Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Racer and the Jailbird – filmen som greppar för mycket

by

Racer and the Jailbird
Betyg 2
Svensk premiär 29 juni 2018
Regi Michaél R. Roskam

Filmen börjar med en stark inledningsscen när den unge Gino jagas med hundar.
Nästa gång vi träffar honom är han en vuxen kille i ett stökigt gång. Samtidigt dyker det unga raceressät Bénédicte (Bibi) upp. De blir kära och lär känna varandra. Mer och mer blir hon medveten om hans stökiga liv. Det häftiga gänget är inga jetsetare utan ett kriminellt gäng med rån som sysselsättning. Att han ljuger om att han importerar och exporterar bilar blir snart klart. Men hon är kär. Kärleksscenerna är heta och sensuella. Bilkörningen på banan och landsvägen snabb och intensiv. Men verkligheten kommer in och Gino, eller Gigi som han nu kallas åker fast. Men Bibi är ung och kär och håller fast vid sin kärlek. Där kunde filmen ha slutat och det hade blivit en helt OK film.

Men den slutar inte där. Istället verkar det som regissören har fått panik för att det är för lite action och våld. Så filmen fortsätter med dödlig sjukdom, albansk maffia, tortyr, skällande hundar och mycket våld.

Det blir som två filmer i en och det är för långt. En konstruerad historia som inte känns äkta. Två bra skådespelare i huvudrollerna kan inte rädda filmen. Matthias Schoenaerts som Gino är perfekt i rollen som smågangster. Utan egentligen vilja till brott visar han hur svårt det är att hoppa av kriminalitet. Att den där sista stöten alltid finns där som en möjlighet.

Att det är så lätt att falla tillbaka. Det känns ärligt i filmen medan andra saker är osannolika. Vilken far och bror skulle acceptera utan protest att en ung tjej vill offra sitt liv för en dömd kille med långt straff framför sig. Att hon som är stjärna på racerbanan bara slutar att köra. Adéle Exarchopoulos, känd från bland annat filmen Blue is the wormest colour är bra skådespelare men har här en roll utan större utspel.

En film med för många ingredienser och utan en trovärdig historia.

Bokrecension: Den tatuerade cirkeln av Susan Casserfelt – Oväntade vändningar i kul deckare

by

Titel: Den tatuerade cirkeln
Författare: Susan Casserfelt
Förlag: Mima, 2016
ISBN: 978-91-8868-106-5

”Den tatuerade cirkeln” är den andra, fristående, romanen i Susann Casserfelts Höga kusten-serie, där den första – ”Prästens lilla flicka” – gjorde stor succée som ljudbok. Böckerna fungerar utmärkt att läsa också.

Intrigen är både spännande, med oväntade vändningar – och humor. Det är både blodig dramatik och mystiska människor, skön konst och organhandel, kärlek och sjukdom. Framför allt är det välskrivet.

Dramat börjar med att en ung man skjuts i Gamla stan i Stockholm. Hjälten, polisinspektör Kajsa Nordin, hör skotten där hon sitter på en restaurang och dricker champagne tillsammans med sin älskade. När hon försöker rädda den svårt skadade mannen blir hon bortkörd av flera män som vägrar identifiera sig och misstankar riktas efter ett tag mot Kajsa.

Genom kändiskonstnären Zeta kommer Kajsa i kontakt med ett sällskap som bland annat driver en olaglig, djupt oetisk, verksamhet i en privat klinik alldeles i närheten av Höga kusten-bron.

Handlingen utspelar sig alltså delvis i den svindlande vackra Höga kusten-trakten, delvis i storstaden. Det skapar ett spänningsförhållande också hos romanens huvudpersoner, kluvna inför vad som avgör var de ska bo och vad de ser som sitt hem.

En central roll i boken spelar också den så kallade Skelleftesjukan, familjär amyloidos med polyneuropati (FAP): den dominant ärftliga sjukdomen är vanligare i Norr- och Västerbotten än någon annanstans i världen. De första symptomen är ofta domningar i händer och fötter liksom känsligheten för köld och värme. Det enda sättet att stoppa den dödliga sjukdomen är levertransplantation.

Filmrecension: Hereditary – årets skräckfilm

by

Hereditary
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Ari Aster
Manus Ari Aster

Hereditary måste vara årets bästa skräckfilm. Den är skickligt gjort in i minsta detalj och jag tror varenda en som ser den blir sakta mer och mer skrämd. Personligen har jag svårt för skräckfilmer som snabbt går in på högst volym när det gäller skräckeffekter. Här är det krypande, krypande. I början är filmen mer av drama, vi får komma nära en skadad familj. Det märks på flera sätt att det är en familj som har problem men inte pratar med varandra.

Toni Collette spelar Annie, mamma till två tonåringar, sonen Peter (spelas så bra av Alex Wolff) och dottern Charlie (spelas av Milly Shapiro, också mycket bra ung skådespelare). Familjens pappa, Steve, spelas av Gabriel Byrne. Annies mamma och barnens mormor har precis dött och vi får se familjen på begravningen. Att något är skumt, det förstår vi på många sätt, fast inget sägs rent ut. Annie håller en skumt begravningstal, Charlie står och käkar en chokladkaka under begravningen. Pappans kommentar är inte något om det opassande att stå just där och äta utan han frågar: ”Det är väl inga nötter i?” Ja, vi förstår att Charlie är nötallergisk, fast ingen säger det.

Annie tar sig i smyg till en grupp för människor som sörjer någon familjemedlem eller annan nära vän. Hon ljuder och säger att hon ska på bio. I samband med detta möter hon en kvinna, Joan (spelas av fantastiska Ann Dowd som säkert många känner igen från tv-serierna The Handmaid´s Tale och Leftovers).

Filmen går att tolka och förstå på flera olika sätt. Att familjen har problem, det är uppenbart. Framförallt verkar det vara mamman, Annie, som har stora problem med att vara mamma och sitt förhållande till både sin mamma och sina barn. Filmen kan tolkas som psykiskt förfall, men den kan tolkas på flera andra sätt också.

Film-leverantören skriver om regissören:
Långfilmsdebuterande Ari Aster har slagit knock på såväl publik och kritiker med unisona hyllningar efter att filmen visats i Sundance och South by Southwest. Med ekon av såväl Polanski som Kubrick andas han nytt liv i skräckgenren med ett mångfasetterat och visuellt övertygande berättande som verkligen kryper in under huden.

Ja det är bara att skriva under på denna beskrivning. Heriditary är mästerligt ihopklippt, med ljud, bild små skickliga effekter som något som lyser i ögonen, ett skimmer som drar förbi i bakgrunden.

Skådespelarna är duktiga, speciellt Gabriel Byrne och de två ungdomarna. Jag kan tycka att Toni Collettes roll, Annie, blir något överspelad emellanåt.

Hereditary är ruskigt skrämmande bra – men samtidigt en falsk beskrivning och okunnig förolämpning av spiritualism. Jag måste bara lägga till det. Seanser går inte alls till som de skildras i filmen och i filmen blandas fysiska fenomen med mentala fenomen.

I filmen skildras en kvinna som är medial, alltså en bro mellan andevärlden och vår värld. Men medier är antingen mentala medier eller fysiska medier. Spiritualism är en form av religion, eftersom spiritualismen säger att livet fortsätter efter den fysiska döden. Inom spiritualism finns medier, som är personer som har förmåga att vara som en bro mellan den fysiska existensen och de människor som gått ur tiden. Detta handlar alltid om goda krafter, om kärlek mellan nära och kära. Det handlar aldrig om att mana fram onda andar.

I rollerna
Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro m fl

Filmrecension: Ocean’s 8

by

Ocean’s 8
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juni 2018
Regi Gary Ross

En man märks – kvinnor märks inte. Därför är det perfekt att bara ha med kvinnor i ett gäng som ska genomföra en av tidernas största stötar. Det är Debbie Oceans svar till varför ingen man får vara med i deras team. Ocean’s 8 är en variant, eller om du så vill, efterföljare till Oceanstrilogin – men nu är det en lång rad av de vackraste och skickligaste kvinnliga skådespelerskorna Hollywood kan uppbringa idag i rollerna.

Mest är det en ytlig film, rolig och välgjord, snygg, bra musik och duktiga skådespelare. Fast visst finns det lite budskap om livet och samhället att krama ur filmen. Jag kan skratta åt beskrivningen av nutidens kommersialiserade ytlighet även om filmen mest är ren underhållning. Att alla i teamet är kvinnor och dessutom av lite olika hud- och hårfärger borde väl inte längre vara så mycket att orda om. Längre än så har vi väl kommit? Eller?

Steven Soderberghs Oceantrilogi hade George Clooney i rollen som Danny Ocean, tjuvligans ledare. I Ocean´s Eight har Danny dött och hans syster Debbie (Sandra Bullock) är huvudkaraktären som planerat den stora stöten. Hon har precis blivit frigiven och letar direkt upp sin partner i brott, Lou (Cate Blanchett). Tiden i fängelset (fem år, åtta månader och tolv dagar) har Debbie ägnat åt att in i detalj planera den perfekta stölden av juveler.

Bytet är minst 150 miljoner dollar i diamanter som Debbie har planerat att det ska övertala juvelfirman Cartier att låga hänga kring halsen på den världsberömda skådespelerskan Daphne Kluger vid årets största händelse – Met-galan. Den som gillar att se fantastiska klädkreationer får en del av sitt lystmäte tillgodosett på den galan.

Skådespelarna är bra. Det är filmens största behållning. Manuset är lättsamt och överraskar inte särskilt mycket. Om filmen inte vore så sprudlande och skådespelarna duktiga hade filmen som rent drama fått lägre betyg. Men som kul tidsfördriv en kväll på bio fungerar den, fast det inte är något mästerverk som kommer att gå till filmhistorien.

I rollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Mindy Kaling, Awkwafina, Sarah Paulson, Rihanna, Helena Bonham Carter, James Corden, Richard Armitage

Teaterkritik: Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se – fast det vill vi ju

by

Foto: Henrik Dahl

Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se
Av Wolfgang Borchert
Regi Sara Israelsson
Gästspel med Jäfvla scenkonst på Teatertribunalen
Premiär 24 juni 2018
Spelas till och med 30 juni

Ett drama som kryper under huden på mig, som ger många tankar och känslor. En föreställning jag bär med mig efteråt. Surrealistiskt, lyriskt och samtidigt realistiskt om en tysk hemvändande soldat efter andra världskriget. En handling som handlar om de existentiella frågorna, om vad som gör livet värt att leva och vad som kan få en djupt deprimerad att vilja leva vidare.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget och kretsar kring Beckman, en tysk soldat som återvänder till Tyskland och bland annat har suttit i ryskt fångläger i tre år. När han kommer hem finns ingen plats för honom i det nya samhället. De nazistiska tankarna försöker människor sopa under mattan. Där finns inget jobb åt honom och hans fru har skaffat en ny man.

Wolfgang Borchert som skrivit dramat hade själv varit soldat i tyska armén och upplevt hur han och hans soldatvänner kom hem trasiga och traumatiserade och inte får något stöd för att komma in i samhället. Borchert vill vittna om sin generations erfarenheten coh skrev novell och en diktsamling. Dramat ”Utanför dörren” skrev han när han var döende och han dog två veckor före premiären.

Uppsättningen med Jäfvla scenkonst har drömlika drag. Kvinnor och män ikläder sig roller av både könen. Alla skådespelare går in och ut ur olika karaktärer, förutom Beckman som spelas av Joakim Enoksen. Beckman ska vara 26 år enligt vad som sägs i föreställningen men det syns tydligt att Enoksen är någonstans strax över 35 år. Det gör inget när det är scenkonst och speciellt inte i den här föreställningen som är drömlik. Beckman vill inte leva längre och vi vet inte vad som är hans drömmar, hans hallucinationer och vad som händer honom. Det fungerar bra att det är så.

Scenografin fördjupar det mardrömslika genom att den är så enkel och utstrålar fattigdom: golvet fyllt av grovt sågspån och på scenutrymmet finns några stora lådor i plywood och på scenens bakre del är en mängd flyttkartoner uppställda.

Regissören Sara Israelsson säger i föreställningen programblad:
– Som regissör dras jag ofta till komplicerade texter och jag har brottats med Utanför dörren under hela repetitionsprocessen. Jag har dock ständigt återkommit till tanken att pjäsen är skriven på så vis att publiken tvingas in i Beckmans tankevärld för att där utforska den dubbla positionen tillsammans med honom. Jag hoppas att vår uppsättning tar vara på det och på så sätt kan väcka tankar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld, om strukturellt förtryck och individen ansvar, och om hur de flesta av oss, så fort vi ser på världen genom intersektionella glasögon, tvingas inse att vi är både offer och förövare.

Jag såg dock inte föreställningen främst på det sättet, även om det är ett sätt att se den och förstå den, tolka den. Beckman får under sin vandringsfärd för att hitta ett sätt att leva vidare en följeslagare, Den andre, som kan ses som människor omkring oss, som kommer med hurtfriska råd, den andra kan också ses som en inre röst inom Beckman. Den andra försöker få Beckman att vilja leva vidare. Ibland känner jag igen typiska drag från de i nutiden så vanliga positivistiska gurus, självhjälps-förespråkare som predikar att vi kan själva styra och skapa vår värld: tänker vi positivt nog kan vi erövra hela världen.

Beckman möter dock ingen som vill hjälpa honom. Ingen står vid hans sida. Han blir mer och mer destruktiv och djupare och djupare deprimerad och ångesten tar hårdare tag i honom och ändå när ett litet ljus av hopp tänds av en kvinna som är vänlig mot honom är han ändå reda att leva vidare. Kan självmord förhindras genom att den ångestfyllda får hopp?

Det är skrämmande att inse att Beckmans situation återupprepas i världen om och om igen. Människor som upplevt något traumatiskt och kanske dessutom stått på den förlorade sidan tas emot i det nya samhället?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Jäfvla scenkonst uppsättning av Utanför dörren. Det är precis så jag vill att bra scenkonst ska vara. Bra scenkonst ska ge mycket att fundera kring och kunna tolkas på flera sätt.

Sommartid är det glest med teaterpremiärer och glest med teaterföreställningar, förutom Parkteatern. Den här uppsättningen ges bara under en veckas tid. Har du liksom jag ett stort teatersug just nu så boka biljett. Den är sevärd i allra högsta grad och jag hoppas den återkommer i höst så fler får chansen att se den.