Tame Impala, Debaser Medis
What We Do Is Secret 20 oktober 2012
Betyg: 5
Ikväll förvandlades ett utsålt Debaser Medis till en färgsprakande psykedelisk uppvisning som gick i de paisley-mönstrade skjortornas tecken. Det var stundtals svårt att skilja publiken från de långhåriga männen som avlöste varandra på scen innan det var dags för den australienska kvintetten Tame Impala, med utmärkta skivan Lonerism färskt i bagaget, att göra sin första spelning på svensk mark.
Längst fram, barfota med en svart Rickenbacker runt halsen och ett brett urval av knasiga effektpedaler framför sig, stod sångaren Kevin Parker. Till vänster om honom satt Jay ”Gumby” Watson bakom en synth. Ibland skakade han också på ett par maracas. På andra sidan av scenen stod kortvuxna Höfner-basisten Nick Allbrook gömd bakom Dominic Simper som förutom gitarr även vid några tillfällen plinkade på en synth. Bakom satt trumvirtuosen Julien Barbagallo medan en storbildskärm visade upp mer minimalistiska versioner av det visuella som ploppar upp när du lyssnar på en ljudfil i Windows Media Player. Helhetsmässigt såg scenshowen välkomponerad och – faktiskt – rätt snyggt ut trots att det bara rörde sig om spiraler som snurrade i takt med musiken.
Eftersom Tame Impala inte började som ett band i den typiska bemärkelsen, utan snarare var ett namn för att representera Parkers heminspelningar, är det lite imponerande att kvintettens kanske största styrka numera ligger i hur de till synes helt problemfritt kan framföra Parkers rätt komplexa arrangemang. Svängrummet är stort. Olika partier och melodier överlappar varandra briljant, något man inte alltid lägger märke till på skiva. Det låter tajt och sammanhållet. Att det är lite råare och med mer energi än på skiva är bara till bandets fördel.
Det är hett som en bastu när Kevin Parker och hans armé kör över oss med sina phaserdränkta gitarrer. Jag känner hur svetten dryper men ljudet är förvånansvärt kristallklart och även om Debaser Medis (liksom de flesta andra datumen på turnén) är utsålt så känner jag mig inte särskilt ihopträngd. Låtar som Solitude is Bliss och Why Won’t You Make Up Your Mind från den två år gamla debutskivan Inner Speaker passar väl in med exempelvis Endors Toi och Why Won’t Thet Talk to Me från nya plattan, bara att de sistnämnda är snäppet vassare. Musikaliskt låter det som Paperback Writer blandat med vad som helst ur Dungens katalog. Även lite mer poppiga Apocalypse Dreams samt Elephant vars briljanta riff får hela Debaser Medis att gunga med i takt till musiken tillhör de många höjdpunkterna. Att Tame Imapala håller på lite väl länge gör inte så mycket för när konserten är över har de hunnit spela Feels Like We Only Go Backwards som är årets bästa låt alla kategorier.
Obs. Nu är inlägget uppdaterat med Peter Birgerstams bilder från Tame Imapals spelning i Göteborg och Pustervik dagen därpå.
