Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Debaser Medis

Dicslosure till Stockholm i februari

by

Den 9 februari intas Debaser Medis av Disclosure. Så här skriver arrangören Luger i ett pressmeddelande:

Från Surrey kommer spridda skurar som till exempel Jimmy Page, Jeff Beck, Justin Hawkins i The Darkness och Peter Gabriel. Men viktigast av alla: garage-housens Disclosure. Duon består av de unga och talangfulla bröderna Guy och Howard Lawrence.

Disclosure låter väldigt södra London, men ändå nytt och eget. Deras post-dubstep är onekligen UK bass till punkt och pricka många gånger men ändå så experimenterar bröderna Lawrence med lekfulla melodier, fräscha synthar och lite kaxiga r’n’b-influenser i sina släpp. Sedan EP:n Carnival 2011 har vi även fått ta del av Tenderly/Flow som släpptes i februari 2012 och The Face från juni samma år.

Den första singeln som fått ordentligt genomslag utanför dansgolven är euforiskt underbara Latch som lade sig på tredje platsen på den brittiska danslistan och elfteplatsen på den vanliga. Duon har dessutom remixat Jessie Ware och ges ut av Joe Goddards (från Hot Chip) skivbolag Greco-Roman.

I inhemska The Guardian har man kåserat kring brödernas dynamik i duon. Finns där några likheter med hur Gallagher-bröderna hade det? Eller är det helt annorlunda beroende på vilken genre banden befinner sig i? I musikpressen finns mindre trams och mer substans i artiklarna. Där får vi veta att Guy och Howard 17 och 20 år gamla och att de tas på fullaste allvar i house- och garage-kretsar.

Nu väntar de internationella dansgolven med spänning. Få akter är mer emotsedda just nu och Latch har mer än en gång karaktäriserats som årets låt, så vi ses på årets dansgolv.

Animal Collective på Debaser Medis

by

Animal Collective, Debaser Medis
14 november 2012
Betyg: 3

Animal Collective bildades 1999 i Baltimore. På första skivan Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished var David ”Avey Tare” Portner och Noah ”Panda Bear” Lennox de enda medlemmarna, men det experimentella djurkollektivet fick snabbt tillväxt i form av barndomsvännerna Josh ”Deakin” Gibb och Brian ”Gelogist” Weitz. Sedan dess har de, förvisso i lite varierande konstellationer, fortsatt göra lika banbrytande som lekfull musik i hisnande hastighet.

Fast det var först 2009 – när Merriweather Post Pavilion landade i alla välsorterade skivhyllor – som det stora genombrottet kom. Kritikerkåren tävlade om vem som kunde älska albumet mest. När bandet i höstas följde upp Merriweather Post Pavilions otroliga framgångar med sin nionde fullängdare Centipede Hz var förväntningarna minst sagt enorma. Trots att Centipede Hz faktiskt var ett delvis rätt lysande album möttes den av blandad kritik. Det var precis samma förväntningar som spökade när Animal Collective intog Debaser Medis i Stockholm för den andra av tre Sverige-spelningar i år.

Bandet hade inte sparat på rekvisitan. Scenen såg ut som en gigantisk flinande mun med uppblåsbara blinkande tänder och en projektor som spelade upp olika filmklipp parallellt med musiken. På håll såg det riktigt spektakulärt ut.

På tal om förväntningar. Den utsålda lokalen kokade redan när bandet klev på och Panda Bear, från sin trumstol i ena hörnet av scenen, började sjunga de första tonerna i inledande Rosie Oh. Fast det var först när Avey Tare (som hade färgat håret blått) med sin karaktäristiskt skrikiga röst började stamma ”let-let-let-let go” i Today’s Supernatural som publiken kom igång på riktigt.

Centipede Hz markerar ju även gitarristen Josh ”Deakin” Gibbs återkomst till bandet efter fem års frånvaro. I konsertens tredje låt Wide Eyed är det just han som står för sånginsatsen. Kritikerna hävdar att hans lite mörkare röst är för anonym jämfört med Avey och Panda Bears stämmor, men jag skulle snarare säga att den kommer som en skön kontrast. Wide Eyed med sina nästintill psykotiska vibbar tillhör faktiskt de starkare låtarna på Centipede Hz. Ikväll är den extra viktig eftersom den föregår de lite mer trallvänliga och sockersöta singlarna Applesauce och Honeycomb (som släpptes tidigare i år och av någon outgrundlig anledning inte kom med på Centipede Hz).

Men nu börjar konserten spåra ur. Lion in a Coma och Sleigh Bells-vibbarna i Moonjock funkar, men därefter flummar de ut i för många – och framför allt alldeles för långa – forcerade partier som saknar tydliga melodier. Det är även nu det märks att de fokuserar lite väl mycket på nya skivan. Jag kan förstå att de tycker det är viktigt att hela tiden fortsätta utvecklas – det är ju det som alltid kännetecknat Animal Collective – men för att bryta mönstret och få lite fart hade de till exempel kunnat klämma in Strawberry Jam-singeln Fireworks. Eller varför inte det briljanta spåret What Would I Want Sky? Sky från Fall Be Kind-EP:n? De har ju så mycket material att välja och vraka ur. Det skulle kunna bli så mycket bättre, nu lämnar de helhetsmässigt snarare ett rätt ojämnt avtryck.

De hämtar sig dock i de två sista låtarna av ordinarie set – Brother Sport och Peacebone – vilket även märks på publikens reaktioner. Så stämningen är återigen på topp när Animal Collective återvänder för extranumren som bland annat bjuder på bandets största hit My Girls.

I kvällens sista låt Amanita kokar Debaser till den grad att brandlarmet går, men ingen bryr sig om att utrymma lokalen. Inte förrän bandet har lämnat scenen och lamporna tänds. För även om Animal Collective turnerar rätt flitigt lär det dröja ett par år innan vi får se dem i Sverige igen. Och även om de kanske inte riktigt levde upp till mina förväntningar var spelningen långtifrån en besvikelse.

Följande låtar spelades:

Rosie Oh
Today’s Supernatural
Wide Eyed
Applesauce
Honeycomb
Lion in a Coma
Moonjock
Pulleys
New Town Burnout
Monkeyriches
Brother Sport
Peacebone

Extranummer:

Cobwebs
My Girls
Amanita

Foto: Jonatan Södergren

Tame Impala på Debaser Medis

by

Tame Impala, Debaser Medis
What We Do Is Secret 20 oktober 2012
Betyg: 5

Ikväll förvandlades ett utsålt Debaser Medis till en färgsprakande psykedelisk uppvisning som gick i de paisley-mönstrade skjortornas tecken. Det var stundtals svårt att skilja publiken från de långhåriga männen som avlöste varandra på scen innan det var dags för den australienska kvintetten Tame Impala, med utmärkta skivan Lonerism färskt i bagaget, att göra sin första spelning på svensk mark.

Längst fram, barfota med en svart Rickenbacker runt halsen och ett brett urval av knasiga effektpedaler framför sig, stod sångaren Kevin Parker. Till vänster om honom satt Jay ”Gumby” Watson bakom en synth. Ibland skakade han också på ett par maracas. På andra sidan av scenen stod kortvuxna Höfner-basisten Nick Allbrook gömd bakom Dominic Simper som förutom gitarr även vid några tillfällen plinkade på en synth. Bakom satt trumvirtuosen Julien Barbagallo medan en storbildskärm visade upp mer minimalistiska versioner av det visuella som ploppar upp när du lyssnar på en ljudfil i Windows Media Player. Helhetsmässigt såg scenshowen välkomponerad och – faktiskt – rätt snyggt ut trots att det bara rörde sig om spiraler som snurrade i takt med musiken.

Eftersom Tame Impala inte började som ett band i den typiska bemärkelsen, utan snarare var ett namn för att representera Parkers heminspelningar, är det lite imponerande att kvintettens kanske största styrka numera ligger i hur de till synes helt problemfritt kan framföra Parkers rätt komplexa arrangemang. Svängrummet är stort. Olika partier och melodier överlappar varandra briljant, något man inte alltid lägger märke till på skiva. Det låter tajt och sammanhållet. Att det är lite råare och med mer energi än på skiva är bara till bandets fördel.

Det är hett som en bastu när Kevin Parker och hans armé kör över oss med sina phaserdränkta gitarrer. Jag känner hur svetten dryper men ljudet är förvånansvärt kristallklart och även om Debaser Medis (liksom de flesta andra datumen på turnén) är utsålt så känner jag mig inte särskilt ihopträngd. Låtar som Solitude is Bliss och Why Won’t You Make Up Your Mind från den två år gamla debutskivan Inner Speaker passar väl in med exempelvis Endors Toi och Why Won’t Thet Talk to Me från nya plattan, bara att de sistnämnda är snäppet vassare. Musikaliskt låter det som Paperback Writer blandat med vad som helst ur Dungens katalog. Även lite mer poppiga Apocalypse Dreams samt Elephant vars briljanta riff får hela Debaser Medis att gunga med i takt till musiken tillhör de många höjdpunkterna. Att Tame Imapala håller på lite väl länge gör inte så mycket för när konserten är över har de hunnit spela Feels Like We Only Go Backwards som är årets bästa låt alla kategorier.

Obs. Nu är inlägget uppdaterat med Peter Birgerstams bilder från Tame Imapals spelning i Göteborg och Pustervik dagen därpå.

Kulturbloggen möter Fritjof & Pikanen

by

”Hela sommaren har varit en uppvärmning inför det här” berättar Fritjof, som utgör ena halvan av Fritjof och Pikanen, när Kulturbloggen möter upp honom på Café String. Dagen därpå ska de spela på Debaser Medis i Stockholm för att fira släppet av nya singeln Säg då. ”Vi har fått välja förband – två DJ:s – och förhoppningsvis dyker det upp några hemliga gäster. Vilka kan jag inte avslöja ännu”. Den 22:a oktober släpps deras debutalbum Danvikstullsbron.

Hur skulle du beskriva Säg då?

Det är en total hybrid mellan gammal och ny produktion. Låten handlar om att vara fattig och hur det kan vara när man inte har några pengar.

Hur brukar det gå till när ni skriver låtar?

Juuso och jag är goda vänner men dåliga på att jobba tillsammans, så vanligtvis går det till som så att jag gör en demo som jag skickar till honom. Han brukar ta a capellan, göra om resten av låten och överraska mig med något.

Hur länge har ni skrivit låtar ihop?

Vi lärde känna varandra för tre år sedan. Vi gick samma musikutbildning och märkte att vi hade en gemensam smak och syn på musik. Jag bad honom att mixa om en låt jag hade gjort och fick tillbaka en total dubstep-remix av Slussen 23:15.

Kan du sätta ord på er gemensamma syn på musik?

Vi har en väldigt humoristisk syn på musik. Det roligaste som finns är att göra narr av sina genrer. En genre kan ju vara så öppenbar.

Försöker ni experimentera med olika genrer i er musik?

Onekligen gör vi ju det. Det är ingen utgångspunkt men det är roligt att försöka hitta nya ljud.

Kan du ge ett exempel på något nytt ljud ni hittat?

Alla våra låtar är hybrider av reggae och elektronisk dansmusik med en stor touch av pop.

Är det de genrerna ni själva brukar lyssna på?

Ja, jag har lyssnat och spelat reggae hela mitt liv medan Juuso kommer från dansscen-hållet. Vi gör verkligen den musik vi älskar och lyssnar på själva.

Blir ni någon gång osams när ni skriver låtar?

Lite grann hela tiden. Vi blir väl inte osams men vi för en diskussion och kompromissar för att få det att funka. Det är ju roligare att få en låt som båda är nöjda med. Det kanske inte låter så roligt att säga att man kompromissar men man gör ju det inom bandet.

Vad har inspirerat era texter?

Vardagen. Utgångspunkten är att skriva något som kan nå så många som möjligt utan att det blir ihåligt.

Är texterna självupplevda eller är det berättelser?

Jag skulle säga att det är berättelser beskrivna av en själv. Det är klart att det är självupplevt men allt är inte autentiskt.

Har du någon förebild när det gäller textförfattare?

Allt från Cornelis Vreeswijk till Max Peezay. Det som fascinerar mig är hur enkelt och vardagligt språk man kan ha men ändå få det att låta snyggt med beats och rim. All popmusik där man vågar skriva på svenska och göra någonting nytt med språket är intressant.

Brooklyn, Sweden: Cults tar oss tillbaka till framtiden

by

Cults, Debaser Medis
Brooklyn, Sweden 1 september 2012
Betyg: 3+

Under 60-talet låste ett gäng ungdomar från Kalifornien in sig i en lägenhet i Brooklyn för att experimentera med syra och lyssna på radiohits. Medan de lyssnade på The Ronettes Be My Baby blev de bortförda av utomjordingar. När de 2010 återvände till jorden bildade de ett band som de kallade för Cults, året därpå gav de ut en skiva med samma namn.

På Debaser Medis i samband med Brooklyn, Sweden skapar Brian Oblivion och Madeline Follin tillsammans med sina tre inhyrda livemusiker redan i öppningslåten Abducted en ljudvägg som skulle få Phil Spectors peruk att resa på sig. Soundet är djupt, rytmiskt och – framför allt – väldigt dynamiskt. Bilden jag målade upp av Cults inledningsvis är inte helt rättvis. Deras popmusik är faktiskt betydligt mer genreöverskridande än så, även om den tryggt lutar sig tillbaka på 60-talsosande girl group-melodier med en stänk klassisk R&B. David Lynch-iga skolbalstryckaren You Know What I Mean sveper in hela lokalen i surrealism medan Go Outside, där en xylofonslinga är det drivande elementet, är hur sockersöt som helst. I avslutande Oh My God visar de även upp sin noise pop-sida när de vrider upp gitarrförstärkarna till max. Låtarna är helt klart välskrivna, men de reverbdränkta sångharmonierna har ofta en tendens att bli anonyma vilket drar ner helhetsintrycket.