Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
I höst släpper Lars Demian ett nytt album med titeln ”Svenne tills du dör”. Albumet ska innehålla tio nyskrivna sånger av Lars Demian. David Tallroth står för arrangemanget.
Albumet är gräsrotsfinansierat, det vill säga människor runt om i landet som gillar Lars Demian har stött skrivprojektet med ekonomiskt bidrag.
Nu kan du lyssna på första singeln.
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Demian, gräsrötter, musik, skivnytt skivnytt
Artist: Regina Spektor
Titel: “What We Saw from the Cheap Seats”
Betyg: 4
Release 29 maj 2012
Första gången jag stötte på Regina Spektor var 2005, när jag fick en hemmakopierat cd-skiva med ett handskrivet “Soviet Kitsch” och blomtapet som omslag av en klasskamrat, någon “amerikansk sångerska” som hennes bror hade hittat på nätet. Utan att då förstå vilket fenomen jag fick ta del av, blev skivan snabbt en av klenoderna i min skivhylla. Och jag förvänades vid varje skivsläpp om och om hur allt denna kvinna gör, oftast med bara röst och piano, är ap-bra – och ändå aldrig likadant.
Nu är Regina Spektor tillbaka med sin sjätte studioalbum, en kompakt novellsamling på 37 minuter. “What We Saw from the Cheap Seats” är mer “mastered” och inte lika radiovänlig som de senaste två albumen; musiken har berikats med fler instrument och elektroniska effekter, det är inslag av musikal, jazz, barntrall och lite pompa och ståt och lite fler stämningsskiftningar än tidigare album.
Den första halvan har flera vackra, klassiskt jazziga inslag som “Small Town Moon” och “Patron Saint”; “Oh Marcello” är fräck och oförutsägbar, och “Ne me quitte pas”, en låt från 2001 i ny tappning, är nästintill retande barnsligt. Efter “How” (skivans lägstamärke, en förvånansvärd konventionell kärleksballad) vänder stämningen. Det blir allvarligt och nästan mörkt med berättelser om att känna sig maktlös, och mänsklig, och om ömhet och tröst, med “All the rowboats” i spetsen.
Precis som i alla skivor förr gäller det hur som helst att lyssna noga på texten. Titeln ger en fin hint, för även om Regina Spektors låtar alltid är personliga och många skrivna i första person, är de sällan självbiografiska, utan oftast annorlunda synvinkel på vardagliga upplevelser, udda saker som du aldrig tänkt på innan eller påhittade berättelser. Och för mig är dem egentligen också kärnan i hennes skapande.
Skivan är färgstark och Regina håller sig som vanligt inte till popmusikens regelverk, om än lite mer än förr. Hon leker med röst, takt, tonarter, brytning och ljud och läten, och fångar en med nästan varenda låt. För Regina är en storyteller ända ut i fingerspetserna. Förr var hon vännen som satt bredvid dig i soffan och drog upp en hisnande historia efter den andra, nu sitter hon på en scen i en liten teatersal inför en brokig publik och berättar med stora ögon, inlevelse och en dramatikers oemotståndliga känsla för varje sekund om världen utanför. Världen som du inte brukar se den, men ändå för fullt känner igen dig i.
Men: jag saknar min gamla vän (vad som än händer kommer inget någonsin leva upp till “Soviet Kitsch”…), jag saknar farten och den kaxiga attityden som förr omspände hela hennes skivor, men som nu bara dyker upp i omgångar. Och jag saknar djupet lite grann, det som gjorde att jag inte tröttnat på en skiva efter 7 år.
I vilket fall som helst så vill jag aldrig att Regina slutar göra musik – bara “All the rowboats” gör denna skiva värd att köpa, om man nu fortfarande köper skivor. Regina Spektor är en enastående talang som nog helt enkelt vågar ta med en konventionell tråkig ballad då och då, för den kom från hjärtat och ville ut. Så får det då lov att vara.
Bästa spår: All the rowboats, Oh Marcello
Text: Elisabeth Schriefer
Läs även andra bloggares åsikter om Regina Spektor, musik, skivrecension, recension
Ett intro till Knarrholmen 2012 i ögonblicksbilder, va med, för det kommer gå fort som ett blickkast. Gula armband på lyckliga båtresenärer, skimrande segelbåtar. Småfisk i vattnet, maneter, vi går över träbryggan mot ön. Vakter, funktionärer i svavelgul, vitklädda staket. Träd, träd, träd. Fyrhjulingar på grusstigarna. GPscen och Djungeltrumman i tält med leksaker och musik (har ingen aning om vad de gjorde, hade de tävlingar?) Folk sätter upp tält i gyttjigt gräs, folk ramlar över tält, sitter och röker och käkar banan, hemmagjord veganmat och folk som inte käkar alls — det är en konst att inte ha mat och pengar på festivaler. Fiskmåsar, gyllendränkt skärgårdsidyll, kroppar och hjärtan i brand på stenhällarna.
Liten scen, massvis med uppfällbara stolar, folk som halvsover i hettan och blir väckta av vakterna (”om du vill sova är det nog bättre du gör det i tältet” – ”men jag blundade bara ju!”), Jack & Colamarinerat fläsk, våfflor, Newcastle-öl på borden. Leenden, leenden, leenden. Folk som håller hand, folk som går med sura miner och kollar på folk som håller hand. Miljoner ölburkar i solskenet, i gräset, i alla skrymseln. Så mycket lådvin att det räcker för ett år.
Stor scen, knuffdans, låtsasslagsmål, jubel, skrik, hojtande, häcklande i klass med göteborgshumor, folk som hoppar omkring och kramas. Vi dansar och snurrar; vi sitter i gräset och bara njuter. Artister som hoppar upp på stängslet och fans som sträcker sig vilt efter dem. Framträdanden som står som frågetecken i natten. Dans till morgonen, soluppgången med sömnlösa ögon, full volym på boombox och allsång här och var i tältområdet, vissa sover med bittra hjärtan, andra försöker sova trots bittra hjärtan, lyckliga som ligger bredvid sin nyfunna kärlek, viskande i öronen på varandra. Och så självklart 520 i nått tält med macbook.
Fredag
Jag började gilla Noonie Bao redan när jag hörde hennes cover av James Faunterloys ”Jumper”. Den framgångsrika låtskrivaren, som bland annat skrivit för Rihanna, vet hur man komponerar en melodi. Det vet Noonie också. Hon är inte världens skickligaste sångerska, men hon har en personlig röst. Tonerna slingrar sig direkt ut ur fantasin i orientaliska snirklar. Hennes melodier och direkt-ur-hjärtattexter får äran att inleda Knarrholmen 2012. Det är en viktig uppgift, men en väldigt ångestladdad. Medan de flesta fortfarande kämpar med tälten står Noonie på den lilla scenen och sjunger ”In My Heart”. Arrangemanget gör hennes nervösitet och utsatthet särskillt markant — det är ganska tunt med folk nu. Låten är bräcklig men framförallt öppenhjärtad, och där hon står och sjunger om sitt hjärta med bara trumkomp som ackompanjemang — och ibland bara själva tystnaden — förstår man vilket mod det krävs att öppna en festival. Det känns som att hon skyndar sig från scenen när jublet och applåderna lagt sig, hon tackar blygt och så är hon borta.
Näst upp på scen är inte ett band eller artist utan ett gäng som gör ett unikt performancequiz. QuizaDillas omtolkar klassiska scener ur musikfilmer och publiken får gissa och svara på en rad mer eller mindre musikrelaterade följdfrågor. Gängets husdj står på scen med en cigg i munnen och ser allmänt cool ut medan vi svarar på ”vilken film är det här ljudklippet ifrån”? Vi förlorade rejält, men fick rätta vinnargruppen. Riktigt bra idé att ha lite lek och tävlingar mellan spelningarna, och nästa morgonen får vi ha kul igen med bingo i en hejdlös fart, Boulier de Lotto. Min väninna vann en fin uppblåsbar giraff man flyter omkring med i havet.
Nästa spelning är en av våra mest begåvade nykomlingar här i stan. Varken ”Akta, lekande barn” eller ”Vi har ingenstans att ta vägen” är egentligen stadiumvältare — det finns ingen stadium att välta ändå — men Alice B besitter en gothdivas vokaler. Jag tycker att hon förtjänar att stå på den stora scenen, mycket hellre än Makthaverskan. Hon sjunger kraftfullt och ömsint på samma gång, utan att låta konstlad. Festivalens första elektricitet-i-luften-känsla kommer över oss, och vi dansar längst fram vid scenen. Nu börjar stämningen att förhöjas, och folk har börjat få i sig alkohol, bli lite mer avslappnade. Alice Botéus är hälften rock’ n’ rollsjäl, hälften serenadsångerska. Hon berättar för oss att hon är en stadsmänniska, och det märks, för hon har en blick till Göteborg som få andra, och det är väl mest därför man har jämfört henne med självaste Göteborgs Gud, Håkan Hellström. Men det stämmer ju ändå, för bägge har Sinatra i sig — Alice har än så länge det mesta på insidan, darrande utåt mot scenen, en dag omvandlande en helt vanlig människa till en odödlig.
Jag nonchalerade hennes självbetitlade debutskiva när den kom ut. Det ångrar jag nu när jag sett henne sjunga kärlekslåtar på den lilla scenen, samtidigt som hennes flickvän med all sannolikhet var närvarande i publiken (för övrigt tycker jag att de kom tvåa på Knarrholmens Finaste Par). Ni hade fått se mig gråta, om jag varit full. Jag blev dock tårögd när hon sjöng en av årets enklaste kärleksförklaringar, ”Stanna, det stannar”. Kärlek, helt enkelt, utan krusiduller. Knarrholmens beryktade intimitet blir i det ögonblicket ännu intimare. Alice sjunger så klart om staden hon älskar — om Brunnsparken och missade spårvagnar, om den spårvagnslösa natten vid Avenyn eller Vasaplatsen, om att värma sina händer mot någons rygg, att byta ut skivor på cdcentralen, om Kullaviks hamn — som om det växte Vänskap och Kärlek och Krossade Hjärtan i Vasaparken.
Om Knarrholmen har en maskot, så är det Luxurybandet Makthaverskan. Det känns som att hälften av besökarna bär en t-shirt med deras tryck på. De överträffar antalet Broder Danielbags, och de säljs i öns kiosk. Skrikig punkrock med driviga basslingor och käftsmällsenkla texter. Vi är sena till den stora scenen och jag hör sångerskan yla det wooohohohoohoh som har blivit bandets signum, skrikrefrängen i ”Vi Var Människor Från Början” hörs ända bort till andra änden av festivalområdet. De har blivit jämförda med postpunkband som Broder Daniel, Joy Division och Siousxie and the Banshees och vill gärna själva bli liknade vid The Cure. Men jag hade hellre sett något av alla dessa band än det liveframträdande jag fick uppleva. De känns som ett förband till Icona Pop, som är nästa bandet upp.
Aino Jawo och Caroline Hjelt, denna electropopduo, kanske inte bättre representerar en göteborgsfestival än Makthaverskan, det är varken mörk depprock eller ungdomlig bitterljuv falsksångspop — det är verkligen ingen finstämd gitarr-och-vänner-vid-stranden-musik, det är ingen Robinson Crusoemusik — men de visar helt klart en potential för hur Knarrholmen kan utvecklas. Till skillnad från The Embassy, som är fredagens huvudband, får de publiken att bli vilda. Spöa mig, Göteborg, men jag ser hellre Aino och Caroline punka runt på scen i samklang med publiken än lite tillbakalutad nära nog musik-för-musikens-skullcoolhet. Duon må ha uppfunnit göteborgssommaren, men det krävs mer för att man inte ska gå in i höst. Embassy är ett av mina favoritband, på skivan, men jag lämnar deras liveframträdande med ett meh i hjärtat. Icona Pop får mig att drömma om mer dans dans dans. Och tack och lov snurrar djkollektivet Not Like Others skivor till morgonen.
Text och foto: Bojan Buntic
Mer från Knarrholmen i Göteborgsposten 1 och Göteborgsposten 2.
Läs även andra bloggares åsikter om Knarrholmen, musik, musikfestivaler, musikfestival
Kent, live på Cirkus i Stockholm
Betyg: 2
När Kent utannonserade på sin presskonferens att de skulle göra en intim vårturné som bland annat skulle innefatta Cirkus på Djurgården i Stockholm blev jag eld och lågor. Kom att tänka på den explosiva konserten jag såg i samma lokal våren 2009 då Glasvegas spelade där med starkt låtmaterial på bra volym. Vad jag däremot möttes av den 26:e maj när Kent står på scenen är någonting helt annat. Inledande ”999” är inte bara ett tråkigt val som introduktion till en spelning, den hade ändå kunnat fungera tusenfalt bättre om bara volymen var något justerat uppåt (och att vissa instrument fått mer volym, som trummorna). Samma problem led även efterföljande låt ”Vinternoll2” utav. Visserligen var den berikad med ett annorlunda intro som gjorde att man undrade vad för låt som väntade, men när den väl drog igång saknade den ändå den kraft man är van vid att den avger. Energin var minst sagt låg de tre första låtarna.
Låtvalet var egentligen inte mycket bättre. Att framföra ”Kevlarsjäl” och ”Celsius” istället för till exempel ”Berg&dalvana” eller ”Bianca” från respektive skivor (Hagnesta Hill och Isola) kändes trött och gjort. Att bara återanvända stycken de redan spelat mycket de senaste åren istället för att plocka fram sådant som inte dammats av på ett tag känns inte jätteroligt. Plus att det adderar känslan av ett arenarockband som gått vilse och inte längre kan leverera små intima spelningar utan måste hävda sin storhet i mastiga låtar med hög radiovänlighet. ”Kärleken väntar”, ”Ingenting” och ”Musik non stop”är tre singlar till publikfriare som framaförs i tryggt format. Som pricken under i:et glömdes flera låttexter bort, speciellt under ”Kärleken väntar”, vilket ingav känslan av en högst slentrianmässig konsert man inte lagt ned någon möda på att göra till sin bästa någonsin. För när sångaren Jocke Berg inledningsvis berättar att de tidigare dagar gjort spelningar i Köpenhamn och Oslo, där publiken varit energirika och att vi hade mycket att leva upp till, borde han istället tänka på hur mycket han själv har att leva upp till istället för tvärtom. Vilket också gäller när han säger att vi ger bandet ”mer än de förtjänar”, vilket faktiskt stämde där och då. Publiken gav mer än vad de fick.
Men allting var givetvis inte downsides heller. Speciellt inte ljusshowen som visserligen är nedbantad från senaste årens lasershower, men ändå innehöll en mastighet som i sig själv gav energi till hela föreställningen. Ena stunden badar bandet i blått, nästa badar publiken i epeleptiska blinkningar. Snyggast blir det i motljuset när bandmedlemmarna knappt syns. Och även om man missar energin i låtar som ”Den döda vinkeln”, som tidigare övertygat något så enormt, är låtarna från det nya albumet extremt bra framfört (bortsett från ”999”, då). ”Petroleum” har en fin inledning som översätts otroligt väl i live-version. Andrasingeln ”Jag ser dig” och efterföljande ”Låt dom komma” och ”Isis & Bast” är även de välfungerande på scenen och tillhör höjdpunkten för kvällen.
Om inledande ”999” känns lite fantasilöst och tråkigt bjöds det däremot på en annan unik överraskning som ändå vittnar om att bandet fortfarande kan göra speciella konstellationer och fullkomligt briljera live. För när introt till sommarinledningen 2010 ”Utan dina andetag” drar igång känns det bara tråkigt att de återanvänder den sammansättningen, men istället golvas man av en otroligt unik live-version utav ”Halka” från bandets andra album Verkligen som inte framförts på många många år.
Avslutande ”Mannen i den vita hatten” var, givetvis, bäst. Inte bara för att ljudet äntligen justerats till en bra nivå utan också för att det verkligen är deras bästa låt någonsin. Tyvärr bjöd man bara på gamla matrester till extraverser, och även om jag hade hamnat längst fram vid staketet till höger (vid Martin) blev jag aldrig så golvad jag hade önskat. Återigen är en jämförelse med att stå och krama staketet vid Glasvegas-sångaren James Allan 2009 en besvikelse, eftersom de bjöd på en helt annan kraft och pulserande energi Kent vanligtvis brukar inneha. Förhoppningsvis tar de igen detta till sommaren.
Text: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om Kent, Cirkus, konsert, musik, recension
17-åriga Nova Delai från Malmö kan vara en ny svensk sensation. Nu har hon släpps sin debutsingel och första video.
Nova Delai skapar musik tillsammans med sin kusin John Alexis. Deras musik är influerad från olika kulturer och musikstilar.
Deras skivbolag berättar:
De vill inte att kärleken till att sjunga och skriva ska begränsa dem åt något håll. Just sången gör Nova Delai så särpräglad – hon besitter en röst som är både skör och bräcklig, som bestämd och stark. Nova Delai vet hur hon vill att musiken ska låta redan innan hon börjar skriva och hennes mål är att varje spår ska berätta något och hon hoppas att den som lyssnar ska känna budskapet hon vill förmedla.
Debutsingeln ”Slippering into sleep”.
Nova Delais webbplats
Nova Delai på Facebook
Läs även andra bloggares åsikter om Nova Delai, Malmö, musik, musiktips, popmusik