• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

14 september, 2026 by Rosemari Södergren

The Weight

The Weight
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Padraic McKinley

En spännande överlevnadsthriller som helt klart berör och som det inte går att slita sig från en enda sekund, fast den berättas i krypande, smygande takt där farorna luran under ytan.

En fattig man som är ensam med en liten dotter hamnar av olyckliga omständigheter i fängelse men får chansen att komma hem och ta hand om sin älskade dotter om han utför ett farligt och svårt uppdrag. Vi har sett många olika versioner av denna historia både på film och i litteratur. Berättelsen är spännande och snyggt genomfört då spänningen inte byggs upp av överdrivet våldsam action utan mer under ytan. Musik, ljud och foto hjälper till, tillsammans med ofta mer långsamt berättande att skapa en olidlig spänning av och till.

Handlingen utspelas under 1930-talets depression i USA då många levde fattigt. Samuel Murphy (spelas mycket bra av Ethan Hawke) lever med sin dotter Avy. De har ett fint förhållande men då han inte klarat att betala hyran kastas de ut ur sin lägenhet en söndag medan de besöker kyrkan. Ett stark pekfinger som visar hur omänskligt det amerikanska samhället var då och kanske på många sätt fortfarande. Trettiotalsstämningen är mycket välgjort visad i såväl ett brunaktigt dunkelt foto och i kläder, slitna ansikten och bilar och omgivningen.

Olyckliga omständigheter för att Samuel hamnar i fängelse, i ett arbetsläger som lika gärna kunde av varit i sovjetiska Sibirien, så grymt är fångarna behandlade. Chefen för avdelningen på fängelsets arbetsläger Clancy spelas mycket bra av Russell Crowe, som väl aldrig gjort en dålig rollprestation. Han visar här att han kan spelar elak och obehaglig lika bra som han kan spela en sympatisk person som han ofta gör i andra filmer. Clancy upptäcker Samuel Murphy skicklighet. Samuel Murphy är både bra på att laga bilar som han är tekniskt smart. Clancy ger Samuel Murphy chansen att utföra ett uppdrag där belöningen är att bli frigiven.

Handlingen utspelas under den stora depressionen och presidenten Franklin D. Roosevelt hade bestämt att allt guld från alla guldgruvor skulle samlas in. Det blev olagligt att gömma under något av detta guld. Ett påbud som inte alla ägare av guldgruvor uppskattade direkt. En sådan ägare av en guldgruva ville ha hjälp att i smyg forsla bort guldet från gruvan. Detta såväl olagliga som farliga uppdrag fick Samuel Murphy i uppdrag att genomföra. Han fick plocka ut tre män till från arbetslägret som tillsammans med honom skulle forsla guldet genom vildmarken i Oregon. Dessa fyra fångar fick så klart inte ge sig av helt själva. Två vakter med gevär fick följa med dem.

Filmiskt är denna thriller mycket snyggt genomförd både med flera duktiga skådespelare och fotot och ljud och hur handlingen är mer smygande. Vill du se en spännande film utan överdrivna biljakter är det en film för dig. Men även om den är spännande är den ändå ganska förutsägbar och de flesta av oss har sett varianter på samma tema. Men den ger absolut en stunds spännande underhållning. Det är regissören Padraic McKinleys debut som långfilmsregissör. Jag är säker på att vi kommer att få se fler bra filmer av honom framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ethan Hawke, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

10 september, 2026 by Elis Holmström

Oasis: Don't Look Back in Anger

Oasis: Don’t Look Back in Anger
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Will Lovelace, Dylan Southern

Oasis är inte främmande för att behandlas dokumentärt. Förutom åtskilliga intervjuer under årens gång tilldelades bandet en mycket stabil dokumentär, döpt efter en av deras mest klassiska låtar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa från en replokal i Manchester till att bli inte världens största men kanske sista megaband.

Som alltid med obeskrivligt populära och historiska uttryck – som Oasis måste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om brödernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album värt namnet sedan 1995 kan ingen ifrågasätta gärningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller… Mängden magisk musik som gruppen stått bakom är obegriplig.

Avsikten med Don’t Look Back In Anger är dock inte att återupprepa alltför mycket av den omspännande historik som delgavs i Supersonic. Detta är istället en ytterst deskriptiv film gällande fjolårets återförening. En turné som tog världen med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsläpp samt en allmän masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid då AI och TikTok gärna åsidosätter kollektiva upplevelser.

Men det stora dragplåstret är att faktiskt få bevittna återföreningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som pågick i osannolika 16 år är nästan lika historisk som bandets mest klassiska låtar.

Don’t Look Back In Anger är dock för bekväm och traditionell för att någonsin lyfta sig över kategorin duglig. Dokumentärfilmer kan vara mycket mångsidiga vad gäller form. Vi har sett en uppsjö av exempel på hur genren kan formas och presenteras för att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska hållpunkter – som första mötet mellan bröderna, är inte tillräckligt för att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet känns närmast regisserat – vad gäller att cyniskt försöka konstla fram dramatik, gör att hela filmen tappar den livsnödvändiga spontana energin som de mest fascinerande dokumentärerna besitter.

Flera sekvenser känns nedklippta och någon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis återställs i och med turnén, bevittnas inte genom det dokumentära materialet utan genom en intervju med rockvärldens två mest högljudda bröder.

Denna omtalade dubbelintervju används inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett ohämmade historier. Istället används intervjun för att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och värdet i gemenskap.

De mest fascinerande stunderna är istället då vi – alltför kort, får följa med bakom kulisserna inför den första spelningen på turnén. Spänningen, nervositeten och laddningen är osannolikt fängslande. Det vi sedan får bevittna – med fans i tårar och en arena som är nära att implodera av nästan sjuttiotusen hysteriskt hoppande människor, är obeskrivligt. I den stunden känns alla verbala utläggningar och klyschor helt berättigade. Vi må ha sett det förut men musikens kraft att hela och beröra är alltid lika förödande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tröttsam repetition där vi åker från stad till stad och besöker fans som har långa – samt förutsebara, utläggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor är mer intressanta än andra – ett antal känns genuint menlösa medan andra är betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes för terrorattentatet 2017 i Manchester. En händelse som senare ledde till att Don’t Look Back In Anger blev en helande hymn för staden. Denna mycket starka berättelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs där berusade Manchesterbor skriker nonsens.

Och sådär fortsätter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifrån trams till allvar. Det kunde ha blivit ett förundransvärt potpurri som visat den oerhörda mångfalden av Oasis fans, men det blir istället en röra som inte säger mycket om något.

En av senare tids mest spektakulära återkomster blir tyvärr bara en acceptabel filmupplevelse som i mångt och mycket känns som en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné. Konsertbilderna må blända men som helhet är detta inte en strålkastare, snarare en tanig kamerablixt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Film, Filmkritik, Filmrecension, Oasis

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

9 september, 2026 by Linou Gertz

La Grazia

La Grazia
Betyg 4
Svensk biopremiär fredagen 11 september 2026
Manus och regi Paolo Sorrentino

Den italienska mästaren Paolo Sorrentino, tidigt känd för Kärlekens konsekvenser och This Must Be the Place som följde upp med The Great Beauty (en slags modern tolkning av La Dolce Vita) och Youth – sen också TV-serien The New Pope och filmen Hand of God, är nu tillbaka med ett italienskt drama som osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla. Filmen kretsar kring den italienska presidenten Mariano De Santis, spelad av regissörens mångåriga kollaboratör Toni Servillo (som även spelade huvudrollen Jep i The Great Beauty), som snart ska pensionera sig men innan dess förhoppningsvis ska hinna med att skriva under och godkänna ett lagförslag om dödshjälp som han länge skickat fram och tillbaka för att undvika.

På honom om detta är hans dotter, Dorotea (spelad av Anna Ferzetti), som brinner starkt för att lagen ska kunna godkännas. Hon är behjälplig med revideringar, strykningar och korrigeringar samt att skicka papparena till rätt instanser för korrigering innan presidenten förhoppningsvis skriver under någon gång. Det moraliska dilemmat, som Mariano själv ser det, är att hjälpa någon att dö är mord. För att understryka problemet hamnar vi i en ridhall där en häst lider och borde avlivas, men som presidenten beordrar ska få leva tills dess att den naturligt går bort. Även här går hans moraliska kompass helt i linje med hans personliga övertygelser och följdaktliga handlingar. Att han inte tycks kunna ta med lidandet i beaktning hos vare sig hästen eller de två fängelsekunder som är aktuella för benådning (vilket filmens titel alltså understryker) visar kanske på presidentens ålder men också hans bakgrund som jurist där all verklighetens bedömning ligger i linje med lagens exakta text och formulering. Om detta har han skrivit en över 2000 sidor lång bok om. Ändå är han väldigt styltig och exakt i sin tolkning av alla situationer utan att kompromissa utifrån egna känslor och angränsande omständigheter som bör förmildra synen.

Filmens bildspråk är estetiskt överdådigt men ändå på ett nedtonat sätt. Den inledande bilden med presidenten som går mot kameran för att hämta en cigarrett är väldigt snyggt fångad. Bildspråket pendlar som ofta i Sorrentinos filmer mellan det storslagna omsvepande naturbilder och mer närgångna personliga porträttbilder nästan som gör att vi kommer både människan och dramat nära. Kanske är Paolo här precis som sin huvudperson lite låst till sin egna perfektion och försöker föryngra sig – Mariano genom musiken när han börjar lyssna på och prisa hip-hop, och Sorrentino genom några slarviga kamerasvep som kanske ska kännas ungdomligt rörliga och nästan slarvigt snabba som om de vore beställda av en debutregissör – men som mest förstör filmens enhetliga språkbild och mer lugna och sansade tempo som flyter sakta men säkert. Dock är de så få och kortvariga att de knappast förstör helhetskänslan speciellt, eller drar ned den nämnvärt, utan det är i dess ganska enkla moraliska dilemma och frågeställande som den bara nästan når storheten. En bra film må ställa frågor om livet och moraliska frågeställningar, men en mästerlig sådan låter också publiken reflektera och till och med låta filosofera om hur de hade agerat om de själva var i samma situation och mött svåra politiska och/eller moraliska dilemman. Här kommer allting ganska enkelt för alla andra än huvudrollsinnehavaren och väldigt lite lämnas till fantasin eller det egna tänkandet. Filmens två exempel är också ganska enkla, först får framstå som ganska hemska och onda, men sedan snabbt kastas omkull för enkla orsaker bakom som tycks väldigt enkla att förhålla sig till, som att det vore mänskligast att avliva hästen istället för att låta den lida i onödan, och bjuder inte direkt in till vidare konversation eller filosofi. Tyvärr.

Allt som allt är det ändå en intressant och vacker film som fångar dagens Italien, modern kultur och tanken om att åldras och att kunna lämna efter sig någonting definitivt och stolt kan stå bakom utan att förhastat ha kastat sig in i för populismens skull. Där den kanske aldrig når på djupet bjuder den ändå in till skratt och charmerande sidokaraktärer som Coco (spelad av Milvia Marigliano) som pratar i samma hastighet som en kulspruta spyr ur sig bly. Sidospåret med efterföljande presidenten och vem som hans fru strulade med way back ger också liv till filmen. Liksom hans intervju med Vogue Italia som bjuder in till reflektion till livet och kärleken för vår huvudperson. Att han sedan svävar fritt i rymden känns som en passande avslutning. En konstnärlig bild som ramar in och perfekt sammanfattar hans emotionella slutkläm och varande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecensionm, Paolo Sorrentino

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

3 september, 2026 by Rosemari Södergren

De levande döda i Rojava

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

27 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Siri Hustvedt Dance Around the Self
Siri Hustvedt – Dance Around the Self
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Sabine Lidl

En underbar hyllning till kultur och framför allt litteraturen och samtidigt en djupdykning i livet och de existentiella frågorna och ett inspirerande möte med Siri Hustvedt. Som alla mästerliga dokumentären ger den en inblick i något men samtidigt berättar den något allmängiltigt som vi alla kan ta till oss, något som berör oss alla. Om litteratur, om författarskap, om liv och död, om barn och barnbarn, om kvinnors roll, om feminism, om mental sjukdom, om fysisk sjukdom och cancer. Fint och välgjort berättat och mycket berörande och upplyftande.

Vi får möta författaren Siri Hustvedt, hennes liv och författarskap, hennes tankar om liv, död, kärlek, tillhörighet och författarskap. För alla som läser hennes böcker är filmen ett måste att se. Ingen som läser hennes böcker bör missa filmen. Men som dokumentär är den så fantastisk att också den som inte en läst en enda av hennes romaner eller annat hon skrivit kommer att få en djup insikt i litteratur och livet.

Filmen har fina bilder från både Minnesota, där Siri Hustvedt växte upp med sina tre systrar och från New York dit hon flyttade som ung kvinna. Vi får också en inblick i hennes föräldrars liv och den tid då kvinnor förväntades stanna hemma och ta hand om barn och hem. Omväxlande får vi också se och höra Siri Hustvedt liksom hennes syster Liv och Siri man Paul Aster läsa stycken ur olika böcker. Det fungerar mycket bra och känna inte alls som enbart uppläsning utan blir ett starkt budskap om hur mycket som förmedlas med litteratur, med ord och meningar, dess rytm.

I New York började Siri Hustvedts litterära resa och vi får se hennes jakt på huvudpersonen till hennes debutroman. En skildring som samtidigt berättar så mycket om relationen mellan det verkliga livet och det som berättar med litteratur. Ingen som är intresserad av litteratur bör missa dessa samtal och funderingar.

Siri Hustvedt är liksom hennes man författaren Paul Auster en av vår tids tids mest inflytelserika författare. Paul Auster gick bort i cancer 2024. Vi får möta honom i denna dokumentär tillsammans med Siri Hustvedt. Det är personligt och ett fint porträtt av dem båda.

I pressmeddelandet om filmen står:
Dance Around the Self skildrar vägen till för Siri Hustvedt till en självklar plats bland vår tids mest inflytelserika författare, präglad av skrivandet, de feministiska idéerna och en okuvlig nyfikenhet på människans inre.

Väl uttryckt. Jag håller med helt. En film jag kommer att se fler gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensioln, Paul Auster, Siri Hustvedt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in