Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – färgsprakande, snygg helhetsföreställning men samhällskritiken bär inte

by

Foto: Mats Bäcker

Tolvskillingsoperan
Musik: Kurt Weill
Text: Bertolt Brecht
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Jonas Nydesjö
Dirigenter: Jonas Nydesjö/Marit Strindlund
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi & kostym: Alex Tarragüel Rubio
Ljusdesign: Joonas Tikkanen
Mask- & perukdesign: Johanna Ruben
Koreograf: Tine Matulessy
Dramaturger: Sofia Fredén, Magnus Lindman
Förlag: Nordiska förlaget
Premiär 11 september 2019 på Folkoperan, Stockholm

Tolvskillingsoperan i regi av Mellika Melouani Melani och som samarbete mellan Stockholms stadsteater och Folkoperan är en sprakande snygg och underhållande, rolig föreställning – men så mycket Brecht är det inte. Jo vissa av Brechts teaterteorier, speciellt den så kallade Verfremdungseffekten, används genomtänkt och fungerande. Men det viktigaste för Brecht med teater var att publiken skulle få en aha-upplevelse, se något ur en ny synvinkel och sedan gå hem fylld av lust att vara med och förändra samhället. Det tror jag inte gör. Däremot går publiken säkert hem med lätta steg efter att ha fått en tre timmar fantastisk underhållning.

Föreställningen är en helhetsupplevelse med både skådespelare, operasångare, burlesk-artister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé. Redan när vi anländer till Folkoperan möter vi skådespelare och burleskartister som minglar runt bland oss medan vi hänger in våra ytterkläder och vi får växla våra svenska kronor till tolvskillingar som vi får använda inne i salongen för att gå upp på scen och köpa något att dricka. Popcorn delas ut och vi får både äta och dricka där vi sitter i salongen under föreställningen. Det ger en känsla av närhet till det som händer på scen, vi blir som en del av det som händer.

Den 11 september är det premiär för Tolvskillingsoperan som är en samproduktion mellan Kulturhuset Stadsteatern och Folkoperan. Regisserar gör Folkoperans konstnärliga chef Mellika Melouani Melani och för den musikaliska ledningen står Jonas Nydesjö. I rollerna ser vi skådespelare, operasångare, burleskartister och orkester. På Folkoperan har spelytorna utökats och spänner över scen, salong och foajé.

Handlingen utspelar sig i London, i kvarteren i Soho där de fattiga och utsatta och kriminella grupper vistas. I centrum står Mackie Kniven som är chef över de kriminella ligorna och Polly, dotter till tiggarkungen Pechum. Polly och Mackie Kniven gifter sig i smyg. Pollys föräldrar blir rosenrasande och bestämmer sig för att få Mackie Kniven gripen av polis och hängd. Han är trots allt både mördare och rånare. Det visar sig både vara lätt och svårt att få Mackie gripen. Hans tidigare älskarinna har inget emot att för pengar avslöja var han är så han kan gripas. Men Mackie är bästa vän med polischefen.

På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht och Kurt Weill hade urpremiär i Berlin 1928, och har sedan dess tillhört musikteaterrepertoarens mest populära och spelade verk. Berättelsen kretsar kring kriminalitet och korruption, människans begär som ständig drivkraft, där alla profiterar på det man har; sin kropp, sin själ, sin moral – det samhällskritiska budskapet går ingen förbi. Detta är de fattigas opera.

Föreställningen är färgsprakande, men enastående vackra scenbilder, duktiga skådespelare, imponerande operasångare och duktiga burleskartister. Men jag håller inte med om att det samhällskritiska budskapet går fram. Det finns i sångtexter, ja det gör det. Men handlingen säger mer att ”alla är korrumperade” och jag är tveksam till att någon går hem efter föreställningen stärkt i sin vilja att förändra samhället. Det är underhållande och kittlande och en föreställning som friskt och lyckat leker med könsroller. Men någon djupare analys av vad som skapar utsattheten finns inte.

Några av verkets sånger har fått liv utanför teaterscenen, till exempel Mackie Knivens Moritat, som blivit stora hits av alltifrån Louis Armstrong och Lyle Lovett till Liberace och Westlife. Under sent 1980-tal fick Imperiet stort genomslag med sin rockversion av Kanonsången.

MEDVERKANDE
Herr Peachum: Sven Ahlström
Fru Peachum: Karolina Blixt
Polly, deras dotter: Maja Rung
Mackie Kniven: Fredrik Lycke
Jenny: Richard Hamrin
Tiger Brown, polischef: Lennart Jähkel
Lucy, hans dotter: Sanna Gibbs
Filch, tiggare/Pastor Kimball/Smith, polis: Peter Gardiner
Falskmyntarmattias: Angelika Prick
Tårpilswalter: Sofia Södergård
Fingerkroksjakob: Malin Ehlin
Robert med sågen: Lidia Bäck
Jimmie: Linn Oscarsson
Ede: Andreas Hammarström
Horor: Lidia Bäck, Malin Ehlin, Linn Oscarsson
Tiggare/poliser: Magnus Bergström, Johan Carlqvist
Flickan: Ella Dahl/Linnea Hård
Gästande körer och Folkoperans orkester.

Teaterkritik: Dövheten – gripande, rolig, vacker och berörande

by

Foto: Sören Vilks

Dövheten
Text Niklas Rådström
Regi Peter Langdal
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scenografi Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Mask Sofia Ranow
Drottningsholmsteater i samarbete med Dramaten
Premiär på Drottningholms slottsteater 4 september 2019
Medverkande Johan Rabaeus, Andreas T Olsson, Per Svensson, Grynet Molvig

Fyra av Sveriges mest erfarna, duktiga och rutinerade skådespelare på scen i den anrika Drottningholms slottsteater är redan det ett starkt skäl att se denna föreställning. Allt ljus i hela salongen sker med stearinljus, stämningen ger känslor från tider mer än hundra år tillbaka. Det är en enastående estetisk upplevelse att vara där, känna atmosfären och se denna stilistiskt fulländade föreställning. Föreställningen är nära tre timmar lång, men tiden flyger iväg, trots att sittplatserna inte tillhör de mest bekväma.

Pjäsen är skriven av Niklas Rådström och innehåller fem akter. Som allt Rådström skriver är det poetiskt, mångbottnat, vackert och berörande.

Titeln anger vad berättelsen kretsar kring: Ludwig van Beethoven, en av världens största kompositörer hade hörselproblem och blev döv, men kunde ändå komponera odödlig musik. Vi får uppleva hur han, liksom alla de människor som levt tidigare och som satt avtryck i historien, också är människor av kött och blod, med känslor och reaktioner och inte alltid några goda föredömen. Beethoven, spelad så starkt av Johan Rabaeus att det känns som att Beethoven är där framför oss. Trots att spelstilen på denna scen kräver mycket tydligt spel med röster och gester som hörs och syns, ett spel som är långt från den naturalistiska realismen men ändå är så trovärdigt.

Salongen har förstås sina begränsningar. När skådespelarna rör sig utanför scenområdet kan det vara svårt att uppfatta allt av alla i den långsmala publikdelen, trots de rutinerade skådespelarnas röster.

Handlingen i pjäsen startar på kvällen den 23 maj 1824. Beethovens ”Nionde symfonin” har precis framförts offentligt för andra gången för en halvfull salong. Beethoven är rosenrasande och anser det vara en stor skandal och ett fiasko, trots att premiären några veckor tidigare hade varit en succé. Hans brorson Karl däremot menar att det var väntat att salongen inte skulle fyllas, den förväntade publiken har åkt från Wien till sina sommarställen.

Föreställningen handlar både om Beethoven och hans dövhet, hur han lider av att dövheten inte betyder tystnad utan innehåller tinnitus, brus, en mängd skräpljud och hans enda sätt att kommunicera med omgivningen är att han måste läsa vad de andra skriver på lappar eller griffeltavlor. Samtidigt är han oerhört musikalisk och kan höra musiken inom sig och därför kan han komponera musik. Men att han har musikaliskt gehör gör inte att han har känslomässigt eller socialt gehör. Han har hand om sin brorson Karl. Beethoven är starkt fäst vid Karl men hans kärlek visar sig i att han försöker styra och ställa över Karl, tvinga honom att leva det liv Beethoven vill.

Det är svårt att inte engagera sig i karaktärerna. Jag förstår dem och lider med dem och vill gå upp och på scen och styra och ställa saker till rätta. Det är väl vad som kan kallas en engagerande berättelse.

Föreställningen är rolig emellanåt också, men detta balanseras väl och det blir inte tramsigt. I första akten kände jag emellanåt att spelet var lite överdrivet, för tydligt. Det lämnades inte så mycket kvar åt mig själv att lista ut eller förstå. Jag förstod att Beethoven led och att han var grinig och svår att ha att göra med.

Dövheten är en gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet och skapande i samspel med både levande och döda. De finaste delarna för mig var tankarna kring skapande och musik. Och skådespelarnas insats där alla fyra var lysande.

Internationella succépjäsen Barnen på Riksteaterturné

by

Foto Sven Prim

Drama, kärlek och intriger blir det när Karin Enberg sätter upp Barnen för Riksteatern. Barnen är blandning av relationspjäs, psykologisk thriller och drama som ställer frågan om miljöansvar gentemot kommande generationer. Barnen nominerades 2018 till bästa pjäs både i USA och Australien. Premiär den 16 september i Bollnäs.

Ett pressmeddelande:
Handlingen utspelar sig i en lånad liten stuga på den engelska östkusten. Efter katastrofen blir det pensionerade paret Robin och Hazel tvungna att flytta utanför strålningsområdet. Plötsligt en dag dyker Rose upp hos Hazel och Robin. De var alla en gång kollegor och vänner på det närliggande kärnkraftverket. Varför dyker hon upp efter alla dessa år? Vad vill hon egentligen?

– Barnen är viktig och relevant då den ställer existentiella frågor om livsval och konsekvenser. Men den är också ett roligt, sorgligt och hemskt relationsdrama. Hazel, Robin och Rose har varit bortskämda med att i stort ha kunnat få vad de velat och lever i tron att de ska finnas för evigt, säger Karin Enberg, regissör.

Barnen är flerfaldigt prisbelönt och skriven av den hyllade brittiska dramatikern Lucy Kirkwood. Karin Enberg har nyligen regisserat föreställningen Jord för Riksteatern. De tre rollerna spelas av Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell. Barnen kommer att turnera på 37 orter runt om i Sverige.

– Jag hoppas att karaktärernas olika inställning till den katastrof som skett och det ansvar som de har för sitt tidigare arbete är något publiken funderar över och bär med sig efter föreställningen. Vad har vi egentligen för ansvar för vår jord och vårt arv till barnen? säger Karin Enberg.

Barnen ingår i ett av Riksteaterns långsiktiga tematiska spår, Människa och natur. Läs mer på http://manniskaochnatur.riksteatern.se

Premiär 16 september, Bollnäs

Medverkande
Agneta Ahlin
Astrid Assefa
Per Burell

Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Karin Enberg
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Komposition och ljudbild Daniel Fagerström
Maskdesign Anna Olofson
Ljusdesign Peter Stockhaus

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

by

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters ”Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….

Parkteatern 2019: Elvira Madigan, internationella gästspel, cirkus i världsklass och hundar

by

63 olika föreställningar på 43 spelplatser, 163 gånger. Elvira Madigan, internationella gästspel och cirkus i världsklass varvas med extra mycket barnproduktion, hundar och fokus på ytterstad, berättar ett pressmeddelande om sommar med Parkteatern i Stockholm 2019.

Pressmeddelandet:
Pakteatern inleder säsongen den 31 maj i Vitabergsparken med premiär av nyskrivna cirkusmusikalen Elvira Madigan. Kärlekshistorien mellan adelsmannen Sixten Sparre och cirkusartisten Elvira Madigan får nytt liv i Anna Ståhls regi med hjälp av tio artister från dans-, musik- och cirkusscenen.

–Jag kan inte tänka mig en bättre start för årets mäktigt omfångsrika parkteatersäsong! säger Albin Flinkas, konstnärlig chef för Parkteatern.

En annan nyhet är att Parkteatern lägger två kvällar i Slakthusområdet med Salong FUX – en varieté under Robert Fux ledning. Galärparken får besök av internationella gäster såsom Australiens hypade dragqueen Gingzilla, mexikanska clownen Gaby Muñoz och finska cirkuskompaniet Sisus Sirkus.

Parksommaren ger särskild uppmärksamhet mot barnen vilket inleds med en omfattande turné med Clownen Manne och Marionetteaterns Da-Da-Da. Under augusti åker Dramatens Den lille girige ut till parklekar över hela Stockholm. För den som föredrar sagoläsning framför scenkonst erbjuder vi Sagosöndagar vid lusthuset i Vitabergsparken med bland annat Leif Andrée.

I juli bjuds på en helafton för hundälskare såväl som hundar med Dockteatern Tittuts föreställning Vill ha hund! följt av talkshowen Det ska vara enkelt att ha hund. Dessutom finns en hel del att fira: Femtio år efter månlandningen landar Parkteatern i Observatorielunden tillsammans med Fri Tanke för att spana in i Framtiden. Vi hyllar även Lennart Hellsings hundraårsdag med ordsvängiga Hellsingland, och musikfesten Hundra hyllningar för Hellsing!

Under programsläppet tillkännagavs även att årets pristagare av Cornelispriset är Pugh Rogefeldt som hyllas under en kväll i augusti.

Gå in och titta på hela programmet: kulturhusetstadsteatern.se/parkteatern