Sturgill Simpson med sjumannaband på Pustervik i Göteborg den 4 juli 2016 – en två timmars seglats på stormigt countysoulhav. Stundtals smått fantastiskt.
Foto: Peter Birgerstam
Konserter
Iggy Pop och Post Pop Depression Tour på Cirkus – en stark konsert
Iggy Pop och Post Pop Depression Tour
Cirkus i Stockholm, 4 maj 2016
Betyg 4
Iggy Pop gör nog aldrig sin publik besviken. Han är en legendar. Han har en total självklarhet på scen och står stadigt i sig själv, han bjuder på sig själv men fjäskar aldrig. Publiken var heltänd och jag tror de flesta var mycket nöjda när Iggy gästade Cirkus i Stockholm tillsammans med Queens of The Stone Ages frontman Josh Homme och Joshs bandkompisar Dean Fertita och Troy Van Leeuwen, Arctic Monkeys trummis Matt Helders och gitarristen och bassisten Matt Sweeney.
I våras släppte denna konstellation albumet ”Post Pop Depression” som fick mycket positivt mottagande och av bland annat Aftonbladets recensent påstås kunna vara den bästa Iggy-plattan sedan 30 år gamla ”Blah blah blah”. Det är förstås något som kan diskuteras, Iggy Pop har släppt flera starka album. Oavsett är denna uppsättning musiker perfekt för Iggy. Det är tungt, det är rock som möter punk och vissa inslag av pop på ett oemotståndligt sätt. Jag tror ingen i publiken kunde sitta still och många sjöng med, gungade med till varenda låt.
Jag gissar att majoriteten i publiken på Cirkus var fans till Iggy. Utlovat var en blandning av de nya låtarna och en del klassiska Iggy-låtar – och så var det, i en mycket bra blandning dessutom. Men det går inte att komma ifrån att publiken tände till allra mest till de stora Iggy-låtarna, framför allt ”Passenger” och ”China Girl”, två låtar som de bjöd på före de sju extranumren. ”Break Into Your Heart” som av många angetts som den bästa låten på det nya albumet var första låten bland extranumren – och det märktes att just den låten hade hunnit sätta sig bland publiken en del.
Post Pop Depression Tour, ja vad menar han med Post Pop? Efter popmusiken eller efter Iggy Pop? Oavsett är det tourens konsert i Stockholm långt från något som har med depression att göra. Iggy har lyckats komma helt rätt. Tillsammans med Josh Homme och de andra har han hittat både känslan från sina Bowie-producerade 70-talsklassiker från Berlin-perioden och nyare rockrytmer.
Iggy Pop (som förresten egentligen heter James Newell Osterberg) är född 21 april 1947 i Muskegon, Michigan, så han har nyligen fyllt 69 år. Och sina år bär han med den äran. Han är punk, han är rock, han är tuff pop, han är Iggy och han är stor.
U2s andra konsert nästan likadan som den första
U2 – konsert nr 2
Globen, Stockholm, 17 september 2015
Betyg 4
U2 sysslar med falsk marknadsföring, det som innan sas skulle bli två olika kvällar, blir ungefär samma kväll en gång till. Jag räknar till fyra ändringar av showen och lite mer publik som dras upp på scenen i olika omgångar.
För mig personligen blev det ändå två helt olika kvällar. Första kvällen satt jag på läktare C, och det måste vara den verkligt prisvärda kvällen. Ikväll stod jag framme vid scenkanten och kunde knappt se den stora skärmen, och då blev showen helt annorlunda. Det som på läktaren är en verkligt cool och snygg idé, är vid scenkanten en berlinmur som ramlar ner, och skapar en stor barriär till bandet. Ändå är jag nu helt lomhörd, luktar som en svettig boxare, och helt lycklig.
När de röjer på scenen så har dom kul på riktigt och det stänker svett om Bono. Han är och vill vara den stora domptören av publiken, och publiken är med på noterna. U2 har hittat sin formel, och skiter i löftet att showerna skulle vara olika. Formlen är bra, och skulle jag ha tid skulle jag gärna se de två sista showerna i Stockholm också.
Det här är en show som är helt olika beroende på var du ser den. Sitt på läktaren på sidan så att du ser skärmen, och det är en show. Stå någonstans på ståplats och njut av fyra irländare som trivs med att spela. Återigen fyra plus till showen, för det kan ändå bli lite bättre, men det är en klart sevärd show.
Här kan du läsa recensioner och se bilder från den första dagens konsert.
Bildgalleri och recension: Peter Gabriel på Globen
Peter Gabriel på Globen
22 maj 2014
Betyg 4
När sista sången, sista extranumret, ”Biko”, tonar ut känns det mäktigt och jag vill egentligen inte resa mig, jag vill sitta kvar och höra mer. Två timmar och tjugo minuter har sällan känts så korta. Peter Gabriel är en av världens främsta musiker och jag har svårt att tänka mig att någon gick från Globen missnöjd. Peter Gabriel är på ”Back to front”-turné där han spelar hela albumet ”So” och har med sig hela bandet som medverkade antingen på albumet eller konserter vid den tiden för när ”So” släpptes.
Han är dramatisk och börjar med att i all anspråkslöshet komma in på scenen en kvart före start och sopa golvet på scen. Den del av publiken som sitter närmast ser tydligt att det är han och applåderar men alla som sitter längre bort vet inte vad de ska tänka. Han är klädd i grå kläder och ser ut som en vaktmästare. När han kommer in en kvart senare i rollen som sig själv får han stående ovationer av publiken.
Sittande vid flygeln berättar han att konserten är uppbyggd i tre delar: förrätten som innehåller akustiska låtar, huvudrätten som består av mer elektriskt och sedan avslutas det med en efterrätt fylld av albumet ”So”. Att det också kommer en ostbricka med några extranummer, berättar han inte, men det anar vi förstås.
Första sången, ”OBUT”, var enkel och anspråkslös, bara Peter Gabriel vid flygeln och en gitarrist. De övriga två sångerna i den avdelningen var vackra ”Come Talk to Me” och sedan mer ös med ”Shock the Monkey” – och då hade scenen fyllts på med övriga bandet och dessutom med de duktiga svenska musikerna Linnea Olsson på sång och cello och Jennie Abrahamson på sång och gitarr.
I huvudrätten kom konserten verkligen igång och när ingångstonerna till ”Solsbury Hill” ljöd ut över salongen var det inte många som kunde sitta still. Den sången är älskad och att få höra Peter Gabriels underbara röst live sjunga den – det är en ynnest.
Peter Gabriel är fascinerande och är en skicklig musiker med stor bredd. Kvällen bjöd förstås på sånger som passar med albumet ”So” och hans musik kring den tiden. ”So” är Peter Gabriels femte studioalbum som soloartist, utgivet den 19 maj 1986. Albumet toppade den brittiska albumlistan och låg på andraplatsen i USA och är väl hans stora popalbum, mer lättlyssnat och med nio sånger som i stort sett är välkända alla nio.
Det var mäktigt helt enkelt att få sjunga refrängen till ”Sledgehammer” med en fylld Globen, anförda av Peter Gabriel och jag rös när han sjöng ”Red Rain”.
För övrigt håller jag helt med Dan Backman i Svenska Dagbladet om att de två svenskorna var lysande på scen:
Förutom att bidra med utmärkt körsång är Abrahamson lysande som Kate Bush i den fortfarande magiska ”Don’t give up”. De båda är lika lysande som Laurie Anderson i ”This is the picture (excellent birds) och Linnea Olsson spelar också mycket fin cello i ”Why don’t you show yourself”.
För övrigt är jag också så fascinerad av att Peter Gabriel låter fortfarande precis som den unge man han var när han spelade in de starka sångerna på albumet ”So”. På scen ser jag en äldre man, klädd i samma kläder som vaktmästaren hade i skolan jag gick – men som sjunger som en artist med så mycket känsla. All världens ångest och all världens mänsklighet ryms i den rösten.
Hela spellistan finns under bilderna här nedan:
Foto: Lena Dahlström
Spellista
Appetizer: acoustic – full house lights
OBUT
Come Talk to Me
Shock the Monkey
Main course: Electric – white lights
Family Snapshot
(1st half with full house … more)
Digging in the Dirt
Secret World
The Family and the Fishing Net
No Self Control
Solsbury Hill
Why Don’t You Show Yourself
Dessert: So – colour lights
Red Rain
Sledgehammer
Don’t Give Up
That Voice Again
Mercy Street
Big Time
We Do What We’re Told (Milgram’s 37)
This Is the Picture (Excellent Birds)
In Your Eyes
Extranummer:
Here Comes the Flood
(Peter & Tony)
The Tower That Ate People
Biko
Norrbottens Järn lät som förr fast bättre och minst lika viktiga
När Södra Teatern bjuder in till nostalgi och proggafton sker det i skymundan och med den sämsta logistik jag upplevt på länge. Ca 200 förväntansfulla medelålders bänkade sig på Södrans stora salong för att avnjuta ett av, 1970-talets bästa rockorkestrar, Norrbottens Järn. Inte sedan 1975 har gänget från Luleå spelat i Stockholm, med andra ord, det kunde varit bäddat för en av proggmusikens största comebacker på länge.
Att jag kände till torsdagskvällens konsert berodde inte på Södra Teatern, utan på facebookvänner som berättade att de skulle spela.
Dessutom låter arrangörerna, Vera Vinter en otroligt duktig och annorlunda vis- och balladsångerskas konsert löpa parallellt. Vera är tjejen från Lappträsk som gjort succé med sin speciella röst och starka texter. Att lägga Vera parallellt med Norrbottens Järn, är inte bara klantigt utan också ofint, mot två var och en för sig bra artister.
När Gun Hemström hade sin visafton i början av november hade arrangörerna lagt Ale Möllers konsert samtidigt.
Inte samma publik, säger den som tycker jag gnäller. Jo tyvärr så är det nog så att publiken här är i stort sett densamma.
Låt mig nu återgå till ”Norrbottens Järn”, som fortfarande kan ranka sig som av proggtidens bästa band. 2003 startade Ted Ström, sonen från Norrland det band som skulle få en otrolig genomslagskraft inom den progressiva musik- och kulturrörelsen. Några år före hade det varit gruvstrejker i Norrland och Norrbottensteatern där Ted Ström jobbade, följde den radikala linjen och blev en stark röst i kampen för bättre villkor och löner i de norrländska gruvorna.
Förslaget till bandet kom från regissören Kjell Sundvall och Ted satte sedan samman det som under några år blev ”Norrbottens Järn”.
När de spelade nu i Stockholm, har det gått 37 år sedan de spelade på Konserthuset 1975, en alternativ schlagerfestival, där de var en del av Anton Svedbergs Svängjäng, ett sjuttiotal proggspelande personer från Luleå och trakterna däromkring.
Norrbottens Järn gjorde bara två album, varav Ted Ström inte var med på den andra. Gänget splittrades och Ted Ström skrev texter och musik, bland annat ”En vintersaga” som Monica Törnell spelade in och gick rakt in i svenska folkets hjärtan. Därtill har han skrivit merparten av filmmusiken till Lars Molins filmer.
Herrarna i NJ är lite äldre och gråare, men den musikaliska själen finns kvar och Marie Rosén är en absolut säker röst som inte gruppen skulle klara sig utan. Låtarna ”Jag och du” och ”Samma vindar, samma dofter” gav samma rysningar idag som då. Marie Rosén fyllde 60 förra året, men som någon kommenterade hon såg ut som i går.
Ted Ström har liksom Marie valt att bosätta sig utanför Norrbotten. Ted i Nora och Marie i Stockholm.
– Det är kul att spela igen, sa Ted, texterna i våra låtar känns mer aktuella idag än när vi gjorde dem. Det verkar ha hänt väldigt lite under de här åren. Det verkar som tiden gått bakåt.
Ni som bokat för helgens resa ”Svenska Höjdare” kan glädja er med att Norrbottens Järn är ett av gängen som spelar, liksom Nationalteatern, Sanna Carlstedt, Rolf Wikström.
Om man får önska något när det gäller Södra Teatern skulle det vara att låta ”Norrbottens Järn” spela en varm sommarkväll på Terrassen. Jag är övertygad om att det skulle vara fullt och lite till och alla skulle vi följa med i refrängerna.
Text: Anne Skåner
Läs även andra bloggares åsikter om Norrbottens Järn, Södra teatern, proggmusik, konserter