Goodbye Christopher Robin
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 maj 2018
Det var länge sedan en film satte sig så djupt. Filmen handlar om hur böckerna om Nalle Puh kom till, om författaren A.A. Milne och hans son som är förebilden/inspirationen till böckernas gestalt Christopher Robin. Jag blev så skakad och ledsen över hur utsatta barn är när föräldrarna inte kan ge dem kärlek och omsorg.
Christopher Robin kallades av sin familj för Billy. Hans pappa Alan Alexander Milne, av familj och vänner kallad Blue, var soldat under första världskriget och kom hem med vad som idag kallas Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Vid plötsliga smällar blir han starkt påverkad, går in i ångestattacker. Billys mamma Daphne skildras i filmen som en fruktansvärt narcissistisk personlighet. Hon vägrar att ta till sig sin son med kärlek. Pojken får vistas den mesta tiden av sin barndom med en barnsköterska, som han blir fäst vid än sina föräldrar.
Alan Alexander Milne, Blue, försörjde familjen genom att skriva komedier. Det verkar ha gått bra för honom, de bor bra och umgås med fint folk i London. Men det ör för svårt för Blue att bo i London och de flyttar ut på den engelska landsbygden. Daphne hatar att bo på landet och när Blue dessutom verkar ha fått skrivkramp och inte få så mycket skrivet lämnar hon både maken och sonen för att ägna sig åt nöjesliv i London.
Det är hemskt att de hur föräldrarna är fångade i sin själviskhet och hur sonen får ty sig till barnsköterskan. Sorgligt nog har vi sett sådana skildringar tidigare. Det gör att den delen av filmen visserligen är bra – det är en lång rad duktiga brittiska skådespelare i alla roller – men ändå är det inget som griper på djupet. Men sedan, när Blue och sonen genom lek har hittat Nalle Puh och hans vänner och böckerna kommer till, då kommer Daphne tillbaka. Nu ser hon ju att framgången och pengarna kommer. Nu börjar filmens starkaste del när vi får se hur Billys barndom helt tas bort från honom.
Att en berättelse som är så fylld av värme och hopp, så fylld av mänsklighet, kommit till under så hemska förhållanden, det säger något om kulturens och skapandets förhållande till verkligheten. En bok fylld med hopp behöver inte vara skapad av en människa som sprider hopp.
Verklighetens Christopher Robin lär ha vägrat hela sitt liv att ta emot den enorma förmögenhet som böckerna han inspirerat till dragit in. Han försörjde sig och sin fru genom att driva en liten bokhandel i Devon.
Filmen går bara upp på en biograf i Stockholm, Rigoletto. Det tycker jag är lite konstigt. Nalle Puh är trots allt en av världens stora barnboksklassiker och filmen borde tilltala en större publik.
Det var rätt svårt att ge betyg. Filmen är bra, skickliga karaktärsskådespelare och den berättar om flera saker och går inte att skaka av sig – men samtidigt är det flera delar som är rätt klichéartat skildrat, så jag tvekade mellan betyg 3 och betyg 4 – men lät den starka känslan som filmer ger avgöra.
I rollerna:
Domhnall Gleeson som A. A. Milne
Margot Robbie som Daphne de Sélincourt, A. A. Milnes fru
Kelly Macdonald som Olive/Nou, Christopher Robins barnsköterska
Will Tilston som Christopher Robin Milne som barn
Alex Lawther som Christopher Robin Milne som ung man
Även om tonen är tuff och kaxig ibland så är det en föreställning som gör en glad. Så mycket tankar och känslor ger en tro inför framtiden.
