Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hiphop

Mohammed Ali visar var det svenska hip-hopskåpet ska stå

by


Artist: Mohammed Ali
Album: Vi
Betyg: 5
Releasedatum: 13 april

Vad vi har längtat efter en helgjuten svensk hip-hopskiva. Nu har den kommit. Det är hip-hop på riktigt. Inte Petters trötta medelklasshits, inte Adam Tenstas listinriktade elektrobeats, inte Kens flummardängor,
inte Timbuktus plakatpolitik.

Det här är Mohammed Ali som för två år sen släppte de den då bästa svenska hip-hopskivan på länge. Nu överträffar de Processen med råge. Det är mer koncentrerat, smartare texter och grymmare beats. Det är ett klockrent bevis för att det svenska språket gör hip-hopen mer angelägen.

Producerat av bröderna Salazar, med bakgrund i Latin Kings är det tydligt var inspirationen kommer från. Det är politiskt och ögonöppnande. Det är förortshiphop av första generationens svenskar. Det handlar om
förortsbränder i briljanta Kan någon ringa (112), om arbetslinjen i Postkodsmiljonär och om integrationspolitik i Flykten.

Texterna är berättelser om vardag, uppväxt och framtid. Mohammed Ali är arga, de vill ändra och de är politiska med finess. Det är ingen plakatpolitik, genom sina texter beskriver de en verklighet som står
utanför det uttonde jobbskatteavdraget i rad. En verklighet som också är Sverige. En verklighet alla borde vilja ta del av, för här skapas den musik som definierar Sverige.

Musikaliskt är det effektiva beats som gungar sig genom skivans timma. Möjligen kan någon anmärka på att det är radioinriktad, men den kritiken faller platt till marken. Om hip-hopen ska växa måste fler lyssna. Och om souliga beats och barnkörer som i fantastiskt charmiga Ghettobarn är publikfriande, inte mig emot.

Jag ger skivan ett toppbetyg, en femma för mig är samma som en klassiker. Vi är en klassiker. Den är det för att den säger nåt om Sverige i dag och om det Sverige för alla oss som växt upp i nedskärningar, flyktingvågor, rasism, sexism och kamp däremot. Det är en klassiker för att rappen flyter utan hinder, för att beatsen doftar Latin Kings när de var på topp. Det är en klassiker för att det inte skaver när texterna rör sånt som är allvarligt. Det är en klassiker för att Mohammed Ali satsar högt, och vinner allt.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ice Cube till Göteborg och Stockholm i juli

by

Rappälskare får ett bra nyhet nu: Ice Cube kommer till Göteborg och Stockholm i juli.

Här är pressmeddelandet:
Fjolårets styrkebesked ”I Am The West” – Ice Cubes svar på Clint Eastwoods ”Gran Torino” om man så vill – tar South Centrals argaste rappare till Sverige igen:
Trädgår’n Göteborg 19 juli
Münchenbryggeriet Stockholm 22 juli.

I år gick Ice Cube in på sitt fjärde decennium som artist. Det låter som en felräkning. Särskilt för en genre där dagens unga talanger får vara glada om karriären varar längre än bananflugans livscykel. Men året var 1988 när O’Shea Jackson först mötte vår blick på omslaget till ”Straight Outta Compton” och skapade gangsterrap. Nittiotalets fyra första soloalbum är klassiker rakt av, låt för låt.

Under nollnolltalet förändrade han Hollywoods syn på afroamerikansk film med de enormt framgångsrika ”Friday”-filmerna, snarare än synen på västkustfunk, men med tre nya album sedan 2006 har legenden visat att musiken är lika viktig som någonsin.

Konserten på Kägelbanan i Stockholm 2008 var hans första Sverigebesök på sexton år. ”En rapuppvisning som med sin träffsäkerhet, humor och sylvassa betoningar är hiphop när den är som bäst”, skrev Paulina Stoltz i Svenska Dagbladet och delade ut högsta betyg. Succén upprepades på Tyrol och Hultsfredsfestivalen året efter.

Fjolårets styrkebesked ”I Am The West” – Ice Cubes svar på Clint Eastwoods ”Gran Torino” om man så vill – tar South Centrals argaste rappare till Sverige igen: Trädgår’n i Göteborg den 19 juli och Münchenbryggeriet den 22 juli. Där öppnas dörren till Ice Cubes fjärde årtionde som relevant rapmusiker, en närmast unik händelse i den här världen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kanye West kommer till Göteborgsfestivalen Way Out West

by


Way Out Kanye West , ja vilket kap för Göteborgsfestivalen. Världens förmodligen hetaste hiphopartist kommer dit i sommarn-

Här är pressmeddelandet:

För dig som för fem år sedan stod på stora mattan och hörde symfonikernas hartsade stråkar smeka fram Beatles-samplingar som bakgrund till en då ännu inte helt utblommad rap- och dansman måste det te sig tämligen remarkabelt vilken banbrytande resa våra båda favorit-West gjort.

KANYE WEST
Kanye West, världens bästa hiphopartist, kommer till Way Out West 2011, och vi vet knappt var vi ska ta vägen. Kanye West är postmodernismen återfödd i en levande människas kropp, han är hybris och eufori. Han är spottande attityd, frenetisk urbanitet och oemotståndlig respektlöshet. Han är persona non grata och r’n’b-ikon.

Artisten och producenten som skrivit flera av Jay-Z:s hiphophymner, samarbetat med världens största popstjärnor och som besitter en ohälsosam dyrkan av Michael Jackson är den arketypiska artisten för ett 2010-tal där genrer ligger med varandra utan preventivmedel. Och faktum är att vi har Kanye att tacka för mycket av populärmusikens gränsuppluckring. 2011 är popmusik ett enda långkok av influenser, aparta smakblandningar och skamlösa stölder, och ingen snor, polerar och blodfyller hiphopen bättre än Kanye West.

Och för en gångs skull bildar förståsigpåarna och konsumenterna kör. Varje album, från debuten The College Dropout till senaste mästerverket My Beautiful Dark Twisted Fantasy, har anlänt i ett ösregn av fullpottsbetyg från kritikerna, medan publiken förvandlat dem till platinaalbum – trots att musiken ofta tangerat gränsen för vad som kan kallas hiphop. När My Beautiful Dark Twisted Fantasy dök upp förra året fick puritanska hiphopskallar yrsel. Hiphopelementen är förvisso förvaltade, liksom den souliga tyngden, hettan och rytmen – men formen var så respektlös och så långt ute i genreperiferin att rubriksättarna fick sjukskriva sig. Det eklektiska fick därmed sin egen superstjärna; Kanye West är David Bowie, KRS-One, Timbaland, Kraftwerk och Al Green. Han är en primadonna och ett universalgeni, med Bachs virtuositet och Salt’n’Pepas sexiga provokationer. Hade han inte klätt sig som en Gud hade vi kallat honom tokig.

För en av de bästa sakerna med Kanye West är att han upprätthåller lagen om superstjärnors excentriska beteende på ett sätt som gör att alla har en åsikt. USA:s president Barack Obama har kallat honom en skitstövel, George W. Bush menade att Wests utfall mot honom var det värsta i hans presidentskap, och countrydockan Taylor Swift bröt ihop efter Kanyes stormning av scenen under en MTV-gala 2009. Hans hybris må vara befogad, men den rinner alltid över kanten. Vi tackar Gud för att hans sort finns kvar.

Ni förstår. Han är älskaren, dåren, geniet och draktämjaren. Det är hiphop utan respekt för de äldre, soul för de själlösa. Kanye West kommer. Kan vi ta oss mycket högre?

Klara artister sedan tidigare:
PULP
ROBYN
FLEET FOXES
THÅSTRÖM
WIZ KHALIFA
EDWARD SHARPE & THE MAGNETIC ZEROS
JANELLE MONÁE
ARIEL PINK’S HAUNTED GRAFFITI
EXPLOSIONS IN THE SKY

Stay Out West
JAMES BLAKE
JAMIE WOON
OFF!
THE JAYHAWKS
WARPAINT
DESTROYER
THE AVETT BROTHERS
TWIN SHADOW
YUCK
(Om Stay Out West: www.wayoutwest.se/stayoutwest)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Splittrad Raekwon bjuder på hitkavalkad

by

Hiphopen är en kultur där endast det bästa är gott nog, att sampla innebär att ta ut det bästa av en låt för att återanvända just den delen. Den rappare som inte har ett flow eller rim som är intressanta faller platt till marken. Raekwons konsert på Kägelbanan visar upp just detta. Det är som två timmars best of Wu-Tang Clan. Publikfriande, visst, och responsen från publiken är total. Men vi är många som gärna hade sett Raekwon ge sina låtar lite längre tid, vi får bara brottstycken av klassiker som Shimmy Shimmy Ya, Protect Ya Neck och Can It All Be So Simple. Raekwon har så många ”favorite joints” han vill spela att han måste kapa ner dem till 90 sekunder och låta DJ Symphony avsluta alla med en återkommande explosion. Tempot är högt och det saktar egentligen bara ner när han gör en hyllning till Curtis Mayfield och konstaterar att hiphopen kommer från soulen. Just snygga soulsamplingar är ju något av Wu-Tang Clans signum och det är synd att dessa nyanser inte riktigt når fram i hitkavalkaden av partybangers.

Det är en radanmärkning, för en artist som får så många att tålmodigt vänta och sen oavbrutet stå och pumpa med armarna i luften i nästan två timmar en kväll mitt i veckan är en proffsunderhållare. En proffsunderhållare med en stor låtkatalog. Tyvärr får vi bara enstaka smakprov från senaste skivan Shaolin vs Wu-Tang, bland annat den på skiva något otympliga Rock ’N’ Roll, som gör sig aningen bättre live.

Raekwon har själv sagt att han inte har en aning om att han ska tillbaka till Stockholm i juni för en spelning med hela klanen. Men på sätt och vis kändes denna spelning som en uppvärmning för hela Wu-Tang Clan som spelar på Münchenbryggeriet den fjärde juni

Skriver mer om Raekwon på
http://torvind.se/?p=421 och http://torvind.se/?p=460

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Wiz Khalifa med Rolling Papers

by


Artist: Wiz Khalifa
Album: Rolling Papers
Betyg: 2
Datum: 28 Mars 2011

Wiz Khalifa – ännu en rappare från hitfabriken

Wiz Khalifa är en av många nya hip-hopartister ur den nya skolans hip-hop. Han, och hans likar såsom Drake, Kid Cudi och Lil’ Wayne är beviset för att hip-hopen är den nya populärmusiken. Det är inte längre rocken eller popen som står i centrum. Centrum är istället det här. Unga ambitiösa rappare med en klanderfri produktion bestående av hittiga låtar med mycket attityd men lite känsla. Banérförare kan Kanye West sägas vara, men hans kreativitet och pondus gör honom överlägsen sina epigoner.

Hip-pop, radiorap eller hit-hop skulle man kunna kalla det. Inte speciellt nyskapande och med en mycket dansinriktad produktion. Man kliver i väg från två av hip-hopens viktiga grunder, historieberättandet och återanvändandet av musik, samplingen. Här satsas istället på elektroniska beats skapade i valfritt musikprogram, snarare än djupdykningen i skivbackarna. Det musikaliska resultatet blir strömlinjeformat och intetsägande. Textmässigt får vi låtar om att dansa, bli en stjärna och festa. Det affärsmässiga resultatet blir ofta storsäljande.

Wiz Khalifa är förvisso ett av de mer intressanta namnen i denna genre, hans partyrap kommer alldeles säkert att slå på dansgolven och armarna kommer pumpas till No Sleep i sommar och Fly Solo är en charmig bagatell. Men man kommer inte ifrån den något klibbiga känslan att han är en produkt, inte en artist. Det finns inte tillräckligt med integritet för att skivan ska vara något annat än en axelryckning. Det låter inte tillräckligt eget för att vara något annat än en i raden av produkter från fabriken för radiohits. Att Wiz Khalifa kan bättre vet alla som laddat ner hans mixtapes, en förhoppning är att han inte låter sig sväljas av musikindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,