontor, Kasimir är chaufför, eller rättare sagt, var chaufför. Nu är han arbetslös. Paret anländer till en festplats någonstans i mellankrigstidens Tyskland. Ovanför dem svävar den zeppelinare som är lika avlägsen dem som månen.
Kasimir är osäker på om Karoline kommer att älska honom nu när han är arbetslös. Han blir mer och mer aggressiv och stöter bort henne av rädsla för att bli bortstött., vilket sårar henne. Å andra sidan finns det andra män på festplatsen …

Stämningen i Kasimir & Karoline påminner om den klassiska musikalen Cabaret, byggd på Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin från 1939. Det är en blandning av elegans och dekadens, fattigdom och rikedom, drömmar och illusioner. Fattiga, rika, nyktra, berusade, mäktiga, maktlösa, vackra och vanställda i en salig blandning.

Ödön von Horváth beskriver sina pjäser som tragedier. ”De blir komiska bara därför att de är kusliga”. Han hänvisar till ett begrepp av Freud – das unheimliche – när det familjära blir det främmande. Kasimir & Karoline var kära, är kära, men osäkerheten inför framtiden gör att deras kärlek transformeras till något främmande.

Det är första gången jag upplever att Hipps nygamla scenlösning med läktare på fyra sidor om scenen bli en begränsning. Teatern har tvingats offrat en läktare för att bygga en fond i tre våningar. Den domineras av en gigantisk mun med understundom lysande ögon. De som träder in i munnen når såväl berg-o-dal-banan som krogen.
Det är en stor ensemble där duon Anders Carlsson & Karin Lithman i huvudrollerna driver handlingen framåt. Min personliga favorit är dock Johanna Rane som Erna, flickvän till ligisten Franz Merkl. Hon har inte så många repliker, men lyckas med små medel visa en ung kvinna som på ytan verkar svag och hunsad, men som i själva verket är stark och kapabel.

Jag gillar även att det händer saker i bakgrunden som inte är relaterade till dialogen. Jag har aldrig förut sett en pjäs med statister.

Ett stort minus är musiken. De gör bastardversioner av en samling örhängen från 1990-talet. Ska man använda Cohens Hallelujah ska man behandla den med respekt.

Ödön von Horváths personliga levnadsöde är värt en kommentar Han föddes 1901 i en ungersk diplomatfamilj, var uppskattad författare i 30-talets Berlin tills han efter Hitlers ankomst till makten stämplades som bolsjevik och utböling. Via en sejour i Wien hamnade han i Paris, planen var att emigrera till USA. 1 juni 1938 promenerade Horváth på Champs-Elyseés, träffades i huvudet av en fallande gren och avled.

I rollerna: Tom Ahlsell, Anders Carlsson, Kajsa Ericsson, Andreas Grötzinger, Peder Holm Johansen, Dan Kandell, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg, Håkan Paaske, Johanna Rane, Lars Schilken, Natalie Sundelin, Henrik Svalander
Musiker: Anna-Karin Henrell, Anders Ortman

Scenkonst

Footer

Om oss