• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Slender Man – ett sömnpiller

8 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Slender Man
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 augusti 2018

En film eller berättelse kan bygga på vilka fantastiska overkliga fantasier som helst, men det måste finnas en inre logik i det overkliga för att vi som publik ska leva oss in i det som berättas. Slender Man är en skräckfilm som slarvar och missar alldeles för mycket med detaljer och med handlingen. Det är alldeles för mycket skräckscener som visar sig vara en dröm och ibland en dröm i en dröm i en dröm.

Sensmoralen är dessutom uråldrigt trist. Det är som Adam och Eva-berättelsen i Gamla Testamentet. Skaparen förbjuder dem att äta av äpplen av ett särskilt träd, för frukterna från detta träd skulle ge dem kunskap. Givetvis äter de av den frukten och allt går åt skogen. Sensmoralen: att lyda blint och inte vilja förstå. Det är budskapet i Slender Man också, fast nu handlar det om att inte ta reda på sanningen bakom en myt eller legend.

Legenden om Slender Man är ganska ny och det finns uppgifter i wikipedia: Slender Man är en fiktiv figur skapad av Victor Surge, pseudonym för Eric Knudsen, i juni 2009. Slender Man brukar framställas som en mager och onaturligt lång man med ett formlöst, vitt ansikte och iklädd svart kostym. Slender Man brukar enligt historierna förfölja, kidnappa eller traumatisera människor, oftast barn. Slender Man är inte bunden till någon speciell historia men förekommer i en del spel och i viss skönlitteratur.

Det finns ett amerikanskt rättsfall där Slender Man är inblandad: S31 maj 2014 påträffades en 12-årig flicka, Payton ”Bella” Leutner, svårt knivhuggen på en trottoar i staden Waukesha i Waukesha County i Wisconsin. Då polisen förhörde henne, uppgav hon att hon knivhuggits av sina jämnåriga vänner, Anissa Weier och Morgan Geyser. Båda flickorna greps senare samma dag och Leutner skrevs ut från sjukhuset efter sex dagar.

I förhör uppgav Weier och Geyser att de sedan december 2012 gemensamt planerat och utfört knivattacken i syftet att tillfredsställa den fiktiva figuren Slender Man. De var övertygade om att han existerade och att om de inte utförde en attack skulle deras familjer skadas.

Filmen handlar inte om rättsfallet men karaktären Slender Man i filmen är helt klart inspirerad av Victor Surges fiktiva figur. Fyra unga tjejer i en liten amerikansk stad i Massachusetts får nys om legenden om Slender Man och tittar på ett videoklipp som ska föra dem till Slender Man.

Vi känner igen konceptet från många skräckfilmer, speciellt filmserien The Ring: titta du på detta så drabbas du av värsta skräckscenariot och blir död. Det är ett rätt trist budskap: digitala medier kan vara livsfarliga. Men budskapet må vara vad som helst, när det framförs slarvigt med brister i berättelsen blir det långtråkigt. I början av filmen försvinner en av tjejerna. En bit in i filmen är hennes försvinnande helt bortglömt och det berättelsen vevar på. När kompisarna kommer till den försvunna Katies rum noterar de att hennes dator är borta, polisen har tagit den för att undersöka. Men då hittar de en hemlig laptop bakom ett skåp. Suck, hur troligt är det att poliserna inte hittat den. Och kompisarna kommer in direkt på den laptop, de verkar ha totalkoll på hennes lösenord (sådant kan i och för sig hända i en tjejgrupp som är nära vänner).

En bit in i filmen visar det sig att flera av de tjejer som i början inte visste något om Slender Man och inte kände till legenden har alla väggar i sitt rum tapetserade med tidningsurklipp och flera års forskning kring fenomenet Slender Man.

Ovanpå en lång rad saker som inte är trovärdiga inom berättelsens ramar kommer att alltför många scener består av tjejer med samma förskräckta uttryck.

Nej det här är ett sömnpiller, trots att det ska vara skräck och en rysare.

Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Paranormalt, Recension, Scen

Filmrecension: I Can Only Imagine

6 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

I Can Only Imagine
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 augusti 2018
Regi Andrew Erwin, Jon Erwin

En film som lär vara ett måste att se för den som lyssnar på kristen popmusik. Filmens titel är också titeln på sången ”I Can Only Imagine”, skriven av den amerikanska artisten Bart Millard som är den mest spelade kristna poplåten hittills och som legat högt upp inte bara på kristna låtlistor utan också stått sig bra i konkurrens med annan musik.

Filmens budskap är vackert, det handlar om förlåtelse och att kunna ge varandra flera chanser, att kunna reparera trasiga relationer. Den är, inte helt oväntat, förutsägbar. För en del av den tänkta målgruppen för filmen har det nog ingen betydelse att filmens handling är förutsägbar. De känner redan till berättelsen om Bart Millards uppväxt. Bart Millard har berättat om den både i tv-intervjuer och i tidningsintervjuer.

Bart Millard växer upp i Greenville, Texas, där han blir både fysiskt och mentalt misshandlat av sin far Arthur. Det finns intervjuer där det berättas att Bart blev misshandlad flera gånger i veckan av sin pappa, ibland så svårt slagen att han inte kunde ligga på rygg och sova. Hans mamma stod inte ut utan lämnade familjen.

Som barn var Bart på sommarläger med en kristen församling och han fick en trygghet och vänskap bland kristna. Det var den grunden som gjorde att när han lämnade sin pappa och gav sig iväg ut i USA hittade han en kristen popgrupp (det kristna bandet MercyMe) som han satsade på, som han turnerade runt om i USA med. Men han kände sig aldrig lugn i sitt inre, han hade inte funnit frid. När han gav sig av hem och träffade sin pappa visade det sig att hans pappa var dödssjuk i bukspottskörtel-cancer.

Är det möjligt att förlåta någon som gjort ens liv till ett helvete? Är det möjligt att förlåta den som misshandlar? Är det möjligt att en grym människa kan förändras? Filmen får av nog ett betygssteg för högt av mig för att den för fram ett budskap som inte hörs så ofta i dagens värld, där så mycket är så mörkt och negativt och ingen verkar tro på att någon kan förändras.

Bart Millards uppväxt är en förfärlig uppväxtskildring som vi hört berättats i olika versioner många gånger. Jag blir lika ledsen varje gång när det blir så tydligt hur starkt inflytande föräldrar har på barnens reaktioner. Hur barn väljer väg i livet för att göra föräldrar stolta. Hur kan en förälder över huvudtaget ha några krav på vad barnen ska välja för väg i livet?

Skådespelarnas insatser är ganska labila förutom Dennis Quaid som är i högsta grad trovärdig i rollen som Barts pappa. Det är många klichéér i filmen, speciellt under skildringen av bandet och när de får en manager och försöker få ett skivbolag.

Som sagt, filmen är väldigt förutsägbar, men har ett vackert budskap. Kanske gav jag den ett steg för högt betyg.

Skådespelare: J. Michael Finley, Dennis Quaid, Madeline Carroll m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Budskap, Filmrecension, Förlåtelse, kristendom, Recension, Scen

Filmrecension: Mademoiselle Paradis – en film som nog inte lämnar någon oberörd

3 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Mademoiselle Paradis
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 augusti 2018
Regi Barbara Albert

En berörande film om ett märkligt människoöde av den österrikiske regissören Barbara Albert. En film som får mig att önska att en del människor inte kunde bli föräldrar. Huvudrollen, Maria Theresia, spelas av Maria Dragus som varit med i Det vita bandet, också en film på tyska språket med förfärliga föräldrar. Tyska och österrikiska regissörer har en talang för att skildra föräldrar som missbrukar sin makt över barn.

Handlingen utspelar sig under 1770-talet i Wien och barn, speciellt flickor och unga kvinnor, hade ingen självständig status utan var helt i sina föräldrars och i synnerhet sin fars makt.

Filmen bygger på en verklig person, Theresia Paradis var en österrikisk pianist och kompositör som var blind. Hon är en ung kvinna från överklassen. Hennes pappa arbetar vid hovet och de är välbeställda. Tyvärr är Theresia enda barnet och dessutom kvinna. Något hopp om att få henne bortgift till en framstående make finns inte eftersom hon är svårt synskadad.

Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att utvecklas inom musik och hon har börjat bli en framstående pianist. Drottningen har gett henne en pension att leva på, dels för att hon är blind och inte lär kunna gifta sig till försörjning och för att hon är så duktig på att spela piano.

Föräldrarna tar henne till den ena läkaren efter den andre som säger sig kunna ge henne synen tillbaka, men deras metoder förvärrar bara allt. En läkare gav henne en medicin som gjorde att hon tappade håret och fick stora sår i huvudet. Till slut kommer hon till doktor Franz Mesmer som var en omdebatterad läkare.

Verklighetens Mesmer är en förgrundsgestalt för nutidens helare inom new age-rörelsen. Han ansåg sig ha hittat en energi hos människor och i djur som kunde användas för att hela människor. Hans metod ger oväntat resultat och Theresia får synen tillbaka. Det är inte helt lätt att plötligt kunna se. Hon måste sakta lära sig tolka vad hon ser. Hon förlorade synen i treårsåldern och måste därför träna upp synen. Det är oerhört fascinerande att tänka på. Varje sinne vi har, det har vi levt med sedan barnsben och lärt oss hantera. Theresia har istället lärt sig att tolka omgivningen genom att känna, lyssna och höra.

Regissören Barbara Alberts kostymdrama är en stark skildring av ett orättvis samhälle där kvinnor inte fick ta självständiga beslut. Filmen tar greppet också på frågor om vad som är viktigast i livet, den spelar på flera nivåer och har lager på lager av innehåller som griper tag i mig: relationen föräldrar-barn, konst och vetenskap, seende och blindhet, arbetarklass och överklass – och berättar en historia som jag tror inte lämnar någon oberörd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Trädgårdsgatan – griper tag i mig och går ända in i hjärtat

2 augusti, 2018 by Birgitta Komaki

Trädgårdsgatan
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 augusti 2018
Regissör Olof Spaak

Man bär med sig sin barndom hela livet och det påverkar en – men minnen kan se olika ut.

När Elin och Erik som vuxna möts på en begravning minns de sin barndom och speciellt den sommaren de levde tillsammans. Men de minns olika: Med varsin föräldrar, Peter och Linda, som var missbrukare av alkohol och knark var livet inte lätt. Linda som försörjde sig på att åka runt och ligga med gubbar hade Peter som livvakt och chaufför innan de blev ett par. Ett par med tvära kast från lycka till bråk, från harmoni till kaos.

När de levde tillsammans alla fyra på en gård som Peter skulle reparera fanns ibland ett nästan vanligt familjeliv. Sedan avbrutet av stormiga knarkrus, högljudd sex genom tunna väggar och bråk. Ändå fanns kärleken där hela tiden mellan Peter och Linda och till barnen. När det var lycka och fest var det Coca-cola och hamburgare och middag vid bordet annars en påse chips till frukost i bilens framsäte. När Linda började städa på sjukhemmet och gick med i AA blev det en stor förändring för Peter. Han som inte kan sluta knarka blev kvar i beroendet och Linda ställde ultimatum. När hon får en lägenhet på Trädgårdsgatan ser livet ut att ordna upp sig.

Filmen visar en barndom som inte är en idyll. Föräldrar som älskar sina barn men styrs av sitt eget missbruk. Ett missbruk som styr deras liv. När Linda säljer sig förstår man att sex för pengar inte är det minsta glamoröst. Bara smutsigt motbjudande och förnedrande för alla. Allt sker i kontrast till ett otroligt vackert svenskt sommarlandskap.

Utan allt för många bottnar så är det en enkel rak berättelse. Att Erik och Elin minns den sommaren olika är inte så konstigt. Elin var en liten flicka med en missbrukande mamma som ändå var en mamma och Erik var äldre, mer medveten och bodde egentligen med sin religiösa mors familj. En familj där allt var ordentligt men utan kärlek.

Simon J Bergers i rollen som Peter är så naturlig och vek. Jag känner sympati och medlidande med honom och glömmer att det är en roll. Karin Franz Körlof som Linda har hela tiden mycket mer styrka. När Lindas mamma varnar henne: Han är inte bra för dig och hon svarar: Han är det enda jag har. Då förstår man att det är ingen lätt fix att välja nykterhet och vanligt liv. Inte ens när man vet att alla ens handlingar påverkar ens barns liv.

Filmen griper tag i mig och går ända in i hjärtat, jag sitter med en klump i magen och en önskan att det skall gå bra. Att det inte ska hända något och att de skall leva lyckliga i alla sina dagar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: drama, Filmrecension, Recension, Scen, Svensk film

Filmrecension: Mission: Impossible – Fallout – riktigt, riktigt bra in i minsta detalj

1 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

Mission: Impossible – Fallout
Betyg 4
Svensk biopremiär fredag 3 augusti 2018
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Denna sjätte film i Mission Impossible-serien har gått mycket bra i USA och slagit de andra filmerna i serien. The Hollywood Reporter rapporterar att filmen innan den går upp i Sverige har dragit in 61,5 miljoner dollar i USA och det gör att den actionpackade filmen slår rekord om man jämför med de tidigare ”Mission: Impossible” – filmerna

Det är inte förvånande. Filmen är riktigt, riktigt bra. Ja till och med jag som inte är något stort fan av actionfilmer med biljakter och slagsmål blev riktigt underhållen. Den är spännande, välgjord in i minsta detalj och jag är säker på att både den som gillar actionfilmer överlag och den som inte gör det tycker att de två och en halv timmarna som filmen tar (ja den är längre än normallängd) går snabbt. Det är inte en död sekund i filmen.

Även om vissa saker är lite lätt att förutsäga i filmen är dess spänning i hög klass. Det är dock rätt många oväntade vändningar och överraskande händelser.

Tom Cruise spelar som vanligt IMF-agenten Ethan Hunt och han har sitt team (spelas av Alec Baldwin, Simon Pegg, Ving Rhames) – det är som vanligt. Och de ska rädda världen från ett grymt hot. Anarkisten Solomon Lane (spelas av Sean Harris) som gripits av Ethan Hunt har efterföljare, som kallar sig apostlar, som i Lanes anda skapar kaos i världen med våld. De har till och med skapat en smittkoppsepidemi som dödat massor av kvinnor och barn. Deras filosofi/ideologi är att världen idag är så grym, så orättvis att enda sättet att skapa en ny och bättre värld är genom våld och lidande.

Apostlarna är på väg att köpa plutonium på svarta marknaden för att skapa några gigantiska bomber som ska döda miljoner av jordens befolkning. Ethan Hunt och hans team får i uppdrag att förhindra detta. Det blir en svår uppgift med många förvecklingar, dessutom finns det flera än IMF som anser att de bör utföra uppdraget. Snart blir det förvecklingar och frågan är vem som är ute för att rädda världen och vem som är ute i skumrask-syften. Är ens Ethan Hunt ute med gott syfte?

Filmen är så välgjord in i minsta detalj: ljuden är suveränt och till och med slagsmålen har perfekt skapad koreografi och en lång rad duktiga skådespelare, inte minst de två svenska Joel Kinnaman och Rebecca Ferguson.

Egentligen tycker jag inte om Tom Cruise, bland annat för att han är affischnamn för scientologerna som är en sekt som gjort många människor olyckliga. Men han är en rutinerad filmskådespelare och denna 56-åring för bra ifrån sig i filmen. Det är bara att strunta i hans scientologiska bakgrund i två och en halv timme och låta sig dras in i action-äventyret.

Den första filmen i serien, Mission: Impossible kom 1996 i regi av Brian De Palma med Tom Cruise i huvudrollen som Ethan Hunt. Filmen hade Sverigepremiär den 13 september 1996.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in