Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Lighthouse

by

The Lighthouse
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2019
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Robert Eggers
I rollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson, Valeriia Karaman

Fotomässigt är filmen fantastisk. Den är filmad helt i svartvitt och har inträngande bilder och enastående duktiga skådespelare i de två huvudrollerna: Willem Dafoe och Robert Pattinson. För mig räcker det inte att något rent konstnärligt är fascinerande, en film måste ha en handling som på något tilltalar mig, engagerar mig.

Filmen utspelar sig på en vindpinad ö i New England under 1890-talet. Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrvaktare på en isolerad ö. Willem Dafoe spelar den äldre fyrvaktaren som anser sig vara chef och ger order åt den yngre, Robert Pattinson. Det finns intressanta delar i deras relation och i dialoger, både vad som sägs och inte sägs. Obönhörligt byggs en skräckstämning upp. Jag inser att förr eller senare kommer det att explodera. Frågan är: vem kommer att bli döda vem?

Men dramat är för långsamt av och till och jag har svårt att engagera mig för spelet mellan två isolerade män där allt blir värre och värre, mer och mer katastrofalt. Stormen blir till orkan, maten räcker inte till och alkoholen tar slut så de börjar dricka olja för att få berusning nog för att stå ut.

Regissören Robert Eggers har tidigare skapat skräckfilmen The Witch. Om du gillar den kommer du förmodligen att gilla The Lighthouse också. Men för mig som vill att en film ska säga mig något om
livet känns filmen ganska intetsägande. Det finns vissa delar i filmen som jag kan se som intressanta, som spelet mellan den som är chef och den som måste lyda order. Men det räcker inte för att hålla upp mitt intresse filmen igenom.

Filmrecension: Jag kommer hem igen till jul – nja vi har sett det förut

by

Jag kommer hem igen till jul
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 november 2019
Regi Ella Lemhagen
I rollerna Peter Jöback, Suzanne Reuter, Johannes Bah Kuhnke, Jennie Silfverhjelm och Loa Falkman

En lång rad av de stora svenska skådespelarnamnen och en del bra musik om du gillar Peter Jöback – men det räcker inte. Det är en berättelse vi hört i många varianter tidigare. En världsstjärna, Simon (spelas av Peter Jöback) kommer till snöigt svenskt landskap för att fira jul. I det lilla samhället finns, förstås, en mängd mörka hemligheter och i familjen i synnerhet.

Simons storebror Anders (spelas av duktiga Johannes Bah Kuhnke, som väl haft bättre filmer att agera i) arrangerar en årlig julkonsert och Simon har övertalats att vara med. Inte till storebrors glädje. Storebror har alltid levt i skuggan av sin bror.

Familjehemligheter, som de inblandade trodde var begravda, väcks till liv. Konflikter på alla håll. Visst, sådant kan vara intressant och engagerande. Men det kan också vara förutsägbart och ett upprepande av saker som redan berättats i bättre förpackningar.

Mycket fin sång är det, nubbvisor, julvisor och klassisk julmusik. Julmat, julpynt och mycket snö är det och bilder från lantlig kyrkomiljö, scener som väl är tänkta ge gemytlig julkänsla.

Berättelsen spretar också åt för många håll. Det är mörkt och hopplöst på alla håll och kanter.

Filmrecension: Sorry we missed you – oerhört drabbande dramatisering av livet idag för människor som sällan skildras

by

Sorry we missed you
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ken Loach
Manus Paul Laverty

En film om hur den lilla människan alltid blir lurad och hur näst intill omöjligt det är att ta sig ur fattigdom, hur drömmen om att vara egen småföretagare ofta bara är ett sätt att bli ännu mer skuldsatt och att de förlorar också de rättigheter anställda slagits för genom facklig kamp.

En oerhört drabbande dramatisering av livet idag om hur de lilla människan drabbas och blir lurad att vara egen småföretagare när det i själva där handlar om att bli av med både anställningstrygghet och sjukförsäkring. Berättelsen går inte att skaka av sig, den sitter kvar länge efteråt och ger mycket att fundera över när det gäller tillståndet i det västerländska samhället idag.

I centrum för denna starka skildring är familens pappa Ricky. Han drabbades tio år tidigare av den stora ekonomiska krisen och blir arbetslös. Sedan dess har han fått dra sig fram med ströjobb. Nu har han fått chansen att bli egen. Som franchisetagare för en budfirma som kör ut paket. Vid den så kallade anställningsintervjun låter det väldigt bra. Där finns ingen chef, alla är likvärdiga egenföretagare. De har sina rötter de ska köra i en sticka som ser ut som en mobiltelefon av större format. Där finns alla rutter de ska köra och vid vilken tid paketen ska levereras. Det är i själva verket en effektiv övervakning av varenda meter de kör.

Det finns en mörk avigsida för chaufförerna. Om de inte kan köra sin rutt en dag, oavsett anledning, måste de själva hitta en ersättningsförare. Vill någon ta ledigt en dag måste han eller hon skaffa en ersättare, annars måste de betala dyrt till budfirmans ägare.

Franchising som kortfattat innebär att någon (franchisegivaren) har en affärsidé och ett affärskoncept som andra erbjuds att ta del av. MacDonalds drivs ofta i den formen. Franchising uppstår när franchisegivaren hyr ut eller upplåter rätten till sitt varumärke och sina driftsmetoder till en eller flera fristående franchisetagare. I dagens samhälle har detta i många situationer blivit en metod för företag att slippa ta ansvar för sina anställda. Franchise-givaren har inte något ansvar för franschise-tagarna, betalar ingen arbetsgivaravgift, gör inga pensionsinbetalningar – allt måste franchisetagaren själv ansvara över.

Familjens Ricky vill tillsammans med sin fru Abby försöka tjäna in lite extra för att kunna spara till att köra ett eget hus, vilket de precis var på väg att göra just nu Ricky blev arbetslös.

Det är en mörk skildring. Jag får en klaustrofobisk känsla och jag känner en stark hopplöst. Det känns som att Ricky och Abby är instängda i något som är omöjligt att ta sig ut. De arbetar alldeles för många timmar. Abby jobbar inom en slags hemtjänst där hon åker runt till framför allt gamla människor där hon måste kämpa mot klockan. Hon har bara kort tid på sig för varje klient och händer det något oväntat blir det svårt att hinna med schemat.

Familjen har inte mycket tid tillsammans och de två barnen, tonårssonen Seb och elvaårige dottern Liz får klara sig till stor del själva, vilket gör att Liz får ta alldeles för stort ansvar då Seb blir allt mer frustrerad och skolkar från skolan. Vi ser verkligen hur klasskillnaderna slår hårt. När rektorn ringer och kräver att föräldrarna ska komma till ett möte på dagtid för att förhindra att Seb blir avstängd kan Ricky inte komma. Det är omöjligt för honom att sticka ifrån sin rutt med bilen.

Bakom filmen ligger samhällsengagerade regissören Ken Loach som senast gjorde stor succé med ”Jag, Daniel Blake” som han vann Guldpalmen för i Cannes. Sorry We Missed You är dock mörkare och inger inte mycket hopp alls.

I ett pressmeddelande berättar Ken Loach om tankarna bakom filmerN.
– Medelklassen pratar om livspussel, arbetarklassen om livsnödvändigheter. Nuförtiden kan kunden digitalt följa hur chauffören sliter för att leverera i tid. Tekniken är ny, men exploateringen är gammal som gatan.

I filmen medverkar många personer som inte är skådespelare, exempelvis en hel del budchaufförer. Loach berättar många i yrket var rädda att bli av med uppdrag om de berättade för mycket.

Frågor som filmer vill ställa handlar om det är ok att vår shopping hanteras av en man i en bil som sliter ont fjorton timmar om dagen? Vill vi ha en värld där folk lever under sådan press? Det handlar inte om att marknadsekonomin har fallerat – det vi ser är den logiska följden av kampen för att få ner kostnader och öka vinster. Människor som Ricky och Abby betalar priset, menar Loach.

Det är nödvändiga frågor att ställa i dagen samhälle. Jag tror att denna utveckling gått snabbare och drabbat hårdare i Storbritannien men den finns i Sverige också. Jag har en reservation mot berättelsen i filmen: den är mycket mörk. Nästan hopplös. Och jag tycker inte att systemet med stora företag där människor är anställda alltid är en bättre lösning. Hur många dåliga chefer finns det inte runt om på arbetsplatser? System med franschise-företagande behöver inte bli så förskräckligt som i filmen. Det måste finnas sätt att bygga upp sådant och samtidigt ha en bra nivå av trygghet runt om de som arbetar på det sättet. Men oavsett, filmen är stark, den går inte att skaka av sig – och den skildrar människor vi inte får se så ofta i filmer, starka plus till filmen på flera sätt.

Filmrecension: Förfärliga snömannen – bästa familjefilmen

by

Förfärliga snömannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Jill Culton och Todd Wilderman.

En varm, gullig, söt, animerad berättelse om några ungdomar i Kina som måste rädda en snöman från vetenskapsmän som inte vill väl. Om du bara ska se en film på bio med familjens minsta – då är det en här du ska se. Bästa familjefilmen. Den är vacker, spännande, magisk, fantasifull, engagerande, skickligt animerad och med bra musik och gissa om filmen fick applåder av alla barn som var på pressvisningen.

Huvudpersonen är en ung kinesisk tonårsflicka, Yi, som bor i Shanghai. Hon bor med sin mamma och mormor och gör allt hon kan för att slippa vara hemma. Det är hennes sätt att fly från den sorg hon bär på efter att hennes pappa har dött.

På taket till lägenhetsbyggnaden där hon bor har hon ett hemligt ställe där hon har fiolen hon ärvt av sin pappa och där hon samlar pengar som hon jobbar in i smyg för att få ihop pengar till en resa runt om i Kina, en resa som hon och hennes pappa drömde om att göra tillsammans.

En kväll hittar hon något som ser ut som ett slags monster på taket. Hon upptäcker efter ett tag att den varken är farlig eller något monster. Det är en yeti, en snöman från bergen i Himalaya, en varelse som ingen vet om den finns eller är en fantasifigur. Denna yeti har rymt från ett stort forskningsprojekt som lyckats fånga in den. Helikoptrar och militärer letar efter den flyende yetin.

Yi inser att yetin är i fara och hon förstår också att den är en unge. Hon bestämmer sig för att föra den i säkerhet, ut från Shanghai. Med på färden hamnar hennes busiga vänner Jin och Peng. De tre ungdomarna och yetin för en underbar och spännande men också farlig resa genom Kina. En resa som förändrar både dem och de vetenskapsmän och forskare som förföljer dem.

Filmen ger en del viktiga saker att prata om efteråt också, om natur och djur och att inte förstöra det magiska i livet. Att vissa saker ska skyddas.

Filmen är producerad av Dreamworks i samarbete med den Shanghaibaserade animeringsstudion Pearl Studio. Det verkar som att den fått vissa problem med en del länder i området kring Kina. I Vietnam får den inte visas och förmodligen kommer den inte att få visas i Malaysia heller. Filipinernas utrikesminister uppmanar till bojkott av filmen. Göteborgsposten berättar att orsaken är att filmen hamnat i den geopolitiska hetluften på grund av en karta över Kina som skymtar förbi i en scen. På kartan ringas ett omstritt område i Sydkinesiska havet in som kinesiskt, vilket väcker ilska i flera grannländer som också gör anspråk på delar av området.

Röster i originalversionen: Albert Tsai, Chloe Bennet, Tenzing Norgay Trainor.
Svenska röster: Yi: Dominique Pålsson Wiklund, Jin: Melker Duberg. Peng: Frank Dorsin, Doktor Zara: Hanna Dorsin, Burnish: Jacob Nordenson, Mo Mo: Annica Smedius, Yis mamma: Emma Molin.

Filmrecension: Pavarotti – ett måste för alla som älskade Pavarotti

by

Pavarotti
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ron Howard

Att filmen är ett måste för alla som älskade Pavarotti är självklart. Om den är ett måste för opera-älskare är en annan sak. Den stora tenoren och operasångaren Luciano Pavarotti utmanade den traditionella operapubliken under sin livstid då han ställde sig på samma scen som rock- och popartister. Vilket inte uppskattades i alla läger. Ingen kan dock ta ifrån honom att han nådde ut med operamusiken långt utanför den vanliga publiken.

Egentligen är jag inte någon stor älskare att dokumentärfilmer – och om jag ska uppskatta en dokumentär om en känd person ska den egentligen berätta något mer än den personens biografi. Den ska genom att berätta om personen spegla något i världen, om samhällsutvecklingen eller något fenomen, den ska kunna säga något mer än enbart berätta om en enskild individ. Därför borde jag inte ha fastnat då för denna dokumentär.

Detta är en berättelse om Luciano Pavarotti, fylld med massor av underbar musik.

Vi får veta saker om hans barndom och får se foton från den kyrkokör han sjöng i tillsammans med sin pappa. Hans pappa var också en duktig sångare, som försörjde sig och sin familj som bagare. Luciano Pavarotti var lågstadielärare. Hans pappa ville att han skulle utbilda sig till högstadielärare men hans mamma uppmuntrade honom till att söka in till utbildning som operasångare. Det är nog många i världen som är tacksamma till hans mamma för att hon fick honom att ta det steget.

Filmen känns relativt ärlig och vi kommer ganska nära Luciano Pavarotti. Han var matglad och bra på att laga italiensk pasta, han hade humor och kunde vara ordentligt nervös före ett uppträdande. Han verkar ha varit barnkär, han har tre döttrar med sin första fru och fick en dotter med sin andra fru. Det andra bröllopet fick han dock inte hålla i kyrkan, eftersom han var katolik och Vatikanen inte godkände ett andra äktenskap.

Han kom rejält i blåsväder när hans kärlekshistoria med kvinnan som blev hans andra fru upptäcktes. Dels var han 34 år äldre, vilket upprörde många och han hade lyckats uppehålla en bild av att familjelivet var viktigt för honom. Jag tänker att det har hänt mycket i samhället sedan dess. Eller så är det i Sverige vi är annorlunda. Att en man och en kvinna som är gifta glider från andra och mannen hittar en ny kvinna är ingen större skandal i dagens Sverige i alla fall.

Även om filmen inte avslöjar några stora hemligheter tycker jag mycket om den. Vi får veta en hel del om Pavarotti och flera av hans barn och hans före detta fruar och tidigare manager och kollegor medverkar – plus då fantastisk musik.

Det är intressant att bli påmind om hans stora engagemang för att samla in pengar åt utsatta människor, speciellt barn i krigsdrabbade delar av världen. Han berättade att han själv som barn sett hemska scener, då han växte upp under andra världskriget i Italien och såg hängda människor på murar längs gatorna. Han led med barn som drabbades. En rolig sekvens i filmen är när vi får se hur han flyger till Dublin med sitt team för att övertala Bono och övriga bandmedlemmar i U2 att delta i konsert för att samla in pengar till barn som drabbats av krig.

Luciano Pavarotti föddes 12 oktober 1935 i Montale utanför Modena i Emilia-Romagna i Italien och dog 6 september 2007 i Modena i Emilia-Romagna.