Stockholm

Efter att ha upplevt premiären på Maskeradbalen på Folkoperan häromkvällen kändes det skönt och aningen avslappat att sätta sig ned på en plats på Kungliga Operan´s salong och få se något som roar mer än oroar.

Det jag upplevde var Joakim Rossini´s kända Barberaren från Sevilla och det är ett verk som jag har sett vid ett flertal tillfällen, dock missade jag lördagens utsändning från Metropolitan Opera, men jag upplevde gårdagens uppsättning för ett par år sedan. Det var dock med andra sångstjärnor från den fasta solistensemblen på Kungliga Operan.

I gårdagens föreställning sjöng fru Ernman Rosina´s parti och grevens parti sjöngs av känd rossinitenor, om det nu finns särskilda rossinitenorer,Michele Angelini och don Basilio´s parti sjöngs av den långe, ståtlige Lars Arvidson, som har en en särskild god förmåga att sjunga olika partier. Senast hörde jag honom som Klingsor i Stefan Johansson´s uppsättning av Parsifal på Malmö Opera.

I övrigt var det nästan samma sångare, som senast när det begav sig med undantag för Magnus Lindén, som nu tydligen njuter sitt otium som pensionär.

Ny var ju också aftonens dirigent nämligen Jean-Christophe Spinosi, men det är ju inte helt ovanligt att vi får tillfälle att möt nya spännande unga dirigenter i de olika uppsättningarna, som trots att hans efternamn låter mycket italienskt tydligen är fransman. Utöver att behärska Rossini´s musik svarade han också för att kastanjetterna hördes i salongen. En imponerande insats får jag absolut konstatera.

Förra gången skrev jag så här:

Det var en mycket trevlig och uppsluppen föreställning och det verkligen att konstatera att det var ett utomordenligt fint ensemblespel där det är svårt att framhålla någon speciell utan det var mitt i prick i de olika komiska poängerna eller uttryckt med andra ord en perfekt tajming. Speciellt roligt tycker jag att det var att höra sånginsatserna från alla goda sångare som jag ju har hört bl a i Nibelungens ring. Det är en fin bredd på samtliga sångare och därför känns det inte speciellt angeläget att särskilt nämna någon särskild. De var faktiskt bra allesammans.

Det är ett omdöme som fortfarande kan sägas vara gällande, men nu tycker jag nog att det känns som att jag särskilt vill framhålla att det var en stor upplevelse att få uppleva Michele Angelini dels därför att han sjöng och agerade sceniskt utamn att lämna något i övrigt att önska.

På fru Ernmans insatser finns det inte heller något att anmärka och hon var utomordentlig i andra akten framförallt. Det var en bländande upplevelse, men första akten upplevde jag om sanningen skall fram som en transportsträcka till andra akten.

Lars Arvidson imponerade stort både vokalt och sceniskt och det verkar som han har en naturlig fallenhet för den här typen av roller och där han även lyckas att få till en bra tajming, enbart med sin längd.

Övriga i ensemblen skötte sig, precis som förra gången alldeles utomordentligt och det lyckades fint för dem att få in även nykomlingarna i detta roliga ensemblespel.Det är förmodligen inte så enkelt som man tror, men det kan man förmodligen tacka regissören för, Staffan Jennehov, som mycket väl förvaltar den ursprungliga regissörens tankar och upplägg.

Sammanfattningsvis var det en mycket rolig och stimulerande operaupplevelse och där hela ensemblen även i applådtacket visade hur väl sammansvetsade de var och bara detta är dom värda en stor eloge och de avtackades som sig bör till slut med stående ovationer.

Teatermagasinet skriver om nypremiären

Produktionsteam

Dirigent: Jean-Christophe Spinosi

Scenografi och kostymer: Per A Jonsson

Ljusdesign: Ronny Andersson

Biträdande regissör: Staffan Jennehov

Koreografiskt inslag: Marie-Louise Syd-Sylvander

Medverkande:

Greve Almaviva: Michele Angelini

Doktor Bartolo: John Erik Eleby

Rosina: Malena Ernman

Figaro: Ola Eliasson

Basilio: Lars Arvidson

Berta: Agneta Lundgren

Fiorello: Kristian Flor

Officeren: Kristian Flor

4 x Ambrogio: Paul Mosulet,Anders Blom,Henrik Malm,Torbjörn Pettersson