• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Macbeth av Jo Nesbø

30 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Macbeth
Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2018-04
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789146229933
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shakespeare som gangsterthriller. Den norska deckarförfattaren Jo Nesbö är en av flera kända författare som skrivit om varsin Shakespeare-pjäs till modern prosa och för Nesbö föll valet på tragedin Macbeth.

I Shakespeares tragedi får vi i inledningen se Macbeth och Banquo som precis har lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade insatsen och Macbeth blir lovad att han ska bli landets härskare men det är Banquos son som en gång blir den som ska ärva kronan.

I Nesbös version har berättelsen om Macbeth och lady Macbeth som placerats i en förvrängd version av nutiden. För mig som teaterintresserad har denna version en hel del som är intressant. Macbeth och hans kvinna, Lady, är två hårt arbetande trogna karaktärer som plötsligt får makt och då grips de av hunger efter ännu mer makt och samtidigt blir de mer och mer paranoida och misstänker allt, till och med sina bästa vänner, för att ha svekfulla planer.

Nesbø har placerat Macbeth som stadens främsta polis i en förvriden stad där arbetslösheten slagit till hårt och de få jobb som finns är på miljöfarliga industrier som ger arbetarna dödliga sjukdomar. Stadens invånare ägnar sig åt att knarka och spela på casino.

Ett chefsjobb på stadens polis har blivit ledigt och polisen Duff har ambitionen att få jobbet. Han har fått tips om en stor knarkleverans och tänkte bli hjälte och ta langarna på bar gärning tillsammans med sina närmaste medarbetare och har struntat i att meddela sina överordnade. Som tur är för Duff har Macbeth och hans män också kollen och räddar Duff. Men tillslaget blir ändå ett gigantiskt blodbad.

Macbeth får äran för resultat och nu tycks han ha allt inom räckhåll: befordran, makt, pengar och respekt. Men han är även en före detta missbrukare, med ett trasigt förflutet. Plågad av hallucinationer och paranoia kommer han inte att kunna få det som rättmätigt är hans, om han inte dödar för det.

Jo Nesbøs version av Shakespeares berömda pjäs är en gripande thriller om makt, hämnd och skuld och den fångar mitt intresse för att författaren går ner på djupet i karaktärernas tankar, som läsare lär jag känna Macbeth och några av de andra karaktärerna mer än i Shakespeares tragedi. Det är samtidigt dess svaghet, det blir emellanåt för mycket text och det spretar lite för mycket och bitvis tycker jag att denna skrivna Macbeth-thriller än något för lång och rörig. I Shakespeares Macbeth får vi tänka och känna mer själv.

I en intervju i Bonniers Bokklubb berättar Jo Nesbø om varför han valde att skriva om Macbeth:
Vad var det med Macbeth som fascinerat dig så mycket?
Min fascination av Macbeth är kanske inte så konstig egentligen när man ser släktskapet med min egen romanhjälte Harry Hole.
Fokus ligger på att huvudpersonen gör sina moraliska – eller omoraliska – val, och på om den fria vilja egentligen finns, eller om det bara är kombinationen av de yttre omständigheterna och ens personlighet som avgör valet. Kunde Macbeth ha gjort ett annat val? Kan det tänkas att han, om han gavs en ny chans med samma förutsättningar, hade kunnat argumentera med sig själv annorlunda och valt det goda? Det är ju så vi många gånger tänker, men kanske är det bara just det – en illusion av att vi har ett val – som vi tröstar oss med. Eftersom tanken på att vi skulle vara biologiska robotar som bara agerar enligt vårt program, är allt för deprimerande och skrämmande. undantag?
Kort sagt: finns det en x-faktor? Alltså en själ som arbetar oberoende av vår beräkningshjärna. Eller är bara den idén något vi tröstar oss med?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Recension, Shakespeare

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

29 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i ”vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Biografi, Bok, Bokrecension, Recension, Religion

Filmrecension: A Ciambra – både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke

27 maj, 2018 by Rosemari Södergren

A Ciambra
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Jonas Carpignano

En stark, berörande film som är både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke i ett fattigt område i södra Italien som vill växa upp och bli som sin stora förebild, storebror. Hur gammal Pio är får vi aldrig riktigt veta men han ser ut att vara i tidiga tonåren, någonstans mellan 13-15 år. Han leker med de yngre barnen men vill väldigt gärna vara en man.

Filmen beskrivs av filmens distributör som en autentisk uppväxtskildring där majoriteten av rollerna innehas av boende i området. Känslan av att det är en berättelse direkt från verkligheten stryks under av att den är inspelad med en skakig kamera som ger en känsla av att det är klippt direkt från mobiltelefoner, det ger en känsla av att vi är där själva, eller att någon vi känner precis varit där och spelat in lite för oss med sin mobiltelefon. Det fungerar mycket bra.

Pio bor i ett område som med svenskt politikerspråk skulle kallas ett utanförskaps-område, fast kanske inte en nogo-zon. Romerna verkar till stor del försörja sig på stölder, mest mindre stölder, sällan bilstöld för då sätter polis igång större jakt på tjuvar. Och det verkar också som att bilstölderna är italienarnas revir. Det olika brottssyndikaten har mycket noga delat upp sina områden. Romerna har sitt, italienarna har sitt och afrikanerna har sitt. Italienarna är högst rankade. När Pios storebror kommer hem efter en tid i ett fängelse berättar han stolt att italienarna i fängelset behandlar dem, romerna, som nästan lika mycket värda som de själva – medan afrikanerna är längst ner i hierarkin.

En kväll bestämmer sig Pio för att hjälpa storebrodern och de övriga männen. En lavin av händelser sätter igång och plötsligt är både storebrodern och pappan gripna av polis och Pio tar på sig ansvaret för att skaffa pengar till familjen.

Det är sorgligt att barn växer upp i områden där alla är så fattiga och barn får växa upp och lära sig hantera tillvaron i lagens gränsland. Det är samtidigt hopp att se Pios styrka, hur han kämpar. Det också väldigt skrämmande att se hur rasistiska dessa olika grupper är emot varandra. När de som befinner sig i samhällets lägre delar inte ens kan hålla ihop, då känns det hopplöst.

När hans storebror är i fängelse vänder Pio sig till en vän till brodern, en vän som är från Burkina Faso och tillhör afrikanerna. Denna afrikan har ett stort hjärta och hjälper Pio på många sätt. Men en dag tvingas Pio att välja: vänskapen eller familjen.

Jag tänker att filmen på ett mycket berörande sätt berättar om hur livet är för människor som växer upp i hela andra miljöer och omständigheter är det svenska samhället där individen är i centrum.

A Ciambra var Italiens Oscarsbidrag och är en film jag rekommenderar många att se, den ger en insyn i en miljö där många barn växer upp idag.

I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato med flera.

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Autentisk uppväxtsskildring, Filmrecension, Italien, Recension, romer, Scen

Filmrecension: Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio

24 maj, 2018 by Birgitta Komaki

I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.

Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.

På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.

Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.

Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.

En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.

För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, romantik, Scen

Filmrecension: Goodbye Christopher Robin

23 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Goodbye Christopher Robin
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 maj 2018

Det var länge sedan en film satte sig så djupt. Filmen handlar om hur böckerna om Nalle Puh kom till, om författaren A.A. Milne och hans son som är förebilden/inspirationen till böckernas gestalt Christopher Robin. Jag blev så skakad och ledsen över hur utsatta barn är när föräldrarna inte kan ge dem kärlek och omsorg.

Christopher Robin kallades av sin familj för Billy. Hans pappa Alan Alexander Milne, av familj och vänner kallad Blue, var soldat under första världskriget och kom hem med vad som idag kallas Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Vid plötsliga smällar blir han starkt påverkad, går in i ångestattacker. Billys mamma Daphne skildras i filmen som en fruktansvärt narcissistisk personlighet. Hon vägrar att ta till sig sin son med kärlek. Pojken får vistas den mesta tiden av sin barndom med en barnsköterska, som han blir fäst vid än sina föräldrar.

Alan Alexander Milne, Blue, försörjde familjen genom att skriva komedier. Det verkar ha gått bra för honom, de bor bra och umgås med fint folk i London. Men det ör för svårt för Blue att bo i London och de flyttar ut på den engelska landsbygden. Daphne hatar att bo på landet och när Blue dessutom verkar ha fått skrivkramp och inte få så mycket skrivet lämnar hon både maken och sonen för att ägna sig åt nöjesliv i London.

Det är hemskt att de hur föräldrarna är fångade i sin själviskhet och hur sonen får ty sig till barnsköterskan. Sorgligt nog har vi sett sådana skildringar tidigare. Det gör att den delen av filmen visserligen är bra – det är en lång rad duktiga brittiska skådespelare i alla roller – men ändå är det inget som griper på djupet. Men sedan, när Blue och sonen genom lek har hittat Nalle Puh och hans vänner och böckerna kommer till, då kommer Daphne tillbaka. Nu ser hon ju att framgången och pengarna kommer. Nu börjar filmens starkaste del när vi får se hur Billys barndom helt tas bort från honom.

Att en berättelse som är så fylld av värme och hopp, så fylld av mänsklighet, kommit till under så hemska förhållanden, det säger något om kulturens och skapandets förhållande till verkligheten. En bok fylld med hopp behöver inte vara skapad av en människa som sprider hopp.

Verklighetens Christopher Robin lär ha vägrat hela sitt liv att ta emot den enorma förmögenhet som böckerna han inspirerat till dragit in. Han försörjde sig och sin fru genom att driva en liten bokhandel i Devon.

Filmen går bara upp på en biograf i Stockholm, Rigoletto. Det tycker jag är lite konstigt. Nalle Puh är trots allt en av världens stora barnboksklassiker och filmen borde tilltala en större publik.

Det var rätt svårt att ge betyg. Filmen är bra, skickliga karaktärsskådespelare och den berättar om flera saker och går inte att skaka av sig – men samtidigt är det flera delar som är rätt klichéartat skildrat, så jag tvekade mellan betyg 3 och betyg 4 – men lät den starka känslan som filmer ger avgöra.

I rollerna:
Domhnall Gleeson som A. A. Milne
Margot Robbie som Daphne de Sélincourt, A. A. Milnes fru
Kelly Macdonald som Olive/Nou, Christopher Robins barnsköterska
Will Tilston som Christopher Robin Milne som barn
Alex Lawther som Christopher Robin Milne som ung man

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barnkultur, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in