Sophie Knapp

En bra blandning av artister, från det punkrockiga The Nomads till indiepoppiga Loosegoats, ljuva vemodiga Anna Järvinen och rutinerade singer/songwwritern Nick Lowe. Gainesville bjöd på en enormt bra komponerad festival.

Gainseville är en mysig musikfestival på Djurgården i Stockholm som arrangerdes för första gången 17 augusti – mitt under kulturfestivalen i Stockholm vågade arrangören ta upp konkurrensen med ett projekt där besökarna måste betala för biljetten medan kulturfestivalens flesta arrangemang är gratis.

Gainesville har marknadsförts som en vuxenfestival vilket också märktes. Där fanns flera olika sorter vin att avnjuta och ölsorterna var också mer genomtänkta än på festivaler annars. Där fanns ordentligt med sittplatser runt om i området och massor av sköna djupa strandstolar att sjunka ner i och på lagom avstånd kunna avnjuta artisterna med något att dricka i handen. Programmet var också uppd

Det var oerhört skönt att vara på en festival där inte folket trängs – om det var ett artist som jag ville komma nära scenen för att se då var det hur smidigt som helst att ta sig fram dit. Och publiken stod med behagligt avstånd från varandra också, ingen ställde sig framför någon så att sikten skymdes. Det har jag ju upplevt ofta på andra festivaler där många unga helt ogenerat tränger sig fram och ställer sig framför en som stått länge på sin plats för att se bra och plötsligt är allt man ser håret bakifrån på en hoppande och skuttande helt självisk person.

Programmet på scenen hade pauser emellan, vilket var bra för att då kunde alla hinna köpa något att äta eller dricka eller samtala en stund. Nej, samtala gick tyvärr inte så lätt mellan uppträdandena heller eftersom då spelade DJ:s och på ena halvan av området spelades det på så hög volym att det knappt gick att samtala. För övrigt var arrangemanget så perfekt komponerat att jag hoppas att Gainesville har kommit till Stockholm för att stanna.

Artisterna jag såg: Den amerikanska singer/songwritern Sophie Knapp, som har jämförts med Kate Bush. Den jämförelsen håller jag inte riktigt med om, men jag var imponerad av Sophie Knapps framträdande. Hon behöver inte jämföras med någon annan, hon står bra för sig själv.

Anna Järvinens vackra stämma njöt jag av tillsammans med Reine Fiske på gitarr. En bra kombinatine.

Loosegoats var jättekul att få se. Bandet är väl ett ganska traditionellt indieband med stark influens av folkrock med en keyboardist, en trummis, en basist och två gitarrister varav den ene är sångaren.
Vem som är deras stora inspiration var rätt tydligt när sångaren deklarerade:
– Vi måste ta varje tillfälle i livet att spela Tom Pettylåtar
Och så drog de igång sången ”She´s My Girl”.

Publiken gillade, många skakade i takt och några dansade. För den som vill höra dem live igen kan jag tipsa om att de spelar på Nalen i höst.

Med Nomads blev det fullt fart med punkrockiga takter och därefter kom finalen med Nick Lowe på scen. Bara han själv, Nick Lowe, med sin halvakustiska gitarr och sin något soulhesa röst blev det en vacker och intim spelning. Han är så rutinerad att han kan få en festivalspelning att upplevas som intim.

Tyvärr missade jag festivalens tre första spelningar med Tomas Andersson Wij, Karima Franscis och Gustaf Törling.