Scenkonst

Momo – eller kampen om tiden: får liv, lust och färg efter paus

23 augusti, 2015 by Redaktionen

Momo – eller kampen om tiden
Av Michael Ende
Regi Allan Svensson
Scenografi Sören Brunes
Kostym Maria Gyllenhoff
Ljus William Wenner och Philippe Bookmar
Mask Ulrika Ritter
Dramaturg Bengt Järnbland
Musik Adam Fietz
Sångtexter Thomas Andersson Wij
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 22 augusti 2015

Stockholms Stadsteater sätter upp Momo – eller kampen om tiden, en föreställning som bygger på en bok skriven av den tyske författaren Michael Ende, (1973). Boken, som riktar sig till barn och ungdomar, handlar om den föräldralösa Momo, en liten flicka som rymt från ett barnhem till en amfiteaters ruin i en okänd stad. Momo har en ovanlig förmåga, hon kan lyssna som ingen annan kan. Folket som bor i närheten av amfiteatern upptäcker att livet blir lite lättare efter att de varit och pratat med henne. Men, till Momo och hennes vänners olycka, kommer hemliga män klädda i grått och stjäl deras tid. Momo måste ta upp kampen mot tidstjuvarna för att rädda sina vänner. Till sin hjälp har hon sköldpaddan Kassiopeja som kan se en halvtimme framåt i tiden och Mäster Hora (efternamnet betyder ”timme” på latin) som bor på den plats tiden kommer ifrån.

Första akten är tyvärr en ganska seg förflyttning in i historien och karaktärerna. Det hela är för stillastående och saknar gnista och nerv. Huvudpersonen Momo lyckas inte förmedla sin magiska förmåga att lyssna, kanske för att hon inte har några repliker för att hon just lyssnar och ett stillastående och slutet kroppsspråk. I scenografin saknar jag den magi som genomsyrar berättelsens budskap om människans behov av fantasi, glädje och lek. Karaktären Beppo lyfter dock första akten med sina underbara sång- och dansutflykter med sopkvasten. En guldstjärna till musik och sångtexter av Adam Fietz och Thomas Andersson Wij, som besjälar hela föreställningen.

Andra akten är mycket bättre. Momo börjar leva när hon får börja använda sin röst i ord och sång. Och det visuellt magiska som jag saknade i första akten blomstrar. Hela pjäsen får liv, lust och färg.

Mitt tolvåriga teatersällskap tycker att föreställningen är jättebra och spännande och hon uppskattar scenografin i de mer genomarbetade miljöerna som till exempel i frisörssalongen och andra aktens eldnummer och blomsterkaskader.

Föreställningen känns som att se en julkalender där vi får se alla avsnitten på en gång. Och berättelsen skulle verkligen passa för en kommande julkalender med budskapen om att vuxna inte får glömma barnen och kärleken i livet.

Föreställningen vänder sig till barn över sju år och det är bra eftersom vissa scener kan vara skrämmande för små barn.

Även om föreställningen lämpar sig bäst för barn så fångar ändå berättelsens djup alla åldrar. Hur människans försök att rationalisera och spara tid gör livet grått och trist. Hur vi tappar närheten till våra kära och kontakten med glädjen i livet. Vi blir tomma.

Hur skönt låter det inte när hennes vänner beskriver Momo: ”Hon har all tid i världen.” ”Hon önskar sig ingenting.” ”Hon är nöjd.”

Skådisar som lyfter föreställningen är Beppo, gatsoparen, mäster Hora och sköldpaddan Kassiopeja. Ulrika Ritters masker är också något alldeles extra.

Enligt föreställningen har vi levt drygt en miljard sekunder när vi fyller 42. Hur många av ögonblicken har vi ägnat åt något meningsfullt? Att se sitt barn djupt in i ögonen. Att njuta av sol, vind och vatten. Att lyssna på en kär människas drömmar och önskningar. Vi slösar med tiden på det mest oansvariga sätt. Vad är viktigt i livet? Och får det viktiga det utrymme det förtjänar? Och hur väljer vi? Är det omgivningens krav och åsikter om vad som är rätt som styr vår tid på ett överdrivet vis?

När förvandlades vi från barn som kunde förnimma varje doft, till välorganiserade människor med stela ansikten och oroliga själar?

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Momo Polly Kisch
Gigi Per Sandberg
Beppo Göran Forsmark
Mäster Tid Sten Ljunggren
Kassiopeia Åke Lundqvist
Fusi Mats Qviström
Nino Jan Mybrand
Nicola Ralph Carlsson
Liliana Lena B Eriksson
Agent BLW Morten Løvstrøm Olsen
Agent XYQ Lars Göran Persson
De gråas ledare Lars Edström
Grå man 1 Kristofer Kamiyasu
Grå man 2 Patrik Hont
Grå man 3 Anders Johannisson
Grå man 4 Joakim Sædén

Foto: Petra Hellberg

Sara Stridsbergs pjäs Beckomberga har urpremiär på Elverket, Dramaten 12 september

21 augusti, 2015 by Redaktionen

Den 12 september är det urpremiär för Sara Stridsbergs Beckomberga på Elverket, i regi av Annika Silkeberg. I rollerna ser vi bland andra Emma Broomé, Danilo Bejarano och Rebecka Hemse.

Ett pressmeddelande berättar:
En dotter kommer till mentalsjukhuset Beckomberga för att besöka sin pappa, den livshungrige och dödslängtande Jimmie Darling. Beckomberga ska snart stänga för gott, men för en tid blir denna isolerade värld hennes andra hem och flera av de intagna hennes vänner.

Där finns Henning som slutade öppna post och blev av med sitt hus på Lidingö, där finns Olga och Bird som återser varandra när det gamla mentalsjukhuset ska slå igen, Harriet som har väntat i tjugo år på att hennes man ska besöka henne. Paul som har dödat sin sons mamma. Och Sabina som drömmer om ett universumsfall och älskas av både läkaren Edvard och Jimmie Darling.

Beckomberga handlar om en grupp människor i gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan normalitet och galenskap, mellan välfärdssamhälle och nedskärningspolitik.

Sara Stridsberg skrev pjäsen parallellt med boken Beckomberga. Ode till min familj.

– Romanarbetet stod länge still och att skriva pjäsen var ett sätt att komma vidare. Det finns en stor frihet i att skriva för scenen. Plötsligt får man möjlighet att lyssna till karaktärernas röster, de får prata ostörda utan prosans klaustrofobiska diagnostiserande burar. Det hjälpte mig att skriva romanen och gav möjlighet att låta karaktärer som jag inte kunde stänga in mellan bokens pärmar att få plats. Kanske var de för stökiga för att få plats i en bok, säger Sara Stridsberg.

Sara Stridsberg har tidigare för Dramaten skrivit uppmärksammade pjäser som Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, Medealand och Dissekering av ett snöfall.

Textade föreställningar den 8 och 27 oktober

Medverkande
Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Rolf Skoglund, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz, Magnus Ehrner
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Urpremiär 12 september, Elverket

Vila i frid Lars Amble

20 augusti, 2015 by Redaktionen

Lars Amble har avlidit, berättar ett pressmeddelande från Dramaten:
Regissören och skådespelaren Lars Amble, född 1939, har natten till idag avlidit i en ålder av 76 år.

Eirik Stubø, teaterchef:
– Det är med stor sorg vi på Dramaten har nåtts av budet om Lars Ambles bortgång.

Efter sin utbildning vid Dramatens elevskola 1963-65 knöts han till Dramatens ensemble, och var under sin teaterbana regelbundet och återkommande verksam vid Dramaten. Han gjorde över femtio roller med regissörer som Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och Per Verner Carlsson. Han var på Dramaten även verksam som regissör, bland annat med Arthur Miller i dennes En handelsresandes död 1992.

Redan under 1960-talet inledde han sitt arbete inom privatteatern som skådespelare, regissör, författare och översättare. Under åren 1984-1994 var han konstnärlig ledare för Maximteatern. Han var även brett verksam inom tv och film. Tre gånger mottog han Guldmasken för bästa regi, och år 2003 tilldelades han den kungliga medaljen Litteris et artibus för framstående konstnärliga insatser.

I april 2015 gjorde han sin sista roll på Dramaten i föreställningen Den girige på Stora scenen.

Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående – mer en föreläsning än ett drama

16 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående
Av America Vera-Zavala
Regi Olof Hanson
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Mira Svanberg
Musik Stefan Johansson
Premiär på lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 15 augusti 2015

En timme och tjugo minuters föreläsning om den svenska legendariska författaren Sara Lidman, suggestivt och snyggt men också väldigt segt och inget för den oinvigde. America Vera-Zavala, som för mig slog igenom i Sverige som förgrundsfigur för den svenska grenen av rättviserärelsen Attac, har tagit sig an den svenska arbetarförfattaren Sara Lidman.

Föreställningen är mycket mer en form av föreläsning, eller monolog fast ur fyra munnar, är ett dramatiskt stycke.
Inget ont om de fyra skådespelarna: Claire Wikholm, Nadja Mirmiran, Angelika Prick och Thérèse Svensson. De är duktiga och gör det de är ålagda av regissören. Vad är de då ålagda? De är alla fyra Sara Lidman, ur olika epoker ur hennes liv. De berättar om när hon var 14 år och låg på sanatorium för tbc, när hon bodde i Gröndal i Stockholm och var förälskad, när hon var i Sydafrika, när hon var i Vietnam.

När vi kommer in i salongen ser vi på scenen ett enkel hus, av växthusmodell fast glaset är utbytt mot tunt genomskinligt tyg. De fyra skådespelarna träder in på scenen, alla fyra klädda likadant, i enkel mörkblå t-shirt med texten ”Lev” på bröstet och färgglada spräckliga tajts kring benen och gympadojor på fötterna. Ibland går skådespelarna in i huset för att hämta något och i slutscenen river de (förstås) ned tygerna och vi får se in i huset där en av skådespelarna klätt sig i gråvit peruk och rutig skjorta och har stor likhet med hur Sara Lidman såg ut under senare delen av sitt liv.

Föreställningen bygger på att du känner till Sara Lidman, då och då kommer det små kommentarer från Sara Lidman ur skådespelarnas mun, små skämt om Ingmar Bergman eller Ivar Lo-Johansson och publiken skrattar. Men det kräver att man kan historien. Föreställningen är inget försök till att leda in den okunnige i Sara Lidmans värld.

Ibland är föreställningen suggestiv, musik och ljussättning och rösterna samverkar och förmedlar starka känslor. För min del räcker det dock inte riktigt till. Jag saknar dramatiken, att det händer något mellan karaktärer. Också i monologer som är riktigt bra händer det något dramatiskt. Däremot fick vi en liten inblick i Sara Lidmans liv. Vi fick veta att hon älskade att dansa, att hon hade en mycket sträng mor och att hon brann för rättvisefrågor och tog kraftigt ställning emot USA under Vietnamkriget och att hon saknade att hon aldrig fick egna barn. Som föreläsning för gymnasieungdomar som läser om Sara Lidman är föreställningen ett tänkbart alternativ, men delvis bygger föreställningen alldeles för mycket på att du redan känner till mycket om Sara Lidman.

Jag menar inte att en teaterföreställning måste vara lättsmält och underhållande, den får visst vara svår eller jobbig att ta in och kräva något av sin publik. Men jag såg den tillsammans med en person som inte är uppväxt i Sverige och inte kände till Sara Lidman. Och jag tycker att teater ska kunna ses också av den som inte kan den svenska litteraturhistorien eller svensk teaterhistoria.

Det händer att den som skriver ett drama, en roman, en dikt eller visa, brinner så starkt för någon hen vill säga. Ibland blir det på bekostnad av det konstnärliga uttrycket. America Vera-Zavala blev tidigt politiskt engagerad och gick som 17-åring med i Vänsterpartiet. Hon har hunnit med imponerande mycket sedan dess. I början av 2000-talet var det stor uppmärksamhet riktad på henne som en av grundarna av den svenska grenen av organisationen Attack. Hon har arbetat som politiker i EU-parlamentet och som pressekreterare och hon har skrivit en lång rad fackböcker kring demokrati- och globaliseringsfrågor. Kanske har detta engagemang fått för stor andel av skrivande av detta drama. Fast å andra sidan är hon rätt rutinerad som dramatiker också och har skrivit flera pjäser tidigare.

Foto: Petra Hellberg

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Kvinna 1 Claire Wikholm Kvinna 2 Angelika Prick Kvinna 3 Nadja Mirmiran Kvinna 4 Thérèse Svensson PRODUKTION Av America Vera-Zavala Regi Olof Hanson Scenografi och kostym Sven Haraldsson — MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Kvinna 1 Claire Wikholm
Kvinna 2 Angelika Prick
Kvinna 3 Nadja Mirmiran
Kvinna 4 Thérèse Svensson

Klanen på Dramaten ger en engagerande inblick i situationen för en döv människa

14 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Klanen
Av Nina Raine
Regi Nina Raine
Översättning Lolo Amble
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Magnus Pettersson
Peruk och mask Nathalie Pujol

På scenen står ett enkelt ovalt bord och sex stolar, ett piano och i bakgrunden syns ett gigantiskt målat träd, uråldrigt. En familj med tre vuxna barn samlas för att äta middag. Ena sonen, Billy, har kommit hem från universitetet, medan de andra två, sonen Daniel och dottern Ruth bor hemma och borde snart flytta hemifrån enligt pappan.

Familjen diskuterar ivrigt mycket och högljutt och ofta rätt aggressivt. Familjen balanserar kanske på gränsen till vad som brukar kallas dysfunktionell. Fast jag är skeptisk till det begreppet. Det bygger på illusionen att de finns ett lagom som är normalt och konfliktfritt. Låt oss säga att det är en galen familj där diskussionerna går i höga vågor.

Efter en stund märker vi dock en sak. Billy sitter som i en egen bubbla, ingen talar till honom, Billy slevar i sig maten och ler. När han någon gång frågar vad de talar om svarar de bara överslätande: inget särskilt. Billy är döv sedan födseln. Han kan tala med en stel röst där han har svårt med konsonanter. Han kan förstå när någon talar om de talar lite långsammare, för han är duktig på att läsa på läpparna. Det har varit hans sätt att klara sig överhuvudtaget. Hans föräldrar, Beth och Christopher, har bestämt att Billy inte ska lära sig teckenspråk, för då skulle han associera sig själv till döv. Han är mycket mer än döv, han är inte sitt funktionshinder, menar de.
Så möter Billy kärleken i Sylvia, som är uppväxt i en döv familj och på väg att bli helt döv. Sylvia behärskar teckenspråk oändligt bra. Hon lär Billy teckenspråket och sakta men säkert öppnas en helt ny värld för Billy där han kan kommunicera med människor.

Under första halvan av föreställningen, fram till paus, puttrade handlingen på i gamska lugnt mak, där var ingen stor dramatik, inte några jättekonflikter men i andra halvan brakade allt lös och ställdes mot sin spets. En sidoberättelse som kändes lite knepig till varför utvecklingen av och skildringen av Billys bror Daniel, mycket bra spelad av Christoffer Svensson, som väl aldrig gör en dålig roll. Daniel stammar och hör röster och detta utvecklas mer under andra halvan då han är rejält plågad. Vi får aldrig något svar på varför, det är som att dramatikern och regissören lämnar det till vår tolkning. Hör han röster som en följd av att han har hållit på med knark eller har han tagit till knark för att få lindring för den ångest han får av rösterna? Eller har rösterna inget alls med hans knarkande att göra? Det verkar dock som om rösterna och stamningen har med varandra att göra och om han får lindring för det ena lindras också det andra.

Det var mycket intressant att få en inblick i livet för hörselskadade. Precis som vi hörande är unika individer är varje hörselskadad en egen unik individ – och med Sylvias och Billys öden öppnas ögonen för publiken om hur det kan vara att leva utan att höra och att varje döv har sin unika situation. De scener som fångade in min uppmärksamhet allra mest just de där Billy eller Sylvia berättade om hur deras liv är. Det vill alltså såga att de mer utbildande delarna av föreställningen var mest engagerande, då var jag helt uppslukad av vad som hände på scen, vilket kanske inte är så gott betyg på dramatiken i sig. Det gör dock inget, föreställningen är absolut sevärd och det är inte lätt att förena folkbildning med god dramatik. För en form av folkbildning är det väl att öppna vår förståelse för medmänniskors liv.

Skådespelarna är duktiga och Christian Dyvik som spelar Billy är självklar i rollen. Han har spelat samma roll när dramat sattes upp på länsteatern i Örebro. Christian Dyvik är döv, vilket ju er ytterligare lager i berättelsen.

Efter urpremiären i London 2010 har ”Klanen” med stor framgång satts upp i England och USA förutom på länsteatern i Örebro. När den nu sätts upp på Dramaten regisserar Nina Raine själv, för första gången, sin pjäs.
Christoffer Svensson är, som jag redan nämnt, mycket bra i rollen som Daniel. Pontus Gustafsson spelar den ordentligt egofixerade själviska pappan Christopher som gärna lär sig kinesiska men inte kan tänka sig lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera med sin son. Kicki Bramberg spelar den mer diplomatiske modern Beth och Emma Mehonic spelar systern Ruth som är sångerska och bär på en så stor inre osäkerhet att jag vill gå upp på scen och pusha på föräldrarna att ge henne en kram.

Ester Uddén spelar Sylvia som är blir som ett enzym som får fart på processerna familjen. Ester Uddén är en ung skådespelare, född 1989, utbildad på Teaterhögskolan i Malmö bland annat och en duktig sångerska också. Jag hoppas och tror att vi kommer att få se henne i många fler scensammanhang framöver.

Göteborgsposten berättar inför föreställningen:
Mer än en gång har den brittiska dramatikern och regissören Nina Raine fått höra att utgångspunkten i hennes rappa pjäs inte är realistisk. Frågan om varför Billys föräldrar varken lärt sig själva eller sin nu vuxne son teckenspråk löper genom hela pjäsen, och nog skulle väl ändå varje förälder till ett dövt barn se till att lära sig tala med händerna?

Inte om man får tro Nina Raine.

-J ag vet så många döva som kommer från hörande familjer där kanske en syster eller enbart pappan lärt sig teckna, men ingen annan. Sättet att tänka kring tecken har ändrat sig precis som det hela tiden kommer nya dieter, säger hon.

För övrigt kan vi se att teckenspråk kan vara en befrielse för fler än de döva. Billys bror Daniel som stammar grovt periodvis stammar inte när han talar med tecken. Jag blir riktigt nyfiken själv på teckenspråk och skulle vilja lära mig det.

Foto: Sören Vilks

Scenkonst

Footer

Om oss