• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Möte med Michael Kiwanuka inför spelningen på Kägelbanan i Stockholm

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

För ett år sedan fick Michael Kiwanuka skivkontrakt och sedan dess har det gått fort. Kulturbloggen träffade den nya hyllade soulstjärnan när han stannade till i Stockholm under sin turné i Europa där han  spelar för utsålda konsertlokaler. Ja det blev som en explosion sedan hans album kom och hans röst jämförs med storheter som Otis Redding, Bill Withers och Van Morrison och av BBC har han utropats till 2012 års musikhopp.
Uppståndelsen tycks han ta med ro, det är en lugn och ödmjuk ung man på 24 år som tar emot mig i en skamfilad loge bakom scenen på Kägelbanan där hans förband håller på med soundcheck inför kvällens spelning.
Kiwanuka tog sig tid för att träffa journalister och musikbloggare, som alla fick en stund var med honom

Han berättade att det gick så fort när han fick skivkontraktet att de medier som skrev om honom och den dam som gjorde pressutskicken fick en del uppgifter fel. Michael Kiwanuka är född och uppvuxen i en lugn medelklassförort i Muswell HiLL, i norra London men hans föräldrar kommer från Uganda. I medier har det skrivits att hans föräldrar kom som flyktingar.
– Det stämmer inte, berättar han. De kom för att de hade jobb.

Michael Kiwanuka har varit i Uganda och hälsar på släkt.
– Ja vi har släktingar kvar, det hade vi knappast haft om mina föräldrar varit tvungna att fly, säger han.

Egentligen hade Michael Kiwanuka inte tänkt bli sångare. Han spelade in sina sånger på demon för att ha dem att visa upp, för han tyckte om att skriva sånger och ville få artister att framföra hans sånger.
– Nej jag tyckte aldrig om mig röst förr, jag tyckte den var för mörk, berättar han.

Idag har han blivit vän med sin röst. Det är tur för de många som älskar hans röst. Att rösten jämförs med stjärnor som Otis Redding och Van Morrison har han inget emot.
– Nej jag gillar dem väldigt mycket, säger han.

Från början ville Michael Kiwanuka bli gitarrist. Gitarren är hans instrument. Soulmusiken fastnade han för som femtonåring.
– Innan dess lyssnade jag på gitarrbaserad musik, berättar Michael Kiwanuka.

Vad är så speciellt med soul?
Det är nog känslan, menar han. Att förmedla en känsla är grunden för hans musik.
– När jag skriver låtar börjar det med en känsla och något som rör sig i mitt huvud, sedan sätter jag musik och ord på det, berättar han.

Den här gången hann han inte se något av Stockholm mer än Kägelbanan och Södra teatern där konserten hölls.
– Vi kom idag och i morgon åker vi vidare till Oslo där jag har konsert, berättar han.

Men förra gången han var i Stockholm hann han se Gamla stan, bland annat.

Vad gör då en 24-åring som fått en raketkarriär som soulsångare när han inte sysslar med musik?
– Jag gillar film, jag gillar fotobll och jag träffar mina vänner och jag gillar att promenera, berättar han.

Favoritfilmen just nu är Serpica med Al Pacinoa. Fotbollslaget han håller på är Tottenham, men han gillar att spela fotboll med kompisar själv också.

– Jag är ingen stjärna på fotboll, men det är kul, säger han.

För soulmusiken är det nog tur att han inte är någon fotbollsstjärna, för soulvänner vill ha honom på en scen och på skiva och i sina mp3-spelare.

Här är Michael Kiwanukas hemsida.

[spotifyplaybutton play=”spotify:album:6b7DeWxueaZY0NNReD6TrK” view=”coverart” size=”500″ sizetype=”width” theme=”white”]

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, musik, soul, intervju

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Intervju, Michael Kiwanuka, Musik, Soul

Skivrecension: Jack White – Blunderbuss

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Jack White
Album: Blunderbuss
Betyg: 4
Släpps 25 april 2012

När jag tänker på Jack White, ser jag honom framför mig på en konsert på Cirkus i Stockholm. Det jag minns är hans extremt skabbiga scenkläder, en tajt svartröd sparkdräkt som hittad i en gammal cirkuslåda. Den var tillräckligt tajt för att framhäva hans tydliga pth, eller om det var ptv, jag minns inte så exakt. Antingen hade han fattat något om mode (rockmode, förvisso) som jag inte hade en aning om, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Jag tror det sista, för jag drar en parallell till hans musik. När man medvetet försöker göra cool musik, blir musiken aldrig cool. Jack White har gjort sjukt cool musik, och skapat odödliga riff. Därför hoppas jag att han inte bryr sig ett dugg vad han har på sig. Eller hur cool musiken ska bli. Jag vill att han ska göra sin grej. Det gör han, och det låter hur bra som helst.

Många kommer tycka att Jack Whites soloalbum låter som White Stripes, och beklaga sig över att de saknar Meg Whites kantiga trumspel. Men jag gör inte det. Jag var färdig med White Stripes som de lät, och jag höll precis på att förlora min relation till den moderna mytomspunna rocklegenden Jack White. Det är i sista sekund som han nu släpper sin första soloplatta. Den är ett kliv bort från det gamla soundet, och de förändringar han gör välkomnar jag: trumspelet, produktionskvaliteten, instrumenten (orgel, fiol, piano, pedal steel gitarr och… klarinett), och låtbygget som skiljer sig avsevärt från tidigare album.

Efter att ha lämnat White Stripes bakom sig (officiellt förra året) har han knappast legat på latsidan. Han har släppt skivor med bland andra kompisbandet The Raconteurs, trummade i The Dead Weather (med folk från The Kills och Queen of the Stoneage), han har startat egna skivbolaget Third Man Records, och han fick en Grammis för sitt countrysamarbete med Loretta Lynn. Han har alltså gjort en hel del, och ändå känns det som att detta är hans comeback. Det är ju också den första skivan i eget namn.

Plattan börjar med tre typiska White Stripes-svängiga låtar, som för att trygga lyssnarna som vill ha kvar White Stripes-soundet. Förändringen märks dock direkt i första låten. Produktionen är fet och en orgel tar direkt stor plats, inklusive ett tungt orgelsolo. Efter dessa följer tre lugnare låtar med akustiska gitarrer, piano och fiol. Men sen börjar han testa och fresta oss. Den sjunde låten, Weep themselves to sleep, är helt fantastisk. Den är mer intrikat uppbyggd och har en dramaturgi han aldrig visat förr. Han pausar, fraserar och skapar så en ny dimension åt musiken som jag verkligen tycker om. Detta är tveklöst mitt favoritspår på skivan. Sen verkar han inte bry sig längre utan blandar friskt mellan olika stilar. Låtarna som följer är faktiskt rätt märkliga. En cover på Little Willy Johns I´m shakin´ (ni vet den där: ”fever!” med fingerknäpp som rytm). Men där sjunger han å andra sidan fantastiskt. Sedan lite folkrock, en bluestolva, nån låt med lite mystiska psykedeliska vibbar, och till slut en Frank Zappa-inspirerad historia. Allt är trots allt riktigt bra och framför allt intressant att lyssna på, mycket tack vara alla små gitarrklurigheter som dyker upp överallt. Jag blir förvirrad till en början, men efter ett tag kan jag bara respektera och uppskatta blues- och rocklegenden som den egensinniga musiker han faktiskt är. Han löper amok över instrumenten. Över gitarren, över orgeln, med rösten. Det är då han är som bäst. Helhetsintrycket handlar om bluesrock-gospel-folk. Det är hans rötter, det är där han vill vara. Och det är där han får vara sig själv och göra som han vill. Det är ju trots allt hans första egna soloalbum. Det är rock´n´roll, han sjunger som en gud, och det kryllar av spännande gitarrlicks. Vad mer kan man begära?

Bästa spår: Weep themselves to sleep.

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Blunderbuss, Jack White, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Blunderbuss, Jack White, Musik, Recension, skivrecension

MTV sänder internationell artistshow från Götaplatsen, med fri entré

24 april, 2012 by Redaktionen

Dagen innan midsommar kommer MTV World Stage till Göteborg. MTV World Stage är en internationell TV show som sänder konserter från utvalda platser i världen. På torsdag den 21 juni kommer MTV till Götaplatsen med internationellt kända artister och fritt inträde, berättar ett pressmeddelande. Konserten kommer att TV-sändas i efterhand för en internationell publik på hela 550 miljoner hushåll världen över.

– Vi ska vara Nordens ledande musikstad och MTV World Stage Gothenburg passar bra in i vår ambition. Kraften i samverkan mellan staden och det privata i Göteborg har gjort det möjligt att föra ut destinationens varumärke internationellt med staden som arena, säger Sabine Söndergaard, vd på Göteborg & Co.

Göteborgs rykte som musikstad är grundmurat. 2012 är ett starkt år med konserter på Ullevi, Way out West som utökar till tre dagar samt en rad festivaler och konserter i olika genrer.

– Göteborg har de senaste åren blivit en av landets absolut främsta musikscener, mycket tack vare de stora festivaler och konserter som staden huserar. Vidare passar också Götaplatsen enormt bra som scen för World Stage, tack vare den stora öppna ytan som kan inrymma så pass många människor, säger Mattias Behrer, General Manager för MTV i norra Europa samt internationell marknadschef.

Konceptet med MTV World Stage på Götaplatsen har arbetats fram under våren med stöd från högsta politiska ledning i Göteborg.

– Musik bygger broar mellan människor och detta blir helt säkert en fantastisk upplevelse där alla ska känna sig välkomna. Både göteborgare och tillfälliga gäster, säger Anneli Hulthén (S), kommunstyrelsens ordförande.

– Göteborg befäster sin position som musikstad och vi vet att unika evenemang som detta också lockar många turister. Dagen innan midsommarafton är normalt en turistisk lågsäsong, säger Jonas Ransgård (M), kommunstyrelsens vice ordförande.

Att detta sker på årets längsta dag innebär att besökare och artister får uppleva en svensk sommarnatt där solen förhoppningsvis lyser länge.

– Göteborg är en fantastisk svensk sommarstad som gör sig bra i internationella TV-rutor. Det är alltså en perfekt stad för den största midsommarförfesten i svensk historia. Det är årets längsta natt och skulle det vara molnigt står vi för internationell stjärnglans, säger Mattias Behrer.

Vilka artister som uppträder kommer att bli klart under våren.

Läs även andra bloggares åsikter om MTV, MTV World Stage, Göteborg, Götaplatsen, musik, konserter

Arkiverad under: Musik Taggad som: Götaplatsen, Göteborg, Konserter, MTV, MTV World Stage, Musik

Skivrecension: Patrick Watson – Adventures in your own backyard

23 april, 2012 by Redaktionen

Band: Patrick Watson
Album: Adventures in your own backyard
Betyg: 4

Efter nästintill sedvanliga tre år släppte Peter Watson med band förra veckan sin fjärde skiva Adventures in your own backyard. Redan har albumet fått en omfattande Wikipedia-artikel där det i sidans bästa anda deklareras att skivan är ”enklare och mer emotionell” än sin Polaris Music Prize-nominerade föregångare Wooden arms.

Efter sjunde genomlyssningen kan jag i grund och botten hålla med, även om jag nästan vill byta ut ”mer emotionell” mot ”lite granna feelgood” – på gott och ont. Den experimentelle Peter Watson, där det läggs lager på lager och musiken genomsyras av ljudkulisser och element som knappt kan urskiljas, har bantat. Melodierna har blivit mer förutsägbara, låtarna något mer lättillgängliga, men känslan i musiken liknar också mer en trivsam, mild sommarregn. Skivan kräver mindre av lyssnaren och sveper in en i en trygg filt.

Skivan börjar starkt med Lighthouse som bärs upp av en nästan beroendeframkallande vacker pianoslinga. Låtarna som följer präglas framförallt av Watsons genomgående falsettsång, elgitarr med Country-vibbar, en del stråk, background vocals och pianospel som gång på gång ekar som om den spelas under vatten (varför jag, när jag kom fram till skivans sista låt Swimming pools tänkte: Bra sammanfattning där.). I flera låtar hörs även en trumpet som ger låtarna en nästan för ”högtidlig” stämning, men jag och trumpeter har aldrig varit goda vänner.

Många låtar, likt Blackwind, Words in the Fire och Strange Crooked Road håller högt tempo, driver framåt, vill ta dig i hand och säga: Kom! Nu bär det av. Step out for a while och skivans titellåt knyter an till klezmer-rytmen som känns igen från t.ex. Traveling salesman. The Things You Do är en vacker, filmmusikaktig parentes i albumets mitt, övriga är mer repetitiva, folk-inspirerade låtar.

Adventures in your own backyard är en skiva som jag inte tror kommer göra dig besviken. Det är svävande melodier, vackra klangrum och det märks i varje låt att Patrick Watson & band är otvivelaktigt duktiga musiker som vet vad de gör. Personligen beklagar jag bara att skivan känns bitvis lite för, säg, angelägen, och att de flesta låtar inte fastnar lika mycket på hjärnan, inte är lika enastående melodier som tidigare skivor varit mättade med. Men: Lyssna, tyck till själv och glöm allt vad Wikipedia heter!

Bästa spår: Lighthouse, Blackwinds, Adventures in your own backyard

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om Patrick Watson, skivrecension, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Patrick Watson, Recension, skivrecension

Lady Gaga ger extra konsert i Stockholm med ”Born This Way Ball”-turnén

23 april, 2012 by Redaktionen

Lady Gaga ger – inte helt oväntat – en extra konsert i Stockholm i augusti. Den första, 30 augusti 2012, blev utsåld i ett nafs. Nu blir det en konsert till, den 31 augusti.

Här är pressmeddelandet:
I fredags morse släpptes biljetterna till Lady Gagas konsert i Ericsson Globe den 30 augusti. Biljetterna sålde snabbt slut och vi kan nu med stor stolthet och glädje meddela att hon gör ytterligare en konsert i Ericsson Globe, Stockholm den 31 augusti. Biljetterna släpps den 27 april kl 9.00.

Den femfaldiga Grammy Award-vinnaren och superstjärnan Lady Gaga har ställt in siktet på att göra en triumferande återkomst under sommaren med THE BORN THIS WAY BALL. På denna helt nya turné kommer Lady Gaga spela sitt senaste album “Born This Way” tillsammans med musik från både “The Fame” och “The Fame Monster”. Det är sedan tidigare klart att THE BORN THIS WAY BALL -turnén, som produceras globalt av Live Nation, startar den 27 april 2012 i Seoul i Sydkorea. Den europeiska delen av turnén börjar 14 augusti i Sofia, Bulgarien.

I Europa får Lady Gaga dessutom sällskap av det återförenade brittiska rockbandet The Darkness. Även Lady Gagas ständige DJ-partner Lady Starlight är nu klar som gäst-Dj för alla konserter i Australien, Nya Zeeland och Europa.

”The Haus of Gaga and I have worked for month conceiving a spectacular stage” säger Lady Gaga och om den kommande turnén berättar hon. “The Born This Way Ball is an Electro-Metal Pop-Opera; the tale of the Beginning, the genesis of the Kingdom of Fame. How we were birthed and how we will die celebrating.”

THE BORN THIS WAY BALL blir hennes första turné sedan albumet “Born This Way”, som sålt nära 6 miljoner exemplar, släpptes i maj 2011. Albumet är uppföljningen till de Grammy-vinnande albumen “The Fame” Monster (2009) och “The Fame” (2008). Tillsammans har “The Fame” och “The Fame Monster” sålt 15 miljoner album världen över, medan hennes hitsinglar tillsammans har sålt över 65 miljoner exemplar världen över.

2011 utnämnde Forbes Gaga som den mäktigaste kvinnan i världen 2011 och hon ingick i Time´s årliga lista över de mest inflytelserika människorna i världen. Hennes musikvideos har visats över 2, 2 miljarder visningar på nätet och hon är en av de största levande människor på Facebook med över 49 miljoner likes och är nummer 1 på Twitter med över 21 miljoner followers. Lady Gaga är också den enda artisten i den digitala tidsåldern att sälja mer än 5 miljoner på hennes första två singlar.

Biljetterna till extrakonserten i Ericsson Globe släpps den 27 april.
Datum

30.8 Stockholm, Ericsson Globe – UTSÅLT
31.8 Stockholm, Ericsson Globe – biljetterna släpps 27 april

Läs även andra bloggares åsikter om Lady Gaga, musik, Globen, popmusik

Arkiverad under: Musik Taggad som: Globen, Lady Gaga, Musik, Popmusik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 334
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Skådespelaren och regissören Rebecka … Läs mer om Rebecka Hemse tilldelas Michael Nyqvist Foundation Award

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Det finns något charmigt med kortlivade … Läs mer om Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Maria Kulle i Det är ju dej. Foto: Sofia … Läs mer om Människor vid livets vägskäl står i centrum i Riksteatern vårrepertoar 2027

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in