Artist: Regina Spektor
Titel: “What We Saw from the Cheap Seats”
Betyg: 4
Release 29 maj 2012
Första gången jag stötte på Regina Spektor var 2005, när jag fick en hemmakopierat cd-skiva med ett handskrivet “Soviet Kitsch” och blomtapet som omslag av en klasskamrat, någon “amerikansk sångerska” som hennes bror hade hittat på nätet. Utan att då förstå vilket fenomen jag fick ta del av, blev skivan snabbt en av klenoderna i min skivhylla. Och jag förvänades vid varje skivsläpp om och om hur allt denna kvinna gör, oftast med bara röst och piano, är ap-bra – och ändå aldrig likadant.
Nu är Regina Spektor tillbaka med sin sjätte studioalbum, en kompakt novellsamling på 37 minuter. “What We Saw from the Cheap Seats” är mer “mastered” och inte lika radiovänlig som de senaste två albumen; musiken har berikats med fler instrument och elektroniska effekter, det är inslag av musikal, jazz, barntrall och lite pompa och ståt och lite fler stämningsskiftningar än tidigare album.
Den första halvan har flera vackra, klassiskt jazziga inslag som “Small Town Moon” och “Patron Saint”; “Oh Marcello” är fräck och oförutsägbar, och “Ne me quitte pas”, en låt från 2001 i ny tappning, är nästintill retande barnsligt. Efter “How” (skivans lägstamärke, en förvånansvärd konventionell kärleksballad) vänder stämningen. Det blir allvarligt och nästan mörkt med berättelser om att känna sig maktlös, och mänsklig, och om ömhet och tröst, med “All the rowboats” i spetsen.
Precis som i alla skivor förr gäller det hur som helst att lyssna noga på texten. Titeln ger en fin hint, för även om Regina Spektors låtar alltid är personliga och många skrivna i första person, är de sällan självbiografiska, utan oftast annorlunda synvinkel på vardagliga upplevelser, udda saker som du aldrig tänkt på innan eller påhittade berättelser. Och för mig är dem egentligen också kärnan i hennes skapande.
Skivan är färgstark och Regina håller sig som vanligt inte till popmusikens regelverk, om än lite mer än förr. Hon leker med röst, takt, tonarter, brytning och ljud och läten, och fångar en med nästan varenda låt. För Regina är en storyteller ända ut i fingerspetserna. Förr var hon vännen som satt bredvid dig i soffan och drog upp en hisnande historia efter den andra, nu sitter hon på en scen i en liten teatersal inför en brokig publik och berättar med stora ögon, inlevelse och en dramatikers oemotståndliga känsla för varje sekund om världen utanför. Världen som du inte brukar se den, men ändå för fullt känner igen dig i.
Men: jag saknar min gamla vän (vad som än händer kommer inget någonsin leva upp till “Soviet Kitsch”…), jag saknar farten och den kaxiga attityden som förr omspände hela hennes skivor, men som nu bara dyker upp i omgångar. Och jag saknar djupet lite grann, det som gjorde att jag inte tröttnat på en skiva efter 7 år.
I vilket fall som helst så vill jag aldrig att Regina slutar göra musik – bara “All the rowboats” gör denna skiva värd att köpa, om man nu fortfarande köper skivor. Regina Spektor är en enastående talang som nog helt enkelt vågar ta med en konventionell tråkig ballad då och då, för den kom från hjärtat och ville ut. Så får det då lov att vara.
Bästa spår: All the rowboats, Oh Marcello
Text: Elisabeth Schriefer
Läs även andra bloggares åsikter om Regina Spektor, musik, skivrecension, recension