Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kungliga Operan

Nya bohemer på Operan- nypremiär den 6 maj

by

Foto: Alexander Kenney
Förhoppningar, ungdom, kärlek och död i en av förra seklets mest populära och spelade operor, Giacomo Puccinis La Bohème.

Den här gången presenterar Kungliga Operan nya huvudrollsinnehavare: Paulina Pfeiffer och Daniel Johansson. Föreställningen dirigeras för första gången av Marco Guidarini. 10 föreställningar sammanlagt under perioden 6 maj – 4 juni.

Sopranen Paulina Pfeiffer (Mimì), som nyligen sjöng Adalgisa i Operans Norma-uppsättning, alternerar med Sara Olsson. Tenoren Daniel Johansson (Rodolphe) hördes senast som solist i baletten Messias. Marcel görs av Ola Eliasson medan Jeanette Bjurling och Marianne Hellgren Staykov alternerar i rollen som Musette. Schaunard görs för första gången av Anton Eriksson.

Marco Guidarini har meriter från bl a Metropolitan Opera, Teatro San Carlo i Neapel, operan i Leipzig, Teatro Communale i Bologna samt Orchestre Philharmonique de Nice där han länge var chefdirigent. Han dirigerade även den första operaföreställningen (Verdis Don Carlos) på nybyggda operahuset i Oslo.

Bohème är regisserad av Wilhelm Carlsson, för närvarande högaktuell för sin uppsättning av Nibelungens ring på Wermland Opera.

Vill du veta mer om föreställningen kan du besöka Operans hemsida

Vill du läsa mer om handlingen besök Mogens Operasidor

Rhenguldet glimmar till på Kungliga Operan

by


Det är mycket Wagner denna vecka. Just nu pågår ”Nibelungens ring” på Wermland Opera i Karlstad och har du inte möjlighet att bege dig till Karlstad så har du ju tillfälle att ta del av säsongens Wagnersatsning på Kungliga Operan som ger ”Rhenguldet”, första delen i ”Nibelungens ring” i Staffan Valdemar Holms uppsättning.

Själv har jag inga möjligheter att se föreställningen även om det är föreställningsfritt på lördag i Karlstad för jag har redan bokat upp mig och skall njuta av Renée Fleming i Richard Strauss ”Capriccio” på en biograf i Skoghall, som ligger ute i Vänern

Rhenguldet ges tre gånger – 23, 25 och 29 april kl 19.30 – med flera nya sångare och med dirigenten Lawrence Renes, för första gången på Kungliga Operan.

Som Wotan hörs Johan Edholm medan Marianne Eklöf gestaltar Fricka, Emma Vetter gör Freja och Katarina Leoson sjunger Erdas parti – samtliga för första gången i dessa roller på Kungliga Operan. Som Fafner hörs den finländske basen Petri Lindroos och som Alberich hör vi Ketil Hugaas.

Den holländske dirigenten Lawrence Renes (f 1970) fick sitt genombrott 1995, då han med ett dygns varsel fick chansen att göra ett inhopp för Riccardo Chailly med Concertgebouw-orkestern i Amsterdam. Han har sedan dess lett flera av världens främsta orkestrar. Han har varit chefdirigent (GMD) i Bremen, med både ansvar för Bremens opera och filharmoniker och dirigerat flertalet amerikanska orkestrar. 2007 ledde han den europeiska premiären av John Adams senaste opera, Dr Atomic.

Renes arbetar med såväl opera som symfonisk musik och har gjort en rad skivinspelningar. I Sverige bjuds han regelbundet in att spela med Kungliga Filharmonikerna och Malmösymfonikerna.

Här kan du läsa mer om föreställningen

Svensk premiär för opera av Verdi- Stiffelio- lördag den 16 april på Kungliga operan-där frågan ställs kan otrohet förlåtas av en drabbad präst?

by


Här kan du lyssna på ouverturen som innehåller ett vackert trumpetsolo.
På lördag har Kungliga Operan nordisk premiär på Giuseppe Verdis ganska okända opera ”Stiffelio”, men för mig är den bekant som en av José Carreras glansroller. Urpremiären skedde i Trieste en stad som ligger i forna Jugoslavien, men vid den tiden tillhörde Italien

Operan fick stora problem med den dåtida censuren varför kompositören drog tillbaka partituret och omarbetade verket och gav det ett nytt namn ”Aroldo”. Efter premiären var det ganska tyst om verket och först på 1960-talet återfanns originalpartituret igen till ”Stiffelio” och 1993 hade ”Stiffelio premiär på Metropolitan Operan i New York, med Plácido Domingo i huvudrollen som den tveksamme prästen – Stiffelio. Verket har därefter uppförts både på Royal Operahouse Covent Garden i London och på La Scala i Milano.

Handlingen utspelar sig i ett religiöst samfund där förlåtelsen är det viktigaste. Huvudpersonen Stiffelio är präst, och när han själv blir bedragen av sin hustru visar det sig att förlåtelsen inte är så självklar.

Ledande roller görs av Lars Cleveman, Lena Nordin, Marcus Jupither och Jonas Degerfeldt.

– Stiffelio är en modern opera med en modern problematik, menar regissören Tobias Theorell som bildar konstnärligt team med Magdalena Åberg (scenografi och kostym) och Ellen Ruge (ljus). Partituret, som återupptäcktes först på 1960-talet, har anförtrotts Pier Giorgio Morandi med stor vana att leda framföranden av italienska operor.

Tobias Theorell har tidigare med stor framgång satt upp pjäser av Norén och Lessing på Stockholms Stadsteater där han också med stor framgång regisserat Sommarnattens leende efter Bergmans film. Som operaregissör gjorde han en uppmärksammad uppsättning av Peter Grimes 2008.

Premiärsamtal: Måndagen den 11 april blir det premiärsamtal i Guldfoajén klockan 18.00. Möt Tobias Theorell och medlemmar ur teamet och ensemblen i en presentation av föreställningen. Baren öppnar 17.30.

Se film från repetitionerna och hör regissören berätta om uppsättningen:

Mer information:

Du som inte har möjlighet att besöka Kungliga Operan kan lyssna på Stiffelio när den sänds direkt i SR P2 den 21/5

Vill du veta mer om handlingen i Stiffelio kan du besöka Mogens Operasidor

Idag skriver DN om lördagens premiär

Operakritikens framtid diskuterades och det fanns faktiskt en 30-åring i publiken

by

Mogens H Andersson, som bloggar om opera för Kulturbloggen, var med i panelen när Kungliga Operan i Stockholm hade bjudit in till en diskussionsafton med utgångspunkt i frågan:
Vad händer med operakritiken i framtiden?

Operakritikens framtid diskuterades och det fanns faktiskt en 30-åring i publiken. Det var Loretto Linusson som bloggar om musik och teater på Kulturbloggen och som också bloggar i sin blogg Kaffekopp och cigarettrök.

Opera som konstart har problemet att den associeras med konservativa värderingar, att den inte upplevs ha något att säga om samhället idag. Det är synd att det är så. Det togs upp under paneldebatten. jörn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter berättade att han pratat opera med kända kulturskribenter som vägrar skriva om opera för att det inte är någon folkets kultur.
– Intellektuella går inte på opera och om de gör det så skäms det, sade Björn Wiman

I slutet av debatten tog Kungliga Operans chef, Birgitta Svendén, upp att hon inte tyckte det rådde någon kris för operakonsten, egentligen. De digitala sändningarna av opera av Folkets hus och parker runt om i landet är ofta slutsålda och har lockat massor till operan. Fria operagrupper har startats.

Men ändå, faktum är ju att den yngre generationen lyste med sin frånvaro under operadebatten under tisdagskvällen. En stund under debatten fick några operakritiker komma fram och prata. De sade framför allt att utrymmet i papperstidningarna krympt, att de inte får skriva så mycket. Det är ju också ett argument som kommer ur en konservativ syn på situationen. Det finns inget brist på utrymme på webben.

En sak jag tycker blev konstig i debatten var att all kritik handlade om de traditionella redaktionernas kritiker, som kallades professionella medan alla bloggare betraktades som amatörer. En mycket konstig attityd.
En ung journalist som kommer till DN skulle alltså vara med professionell än en person som kanske skrivit om opera i andra sammanhang i tjugo-trettio år? Eller hur är det med vi som är journalister men väljer att publicera oss i bloggverktyg, är vi amatörer eller proffs? Är proffskritiker bara de som jobbar på DN, SVD, Aftonbladet och Expressen?

Kristina Widestedt, medieforskare, berättade att kritikerkåren växte fram under 1950-talet, i samband med när journalistkåren växte och etablerades som ett yrke.

Björn Wiman, DNs kulturchef tog upp sin tidnings kamp för att ett nytt operahus. Ja, DN:s kulturavdelning går hand i hand med Folkpartiet när de driver denna fråga. Det tog han dock inte upp, men han sade däremot att ett nytt operahus behövs för att operan ska få den position i kulturlivet som det förtjänar.

Birgitta Svendén, operachefen, menade att operahuset med sin trappa kan vara skrämmande både metaforiskt och bokstavligt.

Det var en intressant diskussion på många sätt, framför allt det som handlade om operan och operakonsten. Den krystade indelningen mellan proffskritiker och bloggare, hoppas jag dock slippa höra mer om.

Här kan du höra lite ur inledningen och vad vår operabloggare, Mogens H Andersson berättade om sig och sitt förhållande till opera och operabloggande.

PS Övriga i panelen var: Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, Johanna Garpe, regissör och Kristina Widestedt, medieforskare. Moderator var Torbjörn Eriksson, press- och informationschef och Katarina Aronsson, dramat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Donizetti´s Don Pasquale på Kungliga Operan – en komisk opera utan komik

by


Opera buffa i tre akter
Musik: Gaetano Donizetti
Text: Donizetti och Giovanni Ruffini (pseudonym Michele Accursi) efter Angelo Annellis Ser Marcantonio
Svensk text: Sven Hugo Persson
Dirigent: Johannes Gustavsson
Produktionsteam:
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Linus Fellbom
Dramaturg: Susanne Marko
Regi: Philip Zandén

Medverkande:
Don Pasquale: John Erik Eleby
Doktor Maltesta: Ola Eliasson
Ernesto: Mats Carlsson
Norina: Susanne Stern
En notarie: Tomas Bergström

Efter en angenäm, men dock väsentligt längre resa än vanligt (spårarbete) anlände jag till Kungliga huvudstaden t o m före utsatt tid.

Ett varmt välkomnande på hotellrummet bestående av en liten flaska cava, en klase vindruvor och två sorters choklad gjorde att jag blev på extra gott humör.

Ändamålet med dagens resa var att övervara premiären på Gaetano Donizettis komiska opera ”Don Pasquale”, en föreställning som jag har glatt mig till att se sedan nästan ett år tillbaka.

Ikväll var det alltså dags, men det blev en ganska märklig upplevelse. Det första jag reagerade emot var scenografin, som jag inte förstod tanken bakom och desssutom var den genomgående lika i alla tre akterna. Med det enda undantaget av att stolarna i de första akterna byttes ut mot en röd soffa som kom nerhissad från scentaket. I övrigt bestod scenen av en svart fondvägg runtom och framför fonden såg man svarta soffor, där de agerande satt mellan framförandet av sångnumrena.

Själva handlingen företogs på en kvadratisk vit upphöjning och ovanför fanns det det ett rörligt tak i samma färg och storlek.

I programbladet framgår handlingen i sammanfattning, men det var svårt att tänka sig den med den scenografin.

Dessutom förstod jag inte varför man hade valt att ha med en kör, som ju egentligen inte hade några uppgifter förrän i sista akten? Regissörens förklaring ”att handlingen i operan utspelas på två plan. I två tidsdimensioner skulle man kunna säga” anser jag inte håller. Det är ju en komisk opera!

Vidare läser jag jag Philip Zandéns tolkning eller heter det läsning av verket och den stämmer då rakt inte med min uppfattning av orsak ock verkan.

”Det finns ett stort och mörkt underhållningsvärde i att betrakta tjuv- och bågsamhälle som vårt och det i operan. Don Pasquale lockas av sina närmaste in i ett skenäktenskap. De vill lura av den gamle gubben hans makt och pengar och därigenom själva vinna ’Friheten’. Är deras strävanden också våra”?

För mig handlar operan om att Don Pasquale straffar sin nevö därför att denne vägrar gifta sig med den kvinna han har valt åt honom,eftersom Ernesto älskar Norina. För att de två skall bli ett par ändå lurar Dr Malatesta Don Pasquale att han kan få gifta sig med hans syster som nu heter Sofronia, vilket Don Pasquale accepterar med glädje. Detta görs i syfte att göra livet outhärdligt för Don Pasquale dvs så outhärdligt att han vill upplösa äktenskapet och välsigna förbindelsen mellan Ernesto och Norina.

Det är i dessa förvecklingar som det komiska ligger och som gör att verket btecknas som en komisk opera. Detta anser jag dock inte att regissören uppnår. Själv skrattade jag inte en enda gång, möjligen drog jag på smilbandet någon enstaka gång.

Sånginsatserna kunde jag dock inte klaga på särskilt som alla medverkande sjöng sina partier för första gången. Allmänt sett anser jag att de två första akterna lämnade mig ganska oberörd. Efter pausen blev allting dock mycket bättre och det sångliga gick från klarhet till klarhet. Det skall också framhållas att jag har hört alla sångare tidigare med ett undantag och alla imponerade med goda insatser och särskilt gillade jag Susanna Stern och Mats Carlsson, men i sista akten hände också något positivt med John Erik Eleby. Det lät som han blev säkrare och fick mer pondus, men därmed inte sagt att han gjorde en dålig prestation i de tidigare akterna. Ola Eliasson gör aldrig dåligt ifrån sig och i kväll var inget undantag. Tvärtom!

Tomas Bergström imponerade både som notarien och dominerade i kören, vilka för övrigt också svarade för en bra insats. Roligt att höra en av mina favoritsopraner nämligen Angela Rotondo, men kören i sin helhet var också utmärkt. Att jag inte förstod vad de gjorde eller hade för uppgift i de två första akterna får jag kanske lägga på regissörens konto.

Till det positiva med uppsättningen hör att ensemblen sjöng på svenska och jag uppskattade också Sven Hugo Persson eleganta översättning.

Kungliga hovkapellet under ledning av Johannes Gustavsson svarade också för en bra insats, men det är ju ingen nyhet det brukar de göra.

Sammanfattningsvis kan jag nog konstatera att det inte var någon direkt höjdarupplevelse, men samtidigt verkade det som den övriga premiärpubliken uppskattade föreställningen mer än jag gjorde, men jag tycker ändå att det är roligt att se att man kan välja att göra en uppsättning på olika sätt. Det lovar gott för operakonstens framtid.

SvD:s recension

DN:s recension

Tidningen Kulturen har sett föreställningen