Knarrholmen

Ett intro till Knarrholmen 2012 i ögonblicksbilder, va med, för det kommer gå fort som ett blickkast. Gula armband på lyckliga båtresenärer, skimrande segelbåtar. Småfisk i vattnet, maneter, vi går över träbryggan mot ön. Vakter, funktionärer i svavelgul, vitklädda staket. Träd, träd, träd. Fyrhjulingar på grusstigarna. GPscen och Djungeltrumman i tält med leksaker och musik (har ingen aning om vad de gjorde, hade de tävlingar?) Folk sätter upp tält i gyttjigt gräs, folk ramlar över tält, sitter och röker och käkar banan, hemmagjord veganmat och folk som inte käkar alls — det är en konst att inte ha mat och pengar på festivaler. Fiskmåsar, gyllendränkt skärgårdsidyll, kroppar och hjärtan i brand på stenhällarna.

Liten scen, massvis med uppfällbara stolar, folk som halvsover i hettan och blir väckta av vakterna (“om du vill sova är det nog bättre du gör det i tältet” – “men jag blundade bara ju!”), Jack & Colamarinerat fläsk, våfflor, Newcastle-öl på borden. Leenden, leenden, leenden. Folk som håller hand, folk som går med sura miner och kollar på folk som håller hand. Miljoner ölburkar i solskenet, i gräset, i alla skrymseln. Så mycket lådvin att det räcker för ett år.

Stor scen, knuffdans, låtsasslagsmål, jubel, skrik, hojtande, häcklande i klass med göteborgshumor, folk som hoppar omkring och kramas. Vi dansar och snurrar; vi sitter i gräset och bara njuter. Artister som hoppar upp på stängslet och fans som sträcker sig vilt efter dem. Framträdanden som står som frågetecken i natten. Dans till morgonen, soluppgången med sömnlösa ögon, full volym på boombox och allsång här och var i tältområdet, vissa sover med bittra hjärtan, andra försöker sova trots bittra hjärtan, lyckliga som ligger bredvid sin nyfunna kärlek, viskande i öronen på varandra. Och så självklart 520 i nått tält med macbook.

Fredag
Jag började gilla Noonie Bao redan när jag hörde hennes cover av James Faunterloys “Jumper”. Den framgångsrika låtskrivaren, som bland annat skrivit för Rihanna, vet hur man komponerar en melodi. Det vet Noonie också. Hon är inte världens skickligaste sångerska, men hon har en personlig röst. Tonerna slingrar sig direkt ut ur fantasin i orientaliska snirklar. Hennes melodier och direkt-ur-hjärtattexter får äran att inleda Knarrholmen 2012. Det är en viktig uppgift, men en väldigt ångestladdad. Medan de flesta fortfarande kämpar med tälten står Noonie på den lilla scenen och sjunger “In My Heart”. Arrangemanget gör hennes nervösitet och utsatthet särskillt markant — det är ganska tunt med folk nu. Låten är bräcklig men framförallt öppenhjärtad, och där hon står och sjunger om sitt hjärta med bara trumkomp som ackompanjemang — och ibland bara själva tystnaden — förstår man vilket mod det krävs att öppna en festival. Det känns som att hon skyndar sig från scenen när jublet och applåderna lagt sig, hon tackar blygt och så är hon borta.

Näst upp på scen är inte ett band eller artist utan ett gäng som gör ett unikt performancequiz. QuizaDillas omtolkar klassiska scener ur musikfilmer och publiken får gissa och svara på en rad mer eller mindre musikrelaterade följdfrågor. Gängets husdj står på scen med en cigg i munnen och ser allmänt cool ut medan vi svarar på “vilken film är det här ljudklippet ifrån”? Vi förlorade rejält, men fick rätta vinnargruppen. Riktigt bra idé att ha lite lek och tävlingar mellan spelningarna, och nästa morgonen får vi ha kul igen med bingo i en hejdlös fart, Boulier de Lotto. Min väninna vann en fin uppblåsbar giraff man flyter omkring med i havet.

Nästa spelning är en av våra mest begåvade nykomlingar här i stan. Varken “Akta, lekande barn” eller “Vi har ingenstans att ta vägen” är egentligen stadiumvältare — det finns ingen stadium att välta ändå — men Alice B besitter en gothdivas vokaler. Jag tycker att hon förtjänar att stå på den stora scenen, mycket hellre än Makthaverskan. Hon sjunger kraftfullt och ömsint på samma gång, utan att låta konstlad. Festivalens första elektricitet-i-luften-känsla kommer över oss, och vi dansar längst fram vid scenen. Nu börjar stämningen att förhöjas, och folk har börjat få i sig alkohol, bli lite mer avslappnade. Alice Botéus är hälften rock’ n’ rollsjäl, hälften serenadsångerska. Hon berättar för oss att hon är en stadsmänniska, och det märks, för hon har en blick till Göteborg som få andra, och det är väl mest därför man har jämfört henne med självaste Göteborgs Gud, Håkan Hellström. Men det stämmer ju ändå, för bägge har Sinatra i sig — Alice har än så länge det mesta på insidan, darrande utåt mot scenen, en dag omvandlande en helt vanlig människa till en odödlig.

Jag nonchalerade hennes självbetitlade debutskiva när den kom ut. Det ångrar jag nu när jag sett henne sjunga kärlekslåtar på den lilla scenen, samtidigt som hennes flickvän med all sannolikhet var närvarande i publiken (för övrigt tycker jag att de kom tvåa på Knarrholmens Finaste Par). Ni hade fått se mig gråta, om jag varit full. Jag blev dock tårögd när hon sjöng en av årets enklaste kärleksförklaringar, “Stanna, det stannar”. Kärlek, helt enkelt, utan krusiduller. Knarrholmens beryktade intimitet blir i det ögonblicket ännu intimare. Alice sjunger så klart om staden hon älskar — om Brunnsparken och missade spårvagnar, om den spårvagnslösa natten vid Avenyn eller Vasaplatsen, om att värma sina händer mot någons rygg, att byta ut skivor på cdcentralen, om Kullaviks hamn — som om det växte Vänskap och Kärlek och Krossade Hjärtan i Vasaparken.

Om Knarrholmen har en maskot, så är det Luxurybandet Makthaverskan. Det känns som att hälften av besökarna bär en t-shirt med deras tryck på. De överträffar antalet Broder Danielbags, och de säljs i öns kiosk. Skrikig punkrock med driviga basslingor och käftsmällsenkla texter. Vi är sena till den stora scenen och jag hör sångerskan yla det wooohohohoohoh som har blivit bandets signum, skrikrefrängen i “Vi Var Människor Från Början” hörs ända bort till andra änden av festivalområdet. De har blivit jämförda med postpunkband som Broder Daniel, Joy Division och Siousxie and the Banshees och vill gärna själva bli liknade vid The Cure. Men jag hade hellre sett något av alla dessa band än det liveframträdande jag fick uppleva. De känns som ett förband till Icona Pop, som är nästa bandet upp.

Aino Jawo och Caroline Hjelt, denna electropopduo, kanske inte bättre representerar en göteborgsfestival än Makthaverskan, det är varken mörk depprock eller ungdomlig bitterljuv falsksångspop — det är verkligen ingen finstämd gitarr-och-vänner-vid-stranden-musik, det är ingen Robinson Crusoemusik — men de visar helt klart en potential för hur Knarrholmen kan utvecklas. Till skillnad från The Embassy, som är fredagens huvudband, får de publiken att bli vilda. Spöa mig, Göteborg, men jag ser hellre Aino och Caroline punka runt på scen i samklang med publiken än lite tillbakalutad nära nog musik-för-musikens-skullcoolhet. Duon må ha uppfunnit göteborgssommaren, men det krävs mer för att man inte ska gå in i höst. Embassy är ett av mina favoritband, på skivan, men jag lämnar deras liveframträdande med ett meh i hjärtat. Icona Pop får mig att drömma om mer dans dans dans. Och tack och lov snurrar djkollektivet Not Like Others skivor till morgonen.

Text och foto: Bojan Buntic

Mer från Knarrholmen i Göteborgsposten 1 och Göteborgsposten 2.

Läs även andra bloggares åsikter om Knarrholmen, musik, musikfestivaler, musikfestival