Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: I Tanger av Christine Mangan – Spänning på hög nivå i romandebut

by

Titel: I Tanger
Författare: Christine Mangan
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Modernista, 2018
ISBN: 978-91-7781-348-4

Tingis, Titga, Tandja, Tanger – hamnstaden vid Gibraltarsund är känd under flera namn, historien ligger i skick, ofta dolda och främmande. Christine Mangan utnyttjar och formulerar främlingskapet och undergångskänslan i sin psykologiska thriller ”I Tanger” på ett vis som känns ovanligt färdigt för en romandebut.

Det är en historia som får en att hålla andan, berättad av två kvinnor växelvis: Alice Shipley, som kommit till staden med sin make, och Lucy Mason, den tidigare rumskamraten från de båda unga kvinnornas New England-college i Vermont. I romanens inledning dyker Lucy utan förvarning upp i Tanger och tar kontakt med Alice, som inte funnit sig tillrätta på den nya kontinenten utan skräms av livet och hettan i staden.

Mellan deras collegetid och nuet ligger inte bara en ocean utan också en händelse som skilt dem åt, ”olyckan”. Med den starka och handlingskraftiga Lucy på plats återvinner dock Alice något av sin gamla kraft och ger sig ut i stadslivet, på barer och kaféer. Men så börjar en ny sorts kvävande känsla av fångenskap smyga sig på.

Perspektiven förskjuts hela tiden, både mellan deras olika berättelser men också genom hur var och ens tankar omtolkas, hur minnena ändrar karaktär och händelser både plötsligt kan ses i skarpt ljus eller sjunka i mörker.

Historien utspelar sig 1956, just innan det franska väldet bokstavligen går under. Eller, uttryckt ur ett annat perspektiv: Den fria nationen Marocko föds. Staden hade fungerat som något av spioncentral sedan kriget. Tanger blir tummelplats för författare, många av dem homosexuella eller bisexuella.

Truman Capote lär ha förklarat attraktionskraften staden hade på utlänningar med att här fanns droger och unga prostituerade lättillgängliga. Själv fann den amerikanske författaren dock Tanger vara en trist plats och menade att många av utlänningarna var i staden huvudsakligen för att de inte var välkomna någon annanstans.

I sin romandebut visar Christine Mangan aldrig sin kunskap om staden, historien och litteraturen på ett vis som mästrar läsaren. Men det finns där, som ytterligare lager i berättelsen och som tillför thrillern fler dimensioner men inte är nödvändiga för att sträckläsa den som en ren spänningsroman. Den ger också rikt utrymme för att själv fylla med inre bilder av staden.

Författaren har doktorerat i litteraturvetenskap och har också en masterexamen i skönlitterärt skrivande. Hennes debutroman har genomgående fått bra recensioner och hon har jämförts med Patricia Highsmith. Och romanens Lucy påminner inte så lite om Ripley.

Mer än något annat präglas boken av förmågan att skapa onda föraningar, om en annalkande katastrof. Och det är lika svårt att sluta läsa som det är skrämmande.

Länk till Washington Posts recension

Filmrecension: Den sommaren – vad är vitsen med denna dokumentär?

by

Den sommaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 augusti 2018
Regissör: Göran Hugo Olsson

En plågsam dokumentär om en överklass i misär. En äldre kvinna och hennes medelålders dotter bor i ett stort hus med mark omkring i amerikanska East Hampton under 1970-talet. Efter en orkan vägrar de två att lämna huset och tar sig ingenstans i flera år. Kommunen försöker få iväg dem och de får inte tillgång till kommunal service. Sopbilen vägrar komma dit vilket får till följd att trädgård och källare är överfyllda med sopsäckar med gamla konservburkar för kattmat och kattsand.

Den sommaren är en långfilmsdokumentär om det filmprojekt som fotografen och konstnären Peter Beard initierade 1972 tillsammans med Lee Radziwill, om hennes släktingar, mor och dotter Beale på Grey Gardens. Filmbolaget berättar att materialet var försvunnet under mer än 40 år, men återuppstår nu i en film som fokuserar på Beard och hans vänner, som tillsammans formade en kokande kreativ miljö i Montauk på Long Island utanför New York under 1970-talet.

Nja. Det kunde blivit bra men det är för romantiserat. Filmen börjar med att Peter Beard som äldre sitter och bläddrar igenom ett av sina fotoalbum, vilket filmas över hans axel, medan han kommenterar fotona och alla kändisar han känner. Vi får också veta att kändisar som Ari och Jackie Onassis var hans vänner och hjälpte till med projektet då de försökte hjälpa hans flickväns släktingar.

Släktingarna är två original. Det är sorgligt att det aldrig tycks finnas plats i samhället för udda människor. Det är bara det att det är för mycket som hänger i luften. Det är svårt att engagera sig. Som tittare får vi aldrig reda på vad kommunen konkret gjort för ont. Kommunen har varit grymma och försökt få iväg dem, men riktigt varför och på vilket sätt får vi inte förklarat. Allt vi får är antydningar som att det upprepande gånger berättas att kommunen skickade några att spruta vatten igenom hela huset.

Peter Beard betonar om och om igen hur fantastisk den sommaren var. För min del har jag svårt att se att verkligheten är så rosaskimrande. Vi får se hur mängder av kändisar som Andy Warhol med pojkvän och Mick och Bianca Jagger umgicks med Peter Beard i hans hus i Montauk. Men varför? Vad har det med berättelsen att göra mer än att visa i vilka krets han rörde sig?

Vad är vitsen med en denna dokumentär? Filmen har ingen dramaturgi, ingen djup berättelse
Att bilderna är skakiga och utbrända beror på att det är gamla filmrutor. Det hade jag accepterat om det fanns något som engagerade mig i berättelsen, om det funnits något djup i karaktärerna, några konflikter i eller mellan människorna,

Är de två kvinnorna i huset excentriska eller psykiskt sjuka? Människor behöver inte placeras i fack, vi är alla människor. Det är filmens styrka att Peter Beard inte stämplar människor utan ser det vackra i dem som de är. Det är anledningen till att filmen trots all min kritik ändå får det godkända betyget 3.

Filmbolaget beskriver filmen:

Året är 1972, platsen det bohemiska East Hampton, New York. Miljön kommer senare att återges i den nu kultförklarade filmen Gray Gardens. I Big Edie och Little Edies gamla villa spirar kreativiteten, bland gästerna den sommaren finns släktingarna Jackie Kennedy Onassis och Lee Radzwill och vännerna Andy Warhol, Mick Jagger och Peter Beard.
 Göran Hugo Olsson (The Black Power Mixtape) ger i DEN SOMMAREN liv och relevans åt nyupptäckt och aldrig förr visat filmmaterial från en drömsk svunnen tid. DEN SOMMAREN har hyllats av internationell press, Village Voice kallar den ”ovärderlig” och The Guardian ger den 5/5.

Medverkande: Peter Beard, Andy Warhol, Edith Bouvier Beale, Edith ”Little Edie” Bouvier Beale, Paul Morrissey, Lee Radziwill

Filmrecension: Maria by Callas – en måste-se-film för alla som älskar musik och i synnerhet opera

by

Maria By Callas
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi Tom Volf

Maria Callas var 1900-talets och kanske också tidernas främsta sopran. Framför allt sjöng hon på operascenerna. Innerst inne bar hon på en dröm om ett annat liv, bortom det hyllade som artist. Innerst inne drömde hon om att få ha en familj och barn. I denna berörande dokumentärfilm kommer vi henne mycket nära. Och givetvis är det en måste-se-film för alla som älskar opera. Vi får se henne framföra flera av världens vackraste arior. När hon framför den berömda arian ur Carmen står tiden still och jag bara lyssnar, ser och känner tidens vingslag stå stilla.

Det är ett imponerande arbete som ligger bakom med att sätta ihop och få fram filmklipp från hennes uppträdanden världen över och med intervjuer med henne och klipp ur tidningar. Tidigare okänt arkivmaterial har färglagts och fått nytt liv, och jämte Maria Callas medverkar de digniteter som omgav henne; Marilyn Monroe, JFK, Grace Kelly och Elisabeth Taylor. Maria Callas skärpa, talang och stjärnglans framträder med all tydlighet i denna grandiosa musikupplevelse till film, i regi av Tom Volf.


Hon kallades La Divina (den gudomliga) och hon var så stor, så berömd att när hon efter många års frånvaro från den amerikanska operascenen Metropolitan återkom dit då köade människor utanför biljettförsäljningen i dagar, så som hängivna fans till Bruce Springsteen gör idag.

Maria Callas föddes i USA men hennes föräldrar var greker som återvände till Grekland innan hon blev tonåring. Som trettonåring kom hon in på musikkonservatoriet i Aten. Hon var lång och kunde därför uppge att hon var äldre, kravet för att få komma in var att ha fyllt 17 år. Dör började hennes enastående karriär. ”Men det var mamma som tvingade mig”, säger hon själv. ”Det var mamma som absolut ville att jag skulle ha en karriär”.

Det är omöjligt att ha en yrkeskarriär och samtidigt familj som kvinna, säger hon vid flera tillfällen i filmen. Det var säkert mycket svårare då. Dokumentären är intressant inte bara för att vi får komma henne närmare utan också för att den är ett tidsdokument som säger något om livet och samhället då, under 1900-talets mitt, vilket inte var så himla länge sedan. Alla bra dokumentärer säger något mer än berättar om den person som är i fokus.

Hon var i blåsväder i medier ibland och fick hårda reaktioner när hon ställde in framträdanden. Vid ett tillfälle hade hon fått en halsinfektion men senare i livet skulle jag med utblick från vår tid tolka det som att hon fått det vi idag kallar utbrändhets-depression. Det var ett begrepp jag inte tror det talades om då överhuvudtaget. Hon kom i stor konflikt med chefen på Metropolitan Opera i New York och blev utsparkad därifrån. Vem som har rätt och vem som har fel i den konflikten spelar inte så stor roll. Vi får höra Maria Callas version. Ja det gör inget. Filmen utgår mycket från henne och som i de flesta konflikter finns det flera versioner.

Tycker du om musik och i synnerhet opera – då är den Maria by Callas en film du måste se.

Filmrecension: Beast – kanske sommarens bästa thriller

by

Beast
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 juli 2018
Regissör Michael Pearce

När Moll (Jessie Buckley) möter Pascal (Johnny Flynn) blir det ett livsavgörande möte. Hon dras till det vilda och farliga i honom. Hon är själv en flicka med ett mörker. Hennes utstrålning är stark trots att hon är pressad och illa behandlad av en mor (Geraldine James) utan all värme. I konkurrens med en söt behagfull syster som charmig men harmlös blir omtyckt av alla är hon den udda. Hos Moll finns en botten, en mörk och djup botten trots den i början lugna ytan. Att hon har ett förflutet med problem där hon huggit en flicka med en sax får hon leva med.

Men vad skall framtiden bli? När hon träffar Pascal blir han en väg ut och de dras till varandra. Att tre flickmord har skett i trakten och att han är en främling skapar många frågor. I en vacker natur vid havet utspelas både kärlek och drama. Han är den oborstade killen som inte anpassar sig efter sällskapsliv och skjuter kaniner trots förbud. Som inte bryr sig om några sociala spelregler och inte bryr sig om någon utom Moll. Som visar den mjuka sidan mot henne men också den farliga. Men är han skyldig eller oskyldig till flickmorden?

En mycket bra film där inget är som man väntar sig. Med skräcken på lur och flickmord och poliser men också vardagliga händelser blir det en extraordinär film. Inget är entydigt och beroendet mellan Moll och Pascal varierar. Bra att det inte är en film om en snäll flicka som skall omvända en elak pojke. Här är hela historien som en saga – en verklig saga med kärlek och grym död. Moll är en flicka som har hållits tillbaka länge men plötsligt visar kraften som finns.

Hennes röda hår och allvarliga ansikte skapar en person som man minns och engagerar sig i. Jessie Buckley ger henne många dimensioner. Hon visar hennes längtan ut från sin kvävande familj och hennes kärlek till Pascal. Men också tvivlet och styrkan att stå emot samhällets tryck. Johnny Flynn matchar henne. Geraldine James som modern och Tristan Gravelle som polisen Clifford gör också bra skådespelarprestationer.

Den speciella naturen på Jersey blir bakgrund till en historia som utspelar sig på landet. Ett samhälle där alla känner till alla och en utifrån kommande är något suspekt.

Scenografin och fotot är fantastiskt. Det är regissören Michael Pearce långfilmsdebut och han har skapat en historia med spänning och dramatik och mycket psykologi. En film som håller intresset och spänningen kvar från första till sista scenen.

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

by

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)