Scenkonst

Var är vargen? En annan Rödluvan – rolig, spännande och enormt underhållande

14 juni, 2015 by Lotta Altner

Var är vargen? En annan Rödluvan
Glassteater och dockteater, fritt efter Bröderna Grimm
Idé Magnus Erenius
Regiöga Helena Nilsson
Dockor Milla Risku
Dekormåleri Thomas Lundqvist
Ljudcollage Appel
I verkstan Anna Westman
I verkstan Kay Tinbäck Du Rées
På takterrasen på Stockholms stadsteater
Dockspelare Magnus Erenius

Den klassiska historien om Rödluvan och vargen har alltid i mina ögon framstått som ganska makaber. Det är ganska obehagligt när folk skrattar åt när jägaren sprättar upp magen på vargen för att rädda Rödluvan och mormor. I min värld känns det varken sunt eller direkt pedagogiskt i en barnsaga. Men vi får inte glömma att sagorna från början inte var skrivna för barn, utan för vuxna. Dessutom var sensmoralen i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet helt annan än idag.

Det enda som var lite obehaglig i den här föreställningen var faktiskt Rödluvan själv. Hennes ansikte och uttryck var i mina ögon, lite grann på gränsen till att man skulle uppfatta henne som hånfull och en liten besserwisser. Dock ganska befriande att inte alla små flickor måste vara enbart söta och rara. Vargen däremot såg ut som en mjukis farbror med få tänder, så honom blev man direkt förtjust i.

Dockmakaren i föreställningen hade en underbar kontakt med publiken före och introducerade spelet på ett strålande vis. Barnen kände sig hemma och välkomna. Vi fick alla till och med värma upp så att vi fritt kunde applådera och skratta så högt vi själva ville under föreställningen. Det gjorde också barnen. Men det gjorde även jag.
Magnus Erenius, var fantastisk på att spela flera olika roller samtidigt, med många skilda personligheter och röster. Jag frågade mig själv gång på gång hur det vara möjligt att klara av det. Det märktes tydligt att han hade en specialbegåvning och utbildning på det han gjorde. Härligt att se att barns kultur och teater tas på allvar och att inte vem som helst tror att de är lämpliga för att underhålla barn.

Scenen när den rädda och fega jägaren försöker lära sin hund lite trick och lydnad satt som handen i handsken, bokstavligt talat. Flickan och mamman framför mig som inte kunde svenska, skrattade så gott eftersom inga svenska ord behövdes för den dramatiken och pantomimen.

En sak är säker och det är att man inte behöver vara enbart fyra år för att tycka att den här föreställningen var rolig, spännande och enormt underhållande. Vill du skratta åt små saker och se en Rödluvan som är problemlösande och inte rädd för att ta ansvar för sig själv och andra, så ska du se den här föreställningen. Ta med dig någon med humor, som du kan skratta högt med. Det gjorde jag. En annan vuxen till och med.

Derealisation – föreställning med viktigt budskap

6 juni, 2015 by Lotta Altner

Derealisation
Regi/bearbetning: Erik Bovin
Ljud/ljus: Göran Hellkvist
Scenografi/kostym/affisch: Henrik Lindmark, Erik Bovin
TeaterVerket den 5 juni 2015

Alla som någon gång blivit utsatta för något som känns helt världsfrånvänt eller helt otänkbart i närmiljön, när det gäller förluster eller nära döden upplevelser, kanske kan närma sig den här enaktaren. Har man inte det, tror jag man tyvärr har svårt att förstå upplägget. I det här fallet handlar det om din djupa inlevelseförmåga i stor skräck och i 25 minuter. Uppsättningen berör paniken, ångest och rädslan man skulle ha kunnat känna om man överlevde massakern på norska Utøya. Hade jag inte vetat att det var en enaktare, är jag inte säker på att jag hade orkat eller vågat gå och se föreställningen. Känslan du utsätter dig för påminner om den du utsätter dig för om du besöker ett koncentrationsläger idag. Man vet därmed inte hur man kommer att kunna hålla ihop sitt eget psyke.
Inledningsvis ser du två män, varav den ena verkar mer berörd av psykiska problem än den andre. Dock verkar ingen av dem blöda på utsidan i alla fall. Den ena pratar så att man förstår att han överlevt massakern och den andra kan både vara hans inre röst, en fantasi men även en mördare. Jag vet inte om det är tragisk eller ironisk att en av skådespelarna faktiskt påminner, utseendemässigt, om den verkliga mördaren på Utøya. Det kan ju inte han rå för, men det är ju ett faktum, som spelar med ens obehagliga känslor under hela föreställningen. Samtidigt är det ju så att väldigt många nordeuropéer ser ut just sådär. Blond och blåögd. Jag minns min egen reaktion när jag såg de första bilderna på den norska massmördaren, jag tänkte ”Sk*t också! Han ser ju snygg och sympatisk ut! Hur är det möjligt!? Borde inte sjuka människor och mördare se förfärliga ut?”.

Att skådespelarna är nervösa inför premiären märks tydligt. Deras röster darrar och skär sig ibland, men framförallt är deras agerande allt för snabba känslomässigt. Man hinner inte riktigt med i de processer som är nödvändiga att gå igenom, för att tro på utbrotten. Jag hade exempelvist gärna sett ett långsammare växande av ilska, snarare än totala skrikutbrott på ett par sekunder. Jag känner inte med dem. Varken för eller emot.

Känslorna går dessutom snarare utifrån och in, än tvärtom. Däremot kan man tydligt uppleva den panikångest som den överlevande känner och man förstår att hela hans dilemma, när han faktiskt inte längre vet vad som är verklighet, dröm eller illusioner. Framförallt förstår jag om han aldrig kommer att kunna bli sig själv igen.

Om jag hade skrivit manuset hade jag tagit med den skuld som jag vet överlevande får, d.v.s. varför fick jag leva vidare, men inte de andra. Jag såg inget spår av den typen av sorg i föreställningen. Den dimensionen tror jag är nödvändig, för att kunna ta uppsättningen helt på allvar.

För mig hjälpte det mycket att jag var insatt i hur morden på ut Utøya hade gått till det vill säga hur folk dödades, överlevde och hur mördaren kunde kamouflera sig och komma dit. Om man inte vet det, kan det finnas scenbilder, som inte riktigt går ihop. Det är tråkigt för budskapet i föreställningen är viktig och något som inte många vågar belysa.

Skådespelarna ska ha stor eloge för att de spelade för en liten publik. Det är bland det svåraste man kan göra och framförallt på en premiär. Att inte tappa modet eller sin roll, kräver stor insats och målmedvetenhet.

I rollerna: Erik Bovin, Henrik Lindmark

Norrköping blir värd för Scenkonstbiennalen 2017

31 maj, 2015 by Redaktionen

Under avslutningen av den pågående scenkonstbiennalen i Malmö överlämnades stafettpinnen till Norrköping, som blir spelplats för nästa Scenkonstbiennal. Östgötateatern blir i maj 2017 värd för denna Sveriges största festival för hela scenkonsten, som innehåller föreställningar av teater, dans, musikteater och många andra former av scenkonst för barn, unga och vuxna.

Ett pressmeddelande berättar:
Den är både en festival för publiken i regionen och en mötesplats för hela branschen, nationellt och internationellt. Scenkonstbiennalen innehåller föreställningar från hela landet, seminarier, workshops, föreläsningar, internationella gästspel och många andra möjligheter till konstnärliga utbyten och samtal.

Teaterunionen, medlemsorganisation för hela branschen, arrangerar biennalen tillsammans med en värdteater. Dess styrelse är mycket glada över denna generösa inbjudan från Norrköping och Östgötateatern och ser fram emot samarbetet med denna stad som har så många fantastiska miljöer och spelplatser satt erbjuda.

Östgötateatern finns också representerade på årets Scenkonstbiennal med föreställningen Rose Rose Rose i regi av Malin Axelsson, producerade av ung scen/öst, en satellitverksamhet till Östgötateatern med uppdrag att spela för barn och unga.

Östgötateaterns chef Johan Celander välkomnar alla till Norrköping för nästa stora scenmanifestation i maj 2017.

– Scenkonstbiennalen har utvecklats till en gränslös mötesplats där sceniska drömmar och fantasier, utopier och dystopier, skapar inspiration till samtal och möten. Att stafettpinnen nu förs från ett kulturellt dynamiskt och satsande Malmö och Skåne till Norrköping och nybildade Region Östergötland, lovar gott för framtiden. Vi ser fram emot att kunna bjuda in alla medborgare och kollegor till en hejdundrande fest.

Momo eller kampen om tiden – höstens stora familjeföreställning på Stockholm stadsteater

28 maj, 2015 by Redaktionen

Allan Svensson som stod bakom Det susar i säven – en av Stockholm stadsteaters största succéer genom tiderna – gör en efterlängtad comeback som regissör. Nu sätter han upp höstens familjesatsning på Kulturhuset Stadsteatern – Momo eller kampen om tiden som har premiär den 22 augusti på Stora scenen med Polly Kisch i huvudrollen.

Ett pressmeddelande berättar:
Den fantastiska berättelsen om Momo har förtrollat många, barn som vuxna, genom åren. Den är skriven av tyske författaren Michael Ende som också gjort Den oändliga historien och Ofelia och skuggorna. Momo besitter en fantastisk förmåga. När hon lyssnar försvinner folks problem. Amfiteatern där hon bor blir en samlingsplats för musik, glädje och samtal – ända tills några mystiska, grå och cigarrökande figurer börjar stjäla varje timma, minut och sekund som människorna arbetar ihop. Till slut är den enda som kan rädda dem Momo, som tillsammans med sköldpaddan Kassiopeja och den mystiske Mäster Tid tar upp kampen mot de onda krafterna.

Momo eller kampen om tiden i regi av Allan Svensson är höstens stora familjeföreställning på Kulturhuset Stadsteatern. Rollen som Momo spelas av Polly Kisch, hennes bundsförvanter Kassiopeja och Mäster Tid av Åke Lundqvist och Sten Ljunggren. I övriga roller syns Per Sandberg, Göran Forsmark, Mats Qviström, Jan Mybrand, Ralph Carlsson, Kirsti Stubø, Morten Løvstrøm Olsen, Lars Göran Persson, Lars Edström, Kristofer Kamiyasu, Patrik Hont och Anders Johannisson.
Premiär: 22 augusti 2015
Scen: Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Ålder: Från 7 år i vuxens sällskap

Regi: Allan Svensson
Dramatisering: Anneli Mäkelä
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Maria Gyllenhoff
Ljus: William Wenner
Kompositör: Adam Fietz
Sångtexter: Tomas Andersson Wij
Mask: Ulrika Ritter

Främmande Kropp på Teater Giljotin – trollbinder publiken

25 maj, 2015 by Lotta Altner

Främmande Kropp
På teater Giljotin den 24 maj 2015

Att byta identitet eller korrigera dig för att du känner dig som någon annan på insidan än det som syns, är något som vi pratar mer om nu än någonsin. Kvinnor föds biologiskt men känner sig som män i hjärta och själ. Men att tvingas byta identitet på utsidan för att klara livhanken och förneka din inre identitet, det är något helt annat. Ständigt jagas du av skräcken att någon ska komma på att du är någon annan än den du försöker föreställa.
Det är inte första gången man har förstått att krig och nöd lockar fram kreativitet och en hög av måsten, för att överleva. Kan man någoting om den 1930-tals krasch som Tyskland utsattes för är man naturligtvis medveten om den stora nöden som folk utsattes för. När Hitler kom till makten blev det inte heller lättare. Att tvingas bli man, kanske kan låta banalt och enkelt, men leder naturligtvis till självbedrägerier som ger tuffa konsekvenser både för en själv och andra.
Denna dramatisering baserar sig på en sann historia om Étre Blessé som gjorde just det, stal sin döde mans identitet för att överleva. I över 10 år levde hon som denne man och förlorade sig själv i processen. Det kan göra vilken människa som helst stundom ambivalent i tankarna.

Karina Holla spelade denna kvinna på ett fantastiskt vis. Med gediget kroppsspråk, burleskt uttryck och dramatisk mimik tog hon oss genom de stora händelserna under 65 minuter. Vid flera tillfällen var hennes smärta och rädsla så stor att det värkte i ens kropp och håren på armarna reste sig. Nervöst skrattade också publiken, när de tyvärr inte visste vad annat att göra för att försöka se något komiskt på åtminstone rörelserna i det som hände. Precis som man kan göra när någon faller hejdlöst ned för en trappa och det någonstans nog ser lite skojigt ut, när man tränger ute den smärta som måste kännas i fallet. Troligen var det också så Étre överlevde.
Jag uppskattade mycket att skådespelerskan gjorde avbrott i sina dramatiseringar för att gå in i rollen som historieberättare också, det underlättade förståelsen för handlingen. Dock skulle jag ha uppskattat det ännu mer om berättandet hade haft ett större naturligt flöde och mer kronologiska övergångar. Om man kunde tyska förstod man bättre förställningen, eftersom det fanns några inslag av tyska meningar och tal i skådespelet. Hela föreställningen levererades annars på engelska och det var stundom svårt att förstå hennes brytning. Dock överkompenserades allt detta av skådespelerskans enorma närvaro som stoppade all tid och rum.
Att sammanhållningen av handlingen spretade i manuset, ledde tyvärr till att man hade fler frågor än svar efter föreställningen än före.

Karina Holla besitter en pantomimclowns förmåga att trollbinda sin publik på ett sätt som få. Hennes gåva är inte forcerad eller påhittad utan äkta hela vägen. Hon ikläder sig inte en fejkad roll utan blir en stor del av det hon föreställer.

Scenkonst

Footer

Om oss