Kungliga Operan

Opera buffa i tre akter
Musik: Gaetano Donizetti
Text: Donizetti och Giovanni Ruffini (pseudonym Michele Accursi) efter Angelo Annellis Ser Marcantonio
Svensk text: Sven Hugo Persson
Dirigent: Johannes Gustavsson
Produktionsteam:
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Linus Fellbom
Dramaturg: Susanne Marko
Regi: Philip Zandén

Medverkande:
Don Pasquale: John Erik Eleby
Doktor Maltesta: Ola Eliasson
Ernesto: Mats Carlsson
Norina: Susanne Stern
En notarie: Tomas Bergström

Efter en angenäm, men dock väsentligt längre resa än vanligt (spårarbete) anlände jag till Kungliga huvudstaden t o m före utsatt tid.

Ett varmt välkomnande på hotellrummet bestående av en liten flaska cava, en klase vindruvor och två sorters choklad gjorde att jag blev på extra gott humör.

Ändamålet med dagens resa var att övervara premiären på Gaetano Donizettis komiska opera ”Don Pasquale”, en föreställning som jag har glatt mig till att se sedan nästan ett år tillbaka.

Ikväll var det alltså dags, men det blev en ganska märklig upplevelse. Det första jag reagerade emot var scenografin, som jag inte förstod tanken bakom och desssutom var den genomgående lika i alla tre akterna. Med det enda undantaget av att stolarna i de första akterna byttes ut mot en röd soffa som kom nerhissad från scentaket. I övrigt bestod scenen av en svart fondvägg runtom och framför fonden såg man svarta soffor, där de agerande satt mellan framförandet av sångnumrena.

Själva handlingen företogs på en kvadratisk vit upphöjning och ovanför fanns det det ett rörligt tak i samma färg och storlek.

I programbladet framgår handlingen i sammanfattning, men det var svårt att tänka sig den med den scenografin.

Dessutom förstod jag inte varför man hade valt att ha med en kör, som ju egentligen inte hade några uppgifter förrän i sista akten? Regissörens förklaring ”att handlingen i operan utspelas på två plan. I två tidsdimensioner skulle man kunna säga” anser jag inte håller. Det är ju en komisk opera!

Vidare läser jag jag Philip Zandéns tolkning eller heter det läsning av verket och den stämmer då rakt inte med min uppfattning av orsak ock verkan.

”Det finns ett stort och mörkt underhållningsvärde i att betrakta tjuv- och bågsamhälle som vårt och det i operan. Don Pasquale lockas av sina närmaste in i ett skenäktenskap. De vill lura av den gamle gubben hans makt och pengar och därigenom själva vinna ’Friheten’. Är deras strävanden också våra”?

För mig handlar operan om att Don Pasquale straffar sin nevö därför att denne vägrar gifta sig med den kvinna han har valt åt honom,eftersom Ernesto älskar Norina. För att de två skall bli ett par ändå lurar Dr Malatesta Don Pasquale att han kan få gifta sig med hans syster som nu heter Sofronia, vilket Don Pasquale accepterar med glädje. Detta görs i syfte att göra livet outhärdligt för Don Pasquale dvs så outhärdligt att han vill upplösa äktenskapet och välsigna förbindelsen mellan Ernesto och Norina.

Det är i dessa förvecklingar som det komiska ligger och som gör att verket btecknas som en komisk opera. Detta anser jag dock inte att regissören uppnår. Själv skrattade jag inte en enda gång, möjligen drog jag på smilbandet någon enstaka gång.

Sånginsatserna kunde jag dock inte klaga på särskilt som alla medverkande sjöng sina partier för första gången. Allmänt sett anser jag att de två första akterna lämnade mig ganska oberörd. Efter pausen blev allting dock mycket bättre och det sångliga gick från klarhet till klarhet. Det skall också framhållas att jag har hört alla sångare tidigare med ett undantag och alla imponerade med goda insatser och särskilt gillade jag Susanna Stern och Mats Carlsson, men i sista akten hände också något positivt med John Erik Eleby. Det lät som han blev säkrare och fick mer pondus, men därmed inte sagt att han gjorde en dålig prestation i de tidigare akterna. Ola Eliasson gör aldrig dåligt ifrån sig och i kväll var inget undantag. Tvärtom!

Tomas Bergström imponerade både som notarien och dominerade i kören, vilka för övrigt också svarade för en bra insats. Roligt att höra en av mina favoritsopraner nämligen Angela Rotondo, men kören i sin helhet var också utmärkt. Att jag inte förstod vad de gjorde eller hade för uppgift i de två första akterna får jag kanske lägga på regissörens konto.

Till det positiva med uppsättningen hör att ensemblen sjöng på svenska och jag uppskattade också Sven Hugo Persson eleganta översättning.

Kungliga hovkapellet under ledning av Johannes Gustavsson svarade också för en bra insats, men det är ju ingen nyhet det brukar de göra.

Sammanfattningsvis kan jag nog konstatera att det inte var någon direkt höjdarupplevelse, men samtidigt verkade det som den övriga premiärpubliken uppskattade föreställningen mer än jag gjorde, men jag tycker ändå att det är roligt att se att man kan välja att göra en uppsättning på olika sätt. Det lovar gott för operakonstens framtid.

SvD:s recension

DN:s recension

Tidningen Kulturen har sett föreställningen