• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Mamma Mia! – Here We Go Again: Den snyggaste filmen på bio på länge, en film som sprider lyckokänslor

18 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Mamma Mia! – Here We Go Again
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 juli 2018

Here we Go Again. Ja det gör Mamma Mia! verkligen. Mamma Mia! är tillbaka och på många sätt är det samma sak som den första filmen för tio år sedan. Det är samma ensemble, i stort sett fast med en lyckad förstärkning i Lily James, Andy Garcia och Cher. Det är samma sånger plus några andra ABBA-sånger. Det är nästan samma historia. Det gör inget. Det är helt OK. Det är bra, det är snyggt och det är riktigt roligt emellanåt. Mamma Mia! – Here We Go Again som både är en efterföljare till den första Mamma Mia!-filmen och en prequel kommer helt klart att bli sommarens stora filmhändelse.

Mamma Mia! – Here We Go Again är en hygglig musikalfilm som är ett måste för alla som älskar musikaler och för alla Abba-fans men helt klart underhållande för många fler. Filmens handling tillhör inte filmhistoriens mästerverk men det är en film som sprider glädje, en film jag går ut från salongen med lätta steg. Förra James Bond-stjärnan Pierce Brosnan är med, liksom i den första Mamma Mia!-filmen och han sade på en presskonferens inför filmpremiären att både filmerna varit lustfyllda att göra, att ensemblen trivts så bra med varandra. (Här kan du läsa Kulturbloggens rapport från presskonferensen och se ett filmklipp från den.)

Den första Mamma Mia!-filmen, som kom 2008, blev snabbt en sådan succé, både av kritiker och genom en stor publik, att det var rätt klart tidigt att det skulle bli en efterföljare. Efterföljaren är absolut godkänt även om många nog inte tycker den är lika bra som den första, men det gör inget. Det räcker ändå.

Handlingen utspelar sig både före den första filmen och fem år efteråt. Lily James spelar Donna, Meryl Streeps karaktär i den första filmen. Vi får se henne som ung, nybakad från college ger hon sig iväg ut i världen och hamnar på den grekiska ön där hon föder sin föder sin dotter Sophie, spelas av Amanda Seyfried. Parallellt utspelar sig en handling fem år efter förra filmens handling. Donna har avlidit ett år tidigare. Dottern Sophie har skapat ett hotell precis på den plats i det ruckel där Donna födde henne och där Donna bodde och en gång hade sagt att där en dag skulle stå ett hotell.

Sophie är stressad, hotellet ska snart ha sin stora invigningsfest och av hennes tre pappor har bara Sam (Pierce Brosnan) kunnat komma och ett oväder ser ut att kunna förstöra invigningsfesten, dessutom har hon trassel med sin älskade make Sky, som är i New York.

Handlingen kring hotellet är rätt ytlig och påklistrad och rätt svår att ta på allvar. Händelserna kring Donna som ung är mer intressanta. Filmens behållning är dock inte dramat utan musiken, danserna, sången, kläderna – de nya och roliga versionerna av Abbas klassiska sånger som Waterloo och Super Trouper. Det är musikalen som gör filmen – och en mängd fina och underhållande detaljer, som att få se de tre papporna: Colin Firth, Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan i vida glitterbyxor. Chers framträdande tillsammans med Andy Garcia är en av filmens stora höjdpunkter. Och att få se både Björn Ulvaeus och Benny Andersson i små biroller är kul. Det är en musikalfilm som jag blev glad över. Den snyggaste filmen på bio på länge, en film som sprider lyckokänslor.

I rollerna bland andra Meryl Streep, Amanda Seyfried, Lily James, Christine Baranski, Julie Walters, Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Dominic Cooper, Andy Garcia och Cher.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Abba, Filmrecension, Musikal, Pierce Brosnan, Recension, Scen

Bokrecension: Annars skjuter jägaren mig av Nele Neuhaus

17 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Annars skjuter jägaren mig
Författare: Nele Neuhaus
Utgiven: 2018-06
Översättare: Christine Bredenkamp
ISBN: 9789100175870
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Bodenstein & Kirchhoff (del 6)

Annars skjuter jägaren mig av den tyska deckarförfattaren Nele Nauhaus är en hygglig deckare, lite extra svalka och spänning kan den ge denna sommaren 2018 då svensk sommar slår värmerekord. Handlingen utspelar sig nämligen vintertid, kring jul och nyår 2012-2013.

Deckaren är den sjätte i serien om de två poliserna Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein. Det går, som med många deckare, alldeles utmärkt att läsa den utan att ha läst de tidigare i serien. Deckarhistorien står för sig själv och de två huvudkaraktärernas kärleksliv och familjerelationer redogörs det tydligt för.

Handlingen utspelar sig i Frankfurt, i Tyskland. Pia Kirchhoff har precis gift sig i hemlighet med Christoph och hon ska strax packa för deras bröllopsresa då hennes chef ringer och frågar om hon kan komma in och hjälpa till några timmar, ett mord har inträffat. En äldre kvinna har blivit skjuten när hon var ute med sin hund. I början tolkar poliserna mordet som slumpmässigt. Den skjutna kvinnan var på fel plats vid fel tidpunkt. Men när ett nytt mord inträffar strax därpå: en kvinna skjuts genom sitt köksfönster, med samma typ av gevär med samma typ av kulor, börjar poliserna misstänka att det inte är slumpmässiga offer. Snart dyker det också upp döds-annonser för de två kvinnorna, helt uppenbart skrivna av mördaren och då blir det tydligt att morden har med hämnd att göra. Två omtyckta äldre kvinnor som inte hade några ovänner: varför blev de mördade?

Morden blir fler. Mördaren har en lista över vilka som ska mördas och de två poliserna och deras kollegor börja nysta i en riktig skandal kring tysk sjukvård, forskning och transplantationskirurgi. Det är intressant, skrämmande och spännande. Några kapitel in i boken blir deckaren precis sådan jag vill att en deckare ska vara: den greppar tag i mig och jag kan inte sluta läsa.

Foto: Gaby Gerster
Författaren Nele Nauhaus som är född 1967 i tyska Münster är av av Europas första och största självpublicerings-succéer. Sina första tre romaner gav ut ut själv, på eget förlag. Hennes framgångar gjorde att bokförlaget Ullstein lade märke till henne och skrev kontrakt med henne. I Sverige blev hon utgiven med kriminalromanen Snövit ska dö. Hennes böcker har sålt i fem miljoner böcker i Tyskland och hon ges ut i 25 länder. Liksom Pia Kirchhoff, den ena huvudpersonen i deckaren, bor Nele Nauhaus lantligt utanför Frankfurt tillsammans med sin man och hundar och hästar.

Jag gillar böcker och kultur överhuvudtaget som inte skriver ut allt, som lämnar en del åt mig att känna, tänka, lista ut, förstå och tolka. Där får denna deckare minuspoäng. Den är emellanåt lite för övertydlig. Jag kan också reta mig på kommentarer som verkar vara författarens fördomar, där hon kan beskriva en lägenhet stramt går i grått, vitt och svart och kommentera att det är tydligt att den inte haft en kvinnas hand vid inredning och möblering.

Pia liksom Oliver och flera andra av berättelsens karaktärer har problem med att få balans mellan jobb/karriär och privatliv/familj. De fungerar mycket på situationen men kan inte låta bli att jobba och jobba och jobba. Mellan raderna skiner det fram en inställning hos författaren att människor som satsar på sin familj är lite klokare, kanske till och med mer humana. Det finns en del sådant som stör mig i boken, men den har flyt i språket och fångar mitt intresse. Den ställer en viktig fråga om moral kring vem som har rätt att ta någons liv. Den gör mördaren begriplig även om hen inte får min medkänsla, mördaren är för utstuderad. Det hade varit intressant om mördaren blivit lite mer sympatiskt skildrad, eftersom det mördaren varit med om är en stor tragedi.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Deckare, Recension, Tyskland

Filmrecension: Svanen – en isländsk film med mäktig natur

16 juli, 2018 by Birgitta Komaki

Svanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regissör Ása Helga Hjörleifsdótirr

En isländsk film om en ung flicka mellan barndom och vuxenliv. Filmen baseras på en roman av Gudbergur Bergsson.

En betagande vacker och mäktig natur bildar bakgrund till historien om flickan Sóls sommar på landet. Dit har hon skickats för att arbeta och för uppfostran.

På landet är allt nära naturen och livet är lugn. Födelse och död är naturligt och det finns många sysslor som skall göras utan att stora ord sägs. När drängen Jón dyker upp på gården blir hon vän med honom i det lantliga hemmet. Hon delar sina drömmar och hans poesi med honom.

Världen utanför känns avlägsen tills den dag dottern kommer hem från universitetet. Hon blir mottagen som en drottning men kritiskt betraktar hon allt på landet som gammaldags. Att människorna är trista och utan drömmar. Plötsligt är det fel på lantlivet och den harmoni som rått. Livet blir komplicerat och Sól är ännu för ung att förstå alla känslor mellan vuxna.

Filmen innehåller mycket poesi och övernaturligt som sprunget ur den isländska sagoskatten. Samtidigt skildrar den människor på landet som jordnära och utan större åthävor. Det sägs att lantbrukarparet har haft många sommarbarn för att glömma problemen med sin egen dotter. Då hade jag gärna velat veta mer om dottern. Och drängen Jón med sin poesi och hopplösa kärlek. Filmen skildras ur Sóls perspektiv och det hon ser. Och även om hon ser mycket är hon är ett barn. Det gör att man saknar förklaring till många skeenden. Filmen är som en saga med mycket symbolik och drömmar men historien engagerar inte mig så mycket.

Grima Valsdottir har fått välförtjänt beröm för sin roll som Sól. Filmen har fått mycket uppskattning på olika festivaler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Island, Recension

Filmrecension: Hotel Artemis – rolig, snygg och skrämmande

16 juli, 2018 by Rosemari Södergren

Hotel Artemis
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 juli 2018
Regi Drew Pearce

Jodie Foster är en av huvudkaraktärerna i denna rätt roliga framtidsdystopi. Handlingen är förlagd till 2028 i ett Los Angeles som rivs sönder av ständiga upplopp. När filmen startar har invånare rest sig i protest mot att myndigheterna stängt av vattnet. Folket uppror slås ned brutalt av en polisstyrka som är utrustad för krig.

Upploppen är dock bara själva bakgrunden till huvudhandlingen som utspelar sig på en topphemligt privatsjukhus där Jodie Foster spelar en åldrad sjuksköterska som sköter sjukhuset med stenhård, tuff attityd. Det är inte vilket privatsjukhus som helst utan speciellt inriktat på den översta eliten inom brottsligheten. Bara kriminella som betalar dyr medlemsavgift tas emot.

Vården är mer avancerad än vad det är troligt att sjukvård kommer att vara om tio år. Jean transplanterar med lätthet in nya kroppsdelar som hon skriver ut med en 3D-skrivare. Men hur trovärdiga vissa delar av berättelsen är eller inte är spelar ingen roll, som tittare köper jag miljön och förutsättningarna eftersom handlingen har en utveckling som engagerar.

Jean har en livvakt som heter duga: Everest (Dave Bautista från Guardians of the Galaxy-filmerna och Avengers: Infinity War): ett muskelberg med stort hjärta.

Hotel Artemis har tre strikta regler för patienterna: medför inga vapen, förolämpa aldrig personalen och sist men inte minst, döda inte andra patienter.

Den är oerhört snyggt filmad, med brunmurriga miljöer. Ljud och musik ger stämningen och skådespelarna är väl valda.

Som i bra framtids-dystopier har den samhällskritik snyggt inbakad om ett samhälle som kan stänga vattnet för medborgare och där de rikaste kan köpa allt.

Pressmeddelandet om filmen berättar:
Jeff Goldblum och Zachary Quinto ses också i denna futuristiska actionthriller, skriven och regisserad av Drew Pearce som tidigare bland annat skrivit manus till Iron Man 3. Om sin regidebut Hotel Artemis har Pearce sagt att han vill att den ska kännas som ”en John Carpenter-skapelse filmad av Wong Kar-wai”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Dystopi, Filmrecension, Recension, Science fiction

Bokrecension: Blackmoore av Julianne Donaldson – en behaglig bästsäljare

14 juli, 2018 by Redaktionen

Titel: Blackmoore
Författare: Julianne Donaldson
Översättning: Tove Janson Borglund
Förlag: LB, Louise Bäckelin Förlag AB, 2017
ISBN: 978-91-8844-743-2

Julianne Donaldsons andra roman utspelar sig liksom den första i historisk miljö, i 1820-talets England. Trots avstånd i tid och rum känns både miljön och människorna närmast välbekanta: de vindpinade hedarna, mörka skyar över kustens klippor, kvinnor fulla av längtan bort och män med dunkla motiv.

”Blackmoore” är den andra, fristående, fortsättningen på Donaldsons debutroman, ”Edenbrooke”. Båda har blivit internationella bästsäljare. Det är lätt att förstå varför, det är bra skrivet och handlar om kärlek i en tid och på en plats som miljoner uppenbarligen finner fascinerande, spännande och romantisk.

Kate Worthington, bokens huvudperson, tror aldrig att hon kommer att gifta sig. Hennes drömmar handlar om att resa till Indien, bort från instängdheten i familjens slutna rum. Till slut går hennes mor med på att hon ska få göra resan till den främmande kontinenten, men villkoret är att Kate först får tre män att fria till henne. Hon reser till Blackmoore i syfte att finna friare som hon kan tacka nej till.

Ibland har Julianne Donaldson marknadsförts som något slags lättviktig Jane Austen, om än med andra ord. Sant är dock att intresset för den engelska 1800-talsförfattaren säkert bidragit till Donaldsons succé. Men ”Blackmoore” saknar de undertoner och det suggestiva, mörka som präglar verket av den som verkligen levt i tiden som skildras.

Därmed inte sagt att ”Blackmoore” är dålig, jag tycker att den är bra mycket roligare att läsa än Austen. Det finns liksom ingen risk att fastna i mörkret, tvärtom – mest känns Julianne Donaldsons senaste historiska roman behaglig.

Och det är befriande att de historiska skildringarna inte känns som inlästa faktasamlingar, stumt redovisade. Författaren, som bor i Utah i USA, lyckas förmedla sin kärlek och kunskap om gångna tiders England på ett levande vis. Beskrivningarna av Blackmoores vackra omgivningar lockar också till besök i trakten.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: äventyr, Bokrecension, Historisk roman, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in